En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.
Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.
Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.
Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?
Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.
Ja visst gör det ont – Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
En lång och mycket besvärlig vinter går mot sitt slut och ljuset börjar komma tillbaka. Även om snön ligger kvar på backen vittnar såväl fåglar som hästar (de är vårvinterknasiga!) om att våren faktiskt finns där bakom hörnet. Så nu kan vi ladda ordentligt för en sommarsäsong som vi hoppas blir lika väderfin som rolig! Och det känns som om vi alltid utvecklas lite och förändrar något för varje år, och den 13e säsongen här på gården innebär framför allt att dela med sig av vår fina bergslagstillvaro.
Numer erbjuder vi nämligen en paradistillvaro för ryttare som anländer med egen häst här på Lövslätten. Ridhus har vi ju, så vädret kan vara som det vill, en WE-bana anläggs varje sommar och uteridbana, hagar och stall finns tillgängliga så hästen går det garanterat ingen nöd på. Inte ryttare som vill komma hit och spendera sin semester heller. Boende med alla bekvämligheter, badtunna, IR-bastu, pool och så ett par SUP-brädor borgar för en behaglig semester. Får man med sig sin häst, lite ridkläder, badkläder och ett gott humör så
Jag turar gärna i täten ute i skog och mark (min trotjänare Sayo hålls igång så att han inte blir för rund om magen!) så man hittar runt i urskogen, och visar de bästa badplatserna, var man hittar kantarellerna, den bästa second-handbutiken i trakten, var man definitivt ska vara när det är tea-time (Färna!) eller när det vankas lunch och var man kan få ta del av bergslagskultur såväl som modern konst. Lite vattenfall och promenadstråk på det skadar kanske inte heller.
Det var väldigt roligt när vi hade kurser med egna hästar här, och jag kan sakna alla de fantastiska människor jag fått äran att ha här. Men efter 30 års verksamhet och med hästar som blir allt äldre kände jag att nu fick det anstå. Nu får såväl hästar som jag ta det lite lugnare med träningsbiten och kampen mot väder, ömma muskler och trötta leder. Så i sommar så får man ta med sig sin egen pålle. Och egen tränare för den delen också. Är ni ett gäng så funkar ju det lika bra – vi har plats för ett antal hästar till här om så skulle vara, och sovplatser finns det ett gäng av.
Så jag önskar er alla en fantastisk vår och välkomnar er hit om ni vill! Skriv en rad till losastyglar@gmail.com för att få en prisvärd offert!
PPID, eller Cushings som syndromet kallades förr, är en sjukdom som drabbar främst äldre hästar. Kroppens hormonssystem hamnar i obalans och det sker en överproduktion av hormonerna till kroppen. Det här drabbar hästen på många olika sätt och är inget att göra något åt egentligen. Det man kan göra är att hämma effekterna av obalansen, genom att medicinera.
Som de flesta som har en PPID-häst (jag har flera) blir vardagen ett pussel. I alla fall efter ett tag. Medicinen som ska ges smakar urk och i början går det fint att gömma tabletten i god müsli, ett par skopor betfiber eller i ett äpple eller en morot. Men efter en tid lär sig hästen att det göms äckliga saker i det goda och slutar att äta det. Som de flesta andra hästägare har jag bytt godsaker tills det inte gått att ge något längre. Och vad gör man då?
Med tanke på de många diskussionstrådar som finns på nätet om just detta (det finns givetvis en sida vid namn ”Vi som har häst med cushing, ppid”) inser jag att det är så här det blir efter ett tag för de flesta. Och då tar de stora problemen vid. Medicinen måste ju ges, annars blir hsäten dålig. De flesta av oss fruktar fången som kan komma allra mest av allt, men neurologiska problem och muskelfattigdom är inte heller särskilt kul.
Alla hittar vi vårt sätt att lösa problemet på. En del lägger helt sonika tabletten under tungan på hästen och ser till att den inte trillar ut igen. En del löser upp tabletten lite vatten och ger i munspruta. Det är inte ett alternativ för mig, då en av mina hästar får smått paniska utbrott vid munspruta. Och det låter väldigt omständligt att jag skulle ge flera hästar detta. Vilket meck! Man vill dessutom inte hålla på med den här medicinen så mycket – för det är en ganska stark historia som inte är att leka med, och som även påverkar oss människor och vårt hormonsystem. Så att hålla på med dem med händerna är inte att rekommendera. Har jag förstått det rätt är det en gammal Parkinson-medicin och de får starka saker. Så man ska ha respekt för detta, trots att det ser ut att vara ganska oskyldiga små rosa historier.
Själv letade jag länge efter ett enkelt sätt som kändes såväl säkert som något som kunde bli en enkel rutin på morgonen. Och efter ett tips på den sida jag tipsade om ovan, så har jag min lösning som fungerar.
Man ger helt enkelt hästen medicinen gömd i en gelkapsel. Fattade först inte vad de menade, men man kan köpa tomma gelkapslar på nätet som man kan fylla med pulver, eller som i det här fallet – tabletter. Smak och lukt försvinner från tabletten. Smart!
