Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

Annonser

Fullblodens förmåga igen

I USA har man tagit frågan om kapplöpningshästarnas liv efter bankarriären på fullt allvar. Här utlyses sedan en tid tillbaka en årlig tävling inom en mängd olika discipliner, där tränare som skolat om rena kapplöpningshästar testar sina förmågor som ryttare och tränare. Här samlas några av de bästa tränarna i landet, och mäter sina förmågor mot varandra. Kul idé, och något kanske att efterapa i Europa (eller så finns det redan? – säg till så jag också får veta då!). Vinsten är hela 100 000 dollar, för den som lyckas bäst.

Vill du veta mer om det här, och om fullblod som ridhästar så kika verkligen in

Retired Race Project

Förändringens tider

 

All utveckling är inte till det bättre. Såklart inte, även om vi ofta hoppas att det blir så. I den här lilla filmen jag länkar till visas till exempel Spanska Ridskolans utveckling. Den visar ett klipp från början av 1920-talet, ett lite längre klipp från 1970-talet och så ett klipp från 2015. Jag vet vilken ridning och form jag föredrar. Vilket av klippen blir du mest imponerad av – och varför?

 

 

Alla är vi olika

Det är glashalt ute. Isgator överallt. Det har varit underkylt regn de senaste dagarna och värre underlag är svårt att få tag på. Det blir mycket pyssel med annat sådana häst dagar och vad kan då vara bättre än att läsa in sig på gamla mästare. Flera av de böcker jag sitte roch slår i har jag redan läst. Men det skadar vekrligen inte att läsa om dem igen. Nygamla sanningar kan behöva uppdateras och inte så sällan råkar jag på textrader som får mig att hajja till. Misstänker skarpt att, även om jag glömt bort att tipsen stod i just de boken, att jag ändå tagit informationen till mig och lagt in de kloka orden i praktiken –  mina egna träningsstrategier.

En liten bok som är galant i sitt lilla format och enkla utformning är Reiner Klimkes unghästen. Här står bara några sidor om hästens uppbyggnad och om hur de påverkar hästens och våra möjligheter vid träning. Det står om hästen med lång rygg – och den med kort. Att en lång rygg är smidigare men måste stärkas, och att den korta ryggen behöver mycket lösgörande. Det står också om den häst som har hög ansättning av hals, och som därför gärna ”knäpper av i nacken” – hur mycket den hästen måste ridas framåt nedåt för att sträcka ut och verkligen gå fram till bettet. Jag skrattar lite för mig själv. Precis så har jag tränat och tränat min förstehäst här på gården, då han har just en sådan hals som Klimke beskriver. Men se – att tro att alla hsätar ska ridas framåt nedåt är inte helt korrekt, bara för att just den här typen av häst behöver det. Den lågställda, eller till och med överbyggda hästen, kan då lätt bli framtung och behöver lära sig att bli självbärig, snarare än ridas ner i backen, menar Klimke. Och visst finns det stora portioner sanning och klokskap i hans ord. Så olika kan det vara på två skilda hästar. För de är olika, precis som vi. Det som är sunt träning för en individ behöver inte alltid vara det för en annan. PÅ de får sidorna hinner han även gå igenom lite bra fakta om hästar som blivit felhanterade, hästar som är nervösa och hästar som är krokhasiga eller kohasiga – vad man ska tänka på i de olika fallen. Kort, koncist och mycket intressant.

Jag undrar försynt hur många tränare som funderar över sina elevers hästars förutsättninar. Anpassar de sitt ridsystem efter detta och försöker jobba utefter de individuella skillnaderna, eller ska alla hsätar passa i ett och samma system? Ser man verkligen orsaken, eller handlar det om att se effekten av det som är fysiskt betingat? Jag hoppas de flesta tränare verkligen funderar över detta och försöker hitta vägen fram i varje enskilt ekipage (för vi människor har också olika förutsättnignar1). Och om det inte är så, borde det vara en självklarhet.

 

För att det inte handlar om storlek

Mitt hjärta bankar lite extra för gula små tuffa hästar med karismatiskt utryck och humor. Självklart talar jag om fjordingar. Det är något hos dem som är helt oemotståndligt, i alla fall i mitt tycke. De har intelligens, integritet och humor, och är känsliga och ofta lite av enmanshästar. Här på gården har vi vår egen lilla kung – Knasen. Det är en häst jag hoppar upp på när dagen är grå och skrattmusklerna behöver jobba. För vem kan vara på dåligt humör när de rider en fjording? Inte jag i alla fall.

