Referat Clinics och föreläsningar

av

Ashr på Hallsta Ridklubb

I helgen är det ASHR Riks i Hallsta. Det innebär rikstutställningar och tävlingar av alla de slag i fyra dagar med Morganhästar, lippizanerhästar och angloaraber. Igår var jag själv på plats, under den varma första dagen av denna helg.

Hallsta Ridklubb har genomgått en stor förändring de senare åren med nytt ridhus och stall (se bild på takhöjden i stallet nedan!). Det är numera en påkostad anläggning med två ridhus och en stor stor stor uteridbana – perfekt för stora evenemang som ASHR:s riks!

Det är inte första gången jag är och kikar på ett morganriks dock. För ett par år sedan var jag också på besök, och min egna firma Lösa Tyglar sponssrade en gång tidigare när evenemanget gick i Skåne (då jag inte kunde vara med själv tyvärr). Det är inte så konstigt. Jag har ju många kontakter inom just morganvärlden, och jag har själv haft två fantastiska morganhästar i Nova och Sabrina här under tre säsonger till låns. Saknar dem! Förutom att morganhästar är otroligt härliga och mångsidiga hästar är morgannfolket ett riktigt trevligt gäng som dessutom verkligen gillar att göra allt möjligt med hästarna. De kan gå en trailklass på förmiddagen bara för att svida om och visa upp fin dressyr på eftermiddagen.

Däremot är det första gången jag är med när även lipizzanerhästar och angloaraber är med i en gemensam förening med morganhästarna. Men jag såg faktiskt inte en enda lippizzaner eller angloarab denna första dag? Och då var jag ändå med nästan hela dagen.

Jag satt och kikade på dressyren på förmiddagen. De klasser som gick var mellan LC och LA på kort bana. Det roliga med rikset är att alla tävlar mot alla.  Man räknar upp poänget i relation till hur svårt programmet är. Några var där för första gången, andra var gamla rävar. Vissa ekipage var otroligt trevliga att se på (och ja – de fick rosetter! :-)) .

På eftermiddagen gick trail och trail in hand. Vissa hästar hade fått nya ryttare, andra ekipage var desamma som på förmiddagen och ytterligare några var helt nya. Trail är riden hinderbana (klurig!), och trail i hand är markledd hinderbana – perfekt för unga hästar och hästar som på ett roligt och säkert sätt behöver tränas i att vara borta och fokusera även på en tävlingsplats. bara det där med att lastas är ju ett trassel många hästägare känner till, och hästar kan bli som förbytta när de byter miljö. Så träna bör man och det kan man göra redan när hästen är oinriden och mycket ung- i en trail in hand till exempel.

Det är nämligen en stor grej att åka ut och tävla för en häst. Det är otroligt mycket som ska klaffa. Hästarna är på rikset ofta borta flera dagar, och står i okänd miljö med nya hästar runt omkring sig. De ska också hantera en ofta stressig matte eller husse och så ska de klara av att bli ridna i en helt främmande miljö. Allt detta behöver man träna på ordentligt och inte bara förutsätta att det funkar. Och då är en klass som trail in hand ovärderilig. Det som fungerar från marken kommer också att kunna fungera uppsuttet. Med roliga och kluriga hinder i vägen får hästen något konkret (liksom den som leder!) att tänka på och får fokus på uppgiften.

Det var den här klassen jag valde att sponsra i år, i egenskap av författare till boken Bästa hästägaren. Det är en bok jag skrivit för att berätta hur mycket som krävs av oss som hästägare, särskilt om vi vill hästen väl och komma ut och ha skoj ihop – på ridbanor, ute i terräng och annat. Den handlar om inlärningsteori, markhantering (även praktiska tips), foder och hästhållning, om hur vi hittar en häst som passar oss och mycket mer. Jag återkommer ständigt till att vi inte kan förutsätta attt hästen ska klara av allt det vi vill att den ska göra – enbart för att vi förväntar oss det. Utan att det krävs träning och gott samarbete.