Då jag har mina hästar på lösdrift ger jag nu var och en en likadant fylld hink med god mat på morgonen. En slatt müsli. Till de hästar som behöver medicin pluppar jag sedan i kapseln med rätt dos medicin i, i själva hinken när de står och äter. Sedan väntar jag på att kapseln ska försvinna i hästens mun då de äter upp sin mat. Fungerar alldeles utmärkt! Inget tjafs, inget tvång. Alla nöjda och glada. Att det verkar som alla får samma sak och att de äter i grupp gör också att de bevakar sin mat och äter upp bara av den anledningen. Det gäller dock att ha koll så att ingen byter hink, så jag står och pratar med dem medans de äter så jag har koll.
Det finns en uppsjö olika kapslar att köpa på marknaden. Dessa använder jag – tycker det känns bäst att ha veganska så att man inte råkar ge hästen något som kommer från djur (de är ju trots allt vegtarianer…).
Allt som underlättar ens vardag med häst är värt att spridas. Vilka är dina bästa tips?
Redan i slutet av sommaren funderade jag på vad inflationen och de sämre ekonomiska förutsättningarna vi vanligt folk möter skulle innebära för djurhållningen i ett inlägg. Det är dyrt att hålla djur, och något som kanske inte alltid prioriteras när man själv har svårt att betala räkningar, mat och boende. Problemet med att betala för djurvård började dock redan innan inflationssiffrorna stack i höjden. Prisökningarna på just vård för djur har varit anmärkningsvärda under ett tiotal år vilket också medfört att försäkringspremierna höjts. Detta trots att inflationen i övrigt tidigare var låg. Det anses bero på att risskapitalet, och med det avkastningskrav som därmed följer, tagit megasteg in på djurvårdsmarknaden i Sverige. Och nu har inflationen slagit till på redan mycket höga priser.
Min oro har varit befogad. Sedan mitt inlägg förra sommaren har jag inom nätverket hört alltfler oroväckande yttranden om djur som får avlivas då ägarna inte haft råd med behandling, djur som lämnas in till hund och kattstallar för omplacering och hundar som omplaceras billigt via Blocket och andra liknande sidor. Inom hästsporten vittnas om att det är svårt att sälja hästar och man kan tydligt se att priserna för ”vanliga” hästar är lägre, och att man till och med kan komma med bud för olika hästar som folk av en eller annan anledning behöver bli av med. Det har skrivits många artiklar om detta också.
Men det är inte förvånande. Lågkonjunktur och sämre förutsättningar för människor drabbar inte minst djuren. Det är helt klart. Och det här är ett jätteproblem, särskilt som många skaffade djur under coronatider, så det finns mer djur än någonsin. Vilket givetvis gör att fler än någonsin (vilka var det som skaffade djur under COVID-tiden? ) också inte längre mäktar med ansvaret och den ekonomiska bördan. Det här gör garanterat att fler djur far illa, inte minst hästar som är dyra att hålla och kräver stort ansvar och mycket jobb.
Men utan att så många uppmärksammat det har det inte minst hos hästägarna blossat upp ett nytt ”hot” mot djurskyddet. För även om du kan betala och har resurser, är det inte säkert att du i framtiden kommer kunna ge din häst den vård den behöver, i alla fall inte om det är under jourtid. Redan nu är problemen stora för den som söker vård för sin häst. Det råder förutom höga priser som vi redan tagit upp, också en rejäl veterinärbrist och många inom veterinäryrket mår dåligt av en dålig arbetsmiljö. Det har föranlett att man gjort en statlig utredning som funderat på hur djurskyddet ska fungera i praktiken framöver. Och det är ju bra att staten tar det här problemet på allvar.
Titeln på utredningen är ”En hållbar och långsiktigt välfungerande hälso- och sjukvård för djur” . Det låter ju toppen. Och en hel del förslag i utredningen, som blev klar i november men som inte fått så mycket genomslag i media, är bra. Det gäller inte minst satsningen på att utbilda fler veterinärer. Men sedan verkar utredarna ibland ha glömt sin egen rubrik. För hur kan man annars förstå att förslaget om att ta bort nattjour för distriktsveterinärerna ska förstås? Det leder väl inte till en ”välfungerande hälso- och sjukvård för djur” i alla fall. Då finns ju ingen vård att få, hur mycket man än är beredd att betala.
Det betyder i praktiken, om detta förslag blir verklighet, att du som hästägare och inte har lyckan att någon privat verksamhet erbjuder jour som du kan få tag på, är hänvisad till en app-tjänst som ska hjälpa dig och djuret mellan klockan 23 och 06, om du inte hittar en veterinärstation som håller öppet och du kan köra in till klinik förstås. Hur appen hjäper dig att avliva en häst som brutit benet eller fått en hjärnblödning avslöjas inte, inte heller hur du ska lyckas lasta en häst med enorma kramper utan att få kramplösande av veterinär på plats.
