Nyårsfirande eller ett helvete?

Igår nyårsafton. Ett som jag verkligen längtat efter, en kväll som också blev mycket trevli och glad i goda vänners och familjs lag här på landet – i mitten av ingenstans. Och ingen dag är jag så lycklig på som just nyårsafton att min gård ligger inbäddad i en dal, mellan skogar och sjöar – i mitten av just ingenstans. För hit når inga raketer, inga smällare skrämmer slag på vare sig människor eller djur. Här behöver vi inte få ångest för att djuren inte ska överleva natten.

Så är det tyvärr på andra håll. Liberal som jag är tycker jag ju det rent allmänt finns för många regler i samhället – MEN! En individs frihet tar slut där andras tar vid! Så detta borde förbjudas helt – inte bara fyrverkerier som är på en pinne, som lagen från och med idag säger. I ”frihetens” land i USA var det minsann förbjudet i den stat jag bodde i redan i mitten av 1980-talet att skjuta fyrverkerier, med mindre än på angiven plats vid angivet klockslag. Och det är ju lätt att förstå varför. Poliser beskjuts, folk skadas, djur skräms till döds och många många fler får ångest och mår fruktansvärt dåligt bara för att folk har en vansinnig vilja att bokstavligen bränna upp så mycket pengar som möjligt på kortast tid. Dessutom till miljöns fördärv. Fy f-n säger jag bara….. Förbjud skiten helt. Basta.

Har haft en hund som betedde sig såhär tidigare:

Inlägg från en hästägare vars hästar skadades, och en avlivades för att andra vill titta på fyrverkerier:

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Felisa.thorell%2Fposts%2F10217555719155878&width=500

Annonser

Vi fodrar till fler än hästar och hundar

Det är inte bara jag som tycker det är besvärligt denna vinter, eller vår som det kanske borde vara men inte är. De vilda djuren har det ju för eländigt. Nu när det regnat på en meter snö, och sedan frusit till är det skare så hård att jag kan gå på den utan problem.

För ett litet djur blir det då helt omöjligt att ens gräva fram lite mat. Jag undrar hur de mår nu – älgarna och rådjuren. Jag har faktiskt inte sett dem så mycket under vintern. Andra har ju gjort det mer nära – när de varit så desperata att de gått in i hagarna och tagit hästarnas mat. Men här håller de sig borta.

Det gör däremot inte de mindre djuren. Vi fodrar ordentligt till alla fåglar, och en och annan ekorre har synts till de senaste dagarna också. Det är annars en ovanlig syn här. Jag bjuder gärna på mat till dem också. Rävarna har börjat närma sig huset också – kanske för att det finns sork och möss runt stallarna, i lösdrifterna etc. Så länge de inte tar min katt (vilket jag inte håller för troligt) så får de gärna hjälpa till att ta sork och möss för min del. För en hästtjej med stallar och vall, är rävarna rena hälsokurerna på markerna!

Vi har dessutom massor med harar. Jag ser dem aldrig, men jag ser spåren. Överallt där jag gått med min hökärra tappar jag lite hö och silage här och där. Och utanför stallet står en hel silagebal som vi tar av. Runt balen och i alla spåren hittar jag varje morgon harpluttar. Mängder med harpluttar. Till hundarnas förtjusning också dessvärre. De gillar tydligen harpluttar. Jag njuter mest av att jag då vet att hararna i alla fall får något i sig. Så jag bjuder gärna på det också. Det lustiga och kanske lite tråkiga är att jag aldrig ser dem. De har stenkoll på mitt schema. Antagligen är de smarta nog att undvika hundarna. Om jag hade varit hare hade jag gjort detsamma.

Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

Ponny på biblioteket

Hahaha! Nu har tydligen Fagersta Ridklubb – grannortens klubb, hittat till Biblioteket. På det mest bedårande sätt. Det är deras ponny Smulan som varit på besök. Och som ni ser på barnen var det väldigt, väldigt uppskattat. Smulan verkar inte tycka illa vara hon heller! 😀

Jag gillar verkligen trenden att djur får vara en del av vår vardag. Har oerhört svårt att förstå det motstånd som finns mot detta i Sverige. Djur får knappast vara någonstans, trots att vi vet att de gör så mycket nytta och ger så mycket livskvalitet och glädje för så många. Vi har tappat kontakten med det som är vi – en del av naturen och alltet. Nu kommer tack och lov en trend där fler djur är på fler ställen.

