Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….

Goset vid uppstigningspallen

Goset vid uppstigningspallen

Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.

Vi måste alla ta ansvar för djurvälfärden

Det känns som om jag behöver ta upp det här igen. Inser att det är sex år sedan jag skrev det här inlägget om att vi måste våga ställa krav på ridskolorna, vad gäller säkerhet, kvalitet och djurvälfärd.

Just nu florerar ett jättebra initiativ där flera kända hästpersoner och många andra kunniga gjort ett upprop för att få Svenska Ridsportsförbundet att satsa på djurvälfärden och ha en sådan grupp i sin ledning. Det här är viktigt! Allt rinner uppifrån och ned och prioriteringarna som SvRF gör kommer också vara de prioriteringar hästföretagare och ryttare gör. SvRF kan sätta viktiga frågor högt på dagordningen, frågor som då också kommer att lyftas av företagare och gemene man. Tar man inte upp en fråga anses den som mindre viktigt, och nedprioriteras då också av den ”community” (vad heter det på svenska) som man är en del av, dessutom en makthavare inom.

Alla har vi ett ansvar för att de djur vi ser och hanterar faktiskt också mår bra. Djur kan inte säga till på egen hand, och de kan definitivt inte påverka sin egen situation. Hästar och andra djur här helt utelämnade till vårt väl och ve, vår kunskap, våra prioriteringar, våra behov och vårt agerande. Varje minut. De är helt i beroendeställning.

Om jag äger en häst – så ansvarar jag för dess väl och ve 24 timmar om dygnet. Det finns inget som kan ta ifrån mig det ansvaret. Om jag felar i det, är det den som ser att hästen inte får det den behöver som behöver hojta till, på ett eller annat sätt. Det är allas vårt ansvar.

Den som driver en verksamhet har det yttersta ansvaret för alla de djur som hanteras inom den verksamheten. De är i mitt tycke är också ansvariga att förmedla korrekt och etisk hästhantering och hästhållning, förutom att jag själv givetvis ska kunna hålla en sådan. Om jag inte gör det, är det viktigt att mina kunder och de i stallet agerar – ställer krav, ifrågasätter och i värsta fall också byter verksamhetsstall till ett som erbjuder mer harmoniska hästar, bättre hästhållning, trevligare arbetsmiljö för samtliga individer som jobbar inom näringen och också en tryggare tillvaro för de som besöker stallarna och rider/kör deras hästar.

Alla stall är inte lika bra. Så är det. Alla verksamheter är inte lika seriösa och har inte samma kunskapsnivå. Alla hästar mår inte lika bra på våra anläggningar. Men vi har svårt att se det med mindre än att vi är där och erfar i praktiken. Men undersök noga vilket stall du väljer – våga ställa krav. Mitt inlägg från 2012 är precis lika aktuellt idag som det var när det skrevs. Det händer inte mycket i denna traditionella värld som vi kallar hästvärlden. Men jag hoppas att det händer något snart, och att jag också kan vara en del i den skillnaden.

Här är inlägget igen

Leva i ett vargområde

När jag först flyttade hit och insåg att jag faktiskt bor i ett vargområde kände jag mig kanske inte så kaxig. Första rapporten kom när jag inte bott här mer än en vecka. – Du vet, det stod en varg utanför din garageport här förra veckan! Fick jag höra.

Det fanns ett föl med oss, och tänk om det hände något. Jag har ju en del av mina hästar på lösdrift och nog vart det en och annan kväll med span utför fönstret för att se om det skulle blir rabalder om en varg kom in på området. Det gjorde det aldrig.

Jo – det har det såklart gjort. Nu ljög jag lite. Men, med att hända något menar jag förstås att vi inte haft något större obehag av dem. Men visst har det funnits incidenter och visst rör de runt i grytan då och då. Första sommaren så gick det heta rykten om att det fanns tio vargar i området. De hade setts bara hundratals meter från mitt hus. Snacket gick.

