John Ricketts på Isaksbo

En strålande vacker dag. Efter morgonpass i stallet styr jag kosan mot Avesta, timmen bort, för att kika in John Ricketts. Solen gassar och jag möts av ett glatt gäng redo för lärdomar. Jag, alltid lika funderande när jag ser och hör någon som jag inte sett för hålla clinic, vet inte vad jag har att vänta. Ibland är det himmel och ibland är det rena pannkakan när det kommer till clinics.

Men det visar sig vara riktigt bra och riktigt trevligt. Kan säga att de youtube-klipp jag sett inte riktigt gör John Rickets rättvisa. Med en lugn och mild ton och föredömlig konsekvens i sitt system berättar John om att aldrig bli arg, aldrig förvänta sig att hästen kan något utan att vi har lärt den det, om att vi själva kan bli bättre människor när vi umgås med hästar och att vi, om vi vill lyckas bättre i samvaron med hästarna, också ska gå till oss själva och förbättra vad vi gör. Vi är lärare, hästarna eleverna. Hästarna blir aldrig bättre än dess lärare.

John pratar om säkerhet, om att ha en plan och ett mål och att gå små steg mot målet. Men att många inte har mål ,eller ens vet vad de vill när de jobbar med hästar. Och hur ska då hästen veta? Och att vi sedan blir arga, när det är för sent, för saker hästen inte förstår. Hästen har inte bett om att vara med på jobbet, och hästarna har inga intentioner att göra något fel. De vill bara överleva. John påtalar flera gånger att det inte handlar om att dominera, utan om att sätta grundregler. Och att grunden behöver sitta ordentligt innan vi går vidare.

Sedan går vi ner till ridhuset och kikar på en ryttare med en trevlig häst som tränar lösgjordhet när det är orosmoment runt. Det handlar inte om att hästen inte ska bli rädd för paraplyet eller de presenningar som ligger där, eller om att inte bli rädd för de ljud John envisas med att åstadkomma lite då och då. Det handlar om att veta att om man jobbar på och lyssnar på sin ”lärare” (se ovan), så kommer allt gå bra.

Det tas steg för steg mot de svårare områdena. Små och konsekventa. Först på backen sedan på hästryggen. Inget är perfekt idag, men det syns att det byggs för morgondagen och att målet är tydligt och klart. Det syns på hur han lägger upp varje steg i träningen, det syns på hästen. Det gäller att aldrig göra det svårt, det gäller att alltid gå ett litet steg framåt.

Till sist, i alla fall det jag hinner se, innan vårsolen och arbetsuppgifterna som finns när våren kommer tvingar mig tillbaka till gården, kommer en liten treåring in som John hanterar på egen hand. Här pratar John om trial and error, att stanna upp när hästen gör det förväntade (eller good enough, till att börja med), Och varje gång det blir bra så kommer också ett snack med hästen om att den är jätteduktig och bra, om det jag kallar micropauser och hur man kan lägga upp träningen på en unghäst. Med tio minuter per tillfälle varje gång hästen tränas, och hur ofta beroende på hur hästen är och hur den tar emot ny kunskap. Det handlar om att flytta fötter, att få hästen att förstå att tänka framåt men inte på och över människan, om att hitta hur den kan förflytta sig på volt, om att flytta fram- och bakdel separat och sätta grunderna från marken så att de funkar när man sitter på. Och vi får inte glömma hur han berättade om vikten av att kunna rygga en häst korrekt och fokuset på hur….

Det finns många beröringspunkter med min egen filosofi och träningsupplägg (hästen som samarbetspartner, tydlig grund där hästen förstår varje steg, det systematiska arbetet i att sätta enkla och egentligen få men konsekventa grunder, lugnet då man jobbar professionellt och inte låter affekten ta över, kärleken till hästen som väsen och glädjen i att jobba med dessa fina djur) som gjorde att jag kunde relatera till Johns jobb på ett enkelt sätt och nog kunde snappa upp åtminstone en hel del snabbt (även om jag missat en hel del i den här korta återgivningen och säkert i övrigt också). Det är en annan aproach än vad jag har, men många vägar leder till Rom som bekant.

Jag vet däremot inte hur mycket andra hinner plocka upp på en enda gång om den här typen av markhantering är en helt ny företeelse – det var mycket info på relativt kort tid. Och mycket jobb krävs för att omsätta det i praktiken, med timing, att kunna avläsa en häst korrekt och med kroppskontroll. Men det finns ju alltid chansen att se honom flera gånger och plocka upp lite här och lite där för att få en vettig bild av hans jobb och alla de detaljer som är viktiga. Och John verkar vara den tålmodiga varianten. Antar att han gjort en och annan clinic i sina dagar. Ändå berättar han engagerat, sakligt och med en pedagogik som gör saker så tydliga som möjligt, även om det är som sagt många detaljer.

Jag beundrar hans tålamod och hans envetna jobb för att sätta grunderna i hästen inför det arbete den ska utföra med människan. Sådant behövs det mer av, och om det är tränare som han som orkar utföra jobbet, så är det fingemang – för såväl hästar som människor.

Näe, nu ska jag ut i solen och pyssla med mina egna hästar. Vi har en bra grund att stå på och vi ska klampa vidare i utvecklingen och ha en rolig dag tillsammans. För det var kanske det enda jag egentligen saknade – en liten diskussion om man faktiskt kan få hästen att göra mer än att ”stå ut” med sina lektioner och sitt arbete med människan. Utan att det kanske faktiskt går att till och med skapa ett så bra team ihop, att hästarna faktiskt också VILL vara med på tåget och jobba med oss. Men det får jag fråga John om nästa gång, liksom mycket annat jag funderar vidare på och skulle vilja ha hans synpunkt på.

 

Annonser

Underbar artikel om filosofins kraft

I SVD idag hittade jag den här artikeln om coachen Cecilia Löfgren. Även om hon fått sina insikter på ett annat sätt än jag har hon också gått den långa vägen till insikten om att det finns ett alternativt, mycket roligare, säkrare och bättre sätt att relatera till de fyrbenta vännerna på än kommandon, disciplin och dominering. Härlig läsning på en gråmulen fredag när dammen hotar med översvämning och hagarna snart liknar jättelika lerpölar.

Artikeln påminner mig om varför jag känner som jag känner och gör som jag gör. Det påminner mig också om hur vi kan ställa krav på oss själva att relatera till ett fantastiskt djur på ett sådant sätt att vi faktiskt bidrar med något värdefullt för djuret. Och att vi, om vi lyckas med det, också får så mycket tillbaka. Det är då vi verkligen kan säga att djuret häst blir vår terapi och källan till ett ökat välmående. Det är då vi slipper rädslan, slipper negativa tankar och istället går in för konstruktiv och kreativ problemlösning. Det handlar inte om rätt och fel, det handlar inte om att ta över eller få rätt. Det handlar om att få relationer att fungera, och när det lyckas finns det bara vinnare – ingen förlorare!

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.