Inlärd hjälplöshet (learned helplessness) – ett fascinerande och skrämmande fenomen

Vad kommer vi att lära denna häst i livet? Att vår träning är ett ofrånkomligt alternativt oförutsägbart lidande och att det bara är att ge upp, eller att den kan påverka sin egen situation och ge den chansen att bli en bra samarbetspartner? Enligt etologerna är valet helt vårt eget....

När rollkuren raljerade som värst dök det ibland upp skribenter som hävdade att hästarna hade hamnat i ett läge som kallas för inlärd hjälplöshet, eller learned helplessness. Här ska jag försöka reda ut vad detta är.

En välgrundad teori

Inlärd hjälplöshet är ett fenomen som fascinerat forskare alltsedan det uppdagades i mitten på 1960-talet. En amerikansk psykolog vid namn Martin Seligman ville vidareutveckla BF Skinners teorier om inlärning, som i sin tur byggde sina teorier på Pavlovs grundläggande inlärningstes om klassisk betingning.

Undersökningen gick ut på att se vad hundar lärde sig att göra om de fick negativa stimuli i samband med en klocka (jämför Pavlovs mat till klockan). Tre grupper av hundar användes för försöket.

Grupp ett bestod av hundar som sattes fast i en sele för ett tag. Sedan släpptes de vidare.

Hundarna i grupp två och tre sattes också fast i sele och kopplades ihop i ett par. Hundarna i grupp två fick utstå elchocker som han själv kunde stoppa genom att trycka på en knapp. Deras partner i grupp tre fick samma elchock som parhunden i grupp två, men hade ingen möjlighet att stoppa elen från att strömma in i kroppen.

Usch – det är verkligen vidriga undersökningar vi tycker att djur ska gå igenom för att vi är nyfikna. Däremot var resultatet mycket givande, och viktig när det gäller inlärningens grunder hos såväl människa osm djur. Framför allt har den här forskningen klargjort en hel del vad gäller människor och depression, men det återkommer vi till senare. Nu återgår vi till det ruggiga experimentet.

Grupp tre gav upp

För hundarna i grupp tre som inte kunde påverka strömmens på- och avknapp uppfattades lidandet som slumpmässigt. Vad de än gjorde och hur de än agerade blev resultatet detsamma. Det gick inte att på något sätt ta sig ifrån situationen och därför drabbades dessa hundar av klinisk depression. Och även om nästa del i forskningen gick ut på att chocken delades ut  när hundarna fanns i boxar. Återigen kunde hund i grupp två stoppa elen, medan hund i grupp tre inte kunde påverka elströmmen. Däremot kunde båda hundarna lätt hoppa ut ur boxarna!

Men – vad hände då? Jo de stackars hundarna i grupp tre försökte inte ens ta sig ut ur boxarna när elen kom, utan de bara var där och led. I alla fall merparten. Däremot fanns det hundar som inte drabbades av inlärd hjälplöshet. De stack så fort de fick chansen.

 

 

Paralleller

Det går att dra många paralleller mellan denna undersökning och hästarnas liv och vår träning. Vi ger kanske märkliga signaler i hästarnas ögon, eller ger dem noll alternativ alls. Enda vägen ter sig som att ge upp. Blicken blir nästan dimmig och vi får inte riktigt kontakt. Det kan vara i stunder när djur vet att det bara är att stå ut, och det kan vara i hela livssituationen. En av mina hästar blir exakt så på klinik. Han har varit där för ofta och vet vad som väntar. Det är sällan trevligt och gör nästan alltid ont. Men han vet att vi kommer genomföra sakerna oavsett. Så han härdar ut och säger inte halv sju hur hög smärtan än må vara. Men – så fort vi är på väg därifrån skuttar han iväg som en pånyttfödd. Jag skulle påstå att han lärt sig att det är lönlöst att försöka göra något ”dumt” på kliniken…

Men det finns också djur som i samma läge inte skulle ge upp, som skulle bråka tills de avled om de fick chansen. Och dessa får vi ge lugnande eller anses som bråkstakar…. Men det är på klinik det, och då kan det handla om död eller liv. Det finns träning som gör att hästen kan godta behandlingen också, utan att drabbas av vare sig aggression eller inlärd hjälplöshet, men det får vi ta en annan gång.

