Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Annonser

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Vissa stamlinjer berör lite mer.

Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.

Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.

Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:

Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som  jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤

Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.

Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv.  Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.

cropped-helenasayo.jpg

 

Barbariet i Skaryszew fortsätter

För exakt fyra år sedan skedde FINDUS-skandalen, en skandal det kanske som bäst skämtas om lite till mans. Det handlade om att det kött som fanns i FINDUS-lasagner inte innehöll nöt som angavs, utan hästkött. Det uppdagades snart att mycket av det hästkött som fanns i lasagnerna kom från hästar som sålts och fraktats från Polen och från den ökända hästmarknaden  Skaryszew.

Det var många av oss som blev upprörda då och skrev på upprop för att stoppa denna fasansfulla handel. Hästarna samlas in från hela landet, ja även från utomlands för att säljas som levande kött. Sedan fraktas de till Italien och andra länder för att bli mat till oss människor. Allt sker på det mest fruktansvärda sätt, under vidriga förhållanden. Jag påmindes om detta via Facebooksidan jag har, där jag hade lagt ut en bön om att många skulle reagera. Och så tänkte jag att jag skulle kolla in hur det gått. Det är ingen skillnad idag på det helvete som denna marknad är för hästarna. Allt pågår som förr.

Det här handlar om värsta handeln möjliga, och sker helt öppet inom EU. I Sverige har vi en av världens tuffaste djurlagar och i vårt land kan vi bli av med hästar för saker som centermetermässigt för trånga boxar eller för låg takhöjd till exempel. Här har vi motsatsen på andra sidan Östersjön, inom en gemenskap vi har anslutit oss till och som myndigheterna gärna ”skyller på” när nya regler – såsom hysteriska passförordningar för häst genomförs. Men detta kan tydligen fortgå utan att ett skit händer. Ibland blir jag bara så upprörd och förtvivlad. Hur gör vi för att stoppa eländet?

 

Kram från en hästvän.

 

 

Sträck på dig hästmänniska!

Sträck på dig och var stolt du hästmänniska där som i regn och rusk åker till stallet för att träna ridning eller körning, eller bara spendera dina få lediga timmar med en häst – du spenderar din tid på det bästa sätt tänkbara vis!

DU – ja just du – har valt en sport där gammal som ung, man som kvinna som hen, lång eller kort, rundlagd eller supersmal kan drömma om SAMMA guldmedalj på SAMMA tävling. Och det kan dessutom faktiskt bli sant! Det är en av få sporter där jämlikt är jämlikt och inget annat än jämlikt.

Sträck på dig, för du utövar en sport som ger extremt god träning i:

  • förmågan att samarbeta
  • förmågan att läsa av och reagera
  • motoriska färdigheter
  • kroppskontroll
  • impulskontroll
  • balans
  • mental träning
  • uthållighet
  • fokus
  • empatisk förmåga
  • ansvarstagande

Sträck på dig och var stolt. Just DIN sport bidrar med så mycket för psykiskt och fysiskt funktionshindrade, och hjälper så otroligt många inom habilitering och rehabilitering. Om omvärlden hade förstått med precis hur mycket, hade ännu fler i behov av det fått chansen att förbättra sin livssituation med hjälp av häst och ridning/körning.

Några konkreta exempel:  Hästarna hjälper ungdomar som kommit på glid till en meningsfull tillvaro igen, hjälper personer att hitta tillbaka efter att blivit utbrända, underlättar för personer som förlorat förmågan att gå – se de får plötsligt ett par ben som kan ta hen ut i naturen, samtidigt som den egna gångförmågan tränas. Hästar ger autisiska personer en egen plats att duga som de är och alla mobbade barn som får tröst hos en häst.