Det där med påhittighet visar de även i media. Som den här vännen som klättrade upp på en stängd loge för att se om det fanns någon mat att äta där. Såklart det är en fjording som hittar på sådana här hyss.

Men fjordingar är inte bara gulliga och roliga. De är fantastiska hästar på många sätt och utmärker sig i flera sporter. Körning är kanske det man tänker på först, men flera fjordingar är duktiga även på hoppbanan. För att inte tala om dressyrbanan.

En fjording det borde talas MYCKET om är Lyckängs Dajm. Lyckängs Dajm med sin fantastiska ryttarinna har klättrat upp i positionerna inom dressyren och är nu uppe i så svåra klasser som MSV A! Och inte nog med det. Det vi ser på videon är fantastisk ridning. En väl genomriden häst visas här upp på ett mjukt och härligt sätt. Det är bara att buga och bocka för professionaliteten de visar upp! Det är en fröjd att se.

Titta här!

Dressyr handlar inte om att ha hästen med finaste stammen. Det handlar inte om att ha den tjusigaste looken och den som betalat mest för sin häst. Det handlar inte om ras, längden på benen eller vilket efternamn du har.

Dressyr – som jag ser det – handlar om att bygga upp sin hästs förmåga att bära sin ryttare, om kommunikation och om samspel. Om lösgjordhet, takt, schwung och rakriktning, om hälsa och harmoni. Precis som vi ser när vi tittar på klippet med Lyckängs Dajm.

Lösgjordhet – vad är det?

Ett av de viktigaste målen för varje ridhäst är att den ska bli så lösgjord som möjligt. En lösgjord häst är en häst som är avslappnad i sin kropp och vars rörelse går igenom hela kroppen i varje steg. Det är det som förr kallades ”gå på tygeln”. Och först när hästen är lösgjord, kan vi över huvud taget tänka tanken på att samla den på ett korrekt sätt. Utbildningsskalan, om än med några år på nacken, är nog så giltig än idag.

Utbildningsskalan för en häst lyder som följer och i följande ordning:

Takt, Lösgjordhet, kontakt, schwung, rakriktning, samling. Takt, lösgjordhet och kontakt hör i hop – det ena ger det andra som ger det tredje i samverkan med varandra. Detsamma gäller de tre senare punkterna schwung, rakriktning och samling – de bygger alla på varandra.

Lösgjordhet må komma som nummer två utav sex punkter, och i det första blocket av hästens utbildning, men det är något som man ofta får återgå till och jobbar med, hur mycket hästen än är utbildad och ”kan”. För mycket av ridjobbet kan ge spänningar, vilka måste jobbas bort kontinuerligt och i varje ridpass. Det är som att gymnastisera hästen till att kunna använda kroppen på rätt sätt – så att vi sedan kan samla om vi vill (eller hoppa höga hinder för allandel – en sådan häst behöver också vara lösgjord).  För i varje givet ögonblick gäller det att hästen är lösgjord för att det andra ska fungera.

Vad är lösgjordhet

En lösgjord häst kan böja sin kropp i sidan utan att få spänningar och ryggen rör sig i varje steg. Hela kroppen är involverad i rörelsen, från baktån till nacken. Det spelar ingen roll om hästen har huvudet lite högre eller lite lägre, det är genomsläppligheten av rörelsen igenom kroppen som är det intressanta. Ett bra kvitto däremot, är att hästen ska kunna sträcka ut halsen framåt nedåt, och därigenom stretcha ut sina ryggmuskler, utan att den lixom trillar framåt och blir springig. Den ska kunna hålla kvar sin takt och tempo, även med långa tyglar som bjuder hästen att sträcka ut. Det är det vi kallar för att lägga ner en häst. I den här formen trivs hästen och kan jobba utan att slappna av. Det är  värt att komma ihåg att lösgjordhet är något som kommer både mentalt och fysiskt på en häst – en stressad häst är knappast lösgjord, en bekymrad häst är inte heller lösgjord. Det kan bara en nöjd häst vara.

Mer om lösgjordhet och vad det är kan du läsa om på Horseproblems.

