Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Annonser

Vett och etikett i stall och vid uppsittning

Hur lärs stalletikett och stallhantering ut? Jag har ingen aning om hur och om det görs numera, och på vilka ställen man gör detta mer eller mindre seriös.  Ibland verkar det som om det inte lärs ut alls. Själv inser jag att tiden går – när jag var liten var det drillning i stallsäkerhet, stalletikett, hur man ledde hästar och hur man skulle göra i varje tänkbar situation som gällde. Och ve den som inte skötte sig. Han eller hon (oftast) fick sig en rejäl avhyvling. Det fanns en anledning – hur vi beter oss i stallet har har stor betydelse för hur hästarna mår, hur farligt det blir att vara i stallet (för såväl häst som människa), hur säkra vi som hanterar och jobbar med hästarna kan känna sig och hur lugna hästarna är/mår.

Inte för att jag tycker det var bättre förr. Utskällningar och skrämseltaktik blir nog ingen glad av. Så var det nämligen när jag tittar tillbaka på min tid som barn i ett stall. Hua om man gjorde fel, eller hästen inte gjorde som det var tänkt. Men å andra sidan blir ingen i stallet, eller hästarna, lyckligare över att det verkar vara så få som har koll på hur man ska vara i stallet och hur man gör alla de olika moment som ingår i hästhantering inför och efter ritt heller.

Som det där med att öppna en grind, släppa ner grindsnörena ner i backen och sedan ta ut hästen. Vänta nu! Hur tänkte vi där? Eltrådar på blöt backe – är det så smart? Och om det är flera hästar i hagen – hur är det tänkt att de ska förstå att de snällt ska stå kvar, om de i själva verket vill gå in och grinden öppnas? Självklart håller man upp grinden så att den inte nuddar backen och leder ut hästen runt sig för att sedan stänga grinden. Elementärt, säger jag som fick detta till livs som liten. Helt konstigt, verkar många av dagens stallbesökare tycka. Ända tills hästen trasslar in sig i elförande tråd, eller att elen går i backen och skrämmer vettet ur hästen, eller att alla hagkompisarna också trillar ut på kuppen……. Tänk först – agera sedan. Kan du inte lista ut hur man gör – fråga en kompis! 😀 Gärna en som kan!

Eller det där med att knyta säkerhetsknut (ett exempel hittar du här: http://www.ridsport.se/Hastkunskap/Skotsel/En-bra-borjan/). Få verkar kunna det. Märkligt. De knyter fast lite hit och dit och fastnar då hästen i repet eller får panik av något, så sitter den hjälplöst fast. För jag tror inte att den som inte kan knyta en säkerhetsknut istället har koll på var det finns en väldigt vass kniv i stallet. Tyvärr. För det ska man naturligtvis ha koll på när man hanterar en häst i ett stall.

Och sedan lämnas gärna hästen uppbunden i stallgången ensam medan personen i fråga går iväg och pysslar med annat. Ajajajaj – det här strider till och med mot djurskyddslagen som anger specifikt att uppbundna hästar INTE får lämnas ensamma. Vad ska de stackarna göra om de fastnar? Ringa 112?

Eller än värre – kommer på att de inte har på sig sin hjälm när de tränsat, och därför helt sonika lämnar hästen med träns på och allt och går iväg för att kika om den inte minsann låg i bilen ändå, den där hjälmen. Sedan behövde man visst gå på toaletten också först. Helt utan tanke på att om hästen fastnar i tyglarna kan hela deras käke slås av, eller åtminstone tänderna. För att inte tala om att man har en panisk häst att ta reda på när man nu lyckas släpa sig tillbaka. Sådant är inte alls bra. Det gäller att ha hjärnan med sig även i stallet. Den som skaffar sig bra rutiner kommer sällan att behöva fundera på om det är säkert eller ej – och varje stall ska ha sin säkerhetsrutin. I mitt stall gäller:

  • intag och ta av täcket (om sådant finns) först. Här står de flesta hästar lösa i boxen så det gäller mest att komma ihåg att stänga dörren till boxen när man går ut och in. Hästarna har alltid hö att äta – då går de ingenstans och är nöjda. De hästar som står uppbundna har en säkerhetsknut (ett snöre enbart) och har hö att äta.
  • Borstning, kratsning av hovar. Visitering.
  • Sadling
  • Hjälm/väst/stövlar etc som behövs för oss sätts på. Även avpassning av kläder för temperatur och vad vi ska göra ute.
  • Tränsning
  • Dags att gå ut!

Tränsningen är alltså det vi gör precis innan vi ska ut ur stallet. Sedan går vi till ridbanan och där kolla vi in sadel, sadelgjord, dubbelkollar tränset och avpassar stigläderlängden. När det är klart och hästen känns lugn hoppar vi upp från pall. Rutiner som hästarna kan och vet. Inga konstigheter, men en bra start på en ritt.