Inlärd hjälplöshet i träning

Det finns alltför många exempel på ”bråkiga” hästar som just fightas emot inlärd hjälplöshet och hästar som drabbas av inlärd hjälplöshet av den vardagliga träningen runt om i världen. Hästar som ses som lata, dumma eller rent av korkade. Vet du någon????

Och enligt etologerna och psykologerna är det VI som bär ansvaret, vi som lär in dem att bli aggressiva och fightas, eller vi som får dem att ge upp. Med våra metoder som inte är konsekventa och kommer hipp som happ, genom vår egen aggressivitet och hårda dominans alternativt att vi helt enkelt inte ger dem ett val. De kan inte, under någon av dessa betingelser, påverka vad som händer dem själva.  En stark advokat för hästen i detta ämne är hästtränaren och etologen Andrew McLean:

”Remember, when you are riding, you are training in the sense that the horse is continually adapting and forming new, or extinguishing old, habits. You should keep in mind that the effect of the strength and timing of all the cues, is in your control. Notwithstanding the huge variation in reactivity in horses, laziness on the horse’s part is largely up to the rider. We deaden our horses and then blame them for it, by attributing to them the human traits of slackness and non-cooperativeness, or we teach them the fear respons, and they remain continually in a state of flight or running away.” (Horze Magazine)

Även etologen Deborah Goodwin är inne på samma linje:

”It has been suggested that traditional methods of horse training and rehabilitation mayinvolve aversive conditions over which the horse has little or no control. These methods have relied predominantly on negative reinforcement and punishment. If reinforcement is not consistently associated with the required behavioural response (resulting in inescapable aversive conditions in the case of negative reinforcement and the possible reinforcement of unwanted behaviour) and/or training equipment is misused (resulting in inescapable discomfort or pain), the result is likely to cause confusion in the horse, uncooperative or aggressive behavior, or indeed learned helplessness. Training procedures that are repeatedly unpleasant for the horse are likely to interfere with learning and thus performance, in addition to compromising welfare.”

Rollkur

En träningsmetod som anses kunna ge inlärd hjälplöshet är rollkuren. Formen är den minst naturliga tänkbara för hästen och veterinärer menar (de listan över forskningsinfo om rollkur) att positionen är smärtsam och skadlig. I Tidningen Horses for Life ger Dr Ulrike sin syn på rollkuren och hur inlärd hjälplöshet drabbar hästar som tränas på detta sätt.

Även hos människan

Learned helplessness förklarar en hel del vad gäller depression hos människor. Depression handlar om en upplevd hopplöshet. Man ser inte vägen ut. Det spelar ingen roll om det finns vägar ut och andra ser det, det subjektiva sinnet meddelar att det är stopp. Människor som upplever att de drabbas och inte kan påverka det som drabbar dem får oftare depressioner. De som kan känna att de kan påverka situationen drabbas inte lika ofta. Det räcker ofta med en grundsyn om att det måste gå, någon gång för att risken för depression ska bli mindre oavsett vad vi råkar ut för i livet. Många mentala coacher bygger sin verksamhet på att mota olle i grind – att vi ska se möjligheter även om de är små och fortsätta kämpa för det lossnar till slut. Sedan när det verkligt ofattbara drabbar oss, eller vardagen blir tung är vi mentalt mer förberedda och orkar mota inlärd hjälplöshet, är det tänkt.

Vi kan även lära av att andra misslyckas – det vill säga få en känsla av hopplöshet för att omgivningen misslyckas. På så sätt, menar sociologer, kan hela samhällen drabbas av något som kan liknas vid inlärd hjälplöshet.

Läs mer om learned helplessness här:

Wikipedia engelsk version

Andrew McLean

Deborah Goodwin (end. abstract utan avgift)

Horses for Life – Dr Thiel

Annonser

Leslie Desmond – där grunden finns

Grunden för mitt tankesätt och min filosofi med hästar tackar jag den goda Leslie Desmond för. Hon är den förnämste hästhanteraren jag någonsin fått äran att se över huvud taget – och jag har sett en del.  Hennes tålmodiga läror i timme efter timme under ett antal års tid har givit mig en helt annan syn på hästar och hästhantering.

Leslie är erkänd i hela världen. Inte undra på det. Hennes filosofi (obs! ej metod) är ett hållbart och ett fantastiskt sätt att förhålla sig till hästar på. Om hästar kunde tala är jag övertygade om att de skulle ge oss Leslies bok som bibel.