Jag vet inte i vilket värld dessa utredare bor i. Att tro att det en frånvaro av jourverksamhet nattetid är en välfungerande vårdkedja skulle ju kunna vara skrattretande om det inte var så att man snabbt inser att djur kommer lida om så sker, liksom desperata djurägare. Jag hoppas verkligen inte att detta tankefel blir verklighet. Det skulle verkligen vara förskräckligt.
I många år jobbade vi järnet här på somrarna varje år för att fixa hö åt hästarna. Jösses vad vi slet. Vi fick hjälp med att slå och vända höet, men sedan var resten upp till oss. Vi balade och körde in kärra för kärra i den stora hölogen. Med över 10 hästar i stallet krävdes det stora mängder (50 ton) och varje bal vägde ca 10 kg och de skulle flyttas minst fyra gånger innan allt var klart. Balen kastades ut från balmaskinen in i en skrinda där alla balar stackades, för att sedan kastas av vid ingången till skullen och sedan lyftas upp i stora pyramider så att allt fick plats. Ja jösses. Mina armar såg ut som Karl Alfreds och för varje år var vi något färre personer som kämpade. Så då gick vi över till att blåsa upp höet med maskin istället. Det var något lättare men fortfarande så blev det väldigt många lyft och väldigt många gånger man fick lyfta höet.
Till slut tog orken slut. Vi fick hitta på något annat. Numera får det blir silagebalar. Nu slipper jag kampen på sommaren och kan stå och titta på när allt görs iordning. Och sedan slipper jag gå med vagnar och balar med hö till alla hästar hela tiden. De står ju på lösddrift så jag ställer helt enkelt ut en bal när den förra är slut med hjälp av traktorn. Vansinnigt smidigt. Och om jag räknar kostnaden för alla timmar jag själv slet med höet så blir det väldigt mycket billigare. Precis som det blir om man köper silage kontra om man köper hö. Hö är dyrt, och det har sin uppenbara anledning – tiden. Dessutom krävs väldigt mycket mer av vädret vid höskörd. Fem dagars uppehåll och torrt väder, till skillnad från silaget som klarar mycket sämre väder vid skörd och balning.
Nu har vi en ytterst duktig kille som rullar balarna så det är knappt någon som blir dålig. Tror det blev en förra året, men det var mitt fel då det gått hål på den när jag flyttade den utan att jag märkte det. Men jag kan sakna det där med hö. Det doftar så gott, isolerade bra på höskullen och kändes mer naturligt. Det höll sig bättre också, än vad balar kan göra. Och balar kan göra mig nervös, då man aldrig vet hur den kommer se ut när man öppnar den, hur hel och kompakt den än ser ut att vara. Ytterligare en grej som gjort mig nervös innan är det faktum att botulinum, listeria och andra konstiga saker kan gömma sig i silage, utan att man ser det. Ett tag var det mycket snack om att det kanske var silaget som fick flera hästar på vårkanten att utveckla wobblers disease.
Tack och lov har jag inte råkat ut för något sådant. Peppar, peppar. Vi är noga med hygienen och flyttar inte balarna mer än nödvändigt (när man flyttar balarna klämmer man ihop dem så att luften i balen trycks ut och ny luft pressas sedan in när man ställer ner den igen. Det förkortar livslängden på balen avsevärt). De flyttas en gång precis när skörden skett (inom 3 dagar ska det ske säger de bönder som kan det där, sedan ska balen silera ifred utan att luften byts ut) och sedan rakt ut i hagen eller utanför stallet där jag öppnar dem för att använda dem.
Sedan öppnar vi hela balen – bort med all plats och det där eländiga nätet. Och sedan får de stå på torr plats och om det är möjligt har jag foderhäck runt så att hästarna inte rör runt silaget så förbaskat. Det är inte alltid jag får loss de där foderhäckarna. Vintrarna nuförtiden är ju isiga som sjutton och det händer att de fryser fast. Men annars så är det smartast, för då blir det mindre spill. Jag förstår inte de där personerna som vågar har plats och nät kvar när de fodrar och bara öppnar upp en del av balen som hästarna sedan förväntas äta ur. I nätverket finns människor som förlorat sina hästar genom att de ätit av nätet som sedan lindats runt tarmar, och plast kan verkligen orsaka kolik. Tro inte på dem när de säger att hästar inte äter sådant. Det är inte sant.
Det händer att mina hästar är på rymmen. Ett par gånger har de också lyckats ta sig till uppställda silagebalar och själva öppnat dem. Då har jag varit nervös, och dessutom sett plast komma ut i bajshögarna. Så att riskera detta frivilligt rekommenderas verkligen inte och det händer att länsstyrelsen också har åsikter om det här, även om det inte står rent ut i lagen att man inte får fodra på det här sättet.