Det var väldigt roligt att se klassen. Till att börja med insåg man snabbt hur svår banan var. Det fanns många som fick rejäla problem på de olika hindren. Då förstod man också hur duktiga de som vann var – för då såg det plötsligt lätt ut. Och man kunde verkligen se vilket samarbete som fanns mellan häst och ledare. Så det värmde rejält att få äran att dela ut blågula rosetter och boken till vinnarna – ett pris för vinnaren bland unghästarna och ett pris för de vuxna hädtarna. De kanske inte var de som behövde boken allra mest faktiskt, men kanske hittar de något nytt och fick någon ny infallsvinkel i sina framtida framgångar med sina hästar tack avre den. Ingen är ju fullärd. Och ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi att vi har att lära och att bli påmind ibland är heller aldrig fel.

Det vart på det hela taget en mycket härlig dag, med underbara människor, fantastiska hästar och god ridning och hästhantering överlag. Domaren till dressyrklasserna råkade jag också känna till – Malin Gullberg som också är engagerad i Bysala Ridklubb och dessutom WE-ryttare (med ett färskt DM-silver i bagaget!). Och som vanligt gjorde hon ett strålande jobb i domarbåset denna ytterst varma dag. Puh – det blev en glass på vägen hem och ett poolbad på gården när jag kom hem. Tackar gudarna för insikten att jag faktiskt behövde en pool för några år sedan när jag stod och lassade hö i över 30 graders värme och höll på att svimma. Insåg att det var för mäktigt för mig att sätta mig i en varm bil för att åka till badet. Så det blev en liten pool här hemma istället, till glädje för såväl mig som gästerna.

Annons
av

Sönke Rothenberger i Enköping

 

Tyske Sönke Rothenberger är det nya stjärnskottet på dressyrhimlen. Han utmanar den store Isabel Werth, dressyrens okrönta drottning, som vinner allt hon ställer upp i. Men Sönke är inte långt efter och jag tror han snart kommer att glida om damen ifråga.

Sönke är för närvarande blott 25 år gammal – otroligt ung i dessa sammanhang, där man blir bättre och bättre med åren. Men det hindrar honom inte från att ha meriter utöver det vanliga. Sönke deltog i YR-EM i dressyr 2014 och kom trea på en då blott och bart sjuårig Cosmo. Redan 2016 reda han Cosmo i de olympiska spelen och kom då på 19e plats och guld fick han tillsammans med laget. Med sin Cosmo rider han idag i den yppersta världseliten och trillade in tvåa i senaste EM efter Werth och i VM-et blev han fyra individuellt. Han bidrar också stort till alla de guld i lag som tyskarna rider hem.

Nu har ju Sönke att brås på. Bådas hans föräldrar är dressyrryttare, varav den mest namnkunniga kanske är hans far. Hans far var mycket stor på nittiotalet och jag kommer ihåg honom väl.  Han tog ett antal medaljer med ett antal hästar i såväl OS som VM och EM när han var ung. Mamma Gonnelien är inte så mycket sämre dock – med en mängd teammedaljer från samma mästerskap. God Coaching lär han ha fått i alla fall – nu när han valde samma bana som sina föräldrar. Hela familjen har verkligen vigt sina liv till hästarna. Så tragiskt då att deras stall brann ner och så många hästar som strök med. Ofattbart sorgligt. Men det verkar som om ”the show must go on” och Sönke är ute och håller clinics och tävlar sin Cosmo (som tack och lov klarade sig fint). Jag antar dock att det finns en stor sorg över det livsverk de mist, även om de kommer kunna bygga upp mycket av det igen.

Så det var med stor nyfikenhet som jag och Elettra åkte iväg till Enköping för att se hans clinic. Under dagen red 8 olika ryttare, så det vart en lång dag med olika typer av ryttare och olika typer av hästar. Och jag misstänker att karln kanske var lite för duktig till och med – och inte alltid kanske kan relatera till hur svårt vi dödliga tycker att det är. Det och det stora fokuset på att plocka tior i tävlingarna var kanske det som jag hade mest att anmärka på.