Och om de kunde är jag övertygad om att de skulle tacka just DIG för att du också håller på med hästar. Ni har det gemensamt, och det är fint och vackert och gör att ni kan relatera till varandra. Bara det är ett stort mervärde i denna värld – förmågan att relatera till varandra. För att vi är lika även om vi är olika. Och det är ingen slump att det just är hästarna som bidrar med ett sammanhang, en känsla av mening och chansen att komma till ro och insikten om att vi duger som det är. De tar oss för vad vi är. Utan att diskriminera, utan att döma. De ser dig oss om vi ser dem, ger oss vad vi ger.

Du har dessutom valt en sport som gynnar och främjar svensk landsbygd, en landsbygd som trots allt snack är mer hotad än någonsin. Hästarna betar hagmarker, hagmarker som är några av de mest artrika som finns, hästarnas behov av vallfoder håller ängarna öppna. Hästarna på landet ger också sysselsättning åt vi som valt att bo här, och får stadsbor att komma ut och förstå att också de är en del av det där härliga gröna vi kallar natur! Som länken mellan människa och natur, går det inte att överskatta hästen. Tänk vilket nyttodjur som just DU bidrar med att se till finns, här i vårt land, tack vare att du också rider.

För just din sport och just DU är förutsättningen för att det idag finns 360 000 hästar i vårt land! Som behöver mat, vård och omsorg alla dagar på året, dygnet runt. De flesta av er vet jag kämpar med detta till stora delar för egen maskin. Ni mockar, ni fodrar, ni bygger hagar, ni skottar, ni ströar, fyller på vatten, skottar ridbanor, ryktar, lagar träns och täcken, och sliter i ur och skur. För någon annans skull. Sådant ger en människa karaktär!

Inte undra på att vi hästmänniskor blir bra ledare i näringslivet!

Som grädde på moset hörrni bidrar just DIN sport till välstånd och vinst, och till BNP. Näringen genererar ca 46 miljarder årligen och 30 000 heltidsarbeten. Och då har jag inte börjat räkna med de personliga vinster vi alla aktiva får, som dagligen får förmånen att träna i en sport som innefattar ett så sällsamt, vackert och för hälsan så nyttigt djur som hästen.

Tack alla underbara hästmänniskor där ute. Tack för att ni rider, att ni kör och att ni älskar just den här sporten. Ni ger så mycket tillbaka och ni har verkligen hästglädjen och kämpandet gemensamt, även om jag vet att ni annars kan vara så olika. Som tränare har jag hittat er i precis alla yrkesområden, jag har hittat er i alla olika livsfaser möjliga (och några därtill), och jag har hittat er i alla åldrar.

Men allt detta har ni gemensamt och det är ni som gör det möjligt!

 

Reckless – en hjältarnas hjälte

Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.

Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.

Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.

För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.

Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.

För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.

Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.

 

 

 

Mer info:

Wikipedia

Sgtreckless.com

 

 

 

 

Förstår hästen vad du menar?

Vill inte hästen som du vill?

Är den ”dum”?

I så fall blir frågan – förstår hästen verkligen vad du menar med det du tror dig säga?

En häst har i grunden, om den är otränad, ingen aning om vad vi människor vill att den ska göra. Hur ska den förstå det? Den har ingen agenda, inget mål med tillvaron (förutom äta och sova och vara i goda vänners lag förstås), och den har absolut inga drömmar om några fantastiska byten på någon ridbana eller prisrosetter eller vad det nu kan vara vi människor drömmer om när vi funderar på en tillvaro med häst. Den vill har trygghet. Och mat. Och må bra.

När vi börjar hantera hästen och sedan rider in den tränar vi in massor med saker. Vi bygger upp en kommunikation med hästen där det ena betyder att hästen ska göra en sak och det andra betyder att hästen ska göra en annan sak. Och en sak är säker- vi lär också in massor med saker som hästen lär sig, utan att vi menar det över huvud taget.