Och ja visst – det finns allergiker. Få är dock så allergiska att de inte kan ta tabletter och man kan ha olika platser – att djuren är på ett ställe och inte på ett annat, men där båda är likvärdiga. SÅ kan man välja själv. I skolan, på ålderdomshem, servicehus, restauranger, bibliotek etc etc. Och om forskningen stämmer och det faktiskt är så att man får allergier av att inte exponeras för vissa ämnen i tidig ålder, är det bättre med djur så ofta det går än tvärtom.

 

 

En fjording döms efter hans storlek och färg!

Så har jag återigen råkat ut för ”diskriminering” inom hästvärlden. Eller rättare sagt – en av mina vackra hästar har det. Har världens bästa lilla fjording som tyvärr just nu går arbetslös. Jo – han håller sig i trim tack vare unghistarnas bus och har tidigare haft både ett och två jobb.

Ett av hans allra käraste jobb har varit att dra vagnar. Han drar tungt, han drar stort och är, trots sin söta 80-talslook, en riktigt karlakarl framför vagnen. Killen är helt enkelt grym på att köra och tar det på allra största allvar. Vilken min han lägger upp när han får selen på sig. Då blir det en helt annan attityd än när sadeln åker på. Sadeln är halvkul, ridbanan skit, rent utsagt. Men vagnen. Vagnen! Den är det bästa den här killen vet.

Så satt jag och strökollade på nätet och hittade en person som sökte en välkörd häst för brukskörning på gård och i skog. Jag skrev en rad om min fjordis. ATt han är duktig men behöver en vuxen och bra kompis. Jag skrev även hans storlek. Men då var det tydligen kört.

”Inte intressant, för liten….”

Min fjording är inte så stor. Han är maxad c över manken även om han är en riktigt krallig krabat. Han är som en liten fyrkant, med bra höjd fram – perfekt för körning, extremt välkörd och med en vilja av stål. Han är också mycke stark och drar minst lika mycket som en nordis om det skulle vara så. Dessutom är han bra mycket billigare att hålla – stenfrisk, lever på en tuss hö om dagen utan bekymmer och är hur renlig som helst i boxen. Han lägger allt i en hög. Kort sagt – en perfekt häst för den som söker en välkörd häst!!!!

Men nej då. Det är kört för min kille är en liten fjording med för korta ben. Då ska man vara en söt barnponny och gå med ungar hela dagarna. Inget kunde vara mer fel. Jag undrar – är det så att vi alla, inklusive hästarna, döms efter ytan jämt. Eller är det bara vissa som inte fattar att boken inte är själva omslaget????  Jag menar – om ingen trott på Stefan Holm, som är på tok för kort, hade han aldrig tagit medalj i VM och OS. Hade ingen trott på Usain Bolt, som tidigare antogs ha helt fel kroppsform för att springa fort på korta sträckor, hade jag aldrig fått vråla ut ett imponerande tjut över en kille som trotsar de lagar naturen ger.

Men min kille, han mobbas helt klart. Totaldissad för höjden över havet, av allt. Men inte av mig. Jag vet vad han går för. Så jag behåller honom, om ingen person som kan se bakom ytan dyker upp och vill ge honom ett bättre jobb och en bättre värld än vad jag kan göra. Jag älskar den där killen och det gör hans hagkompisar också. Ville bara att han skulle få ett riktigt jobb…..

Häst som kött eller inte????

Tittar just på ett program på TV – Gordon Ramsay. De tar upp frågan om hästköttets vara och inte vara. I Frankrike finns hästfarmar, där det går att beställa hem en särskild häst att levereras i filéform. Där går nog min etiska gräns – men vart går din?