Silage är också bra för hästar som inte ska ha så mycket socker. Förr ville man gärna att en sockerkänslig häst skulle ha hö, men numera vet man bättre. Sileringen gör att sockret minskar i grässtråna så silage har i allmänhet lägre sockerhalt. Då silage innehåller mer vatten behöver hästarna heller inte fullt lika mycket vatten, vilket är ganska skönt på vintern då det kan vara lite besvärligt att få ut vatten till hagarna. Jag kör faktiskt slang året runt. Slangen ligger varmt och jag drar ut den till värmebaljor och fyller på. Det funkar bra, även om det är lite pyssligt. Det skadar dock inte att det blir några liter färre att fylla på varje gång.
Däremot är silage känsligt när det öppnats. En bal håller inte länge så det gäller att man har tillräckligt många hästar som delar på en bal för att det ska fungera. På sommaren när det är som varmast kan man känna att en bal blir varm bara på ett par dagar, och då är det inte lämpligt att fodra med längre. Ibland måste jag öppna en bal då, och eftersom jag har gott om bete blir det inte så lätt att göra sig av med den i tid. Då kan man, om man har lite armstyrka, riva upp hela balen och låta silaget torka. Man måste ha en bra plats för att sprida ut gräset på och vända det ofta. Men det funkar faktiskt bra, även om det är ett ganska tungt jobb.
Men det är inte minst när det händer som jag saknar mina småbalar lite extra. De är ju så smidiga och luktar så gott. Det känns tryggt att hantera och är lätt att portionera. Så när jag inte har så många hästar längre, så går jag nog över till det i alla fall, då mängderna som behövs blir lite mer lätthanterliga. Lite gymping på sommaren genom att lyfta höbalar och känna hödoft skadar ju inte.
Det är tur man inte har några grannar…. För dDet händer lite då och då. Att grannar till gårdar som driver någon form av verksamhet får för sig att klaga och till och med gå till tinget för att få rätt i sak. Det kan vara klagomål på att traktorerna och skördetröskorna körs för tidigt eller på helgen, att djur låter eller luktar eller att det blir flugor i köket.
I många fall förlorar gårdsägaren. Verksamheten begränsas på det ena eller det andra sättet. Det senaste fallet vi kunde läsa om handlade om en stallverksamhet utanför Hudiksvall. Den bedrivs på en gård utanför stadsplanerat område, det vill säga på landsbygden. De har en granne som tyckte hästarna gick för nära deras tomt, så nu har man fått minska på hagen för att undvika bråk. Det gick till domstol.
Att hästgården var där först verkar inte intressant. Det går alltså att flytta in som granne till en gård och störa sig på saker och ting och sedan få rätt, även om man visste förutsättningarna redan innan. Det här är inte ovanligt och kommer i många variationer och antalet fall blir fler och fler.
Varför har det blivit så här? Vi kan nog beskylla urbaniseringen för en del av problemet. Bor man i stan kan man ha en förskönad bild av hur livet på landet kan vara och kommer då en lantbrukare och kör igång skördetröskan klockan 7 på en söndagsmorgon på fältet bredvid ens eget hus är det många som vaknar upp abrupt. Och då klagar man. Man blir en Karen. Man förstår inte vad landsbygden handlar om – vad djurhållning egentligen innebär och vad som tarvas för att deras hälsosamma grötfrukost ska komma hela vägen från fältet till deras djupa tallrik. Det är ett stort problem. Men än större är att domarna faller till dessa Karen-personers fördel, och de får en orimligt stor påverkar på verksamheter och hotar i förlängningen en levande landsbygd.
Det här har fransmännen insett. De har samma problem. Alltfler statsfolk vill ha ett andra hem på landsbygden eller flyttar ut för att jobba på distans i tron att Bullerbyn är sanningen och allt färre människor ägnar sig åt lantbruk och djurhållning. Och alltfler som driver verksamheter ger upp i takt med att antalet klagomål från grannar ökar. Inte för att det är den enda förklaringen til att de slutar, men det hjälper inte precis till! Den här oroväckande utvecklingen försöker nu fransmännen stoppa genom en lagförändring. Sedan ett par år tillbaka finns nämligen en ny lag som ska skydda lantbrukets ljud och lukt. Det fanns en stor majoritet för förslaget och numera räknas ljud och lukter som hör lantbruket och såväl de vilda som tama djurens lukt och ljud till ett kulturarv! Det kanske vore något för Sverige.
För läser man kommentarerna till de fall som tagits upp i sociala medierna, så handlar mycket om att man kan jävlas med sina grannar på annat sätt som hämnd. Och om man vet att grannen ”alltid har rätt”, vilken relation kommer det att bli på landsbygden då och hur kommer man att kunna driva en verksamhet som kanske både låter och luktar ibland. Däribland räknas hästverksamhet. Är det så vi vill ha det. Eller kan vi göra som fransmännen – sätta ner foten och visa att en levande landsbygd är mer värd än ett tyst get-away för stadsbor som tycker de lever ett stressigt liv i stan?