I samma veva fick in en ny häst på gården. Mitt på dagen står han och gnäggar frenetiskt, och undrar vart han hamnat. Då, som på beställning, kommer en bil insladdandes (bokstavligen!) på min stallplan. Ut hoppar två damer och de verkar helt säkra på att vi blivit attackerade av varg. Jag fick mig ett gott skratt. Bara dagarna efter är jag ganska övertygad om att jag ser en varg i skogsbrynet. Min hund, då väldigt liten, skällde mot skogen och när jag tittade dit var det något som var fruktansvärt likt en varg i alla fall som smet in i skogen. Men jag kan inte vara säker.

Några år senare hörde jag talas om att en varg blivit påkörd av en lastbil här i krokarna. Vad oddsen nu är för det. Men så var det i alla fall. Dagen efter rider jag på ridbanan och ser något komma ut på vallen. Det tar en stund – men visst är det en varg! Nu är det tydligare, för den kommer rakt mot mig mitt på blanka dagen. Jag och hästen står och blänger på den och den kommer allt närmare. Till slut får jag lov att ropa på den och säga att den får vika av. Det gör den tack och lov. Jag försökte ta en bild på den då, men den var helt enkelt för långt borta, så det blev inget med den kameran jag hade då.

Sen har det varit rykten eller fakta, vad vet jag, lite då och då. Om flockar som går än hit, än dit. Och grannar som möter vargen när de är ute i skogen, och att de inte ger vika. Jag har klarat mig. Men jag såg en vacker en i somras, när jag var på väg mot stan och ridläger på Häståkeriet. Det var tidig, tidig, morgon strax innan midsommar. Och det var sådär vackert som bara Sverige kan vara i all sin prakt. Vilken morgon! Jag njöt varje sekund utmed den glest trafikerade vägen bort från gården. Jag åker över ett fält inte långt från mig och ser att det kommer något över vägen. Den skuttar på ett väldigt mjukt sätt över vägen, som om den lekte. Det såg inte ut som något jag brukar se.

Så jag saktar ner, ordentligt. SÅklart blir jag omkörd av en stressputte med tjänstebil. Hans miss – helt klart. För när jag saktar in så ser jag. Vargen har stannat på vallen bara ett tjugotal meter bort från vägen och tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. En magisk upplevelse. Nästan lika magiskt vart det bara för någon månad sedan, då vi skulle hämta vår fina Rio.

Det är jag, och Tina – vän och hovslagare – som är på färd ner från Skinnskatteberg mot Köping. Vid ett fält ser jag något röra sig. Jag frågar Tina om hon ser vad som rör sig? Men vi måste köra en bit till för att få bra utblick. Det är två vargar som leker. Vilken syn!

Det är mäktigt – det där med naturen. Riktigt mäktigt. Jag har enorm respekt för alla vilda djur, och den kraft skogen har. Jag har respekt för vargen, som en del av allt detta. Så mycket är klart. Men än så länge lever vi sida vid sida. Mina hästar verkar inte störas, eller låta sig störas. De måste sett varg både en och två gånger. Förra vintern såg jag faktiskt vargspår rakt igenom min gård i snön. Men inga staket var rivna. Inga hästar verkade må dåligt. Det verkar som om det funkar. Än så länge. Jag hoppas det varar.

 

 

Psykisk ohälsa – vanligare än vi tror

Igår var jag på en föreläsning med Rebecca Anserud. Det var en nästan omvälvande upplevelse, då Rebecca själv är en otroligt levande, inlevelsefull, empatisk och klok människa. Som jag skrattade, men jag hann gråta också, som min hjärna började spinna på den ena tanken än den andra. Om du har chansen – hör hennes berättelse! Hennes föredrag är värd att upplevas live. Nu kanske någon undrar vad i hela friden det har med hästar att göra. Det har det kanske inte egentligen. Men för mig har det det……

Rebecca åker runt om i landet och berättar om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa, om hennes erfarenheter och vad hon vill se för förändring när det kommer till vård och behandling av alla som drabbas. Visste ni att 75% av oss alla kommer att drabbas på ett eller annat sätt? Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har i plånboken, hur bra din karriär är, eller i vilket område du bor i. Alla kan vi drabbas.