Steget blir hos en lösgjord häst mjukt och rullar igenom hela hästen. Det är helt enkelt väldigt lätt att sitta på en lösgjord häst, då den inte stöter igenom rörelsen någonstans. Allt är böljande mjukt. Men det räcker med att en enda led eller muskel är stel, för att rörelsen igenom kroppen ska bli kantig och avig. Så att lösgöra en häst, det är lättare sagt än gjort. Kontakten genom tygeln med hästens mun känns som om man håller i ett par gummiband, så mjuk men ändå levande känns den.

Hur ser en lösgjord häst ut?

Man ser på en häst att den är lösgjord genom rundningen i halsen och att den är balanserad. Den ser inte ut att tippa framåt, och steget är lugnt och taktfast. Förr fick jag tyvärr lära mig att hästen skulle vara krökt i nacken – det var att gå på tygeln det! Men att knäcka in nacken gör inte bra form på en häst. Det här verkar hålla i sig lite grann, och det är inte så nyttigt för hästen. Många hästar har en tendens att låsa sig i bogarna, eller ha spänningar på andra sätt. Och många ryttare är lite duktigare på att få igång bakkärran än att kunna fånga upp rörelsen så att den även går igenom hästens framparti. Hästarna blir då framtunga, istället för lösgjorda och så fort man då försöker sänka hals och huvud framåt-nedåt springer hästen iväg.  Frambenen får ta hårda stötar i varje steg och hästen riskerar att få hältor, framför allt fram.

I en fin artikel i Equipage, visar Bo Tibblin skillnaden mellan en lösgjord lång och låg häst och en framtung häst. Här ser du tydligt skillnaden ,och kanske kan få en känsla för hur det känns där uppepå, när hästen är avspänd och genomsläpplig.

Lösgörande övningar

Vad kan vi då göra för att hjälpa en häst att bli lösgjord? För det första måste hästen må bra i grunden och tycka om det där med att bli riden. Sedan ska all utrustning passa hästen. Annars är ridningen obekväm. Att ha hästen i balans i sina skor är också bra, så en hovslagare som vet hur den ska göra för att hjälpa just din häst är viktigt.

Så – nu kan vi gå upp i sadeln.

När vi väl är där ska vi kika på oss själva först. Har vi mjuk hand och rider vi ”fram till handen”. Ok – bra. Är vi i balans och avslappnade? Ännu bättre. Nu har hästen en chans att bli det också. Har vi ett ridsystem som kan visa hästen skillnaden mellan att aktivera sin kropp och springa framåt? Nu börjar det likna något! Då kan vi ta till oss lite övningar som hjälper än bättre. Till de lösgörande övningarna på banan finns:

  • Övergångar
  • tempoväxlingar
  • framdelsvändningar
  • skänkelvikningar
  • böjda spår
  • sidepass

Dessa kan vi variera i oändlighet för att hjälpa hästen att komma i balans och till lösgjordhet. På Hippson hittar du en mängd olika tips på hur du kan kombinera desa olika lösgörande övningarna för att få hästen riktigt fin!

 

Vad är öppnor och slutor

De samlande rörelserna har en viktig funktion i ridningen.

Öppnor och slutor är en konst som tar tid att lära sig.Många av mina elever kämpar med att få till dem – och att komma ihåg hur de skulle vara. Jag beskriver och beskriver, men om man inte sett dem och inte vet hur de ska se ut i teorin blir det jättesvårt att förstå ändå.

Där skänkelvikningen är lösgörande är öppnorna och slutorna samlande. Skillnaden mellan en skänkelvikning och en öppna är böjningen i bålen (inte halsen).Så långt allt väl, i teorin i alla fall, men när vi kommer till slutorna börjar det bli klurigare. Här rör sig ju hästen åt det hållet den är böjd, något som ofta trasslar till sig för ryttaren (och hästen!).

Öppna:

öppna

 

Öppnor och slutor heter på engelska shoulder in respektive haunches in. Sluta på diagonalen heter halfpass.

Så här är de olika sidvärtsrörelserna i bild sett ovanifrån:

sidvärts

På Mullebloggen finns det också jättefina bilder och beskrivningar hur de ska se ut -du ser inlägget här. Tydligt med såväl ritningar som på foto – pedagogiskt och bra!