Här får ni utdraget från svensk lag om just hästverksamhet (som ju är bloggens intresseområde) och som grannar kan luta sig mot om de är sura på att gården bredvid ”stör”. Skiljer sig ganska stort från det franska systemet, om man säger så.
I 2 kap. 3 § miljöbalken (MB) föreskrivs att den som bedriver en verksamhet (till exempel hästverksamhet) ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som i övrigt behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö. Enligt 2 kap. 6 § MB ska för all verksamhet väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö. Kraven på hänsyn gäller enligt 2 kap. 7 § MB i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Med olägenhet för människors hälsa menas en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap. 3 § MB).
Med olägenhet för hälsan enligt 9 kap. 3 § MB avses inte bara störningar som är direkt hälsofarliga utan även till exempel buller och lukt som kan påverka människors psykiska hälsa. Vid bedömningen av detta ska man utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet. Särskild hänsyn kan dock tas till människor som är allergiker, såsom hästallergiker.
Det finns inga uttryckliga bestämmelser om avstånd mellan bostäder och hästhållning. Vad som är ett rimligt avstånd måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Hästhållning måste dock i högre utsträckning accepteras i lantliga miljöer. Viss påverkan på omgivningen från hästhållningen måste alltså accepteras av grannarna i sådana miljöer.
Det är svårt för mig att avgöra huruvida hästhållningen i ert fall utgör en olägenhet för grannarnas hälsa. Svaret på frågan varierar också beroende på om området ni bor i utgör en lantlig miljö eller inte.
Även om det inte krävs tillstånd för hästverksamheten finns detmöjlighet att ansöka om tillstånd för detta (9 kap. 6 b § MB). Ges tillstånd gäller detta mot grannarna.
Jag vill inte skriva det här inlägget. Det blir för privat. Det är min sorg, min epok i stallet, min värld som blivit grå. Skriver jag det här inlägget betyder det också att det är sant. Att det har hänt. Samtidigt vill jag inte göra annat än att skriva det här inlägget. För att berätta. Om en häst som spelat så stor roll i mitt liv, som var speciell på många sätt, som lärt mig så ofantligt mycket och som jag respekterade enormt mycket. Om en sorg jag vet jag aldrig kommer att undslippa. För jag vet ju hur de är. Jag har varit med förr. Och sorgen den finns kvar, även om den skiftar färg med tiden. Jag vet det och jag vill inte att det ska vara så med W. Jag vill ha henne här!
Det har gått en vecka nu. Och mina tankar med det här inlägget hade kunnat handla om det brutala i att behöva avliva ett så stort djur, om hur det känns när ens älskade häst slår i backen och dess själ flyger iväg mot himlen. Att se blodet sippra ur i takt med livet självt. Det hade kunnat handla om hur viktigt det är att vara förberedd (som om man nu skulle kunna vara det!), och att det är bra personer som är med när det där hemska händer som man har på näthinnan så lång tid efteråt. Innan de andra minnena tar över – de mer lyckliga, de man vill hålla kvar för evigt. Det hade ju kunnat handla om hur man beslutar om man ska avliva med injektion eller bult och vad som ska hända sedan – om man ska välja att få tillstånd för nedgrävning, kremera eller bara se en död kropp för vad den är – död, och låta någon hämta den.
Men det är inte det som fyller mina tankar. Det som fyller mina tankar är den enorma tomheten som blir. Den vansinniga tomheten. Jag har nio hästar kvar, men det var som om W fyllde halva gården och lika stor del av mitt liv. Det var sådan hon var. Hon var ingen lätt häst. Tvärtom. Hon var smart, klok, hade hög integritet, gillade egentligen inte människor och blev arg när hon blev orolig. Hon lärde mig både en och annan läxa under de 21 år vi vandrade sida vid sida. En och annan förresten. Det var verkligen att underdriva. Det är bara att erkänna. Hon tvingade mig att lära mig så mycket mer om häst än vad jag annars hade kunnat, hon ändrade hela mitt perspektiv på vad en häst var och hon fick mig att se världen ur en hästs perspektiv, så bra nu en människa kan göra det. Och det finns inga lätthanterliga hästar i världen som kan göra det. Det kan bara de intelligenta, lite mer introverta och trygghetssökande djuren göra. Hon krävde engagemang, att man var här och nu. Och det älskade jag henne för.
Får du en sådan här häst på din sida och som din vän, kan du lita på den för evigt. Då kommer du aldrig att bli sviken. W blev min vän. Till slut blev lilla W min vän och det var jag stolt över i 21 år. Med ökad kunskap, större empati och förståelse, mer humor och mindre styrning kom jag längre. 21 år är en väldigt lång tid. Hon var med mig på min första gård. Hon kände alla de fantastiska hästar jag har i mitt hjärta – det var hennes vänner, likväl som mina vänner. Hon var den sista av ”det första gänget” som fanns kvar och nu är också hon borta och jag känner mig så förbaskat ensam och gammal. För hon höll kvar de andra på något sätt, för vi hade dessa vänner gemensamt. Hon visste vem jag var då, vad jag blev sedan och vem jag är nu. Så nu har jag tappat en del av den jag var.