Samtidigt är det ett stigma för många. De skäms för att de mår dåligt, och tror att de är ensammast i hela världen. För er som läser detta och tror det – så är det inte. Jag hade en tuff ungdomstid, mina nära och kära har drabbats och i mitt stall träffar jag massor med människor som är drabbade eller har drabbats av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan innebära så mycket, och varje enskild upplevelse är unik. Samtidigt så finns många gemensamma nämnare. Och många av oss drabbas. Du är allt annat än ensam. Det finns också de i din närhet som vill och kan lyssna. Det gäller bara att hitta den individen. Vi kan också hitta platser som hjälper. Ibland är det kanske till och med lättare.

Min plats är stallet och hästarnas värld. För djur kan hjälpa, inte minst hästar. De bidrar med det som människovärlden kanske inte gör – en värld där vi inte döms. Ingen häst bryr sig om hur snygga kläder du har, hur välsminkad du är och vilket efternamn du har. De ser dig inte på ytan, de ser din insida. Den som är du. Egentligen.

De erbjuder en plats där vi får vara som vi är, och där vi märks och syns. En häst ser om du mår dåligt. Den reagerar på det. Den vet, utan att du behöver säga något. Vi människor har av någon anledning svårare för det. Barn ser – lär vi oss att bortse från det under ytan, lär vi oss bli rädda? Varför vågar vi inte prata om psykisk ohälsa och hur svårt är det egentligen att fråga någon hur de mår- och verkligen lyssna på svaret? Oerhört svårt verkar det som, och det blir ett elände. För om vi inte ens kan prata om hur vi mår, hur ska vi då orka nå ut och få stöd när vi verkligen inte mår bra? Det och mycket annat pratade Rebecca om igår på sin föreläsning. Om sin kamp mot skammen, om sin väg tillbaka från ohälsa, och om sjukvård, skola och mycket annat. Inte minst pratade hon om hur man så lätt hemfaller till att behandla symtomen och inte orsaken – det som är roten till allt.

Då jag också är lite politiskt engagerad i min kommun, hade jag dels äran att introducera Rebecca denna kväll, en kväll som var en del av Tillsammansveckan, en vecka i Västmanland för att uppmärksamma psykisk ohälsa och ge kunskap, hopp och inspiration. Dels har jag tidigare insett att det vi behöver jobba mycket mer med psykisk hälsa – i alla de delar som Rebecca nämnde. Hon bekräftade min bild, en bild jag fått a vittnesmål från de många jag mött i mitt hästliv som brottas med just psykisk ohälsa idag. Det saknas så mycket, det tar sådan tid att bli tagen på allvar när man väl söker hjälp (ofta för sent), och det är inte alltid man får den hjälp man behöver. Det är fortfarande så att man måste våga kriga och kräva för att få bra vård inom det psykiska området. Det är inte ok.

Det är tur sådana eldsjälar och starka individer finns, som orkar berätta, orkar informera och orkar kriga för andra. Rebecca är ett ypperligt exempel på det, och jag är så otroligt imponerad över hennes arbete. Hon gör skillnad.

Det gör hästarna i mitt stall också. När jag som yngre inte mådde bra åkte jag till stallet. Hästarna fanns där för mig när jag behövde det som bäst. Inte minst fanns min Alexander där för mig i så många år, när jag som bäst behövde honom. Jag undrar hur många gånger jag suttit under hans krubba, hur många timmar jag bara varit där och hört hans tuggande på sitt hö. Hur självklart det varit för honom att jag satt där, och hur han varit nära. Jag undrar hur många timmar jag suttit i sadeln i skogen och bara andats in hälsa, och snusat på hans hals bara föra att hitta balansen i livet. Och varje gång har det hjälpt.