Men instruktionerna i övrigt var det då inget fel på. Han läste av ekipagen mycket snabbt och även om han kanske inte alltid sa vilka fel som han ville rätta, såg han till att alla fick göra övningar som minskade problemen. En häst var till exempel mycket låst i frampartiet och gick och gapade emot bettet. Det tyckte inte Sönke om. Då skulle man hellre ha en lös nosgrimma och ha en häst som tuggade på bettet. Det var helt ok även om det blev lite frenetiskt ibland.

Hästar som allmänt gick under lod lotsades att komma upp och fram i formen genom tempoväxlingar och att han fick ryttarna att fokusera på att få igång motorn och tänka framåt. tt bromsa in hästen i olika saker var inte Sönkes grej – helt klart. Det skulle vara mycket energi och framåt, och ve den som stoppade hästens vilja att röra sig.

Mycket handlade om att:

  • få en reaktion från skänkeln och kunna fånga up i handen.
  • att ta micropauser
  • Satsa på kvalitet istället för kvantitet – tre bra steg är bättre än tjugo dåliga, ett bra byte är bättre än femton halvtaskiga.
  • God grundridning – övergångar, hörnpasseringar. Det är däri det sitter.

 

Vissa ekipage värmde lite extra. Som den härliga young ridern (minns inte namnet?) som satt på sin vackra fux och det syntes hur glada de var i varandra. Och vilken härlig galopp och vilka härliga händer hon hade. Underbart att se. Martin Ågevall gjorde också ett gott jobb med sin energiska fuxmadam. Hon verkade inte vara av det lättaste virket. Det var heller inte unghästen som inte vågade gå in på banan utan som mer efterliknade Tjuren Ferdinand än något annat. Vilket tålamod hon visade och vilken talang hästen hade. Alla dessa kommer gå långt, det såg man på långt håll. Tycker Sönke gjorde det så bra också med denna ängsliga häst och konstaterade just att sådana hästar kommer bli toppen och göra hundra för sina ryttare bara man lotsar dem väl. Och att hästen hade allt det som man vill ha i en häst.

Sönke var också som många av de andra stora tränarna också mycket snabb på att berätta vad han tyckte var bra, så fort han såg det. Och han ville gärna att man avbröt om det gick åt pipan eller lät bli rörelsen om det ändå inte kändes som det skulle klaffa. Det var träning vi talade om. Hans otroliga detaljkänsla och systematik i hur han tränade sken igenom – här lämnades inte ett halvt steg åt slumpen. En taskig övergång skulle obönhörligen göras om, en bra övergång skulle ALLTID premieras med berömm eller skritt på lång tygel eller trav framåt lång och låg (inte falla framåt såklart, utan korrekt).

Sönke är som sagt 25 år gammal. Oj vad det kommer bli spännande att följa honom framöver. Vi dödliga kommer ju inte i närheten av det här, men kan inspireras stort av någon so verkligen kan se och känna in varenda detalj och vet exakt hur vartenda steg ska tas på en dressyrbana. Så nu kämpar vi vidare här hemma på något lägre, men dock helt ok, nivå. Alla har inte OS-hästar i stallet. Men alla kan vi lära oss att rida så balanserat och väl vi bara kan. Och det kändes helt rätt att se Sönke ge lektioner när man väl fick chansen här i Sverige. Nästa gång han besöker oss kommer han antagligen att vara så stor att priset är det dubbla och köerna dubbelt så långa.

 

av

Carl Hester konstaterar att jag inte är ett UFO

Den 13 oktober brakade en riktig hästfest loss på Strömsholm – en hästfest för alla hästälskare som är inne på det där med ridning för framgång. Och då menar jag inte rosetter, utan i form av glädje och hållbarhet. Det var demontränaren Carl Hester som höll clinicen, en tränare som har blivit ett föredöme och ledstjärna runt om i hela världen för sin förmåga att plocka fram champions. Han står bland annat bakom Charlotte Dujardins två OS-guld och två VM-guld med underhästen Valegro, Valegro som kostade 40 000 kr och som till en början var tänkt att bli hopphäst. Men som visade sig vara det bästa som går att få på en dressyrbana, i alla fall om Charlotte sitter i sadeln och om man rider som Carl Hester instruerar. Charlotte och Valegro håller världsrekordet i alla GP-program. Carl Hester själv är inte så dum på ridbanan heller. Han var med i VM som 23-åring första gången och har sedan dess plockat en och annan medalj, inte minst guld i lag i OS.