Det värsta är att W också verkar ha varit mitt hästliv. När hon blev sjuk för ett par år sedan försvann mitt intresse för ridning och hästar i allmänhet (mina egna hästar är något annat – de är familjemedlemmar och tas hand om utifrån det). Min nyfikenhet på att lära mig nytt inom hästvärlden (det finns otroligt mycket att lära hela tiden!) var som bortblåst. Jag ville bara att W skulle bli bra igen. Det blev hon aldrig. Hon kämpade på i ett par år, balanserade på en skör tråd och mitt hjärta värkte över oro. Sedan gick det inte mer och jag förlorade. Himlen vann och jag kände precis hur orättvist livet är och även om det inte hjälper att bli förbannad så är jag det.
Jag försöker plocka fram de roliga minnena. Och de dyker upp och är i en salig blandning. En W som sätter av i full galopp över blåbärstuvor i tallskogen på lång tygel när jag skrattar åt något. En knasfia som sticker rakt in på en stig jag inte sett i rasande fart. En unghäst som inte tycker jag är vatten värd och lever rullan i stallet när hon blir orolig. Det gjorde hon lite då och då under hela sitt liv, även om jag kom på hur jag skulle göra för att lugna henne med tiden. W som inser att matte håller på att trilla av när vi hoppat ett hinder och stannar och ser till att jag landar i sadeln igen. W som hör min inre bön om att stanna när kompisarnas hästar skenar och de inte kan stoppa dem. Hon går ner i skritt och vi får leta efter dessa ”kompisar” i en halvtimme innan vi hittar dem helt svettiga många kilometer därifrån. På lång tygel. Världens bästa W.
En W som fastnar i kroken till hästtransporten när jag står och pratar med en vän och därmed lyckas dra hela transporten tio meter innan grimman går av. En W som blir tokig när jag är bortrest och skrämmer slag på de som hjälper mig med stallet bara för att vara sitt vanliga jag när jag kommer hem igen. En W som inte låter sig provoceras av det ilskna fullblodet utan erbjuder sig att dela hinken med godismat istället för att låta sig jagas bort. W när hon hamnar utanför hagen och de andra hästarna larmar mig så jag förstår att något har hänt och W bara tittar på mig som om hon tyckt hon väntat lite väl länge på att jag skulle fatta. W som mamma till Sayo när hon bara är den bästa i världen, och hon har Tingeling och Tammy vid sin sida och allt var som förr och som det borde vara. Men ingen av dem finns kvar utom Sayo. Min trikolor. Mitt gäng.
Kvar finns bara spår över att W funnits. Hennes vänner sörjer. Hon var det perfekta ledarstoet alla andra tydde sig till. Inte undra på – hon var smartast, klokast och tryggheten i allt. Jag sörjer. Men hon har det bra. Det har jag bestämt mig för. Hon är med sin bästa vän Tammy och de har Tingeling, Alex och Zeke och alla de andra där och allt är bra. Det är bara jag som tycker så vansinnigt synd om mig själv. För W var stommen i det hästliv jag hade, och nu känns det som allt är borta. Kanske kommer det tillbaka i ny tappning. Kanske inte.
Vi ses igen W. Vi ses igen. Den dagen jag också går bort får jag se dig och de andra igen. Tills dess kommer du fattas mig.
Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.
Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.
Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.
En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.
Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.
Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.
Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.
Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.
Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.
Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!
Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan. Dagen då jag såg W första gången. Jag var ute och letade efter en ung häst, då den andra jag hade tyvärr alltid var halt. Det var något grundläggande fel på min Zeke – han var halt bara av att gå i hagen. Det är en lång historia i sig, men det är inte den jag tänkte berätta här. De här inlägget är istället början på berättelsen om W – den enda hästen jag har kvar sedan den tid för så länge sedan som jag hade min första gård, den häst som har lärt mig allra mest om det djur hon är, och den som jag nu kämpar för att hålla frisk under sina ”äldre dagar”. Och jag tänkte med att börja med här och nu.
För sedan knappt ett år tillbaka kämpar jag och W mot PPID. Det visste jag inte då, men det är så det har blivit. Då gjorde jag som jag gör alla morgnar när det är betestider – jag spanade efter mina hästar och läste av dem: vilka rörelser de gjorde och om allt verkade normalt (ingen halt, ingen som var orolig etc etc). Långt där borta såg jag bland annat W. De andra hästarna i flocken betade och när de såg mig rörde sig åt mitt håll. Men W stod kvar. Det är inget konstigt att W inte riktigt följer med flocken. Det är så hon är – självständig. Så förbaskat självständig jämt. Och hon kan vara svår att läsa för hennes hjärna är det ingen människa som riktigt klurat ut än. Inte ens jag. Hon är smart och egen på alla sätt och vis. En häst på miljonen.