I Sverige, liksom i England varifrån Gordon säljs, skickas årligen mängder med hästar ner till Italien för att bli korvar. Korvar som vi gladeligen äter utan någon koll alls. Den resan är en helvetesresa för många djur. Mängder med djurrättsaktivister har filmat om dessa resor som innebär ett så ofantligt lidande för de djur som en gång sett som det bästa som går på vår jord. De lämnas till sitt öde, kanske för att ägarna tror att de får det bra dit de säljs. Eller så är det bara utjänta och totalt ointressanta ur ekonomiskt perspektiv.

Varje dygn lastas dessa intet ont anande hästar på transport efter transport. Och vi bryr oss föga. Det vi inte ser skadar oss inte – eller? Själv har jag i och för sig svårt att se mina bästa vänner bli mackpålägg. Jag känner för mycket för dem. Men så tar jag också mitt ansvar. När den dagen kommer finns det två alternativ. Det ena är avlivning och destruktion. Det andra är att om hästen är i skick nog, kan jag tänka mig att skänka den till en djurpark. En park där utrotningshotade karnivorer räddas, och där köttet kommer till nytta. Aldrig i livet jag säljer en gammal häst, eller låter en häst som inte kan vara till den nytta jag hoppats, hamna i orätta händer.

Jag äter gärna hästkött. Men att skapa farmer med hästar som föds upp till enbart kött tycker jag är ett rent slöseri. Hästar har ett bättre syfte här i världen och kan glädja oss så mycket. För några kommer ändå olyckan att vara framme. Och detta kött tycker jag generellt ska finnas i diskarna i Sverige.

Låt inte hästarna få uppleva helvetet på jorden genom en resa lkångt härifrån. Vem vet vad som drabbar dem. Låt dem vila i frid och gå över till de evigt gröna ängarna i frid, i respekt och utan lidande. Sälj aldrig en häst under 10 000 kronor, eller en ponny under 5 000 kr. Över detta pris lönar det sig inte att köpa för att skicka till slakt utomlands.

Njuta av kylan!

Jag har aldrig varit med om så frusna hästar som första vintern när vi flyttade ner till Skåne. Efter bara några timmar av utevistelse stod de oroligt och titta mot huset, trängdes vid grinden och skakade som asplöv. Oh, vad jag led med dem!

Då jag anser att klippning är en överdriven sport som bara förstör det skydd hästen har, såvida hästen inte tränas och bor varmt hela tiden, har jag enbart klippt en häst en gång. Å andra sidan sätter helt enkelt inte välmående och mycket vältränade hästar så mycket päls som hästar som inte tränas lika hårt. Det märkte jag snart redan när jag var i tävlingstagen första runda. Det räcker fint med att skritta hästen ordentligt efter passet, och det är en sanning som gäller oavsett väder och häst.

Nåväl. Hästarna har länge klarat sig utan täcken. Men det var i Stockholmsområdet och Sörmland det. Här nere i Skåne frös de som bara den. Vindpinade och blöta kunde de inte hålla stånd mot Skånes bistra verklighet. Då åkte täcken på, ska ni veta. Och det hjälpte.

Så döm om vår lycka nu! Inte minst hästarnas lycka! Jag njuter också. Ingen lera, härligt underlag med snö och torrt i luften! Dessutom mat i mängder, lekglada kompisar och skinande sol. Kan ett hästliv bli bättre? Jag tror inte det. Vi skänker alla en tanke på alla övertäckade stackare i frimärkshagar, eller som får stå inne. Här är det fullt ös i snödrivorna som gäller på markerna!

Det kivas och tränas acceleration i uppförsbacke, vändningar på femöringar och inte minst hur fort det kan gå. Vem är snabbast? Gammelgubben som kan trycka ner ändan ner i backen och gasa så in i hoppsan, eller den unga pigga som slösar energi på krumbukter??? Gissa själva. De har inte avgjort saken än. Jag ser dem från fönstret och skrattar med. För kunde de, skulle de tjoa och tjimma så det stod härliga till själva.

Hur vattnet ska hålla i stallet är inte hästarnas bekymmer. Det är helt och hållet mitt och den enda anledningen jag kunde tänka mig att inte ta ut hästarna. Men det finns ju alltid en enkel lösning – dropp i kranen. Så var det fixat också.