Carl Hester har gjort sig känd för att vara mannen som kan kombinera tysk dressyrteknik med brittiskt hästmannaskap. Teknik med känsla och förståelse för hästar som väsen, i en succémix som går utöver det vanliga. Hans pedagogiska ådra och hans intresse för den mentala biten i träningen är en del av hans stora framgångar. Han har förmågan att hitta fram till varje elev, utan att få hen på defensiven. Detta märktes tydligt i clinicen på Strömsholm, en clinic som var utsåld månader innan eventet.

Med brittisk spetsfundighet, en stor dos ödmjukhet och inte minst oceaner av kunskap lotsade han unga hästar med erfarna ryttare och erfarna hästar med unga ryttare till en helt ny nivå, bara på någon timme. Det var fantastiskt att se hur han på ett positivt sätt, och genom att fokusera på en sak i taget lyckades nästan transformera ekipaget till något helt nytt, så mycket mer avslappnat, så mycket mer givande. För visst fanns det förbättringspotential hos de ekipage som kommer, och Hester hittade nyckeln till förbätrring i vartenda ett.

Han är en duktig instruktör. Och det gör honom populär. Men för mig var det innehållet som var det viktiga – ett innehåll jag blev så glad över att höra, och som fick mig att känna att jag är på rätt väg. Även om Carl Hester är i premier league, och jag i farmarligan så är jag ändå på samma spelplan och spelar samma spel med samma upplägg och samma mål. Så vad var då det egentliga innehållet i det han sa? Vad i själva tänket är det som var så viktig för mig?

I min hästvärld möts jag ofta av många funderingar över det jag säger och vad jag ser behöver göras för att ekipaget ska bli bättre – inte minst för att jag kommer med andra förklaringsmodeller än vad en hel del andra tränare gör. Det här är något jag ibland blir smärtsamt medveten om, men som på intet sätt hindrar mig från att fortsätta arbeta på det sätt jag gör utifrån den förståelse jag fått av hur det där med hästhantering och dressyrridning är tänkt att fungera, och hur man jobbar med en häst för långsiktig framgång. Men det skaver ibland att höra att jag är ”annorlunda”, liksom ett UFO bland andra tränare. Men nu fick jag ett helt vattenfall i min kvarn, så det är bara att mala vidare – för hållbarhet och framgång. För det han sade var så på pricken det jag själv så aktivt jobbar för. Här kommer några av grejerna:

  1. Carl Hester tyckte många av ryttarna red för fort och forcerat. Hans kommentar var att hästen behöver hinna ta igenom rörelsen i hela kroppen och det hinner den inte om den går fortare än vad den är tränad för och kan balansera upp. Själv skrattade jag lite inombords när han berättade detta, och i mitt sinne undrar jag hur mycket mina ungdomar här på gården tröttnat på mina uppmaningar om att ”inte rida fortare än vad du har balans för”.
  2. Jag tjatar om takt, lösgjordhet kontakt och att man måste hitta en bra takt och avslappning innan vi kan sätta energi i hästarna. Carl Hester påpekade om och om igen att balansen kommer först – och sedan energin. Då takten bygger på balans, kan jag inte annat än att småle för mig själv.
  3. Carl Hester letar efter ”willing energy” – inte den forcerade eller tvingande, utan den lätta och viljan att jobba. För mig är det viljan att arbeta som är framåtbjudning – när man får den där vakna och pigga och samarbetsvilliga hästen som glatt säger ”javisst!” när man ber hästen om något. Inte helt olikt det Carl Hester menar med willing energy.
  4. Raktriktning ger trygghet. Och hästen ska vändas med ytterhjälper och hållas rak innan vi kan forma hästen i bålen. Att vända med innerhanden förstör såväl balans som kontakt. Och jag menar att detta är grunden för willing energy – en häst i balans.
  5. Grunderna är roten till allt – gott såväl som ont. Sitter grunden går det att gå vidare till större mål. En bra grund är att sätta riktigt bra övergångar – börja med de ”enklaste” – inte så enkla de heller: skritt-trav-skritt. Sedan kan du gå vidare. Jag är kanske lite vääääääl långsam i min utveckling och blir aldrig nöjd med grunderna, men hellre det för hästens skull, tänker jag.
  6. Micropauser och chans för hästen att gå framåt nedåt med nosen emellanåt gör under för hästens själ och kropp. Själv är jag så ”lat” att jag gärna micropausar både en och femton gånger per pass 😀
  7. Rid inte och mata på för länge och för ofta. Det gör ingen häst glad utan trasar sönder the willing power i hästen. HÄsten blir däremot desto gladare av ett riktigt hästliv och livet i naturen. Hester kör med 4 pass ridbana och sedan uteturer plus en ledig dag. Även före och efter passen kommer hästarna ut för ”hacking” (ett underbart engelskt ord!). Unghästarna tränas mindre än så, får långa återhämtningspauser (där de är bättre efter än före!) och får gå i lösdrift. Själv är jag än kaxigare – mina går ute året runt i lösdrifter om de inte verkligen vill och behöver vara inne några timmar per dygn (ytterst känsliga alternativt inte hundra procent friska och behöver omvårdnad och ro eller om vädret verkligen är skunk) och vi rider ut så mycket vi bara kan och förmår – det är guld för ryttares själar också.
  8. Öppnor är super för samling, rundning i bålen och rakriktningen. Många sådana ger en stark och glad häst. Det här har jag hört och anammat förr – Perry Wood sa till exempel en gång för många år sedan – tänk att så sneda övningar kan ge en rak häst! 😀 För min del tycker jag slutorna är än snäppet bättre, men det är jag det.
  9. Shaping är en bra grej. Inget är perfekt från början och vi uppmuntrar försöken och filar vidare på det genom att leka och lotsa fram fler än mer lyckade försök. Hester kör det här all the way.
  10. Handen ska tänka framåt. Allt vi gör med hästen ska vara fram till bettet via handen, inte tillbaka och hämmande för att krulla ihop hästen ”på tygeln”. Även och kanske framför allt i halvhalter. Den ska vara stilla och tyst och inte sätta hästen ur balans. Tänk en U-formad hals där nosen sträcks fram i halvhalten. Inte att nosen trycks ihop och hals och huvud formar ett v.  Tänk istället halvtframåt så blir det rätt. https://dressagetoday.com/theory/dressage-solutions-forward-half-halts-to-open-the-throatlatch
  11. Ha kul och fokusera när du rider! Tänk balans, fin sits och var stolt däruppe. Du lotsar en guldklimp! 😀 Blir ni vänner kommer din vän hästen att kompensera för dina brister, likväl som du kommer kompensera för hästens. Det är ett framgångsrecept!

Han sa mycket mer roliga saker – och för varje sak han nämnde, desto bredare blev mitt flin. Värt att nämna är kanske att ju springigare en häst är – desto mer ska du rama om med skänkeln (inte tvärtom som många vill göra) och desto segare en häst är, desto mer still och tyst med skänkeln ska du vara. Det är något jag själv erfarit den svåra vägen, och fått en sann aha-upplevelse av. Han nämnde också tydligt att man ska ta sig tid! Och alla hästar utvecklas inte på samma sätt inom samma tid. Det tar tid att utbilda för långvarigt och hälsosamt samarbete. Den som satsar på ungchampionat når inte alltid hela vägen (ganska sällan faktiskt) utan hastar allt och det kraschar fort. Den som satsar med ett längre perspektiv får också mer hållbarhet och hästen är fräsch livet ut. Och i allt han gjorde fanns glädje till arbetet och inte minst kärlek till hästen – som väsen och samarbetspartner. Så bra! Så härligt att se att detta faktiskt är på riktigt.