Lika lite som jag är ensam om att ha haft perioder i livet då det varit kämpigt, lika lite ensam är jag om att ta hästarna till hjälp för att må bättre. Jag har sett så många ta hjälp av dem och vet att de gör skillnad. Det använder jag mig av varje dag – insikten att hästar gör skillnad. På riktigt. Därför är hästar inte ”bara” ett tidsfördriv i min värld, en rolig hobby som jag har för att hålla mig igång. För mig är hästar så mycket mer. Det är nog är därför som jag har såpass många som jag har – och därför som jag håller mitt stall öppet för alla som behöver de hästar som jag har här. Så mycket fantastiska människor jag träffar tack vare mina hästar – så mycket lärdomar jag får. Det är enormt vad det hela tiden ger tillbaka.

Och det är nog därför jag har de hästar jag har – flera av dem har haft vad man kallar för brokigt förflutet. Och jag försöker varje dag ge tillbaka till dem, det de ger oss – en bättre värld där vi får vara de vi är och där vi inte ses som något annat än de vi verkligen är. De har något att lära oss människor. Om vi kan ta med oss detta i vår vardag, kan vi också se varandra och våga fråga – hur mår du? Och faktiskt orka höra svaret.

Våra vänner älgarna

Runt om i våra skogar går de mäktiga älgarna. Att se dem på nära håll är nästan bara möjligt om man har turen att de står utmed vägkanten när man kommer med bilen. Då blir de inte rädda, för de verkar inte koppla bilarna med något farligt. Även om jag insett att många av dem är trafikvana och håller sig ur vägen när man kommer förbi, så står de gärna vid kanten och blänger på en när man passerar. Då kan jag få riktigt trevliga bilder.

älg1

Det kan jag också när jag rider. För hästarna och älgarna verkar på den här gården i alla fall vara riktigt såta vänner. Få av mina hästar reagerar nämnvärt när vi passerar en älg. Det är så jag får styra undan så vi inte kommer alltför nära. Jag har nämligen själv en stor respekt för dessa vilda fyrbenta djur. Älgar kan bli aggressiva om de blir stressade eller störda. Och det sista jag vill är att bli jagad av en älg. Inte för att jag blivit det någon gång, men bara tanken på att har flera hundra kilos hornbeklädd surpuppa i rumpan får mig att undvika det.

älg2

Med åren har vi fått en hel del älghistorier på halsen här på gården. Älgarna rör sig i olika zoner i skogen vid olika tider på året. Så här års ser vi dem inte så mycket, men om bara några veckor, när gräset börjar komma på vallen kommer de att vara desto mer närgångna. Det händer att vi får jaga bort dem från hagar och ridbanor. De står gärna och mumsar bara femtiotalet meter bort när vi rider på ridbanan och det händer till och med att jag hittar dem mitt i hagen mitt på blanka dagen.

Roligaste tillfället då det hände var nog när jag och en äldre herre som är elev till mig skulle gå till huset för att ta en kopp fika efter ett ridpass. Vi passerar då en hage där det stod tre valacker, varav en var mitt då nya fina fullblod. ”Vilken fin älg du har i hagen”, kläcker min elev ur sig. ”Så får man väl inte säga om mitt fina fullblod!”, replikerar jag snabbt. ”Titta själv då”, fick jag till svar tillsammans med ett flin. Jag kikar bort mot hagen och nog stod det en älg och mumsar på gräset bara meter ifrån det nyfikna fullblodet. Här nedan ser ni två andra älgar som stod i samma hage, dock utan hästar i. De var där på kvällen och jag tänkte om jag hade glömt ta in hästarna? Så såg jag att det var älgar. De var också där på morgonen när jag vaknade – sovandes de med. (bilden är tagen från mitt sovrumsfönster).

