Rida i harmoni med hästen

All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.

Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.

När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).

 

 

Annonser

Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

Fullblodens förmåga igen

I USA har man tagit frågan om kapplöpningshästarnas liv efter bankarriären på fullt allvar. Här utlyses sedan en tid tillbaka en årlig tävling inom en mängd olika discipliner, där tränare som skolat om rena kapplöpningshästar testar sina förmågor som ryttare och tränare. Här samlas några av de bästa tränarna i landet, och mäter sina förmågor mot varandra. Kul idé, och något kanske att efterapa i Europa (eller så finns det redan? – säg till så jag också får veta då!). Vinsten är hela 100 000 dollar, för den som lyckas bäst.

Vill du veta mer om det här, och om fullblod som ridhästar så kika verkligen in

Retired Race Project

Förändringens tider

 

All utveckling är inte till det bättre. Såklart inte, även om vi ofta hoppas att det blir så. I den här lilla filmen jag länkar till visas till exempel Spanska Ridskolans utveckling. Den visar ett klipp från början av 1920-talet, ett lite längre klipp från 1970-talet och så ett klipp från 2015. Jag vet vilken ridning och form jag föredrar. Vilket av klippen blir du mest imponerad av – och varför?

 

 

Alla är vi olika

Det är glashalt ute. Isgator överallt. Det har varit underkylt regn de senaste dagarna och värre underlag är svårt att få tag på. Det blir mycket pyssel med annat sådana häst dagar och vad kan då vara bättre än att läsa in sig på gamla mästare. Flera av de böcker jag sitte roch slår i har jag redan läst. Men det skadar vekrligen inte att läsa om dem igen. Nygamla sanningar kan behöva uppdateras och inte så sällan råkar jag på textrader som får mig att hajja till. Misstänker skarpt att, även om jag glömt bort att tipsen stod i just de boken, att jag ändå tagit informationen till mig och lagt in de kloka orden i praktiken –  mina egna träningsstrategier.

En liten bok som är galant i sitt lilla format och enkla utformning är Reiner Klimkes unghästen. Här står bara några sidor om hästens uppbyggnad och om hur de påverkar hästens och våra möjligheter vid träning. Det står om hästen med lång rygg – och den med kort. Att en lång rygg är smidigare men måste stärkas, och att den korta ryggen behöver mycket lösgörande. Det står också om den häst som har hög ansättning av hals, och som därför gärna ”knäpper av i nacken” – hur mycket den hästen måste ridas framåt nedåt för att sträcka ut och verkligen gå fram till bettet. Jag skrattar lite för mig själv. Precis så har jag tränat och tränat min förstehäst här på gården, då han har just en sådan hals som Klimke beskriver. Men se – att tro att alla hsätar ska ridas framåt nedåt är inte helt korrekt, bara för att just den här typen av häst behöver det. Den lågställda, eller till och med överbyggda hästen, kan då lätt bli framtung och behöver lära sig att bli självbärig, snarare än ridas ner i backen, menar Klimke. Och visst finns det stora portioner sanning och klokskap i hans ord. Så olika kan det vara på två skilda hästar. För de är olika, precis som vi. Det som är sunt träning för en individ behöver inte alltid vara det för en annan. PÅ de får sidorna hinner han även gå igenom lite bra fakta om hästar som blivit felhanterade, hästar som är nervösa och hästar som är krokhasiga eller kohasiga – vad man ska tänka på i de olika fallen. Kort, koncist och mycket intressant.

Jag undrar försynt hur många tränare som funderar över sina elevers hästars förutsättninar. Anpassar de sitt ridsystem efter detta och försöker jobba utefter de individuella skillnaderna, eller ska alla hsätar passa i ett och samma system? Ser man verkligen orsaken, eller handlar det om att se effekten av det som är fysiskt betingat? Jag hoppas de flesta tränare verkligen funderar över detta och försöker hitta vägen fram i varje enskilt ekipage (för vi människor har också olika förutsättnignar1). Och om det inte är så, borde det vara en självklarhet.

 

För att det inte handlar om storlek

Mitt hjärta bankar lite extra för gula små tuffa hästar med karismatiskt utryck och humor. Självklart talar jag om fjordingar. Det är något hos dem som är helt oemotståndligt, i alla fall i mitt tycke. De har intelligens, integritet och humor, och är känsliga och ofta lite av enmanshästar. Här på gården har vi vår egen lilla kung – Knasen. Det är en häst jag hoppar upp på när dagen är grå och skrattmusklerna behöver jobba. För vem kan vara på dåligt humör när de rider en fjording? Inte jag i alla fall.

Det där med påhittighet visar de även i media. Som den här vännen som klättrade upp på en stängd loge för att se om det fanns någon mat att äta där. Såklart det är en fjording som hittar på sådana här hyss.

Men fjordingar är inte bara gulliga och roliga. De är fantastiska hästar på många sätt och utmärker sig i flera sporter. Körning är kanske det man tänker på först, men flera fjordingar är duktiga även på hoppbanan. För att inte tala om dressyrbanan.

En fjording det borde talas MYCKET om är Lyckängs Dajm. Lyckängs Dajm med sin fantastiska ryttarinna har klättrat upp i positionerna inom dressyren och är nu uppe i så svåra klasser som MSV A! Och inte nog med det. Det vi ser på videon är fantastisk ridning. En väl genomriden häst visas här upp på ett mjukt och härligt sätt. Det är bara att buga och bocka för professionaliteten de visar upp! Det är en fröjd att se.

Titta här!

Dressyr handlar inte om att ha hästen med finaste stammen. Det handlar inte om att ha den tjusigaste looken och den som betalat mest för sin häst. Det handlar inte om ras, längden på benen eller vilket efternamn du har.

Dressyr – som jag ser det – handlar om att bygga upp sin hästs förmåga att bära sin ryttare, om kommunikation och om samspel. Om lösgjordhet, takt, schwung och rakriktning, om hälsa och harmoni. Precis som vi ser när vi tittar på klippet med Lyckängs Dajm.