När jag gick därifrån konstaterade jag ganska så högt ändå till mina kära hästälskande vänner som också var med den dagen att – ”Jag är nog inget UFO ändå, som vissa verkar tycka!”. Jag fortsatte efter en stund ”Det här köper jag, och om demontränaren har samma uppfattning så är det väl inte så tokig väg att gå i alla fall, när allt kommer omkring. Hästarna gillar det, jag gillar det, och Hester gillar det. Det är bra nog för mig.”. Jag fick många samstämmiga hummanden och kommentarer till svar, och insåg att vi nog redan var frälsta innan vi kom dit- på den väg Hester slagit in på och den lära han försöker sprida. Nu hoppas vi att fler följer med och vidare på färden – för det handlar om etik och moral och HUR vi når resultat – med hästen med på noterna och genom glädje och samarbete. Och genom kunskap om hästens förutsättningar, beteende, anatomi och behov. Allt detta och en ryttares position och följsamhet och kunskap om inlärningsteori därtill. Ingen har sagt att det är lätt med hästar och ridning, och ju mer man förstår och begriper desto mer inser man hur mycket man har att lära sig. Vi är i farmarligan – Hester i eliten. Men vi går samma väg och kanske en dag är vi där han är, om vi jobbar hårt och klokt nog.

av

Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

av

Hingstvisning på Lövsta 2018

Den 8 april var det hingstvisning på Lövsta. Vädret var bästa tänkbara och det var en fröjd att åka den långa vägen till Upplands Väsby och den fina anläggningen för att bese skönheterna. Det fanns också en hel del hästar som var intressanta. Såklart var alla hästar jättefina, men en och annan fattade jag särskilt tycke för.

Det där med vilka hingstar man tycker är bra eller mindre bra är inte enbart en poängfråga. Det är också en fråga om typ och smak. Jag föredrar de lite mer stabila som har en bra men också ”lätt” gång. En del av de hingstar man ser idag skulle jag inte kunna sitta på i traven – och hur skulle jag kunna nyttja deras förmågor då, om jag sitter och har fullt upp med att hålla mig kvar. Ett ben i varje hörn är också viktigt, så att det inte blir som att balansera på en lina för att hästen ska klara av att bära sin ryttare. Dessa hästar är jättefina och fantastiska, men inget för mig att avla på – mitt mål är stabila, hållbara och trevliga hobbyhästar på högre nivå

Därför söker jag stabilitet, att det är lätt att reglera gångarterna och att de ser stabila ut, på att hästen är ridbar och med hela tiden utan att ha för mycket nerv. Man lär sig mycket av att se hästarna live – det jag söker kan jag inte läsa mig till. Det är en känsla – skulle jag vilja rida den hästen? – som behövs. Vissa skulle jag inte våga mig upp på, andra skulle jag sälja min lilltå för att få sitta på.

En av de senare – den som blev min favorit är Lövstas Klifton 1329. Den hade allt det jag önskade i en häst – inklusive en stor dos svensk stam! Det var pricken över iet! Det enda jag egentligen inte tyckte var så kul var namnet. Eminenta Caroline Darcourt visade den här hästen med den äran och det syntes hur kul hon tyckte att det var att rida honom. Han var bred fram, såg bekväm ut (hade till och med en closecontactsadel utan särskilt stora stöd) och en härlig och positiv energi. Ja – den här blir det nog ett föl av så småningom på Lövslätten, även om det kanske inte blir i år.

St Erik blev också en favorit. Ridbar som tusen den med och alla kvaliteter jag nyss nämnde på Klifton. Så fin! Liksom Ironman, även om han var så ung….

På hoppsidan gillade jag Point Break bäst, även om jag är urusel på att bedöma hoppehästar. Men sett ur mitt perspektiv – att få en trevlig och bra ”hobbyhäst” om än av högre kvalitet, så blir gångarterna viktiga – att de  skulle kunna användas på en dressyrbana. Och att hästen är cool och trevlig. Det var denna häst.

En del av hästarna var däremot väldigt unga som visades. Det är fantastiskt att se dem och det ska bli roligt att följa deras utveckling. Men jag som vill avla på hobbynivå ska nog fundera ett varv till innan jag beslutar mig för vilken hingst jag ska ha, och jag ska definitivt inte ta en helt ny oprövad hingst då mina kunskaper om stammar och bra kombos till mina ston är obefintlig än så länge. Här finns mycket jag behöver lära mig, och mycket har hänt sedan jag senast spanade in avelsutbudet. Men roligt är det! Och mycket funderande blir det. Ska försöka ta mig iväg till Eklunda också för en hingstvisning. De har ett par intressanta som jag hoppas på lite extra. Så vi får se. Än har jag vare sig valt hingstar eller ston att betäcka (sa välja två utav fyra och det är ju hopplöst!).