Ibland är vi ganska säkra på vad vi vill med träningen och hur det ska gå till. Att en signal ska betyda just att hästen ska göra en viss sak, och inget annat. Och att en annan signal ska betyda att hästen ska göra något visst annat, och bara det. Men det är inte alltid så det blir i praktiken. Och det är faktiskt inte alla som har koll på detta.

För ibland så vill människor som rider böja en hästs hals med tygeln. Ibland betyder i princip samma tygeltag sväng. Och en tredje gång hoppas de på att hästen stannar när de gör i princip samma sak med tygeln. Hästen förväntas då kunna skilja på vad vi vill, utan att vi ändrar signalen. Så lär vi inte göra när vi kör bil i alla fall. Men så gör faktiskt många med en häst. Förvirrande för hästen, eller hur?

Ibland kommer också en person med ett helt annat kommunikationssystem och rider eller hanterar hästen. Och blir sur på hästen för att den inte fattar någonting. ELler för att den är dum, eller okunnig. Som om någon skulle börja tala med mig på grekiska och bli sur för att jag inte svarar eller ser förvirrad ut (jag kan nota bene inte många ord på grekiska, så det skulle bli rena grekiskan för mig):

Då hjälper det inte att skrika högre. Eller att bli sur, eller att tycka att hästen är dum. Det lär inte bli bättre för det. Om vi däremot ser till att lära in att en viss signal alltid betyder en viss sak, och att vi kan lära in detta på ett roligt och för hästen begripligt sätt. Då skulle vi själva inte behöva bli så sura när vi rider, och tycka att hästen är så ”korkad” eller dum. Och vi skulle väldigt sällan känna att vi behöver straffa hästen för att den gör ”fel”.

Vi kan välja vårt angreppssätt när vi rider. Ska vi rida konstruktivt och utvecklande, eller fastna på ”fel” och hitta syndabockar? OM vi menar allvar med att vi vill utveckla vår ridning och hästens förmåga, är det givetvis det förstnämnda som gäller. Då behöver vi ställa oss några frågor, som reder ut begreppen och lägger ansvaret där det hör hemma – hos oss själva, inte hos hästen.

Är vi så klara i signalerna som vi tror att vi är, och vet vi egentligen vad vi säger? Har hästen lärt sig den signalen i så fall, och vet vad vi vill att den ska göra? Eller har den lärt sig att signalen egentligen betyder något annat, eller inte har någon innebörd alls (det kan vi ha lärt den utan att vi vet om det själva). Och sist men inte minst Kan hästen faktiskt utföra det vi ber den om? Ber jag om något som den klarar av, eller är det helt enkelt för svårt?

En tränare sa en gång till mig: Set your horse up to succeed. Här kommer  alla dessa tre frågor in. Kan vi svara ja på alla dessa frågor, så kan vi också ge oss sjutton på att vi kommer komma vidare mot det mål vi själva har. Hästen har som sagt inga mål mer än en trevlig tillvaro. De gör så gott de kan utifrån sina egenskaper och sitt fantastiska minne – där allt de faktiskt lärt sig har samlats och där de svarar på det sätt som för dem framstår som mest fördelaktigt.

En som verkligen gottar in sig i det här med inlärning hos hästar och hur viktigt det är är Dr Andrew McLean. McLean har en PhD i ”equine cognition and learning” och har gett ut en mängd böcker i ämnet. Han har också varit en mycket framgångsrik fälttävlansryttare och åker numera världen över för att lära ut mer om vad hästen egentligen är för ett förunderligt djur, till alla som vill höra, förstå och lyssna. En bok av honom är en bra julklapp för alla som älskar hästar, och ibland dyker han upp i Sverige. Det finns också en mängd artiklar skrivna om honom och om vad han har att berätta för oss i hästvärlden. En av de mer intressanta handlar just om hur och vad vi lär hästen och vad vi ska tänka på när vi lägger upp ett ridsystem (och hanteringsystem) för hästen. Den artikeln är publicerad på Horsemagazine och kan läsas via den här länken.