Pausens betydelse i hästträningen

Det är lätt att öva,  öva och öva. I grunden är det ju det som är själva träningen. Men öva är inget utan paus. Vi måste pausa – själva och för hästarnas skull. Jag tänker mig många scenarior när en paus inte bara är inlärningsteoretiskt riktig, utan också inte minst fysiologiskt viktig, och mentalt – för glädjen och hälsans skull.

Tänk dig att du övar öppnor. Den första börjar ganska så knökigt, men du lägger lite volter, justerar din egen sits, försöker hitta lite mer bärighet genom att göra lite tempoväxlingar. Du tänker på din andning och att allt ska kännas lite ”lättare”. Du gör en till nästa varv. Den blir lite bättre. Nu behöver du känna att du får lite mer flyt i linjen, och att böjningen är lagom hela tiden. Så du gör en till. Jadå – lite bättre till blev det allt.

Ska du fortsätta öva? Eller ger du en paus? Jag kallar det för en mikropaus – som jag lägger ganska precis där efter tredje försöket om det är ett bra försök. Den kan jag göra på flera olika sätt, men jag är noga med att göra den direkt efter den övning jag gjort. Antingen rider jag rakt fram i trav under lättridning och rider hästen lång och låg och berättar för hästen hur duktig den varit. Eller så går jag ner i skritt och ger lång tygel. Ett halvt varv eller så. Räcker fint.

Vad är då poängen med en sådan mikropaus? För det första förstår hästen att jag tycker försöket var bra. Det var en feedback på något som vi gjort tillsammans. Med andra ord – jag får också min egen feedack på att den känslan var bättre – där vill vi vara. Ren inlärningsteori. För det andra är det jobbigt att göra bra öppnor. Om jag försöker för många på raken kommer min häst inte att orka göra dem bättre och bättre – snarare tvärtom. Jag nöter ner försöken och orken. Hästen kan få mjölksyra och då blir den rädd. Så då har jag istället lärt hästen att det är jobbigt och eländigt på banan för man får jobba tills man får kramp. Det är inte bra för fysiken, inte heller för den mentala inställningen. Jag lär inte blir så glad jag heller. För om försöken blir sämre och sämre så får jag ju inte den där härliga uppåtgående kurvan utan inser någonstans i mitt inre att jag bara rider sämre och sämre och att jag inte alls kan det här egentligen. Så därför har jag mikropauser. Jämt. Så ofta jag bara kan. En fem tio femton stycken kan det blir på ett pass. Utan besvär. Det gör gott för både häst och mig. Vi behöver den tiden – för att sätta minnet i kropp, själ och knopp. För att växa. I vår takt. Vi behöver hinna andas och reflektera, inte bara pusha på.

Det kan behövas lite längre pauser också. Till exempel att man inte tränar på banan vareviga dag. Det sliter duktigt på hästarnas mentala vilja och fysik. TIll slut tröttnar de. Man behöver en paus från arbetet och få göra något annat tillsammans istället. Ut på en tur i skogen kanske, en promenad, eller hästagility. Vad som helst som inte är samma, samma, samma. Det kan vara så med en övning också. Man kanske inte ska slita på de där öppnorna varje dag. Man kanske tar en paus i arbetet med dessa och tränar galoppen istället. Då slipper man haka upp sig och tråka ut.

Sedan finns det ju en viktig paus till – den långa långa pausen. Den där som forskarna visat är så hälsosam. Den där semestern. Som även hästar behöver, inte bara vi. De behöver får skrota ett tag ibland och bara vara hästar. Och må gott i goda vänners lag.

Här är lite fler reflektioner och tankar från andra tränare om just pausens betydelse:

Lauren K. Doyle

Pausen i inlärningsteoretiska termer

Pether Markne

Markne igen

Elisabet Lundholm

Annonser

Stor kostnad för onödiga hältor

Tidningen Ridsport har lagt ut en artikel om ett ämne jag berört åtminstone ett par gånger här i bloggen. Det handlar om hältor på hästar. Det är Agria som gått ut med information om den statistik de har till hands – utefter de skaderegleringar de har. De kallar nu hältorna för hästarnas folksjukdom. Det här är olyckligt och väldigt väldigt sorgligt.

Det visar sig att hältorna står för över hälften av de anmälda ärendena – och att även övervägande delen av hästarna som döms ut har en hälta som grundorsak. Agria menar även – liksom jag och många många andra inom hästvärlden – att många hältor är helt onödiga och skulle kunna undvikas. Med mer kunskap, med bättre träningsupplägg och genom att hästen får tid till återhämtning.

Det här är inte raketforskning. Men ändå ökar antalet hältor varje år. Och det kostar. Hästliv – för de avlivas för att de inte kan ”användas” mera. Veterinärkostnader – för att de behöver stor behandling. Höga försäkringspremier – vilket alla får betala för. Sorg hos hästägaren som får kämpa med en halt häst.

Så vad har då Agria för tips för att hästar ska vara mindre halta? Ingen raketforskning här heller. Men de har några tips:

  • Träning ska bygga upp – inte ner. Senor och ligament tar längre tid för att stärkas än musler. Bara för att en häst SER vältränad ut betyder det inte att den tål mycket belastning.  Bygg långsamt, bygg rätt.
  • Variera din ridning! Rid ut, gör olika saker på olika underlag. Inte minst – ge hästen tid för återhämtning! Vila är bästa helaren!
  • Rid i balans!  Vi ryttare påverkar hästen mer än vad vi tror. OM vi kan rida balanserat, är mycket vunnet.

Personligen vill jag tillägga – ha en bra hovslagare! Det är den enom viktigaste insatsen för just benen som någon annan kan göra för dig. Veterinären kan kliva in när skadan redan är skedd. Hovslagaren kan hjälpa dig förebygga och en bra hovslagare ser även små förändringar och reagerar på den.

Nu satsar Agria hårt på att få stopp på den här negativa trenden. Hashtaggen är #stoppahältan.

Dressage Today – ett magasin att räkna med

Internet är väl för fantastiskt! Säger jag och känner mig gammal. Såklart är det det! Här finns allt. Eller nästan i alla fall. Det finns både bra och dåliga tipsi form av videos och texter. Så det gäller att sållra mellan det goda och det mindre bra. Men hur vet man vad som är vad om man är ny eller inte kan så mycket om en viss sak.

Man tar råd av andra såklart.

Här är ett tips för alla vetgiriga:

Dressage Today

Massor med tips om ridning i allmänhet och dressyr i synnerhet!

Läsvärt så det förslår.

En klapp betyder så mycket

Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).

Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.

Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).

I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.

Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.

Rida i harmoni med hästen

All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.

Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.

När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).

 

 

Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?