 

 

av

Per Waaler gör minirevolt.

Då och då, till och med lite ofta ibland sådär, får jag höra att min hästfilosofi är annorlunda. De flesta verkar gilla den – när de väl förstår den – men de tycker som sagt att den är lite annorlunda. Jag tycker förstås att den är helt normal. Respekt för hästen som ett kännande väsen, mitt jobb som tränare/ryttare att få hästen att VILJA jobba för oss, strävandet efter balans och en ”happy athlete”. Det är min utgångspunkt. Så jag undrar vad som är så annorlunda? Är det respekten, kärleken till mina vänner fyrbeningarna, kommunikationen? I så fall är det väldigt synd faktiskt.

En man som verkar ha en mycket liknande hästfilosofi är i alla fall Per Waaler. Ni vet den där dressyrryttaren som gör minirevolt på tävlingsbanorna i landet genom att rida bettlöst? Han har haft en clinic under Hästivalen i Skara där han förklarade sin ”metodik” i utbildningen av hästarna. Nu har han blivit en kändis, och tack och lov, passar han på att sprida ordet om hans träningsmetodik. Den verkar både sund och bra och det är bara att heja på en karl som verkligen verkar respektera de hästar han rider och vilja dem väl.

Per  pratade nämligen om att hästarna ska vilja vara och jobba med oss, om att vi skapar de minnen som hästen bygger sina erfarenheter och därför också sitt beteende på. Han berättade om hur vi ryttare borde vänta in våra hästar och inte minst att vi skulle berömma dem så att vi nästan skämdes. Och hur han, liksom jag inte alls tycker att ordet lydnad passar tillsammans med begreppet dressyrträning. Samarbete eller lydnad? Vilket vill du ha. Det går knappast med både ock, för den som lyder blint är inte en aktiv partner i dansen. Den gör bara som den andre säger. Förtroende och avslappning är dock viktiga förutsättningar för en lyckad ridsession.

Vad är det för konstigt med det? Det är ju så det är…. 😀

 

Mer info om clinicen går att få på Hippson.

 

av

Monty Roberts inridningstaktik….

Jag är ledsen – alla ni som tycker att Monty Roberts är det bästa som gått i ett par skor. Jag gillar inte karln. Här kommer ett exempel på varför….

http://www.youtube.com/watch?v=AOPirQr0CSM

Videon går igenom Montys och en hantlangares metodik för att rida in en häst. Jag blir genast fundersam på en sak:

– Varför i hela friden hoppa upp och rida en häst som inte verkar tam????

HÄr är några kardinalfel som Monty lyckas göra under sin träning:

1., Han står mitt framför hästen

2. Han rycker i hästens mun när den försöker gå undan. En häst som behöver gå, får gå enligt min filosofi. Klart bättre det än att få hästens energi (som du inte kan lura bort, bara röra bort….) inne i själva hästen. När hästen är redo står den still!!!!

– Var är känslan??? ALlt är instrumentellt. Det vippas och det dittas, rycks lite i grimman och lite klapp på huvudet. Men känslan – var ÄR den???????

3.  Notera också att hästen är spänd som en fiolsträng under hela träningen och hästens underläpp fladdrar (överslagshandling). Notera också att hästens svans är hårt sammandragen in mot bakdelen. Det tyder också på en mycket spänd häst….

Sedan kan man ju undra varför man skulle behöva två personer, en docka (!) och fem stycken olika pinnar för att klara av att rida en häst???