Det som fick mig att reagera var att hon tittade åt de andra hästarnas håll. Hade hon haft näsan åt något annat håll hade jag inte brytt mig. Men nu var det något som fick mig att reagera. Jag gick till henne och där stod hon. Stilla. Sådär vid första anblicken såg jag inget alls – inte ett sår, inte någon svullnad. Men W sa att det inte var bra, och när jag försökte röra på henne vägrade hon. Hon var som en staty. Det var bara att hämta grimma och tvinga henne de 300 metrarna till stallet. Varenda steg var som ett knivhugg för stackars W, för det var uppenbart vad det handlade om. Fång.
Det blev givetvis snabb veterinärhjälp med smärtstillande, tjock tjock bädd i box, och att hänga upp ett hönät så W slapp luta sig framåt när hon åt. Det var det vi kunde göra, och sedan var det bara att vänta. Och hoppas. Men det dröjde. Veckorna gick och med varje dag faller chansen att bli helt bra. Trots superproffshjälp på alla de sätt så har nu W fått kronisk fång. Det innebär att hovbenet för alltid kommer att vara ickeparallell med själva hoven och det gör hennes ben väldigt känsliga. Jag är glad att hon kan springa runt i hagen i alla fall, då hon nu inte har ont. Det är fortfarande tufft att gå på hårda underlag, men det har W alltid tyckt när hon är barfota (även om det märks mer numera).
Vi förstod direkt att det måste finnas något bakom fånganfallet. Det kommer inte bara sådär huxflux i en hage de gått i de senaste tio åren. När en häst blir äldre, såsom W, så misstänker man direkt att det kan handla om PPID, eller Cushings som det kallades förr. Det är en sjukdom som påverkar kortisolnivåerna i blodet och som kan framkalla fång, men även en rad andra symtom. Hårfällningen kommer i olag, infektioner blir svårläkta, muskelansättningen blir sämre och hästar med PPID kan få svårt att hålla hullet.
När vi väl kunde testa för PPID (ett blodprov som tas när en häst inte har för ont, då smärta kan påverka testutfallet), så visade det sig att hon visst hade det. Jag var inte förvånad. Hårfällningen hade inte varit som vanligt den våren och de små sår hon hade, var besvärliga att få bukt med. Så vi satte henne på Pergolid, den vanliga medicinen för att balansera upp kortisolhalterna i blodet.
Det är så lätt att tro att bara man ger medicin så blir allt bra. Verkligheten är sällan så enkel. Pergolid är ett ganska starkt läkemedel som har sina bieffekter det med. Ganska många också, om det vill sig illa. Och det är inte alltid det hjälper. Det har jag surt fått erfara tidigare då vi kämpade med mitt älskade gotlandsruss Tingeling, som också hade PPID (eller var det det? trots grundliga undersökningar är vi osäkra på detta). Hon svarade inte alls på Pergoliden och hon kom aldrig att bli frisk ifrån sitt fånganfall. Till slut hittade jag henne liggandes i boxen en morgon och hon kom inte upp. Då fick det vara nog. Det läskiga var att jag samma natt vaknat vid fyrarycket med insikten om att jag måste ta bort Tingeling, för Tingelings skull. Det var en ofattbart jobbig dag här på Lövslätten.
Och det var en dag som låg i mitt bakhuvud nu när vi kämpade med W. Det kom heller inte att dröja länge förrän jag är övertygad om att en otäck konsekvens av medicinen gjorde sig påmind. Jag hade hovspecialist ute och vi höll på att verka W. Plötsligt kastar hon sig bakåt, som om hon blev skrämd av något. Och hon blev vansinnigt stirrig. Jag som stod och höll i W blev mycket förvånad. Inget hade ju kunnat skrämma henne? Hovspecialisten tyckte inte att det var så konstigt – så blev ju hästar ibland. Problemet är bara att W inte är sådan. Hovspecialisten tittade på mig som om jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det så här – om man levt med en individ i 19 år och hanterat denna individ dag ut och dag in i alla dessa år, så känner man den någorlunda i alla fall. Kan man tycka.
Så jag var fundersam och fick vatten på min kvarn bara några dagar senare. Jag ger då W sin frukost i hink. Rätt som det är sätter hon av bakåt i boxen. Det är som om hon håller på att trilla baklänges. Jag tror först hon har fått en hjärnblödning och står med mobilen i handen för att ringa veterinär. Men jag inser såklart att under den tid som det tar för en veterinär att komma ut hit så har W redan hunnit dö om detta är vad jag tror. Så jag tittar skräckslaget på mitt sto som backar ramlande bakåt. Men efter bara någon minut eller så så tar det stopp och hon stannar. Hon tittar på mig som om hon inte vet vad som hänt. Står stilla ett tag, ruskar på sig och går sedan fram till hinken för att äta igen. Det är som om inget någonsin hänt. Surrealistiskt.