älg3

Jagade har vi som sagt inte blivit. Älgarna här verkar fatta att vi är ganska fredliga och håller sig lugna, även när vi korsar deras väg. Däremot har jag och en tjej lyckats få en åring efter oss ute i skogen. Vi gick lite off road som vi gör ibland och svängde upp bakom en gran. Där – bara meter framför oss, stod en åring och glodde på oss. För att inte störa girade jag snabbt till vänster för att gå runt älgen utan att störa, i alla fall inte störa mer än nödvändigt. Bara för att inse att älgen glatt följde efter oss. Jag var inte lika glad. Det tog många minuter att få den att stanna kvar på plats och sluta försöka följa med. Jag tjoade och tjimmade så dant att min stackars fjording till slut blev stressad av mig. Älgen bekom honom inte, men han kunde bara inte förstå varför jag skulle föra sådant oväsen och vifta med armarna så. Så jag fick sluta med det och vi red vidare i sakta mak, inte sätta fart för att stressa något. Till slut hade vi skakat av oss den ofrivilliga stalkern.

Min stora favorit bland älgarna i vår skog är älgkon som alltid sover i tallskogen intill. Varje år får hon tvillingar. Varje år lyckas hon föda upp dem till fullstora djur. Sedan kan man se dessa tvillingar hänga ihop i flera år till, innan de vandrar iväg och försvinner. Mäktigt, duktigt, vargland som det är runtikring oss (något jag kommer skriva om i kommande inlägg!). Men det händer att hon kommer alltför nära. Nästan i alla fall….Här är hon till min förvåning mitt utanför mitt vardagsrumsfönster. Den andra knatten är precis runt hörnan av mitt hus.

älgutanförfönstret

Det händer, som ni förstår, att djuren lyckas förstöra mina hagar och att det trasslar sig lite här och där. Men vad skulle min fina landsbygd vara här runtikring utan dessa skogens konungar. Jag vårdar dem ömt, i alla fall i tanken och oroar mig för dem när vädret är eländigt för dem. Som nu. Men de verkar, all snön till trots, klara sig rätt bra här. Har inte fått rapporter om att de skulle svälta i alla fall, och omgiven av jägare som bryr sig så tror jag att jag skulle fått höra något i alla fall.

Annat verkar det vara på lite längre uppåt landet, där det på sina håll är 1,7 meter snö! (så mycket snö har jag aldrig sett i mitt liv). Ni har väl inte missat den hästverksamhet utanför Kiruna som kämpar för att hjälpa de fyrtiotal älgar i deras närhet (och i deras hagar!) att överleva vintern. Ofelas islandshästar heter verksamheten och alla där ska ha en enorm eloge för sin empati och kampvilja för djur som annars skulle duka under. Vilka hjältar! Kan ni – så skänk en slant! Det är långt till våren på dessa nordliga breddgrader och djuren behöver all hjälp ni kan avvara.

Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

När kommer våren?

Det är ju inte klokt. Här drömmer jag om våren och om värmande solstrålar, vitsippor i backarna och fåglar som kvittar. Jag drömmer om att luta mig tillbaka mot en husvägg, och låta solen bränna mig i ansiktet, kanske ta ett glas bubbel och bara njuta av den finaste årstiden som finns. Den borde ju kunna komma nu – men av det syns noll och intet i denna djupsnö. I natt kom det tio centimeter till, på den meter vi redan har. Det var bara att pulsa ut i snön, reda ut täcken till hästarna, ta in lösdriftshästar vars täcken blivit för blöta, sopa, sopa och skyffla snö. Ännu en ”magisk” vintermorgon.

Det är sådana här morgnar jag undrar varför min hjärna inte kunde gilla snö lite bättre. Jag önskar så att jag vore en skidfantast som blev lycklig över alla flingor som kommer. Visst är det vackert, egentligen? Eller?

Nu lär det i alla fall inte komma mer snö enligt väderprognosen, i alla fall inte över helgen. – Fast det snöar ju just nu så jag vet inte om jag ska tro på vad de säger. På måndag väntas ny snö – en tio centimeter till eller så. Men sen då – sen måste det väl komma en vår ändå.

Då, när solen väl värmer, när det droppar ordentligt från taken och termometern visar en sisådär 10 grader plus. Då hittar ni mig sittandes på en pall, lutad mot en vägg som vetter mot söder. Sippandes på en varm kaffe latte, eller kanske till och med bubbel – beroende på vilken dag i veckan det är förstås. Då vaknar jag till liv igen, och livet blir gött att leva. 

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.