Den här videon visar tydligt att detta inte är något för de allra flesta människor som har häst i sverige. Varför? JO:

1. Vi har tama hästar

2. Det finns klart bättre alternativ

ETt av alternativen bygger på samarbete och harmoni och markarbete. De unghästar jag har mött tränas i unga år vid att vara med människor. Vi går långsamt fram. Vi tränar lite då och då. Slänger på en vojlock, ett täcke, börjar tömköra. Allt i lugn takt efter hästens tempo. Redan som unga tränas också de flesta hästar med sadel. Efter att padden är okej, kommer en lätt sadel. Behöver hästen gå, låter vi den gå. Ja – i alla fall folk jag känner. Sedan hänger vi i en stigbygel. Byter sida. Hänger i den andra. Låter stigbyglar flänga och klänga.

MItt alternativ till att komma upp är sedan att träna hästen att gå fram till en pall som jag står på. När hästen godkänner situationen kommer den fram och står still. Då är det bara att börja tynga på ryggen, vifta ovanför huvudet och flaxa bäst man vill. Återigen – behöver hästen gå, så går den. DÅ gör vi bara om alltihopa igen. Det brukar inte ta lång tid. RÄtt som det är har jag hoppat upp i sadel och rider iväg. Den första gången räcker fem till femton steg – allt beror på hur bra det går. Och framför allt – hur det känns!!! För hästar talar med energier. Blir situationen jobbig blir de spända och då är det bara att hoppa av. Funkar samarbetet stannar hästen direkt när man hoppar av. Det behöver inte ens övas in….

Inga bockningar, inga sprall. Hästen kan redan mina signaler (för stopp, sväng och framåt) tack vare markarbetet och att vi redan är sampspelta. Signalerna är i princip desamma från mark och från rygg så hästen märker ingen skillnad. Sedan är det bara att börja utbilda häst. Utan bock, utan rädsla…..

En av de viktigaste punkterna är att läsa av hästens språk och inte bara det aktiva beteendet under hela processen. Blir den spänd är det bara att backa. Vi ska känna vad hästen tycker långt innan den behöver agera. Godkänner den däremot det vi gör, fortsätter vi. Hästen måste vara MED – inte bara stå ut. Titta igen på MOntys häst. Den är spänd – nacken högsta punkt, bakdelen spänd. Den är inte med! Den undrar vad i hela friden dessa gubbar håller på med!!!  Jag skulle då aldrig sätta mig på hästen utan att markarbeta den ordentligt först. Och det kan ju ta veckor.

Men Monty vill att det ska gå snabbt. Jag vände ryggen åt karln när jag läste i hans bok om en Buck-stopper. För hans syn på unghästar är att 90 procent av dem SKA bocka som tokar, enligt hans åsikt. Då har inte han träffat samma art som jag. Jag träffar hästar och jag har sett en häst bocka en gång under inridning! Då var det uppenbart att ryttaren klantade sig ordentligt…. Och jag har sett många och själv varit grundutbildare i ett antal. …..

Man glömmer så lätt en sak:

– hästen är född till att samarbeta och hjälper gärna till!!!

– hästar är väldigt förlåtande djur och går med på de mesta

– men de måste förstå hur de ska agera och vara med någon trygg.

– det tar tid att bygga upp ett ömsesidigt förtroende mellan häst och människa.

– När en häst säger nej, måste vi klura ut hur vi ska göra för att få ett ja. VI kan inte skita i ett nej – då blir det bara värre och hela situationen blir negativ för hästen och människan. Det blir dessutom lätt en farlig situation.

– Vi måste jobba på hästens villkor om det ska bli säkert, inte tvärtom. För hästar styrs av sina impulser och snabba beslut. De stänger lätt av sin hjärna för flykt. Det måste vi motverka genom vårt agerande. En tänkande häst är en säker häst!!!

Näe – hörrni! Om ni verkligen vill veta hur en häst ska ridas in rekommenderas Leslie Desmonds filosofi. Hon rider in hästar, även på kurs, utan tvåmetersstaket, dockor och medhjälpare. Och det går alldeles utmärkt! Har aldrig sett donnan trilla av. Jag själv har också klarat mig bra.

Under de trettio år jag kämpat med hästar har jag bara trillat av en enda gång på en unghäst under det första året. Det ser jag som godkänt. Och jag jobbar alltid helt själv när jag rider in hästar, utan hjälp….. För jag tycker att det bara blir rörigt. Och vad ska då en häst tycka? Två, eller till och med tre gubbar som säger olika saker.