Fokus ligger på samarbete, inte på dominans. Hästen är född till att samarbeta då den är en social varelse. De energier vi sänder ut säger mer om oss än om hästen. Det är grunden i Leslies arbete med hästar och det som genomsyrar allt hon gör.

Tack vare Leslie har jag nu välbalanserade och glada hästar – på riktigt. De är sanna medlemmar av vår familj på gården och arbetar med oss i alla lägen – även svåra. De har möjlighet, och befogenhet, att själva ta beslut och är allt annat än passiva robotar, något som alltför ofta ses annars. Det är jag mycket stolt över.

Jag är också mycket stolt över att det kommer in folk i mitt stall, som går direkt och snackar med min hingst som om det var en individ väl värd att träffa. Det är han, även om han ”bara” är häst och han och jag uppskattar det mycket. När en väninna till mig gjorde just detta och då hon inte kände hästen var jag tvungen att utbrista:

– Jaha, här går man fram till ”farliga” hingsten och gosar det första man gör. GÖr du det överallt?

– Näe, men du- det känns ju i hela stallet att dina hästarna är vänner! Så det är klart det går. Här är jag trygg!

Ja – det är klart det går att bli vän med en häst på deras villkor! Tack Leslie. Utan dig hade jag aldrig sett det! Då hade inte heller några av hästarna i mitt stall ens levt idag, än mindre ha ett så gott liv som de kan ha idag. När ska vi få andra att förstå?

En början är att gå in på

www.lesliedesmond.com

P.S. Om du tror att detta inlägg är bluff eller betalt har du helt fel. Jag skriver själv om det jag tror på och tjänar inte en krona på mina inlägg. SNarare tvärtom. Mitt mål är att samla och relatera till hästarnas värld på hästarna sätt. Det är ett mission och en passion jag brinner för.  Leslie är och förblir den bästa ögonöppnaren som finns när det gäller vad hästhantering kan och bör vara. Det står jag för – i alla lägen.

Vad har framtiden att vänta för dig, min lille vän

Du föddes en dag när vinterstormarna blåste som värst. Jag hade suttit vaken hela natten, tittat på skärmen som visade din mor. Hon var så lugn och fin, så jag trodde inte du skulle komma. Inte den natten, inte den morgonen. Så stod du bara där, stolt och kanske även lite rädd. Allt var nytt, marken var vit och våt, du frös lite grann, vi såg konstiga ut. Men du var, och är än, också nyfiken på den värld du hamnat i.

Hur ska jag kunna förklara vilken värld du kan råka i, lille vän, du som är häst och helt i händerna på oss människor? Hur ska jag kunna förklara att här bestämmer stora stygga pojkar, tuffa tjejer och prestigefyllda tävlingsmänniskor? I den här världen går ingen säker. De stora männen, långt därborta, med fina titlar och stora plånböcker avgör din framtid om jag släpper dig härifrån. De beslutar att du i framtiden kan pumpas med antiinflammatoriska preparat som dövar din smärta, för att du ska kunna göra tillräckligt bra resultat på banan. De låter de prestigefyllda kringla ihop din nacke, dra din nos mellan benen och hänga bakåt i tyglarna, allt för att kontrollera dig när du ska göra det de vill att du ska göra – showa och göra ryttaren bättre än vad de egentligen är. Priset, det får du betala. När du blir för skadad och trött, för gammal eller för dålig, då kommer du kanske vandra mellan den ena lyckosökaren efter den andra. Eller så får du resa till Italien, en enkel resa i fullsmockad vagn utan någon som frågar efter dig. Utom jag.

Men innan dess kan det hända att de ger dig foder som ger dig magsår, sporra dig till lydnad, träna dig halt, rida volt efter volt efter volt. På ryggen kan, om du har otur, en tjej eller kille sitta med en ponnymamma vid sidan. En sådan mamma som skriker och har sig, och som aldrig är nöjd. En perstigefylld tränare kan ställa högre och högre krav, komma med långpiska om du inte hoppar högt nog, rappa till dig om du inte fattar rätt galopp snabbt nog. Sedan kan de ställa in dig för dygnet, för att ta ut dig och upprepa hela proceduren om igen. Det kan hända att du inte får gå ut alls, inte se solen skina genom spirande träd, känna vinden i näsborrarna och leka med några vänner. Ensam kan du bli, i en hage med höga stängsel, stor som ett frimärke. Ingen kommer, på grund av något av dessa fasansfulla scenarior, att kunna säga att du inte sköts rätt. Inte ens jag, som då, om jag sålt dig, inte kan styra över det öde som blir ditt.