Även när det gäller sadling och tränsning ser jag det mest underliga grejer. En del slänger på sadeln så att hästen hoppar till, drar åt sadelgjorden så hästen blir fem decimeter lägre i höjd, och inte vill sadlas framöver. Man lägger självklart på sadeln försiktigt, är noga med inpassningen utöver ryggen och schabrakets läge och drar givetvis åt gjorden ett litet snäpp i taget, utan att ta i. Det gäller att tänka på säkerhet såväl som komfort. Lite eftertanke på hur hästen upplever det hela skadar inte. Särskilt inte om man vill kunna sadla och tränsa hästen mer än en gång i livet.

Här är lite tips på vägen – och noggrannhet är en dygd:

Och till slut händer det att det dras och bråkas hela vägen till ridbanan. Där är det inte tu tal om att kunna hoppa upp själv, någon måste ju hålla i hästen. Och sedan när stigbyglarna inte har rätt längd så har jag sett flera lustiga varianter på hur man kan höja dem samtidigt som man sitter i sadeln. Vissa av dessa poser som ryttarna gör skulle jag inte klara av själv, än mindre sitta kvar i om så hästen tog ett enda steg framåt. Lättat om än inte mest korrekt, är att släppa stiglädren och låta benet hänga rakt ner. då ser man spännet framför låret och kan lätt justera efter behov. Man ska egentligen ha foten i stigbygeln, men så mycket begär jag inte. bara att ryttaren inte tappar balansen och hästen trillar åt sidan när man fixar detta.

Och dressyrsadelgjordar är faktiskt möjliga att dra åt själv, om man övar lite. Det gäller att kunna och våga luta sig nedåt och nå spännet bara. Vanliga kan vara lite trixigare, då gäller det att kunna flytta fram hela benet ordentligt och dra åt. Lite övning här med fixar grejen. Men det är lätt att fråga någon annan (hela vägen tills man inser att man är ensam i stallet och/eller ingen har tid att hjälpa en stackare som inte klarar av att sätta igång sin häst själv).

Men värst av allt är nog allt tjafs som kan bli innan man kommer till ridbanan och kan sitta upp. Här finns många aspekter att tänka på, och för att kunna leda en häst på ett trevligt sätt måste vi öva seriöst i att hantera våra hästar. Och att bli kompisar med dem så att de vill hänga på och bli ridna. Vanliga markhanteringsövningar gör susen och att tänka framåt och gå helt normalt och avslappnat mot ett bestämt mål.

Det finns mycket annat att tänka på i stallet och utanför också i både det stora och det lilla. Här är några tips, om än inte alla:

  • Gå lugnt och fint i stallet och se till att du har koll på vart hästar och folk är.
  • Håll avstånd till andra hästar. Otroligt ofta får jag se folk som inte förstår att hästar behöver gott om utrymme. De går väldigt nära hästar som de inte har en aning om klarar av att hantera en häst i deras utrymme.
  • Om du haft en häst uppbunden och tränsar den – Låt inte grimmor i grimskaft hänga fastsatta i stallet. Det bildar en snara för en häst som har otur.
  • Spring inte bakom en häst du inte hanterar och hoppas på det bästa. Se till att du syns och märks innan du passerar en häst i gången.
  • Flytta på hästen istället för dig själv. En häst ska ha i ryggmärgen att den inte ska gå på folk. Om du känner dig i vägen är det du alternativt den som leder hästen som ska flytta på hästen. Du ska kunna stå still utan att bli påsprungen.
  • Se till att vatten alltid finns till en häst som står i box.
  • Använd alltid mjuka händer och andas lugnt. Hästar är känsliga djur. Känner du att du blir stressad blir kroppen stel och det blir otrevligt för hästen. Och för dig. Andas djupa andetag och ta det lugnt. Bättre sent än stressat!
  • Säg till om du hittar sår eller skav! Sådant måste hanteras och åtgärdas direkt!
  • Kolla noga att hästens skor sitter ordentligt.
  • sist men inte minst – är du osäker? Fråga! Det finns inget värre än folk som ”bara gör” och att det sedan blir fel.

 

Vill du veta mer om hur man kan tänka ”trevligt för mig- trevligt för hästen”-tänk och arbeta säkert med häst till och från hagen, när man gör iordning och inte minst när man går till en ridbana för att sitta upp? Då är det boken Bästa Hästägaren du behöver. Där står allt du behöver veta om just detta.

Bästa Hästägaren!

Faktaboken för dig som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Frakt ingår!

199,00 Skr