Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....
När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.
En välgrundad teori
Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.
Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.
Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.
Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.
Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.
Grupp tre gav upp
För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!
Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.
Paralleller
Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…
Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.
Inlärd hjälplöshet i träning
Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????
Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva. En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:
”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)
Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:
”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”
Rollkur
En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.
Även hos människan
Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.
Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.
Läs mer om learned helplessness här:
Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)
Busenkelt! 