 

Hur ska din framtid egentligen bli, lilla vän, om jag låter dig gå? Många tycker att du ska tåla en del. Du är ju häst, vilket för vissa betyder monster. Du ska tyglas, du ska straffas när du gör fel. Men du, som aldrig något fel gjort. Hur ska du kunna veta vad de vill och vad som är fel i denna av människan påhittade värld? Och vem är du att välja? Om du protesterar får du stryk och ska tuktas, om du ger upp och inte längre bryr dig kan de mäta att du inte blir stressad. Därmed mår du bra. Vilket du än gör slipper du då inte ifrån ditt öde.

Vad ska jag säga till dig, lilla vän, om den framtid som kan bli din? Att du också kan få rasa med vänner i full galopp över stock och sten, leka kull och tafatt. Du kan känna vinden ta tag i manen, känna leran sippra upp över kotan och njuta av de allra första grässtråna som växer upp i backen om våren! Har du än mer tur kan du få gå långa härliga somrar på gröna, sköna ängar. Och fortfarande leva! Har du tur får du en ryttare med mjuk hand och som vet hur hon ska be för att få, hur hon ska ge för att erbjudas och hur hon ska ge balans för att komma i jämvikt.

Har du än mer tur får du gott gräs att äta året runt och i tillräcklig mängd så magen blir nöjd, hovarna blir skötta noga och fint. Borsten är mjuk och len. Med en sådan ryttare och ägare kommer du långt min vän.  Måtte ditt öde vara detta!

Men för att få den vägen finns ingen hjälp från ovan. Istället gäller andra direktiv. Hästsportens utveckling går mot att mindre kunnande om häst och allt högre tekniska krav. Vad sjutton håller de inte på med moppar för??????

För mer läsning om de ämnen som dagens blogg berör:

www.horsesforlife.com, www.tidningenridsport.se,

 

Ögona böj – inte halsböj…

Så har en svensk komet inom dressyrvärlden lyckats sätta fyr på en debatt som inte varit mer än ett svalt och småosande mutter bland hästintresserade på över 10 år. Här är den film på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=8hIXGiV4N4k producerat av det danska medieföretaget Epona, som skapat ett ramaskri bland hästälskare, faktiskt nästan världen över. Rollkur, eller hyperflexion som det formellt så trevligt heter, är en träningsform som upprör känslor.

 

FEI tar tag i saken

Debatten går hög på många forum och inte minst på Youtube (se ovan) och på tidningen Ridsports debattsida (www.ridsport.se/debatt). Tyvärr sker diskussionerna på en ytterst låg nivå, men de har ändå gett resultat. De upprörda kommentarerna tillsammans med de många mail sponsorerna fått har gett effekt. FEI lovar att ta tag i saken. Det får vi verkligen hoppas sker ordentligt. För som det är nu finns knappast några goda forskningsunderlag att förlita sina beslut på. Viss forskning har i och för sig skett vad gäller påverkan på skelett, muskulatur och senor vid den här typen av ridning.

Urdålig forskning

MEN, och det är ett stort men, det finns ingen forskning för vad som händer då en tränare sätter rollkuren i system och använder det regelbundet och vid längre perioder. Det finns inte heller någon som helst forskning som visar hur hästen upplever denna träningsform. Det som har visats är att de hästar som undersökts efter den här typen av träning inte uppvisar högre stressymptom – i alla fall inte om de varit vana vid metoden. Det säger däremot ingenting om hur hästen verkligen upplever situationen. Learned Helplessness är en faktor att räkna med och får inte underskattas vid någon typ av metod.

Stolta hästar

Det påstås att ett visst tvång måste ingå för att en häst ska kunna utvecklas inom ridsportsvärlden. Min fråga är som den alltid blir: varför då? Det finns alltid andra vägar att gå. Det går att få med sig hästar i viljan och tanken, precis som det går att få med alla sociala individer.

Metoder i sig är till att börja med farliga saker när det gäller levande individer. Det finns alltid en överhängande risk för att metoden går före individen, vad det än gäller. Alla individer passar inte i samma mall. Hästar är inget undantag. För mig och vad jag läst från mästare såsom Klaus Balkenhol, Reiner Klimke och Leslie Desmond finns det andra vägar att gå för att lyckas.

Jag lär återkomma med vidare forskning och inlägg i området. Det här är bara början…..