Då jag kopplar detta till medicinen plockar jag bort den direkt. Jag väntar en vecka och sedan fasar jag upp medicinen igen, på inrådan av veterinär, i hopp om att kunna ge medicinen utan att detta händer. För hon behöver medicinen. Utan den är hennes dagar räknade. Problemet har som tur är aldrig återkommit efter detta och hösten går. Jag tycker W funkar ganska bra på medicinen, men ytterligare prover visar att hon behöver högre dos och vi börjar snabbt balansera på en dosnivå som är ganska så hög.
Vintern kommer och W har fått börja gå ute i hagen med sina kompisar i lösdriften efter lång tids konvalescens i stallet med begränsad utetillvaro. Jag hoppas på att W kan återhämta sig och vakar över henne. Tyvärr kommer också vintern med isande kyla utan snö. Hela världen blir bara ett halt och hårt helvete – ett elände för en häst som nyligen haft fång och vars muskler är stela efter begränsad rörelse. Jag sätter tofflor på W så hon går mjukare och släpper varje dag in henne i ridhuset. Detta underbara ridhus – tack för att jag fick ork och kraft att bygga det. Det räddade min häst denna vinter.
Varje dag går jag också ut och ger alla hästar morötter. W får sin medicin intryckt i sina, men tröttnar efter ett tag. Jag får gå över till äpplen istället. Medicinen W får påverkar hennes matlust och smaksinne. Det påverkar också hennes lynne och jag tycker inte W är densamma som förr. Hon är mer avstängd, mer borta, mindre… ja mindre W helt enkelt. Den häst jag tyckt var lite för mycket ibland med alla sina åsikter och påhitt är inte lika påhittig längre. Och jag inser att jag skulle kunna göra vad som helst för att få tröttna på hennes egenheter igen.
Och halkan gör sitt. W:s vita bakben är ofta svullet. Det har lite sämre blodcirkulation efter en operation av ett brutet griffelben och PPID:n hjälper inte till att hålla infektionerna borta. Trots att jag gör mitt bästa för att stävja halkan hinner jag inte med. Varje dag har ett nytt lager is lagt sig på grus och annat jag lagt på för att få bort den is som varit dagen innan. Och en dag på senvintern så märker jag att benet är rejält svullet och hon vill inte gå. Jag tvingar henne hoppandes på tre ben in i ridhuset och ringer veterinären. Sedan får jag nästan baxa in henne i stallet. Hon darrar av smärta. Det gör min underläpp också, men av smärtan i bröstet. Min W. Vad har hänt?
Det visar sig att hon har fläkt sig i halkan. Hela innersidan av benet är helt svullet och det är bara att ge smärtstillande och hoppas på att hon inte skadat något allvarligt. Vi tackar återigen gudarna för ridhuset och jag släpper henne så hon får sköta sig själv. Som gammal stalltjej är halkan inte så bra för min kropp heller och jag bestämmer mig för att börja göra lite gymnastikövningar där jag står i kylan och väntar på att W ska få känna att hon kan röra sig. W går försiktigt runt på spåret, som om hon visste att det var viktigt att hon rörde sig.
Det slutar med att vi varje dag, W och jag, har vårt eget sjukpass där i ridhuset. Hård is och mörker byter vi mot mjuk sand och flödande ljus. W går taktfast på spåret i stilla mak, jag gympar i mitten. Vår lilla räddande oas i väntan på bättre tider.
Så rätt som det är så släpper vintern sitt tag. Det går långsamt och våren kommer sent. Men ytan blir bättre i hagen och isen får ge vika. Ljuset ger W lite mer energi och hon går nästan rent igen efter alla gympapass. Att muskler och ligament fick stryk när hon halkade är givet och hon kommer nog ha ärr både här och där som minne så länge hon lever. Men W är inte ridbar i alla fall, med sin kroniska fång, och hon har inte ont. Det är det viktiga i vår värld. Det är till och med så W kvicknar till lite och blir lite mer sitt vanliga jag nu när våren kommer. Men ögonen är ofta igenkorkade och återigen gör sig sjukdomen PPID sig påmind. Jag får öka på dosen Pergolid en gnutta än en gång och det funkar. Ögonen blir bättre.
Men såklart – Nu har hon tröttnat på äpplen och jag får ge mash med medicinen för att hon ska äta. Den tycker hon om och varje dag kommer hon gnäggande mot mig när hon förstår att det är matdags. Nu precis för stunden känns det som om min nu 23-åriga dam kommer få stanna hos mig ett tag till. Jag hoppas det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara den dagen hon inte orkar mer. 20 års vänskap sätter sina spår. Särskilt en sådan vänskap som W och jag har. Så vi tar en dag i taget, W och jag. Det har W alltid gjort och det är en av alla de otaliga lärdomar hon gett mig under åren. För förutom att jag inte ens vill tänka tanken på att allt kommer gå åt pipan en dag, vill jag inte heller tänka tanken på vilka problem vi kommer stöta på när betestiden kommer med det späda gräset och sockerhalter och allt annat som kan ställa till med trassel för oss. Vi får ta det som det kommer och gräva djupt i kunskapsbanken för att lotsa oss igenom farorna. Steg för steg.
Busenkelt! 