Under ytan anas det som verkligen är

 

Det som döljer sig under ytan kan faktiskt anas – om man kikar lite noggrannare. Hästar berättar vad de känner,  och det går att se om en häst går i bra form (på riktigt!) eller är ihoptryckt.

Det går också väldigt lätt att se på statistik hur träning varit för hästarna. I Tyskland är medellivslängden för ett halvblod 8 år, en ålder jag själv ser som precis över gränsen till unghäst! I Sverige är vanligaste anledningen till att en häst döms ut hälta av något slag. Få hästar blir halta i hagen på egen hand.

Här är ett filmklipp som visar vad som är knas på många håll, men också om att det går att göra annat:

 

Ridning är roligt – så länge det inte går ut över någon annan. Eller hur!

Det handlar inte bara om ridningen, utan det handlar om så mycket annat också – hur hästen får leva sina liv – ute i hage med kompisar med gott om grovfoder och god vård som det är tänkt, en bra hovslagare, passande utrustning med mera med mera. Mycket kan gå tokigt på vägen och det behövs en stor kunskap hos de som håller häst och rider för att allt ska bli bra för hästen.

#bästahästägaren #horserevolution

Bästa Hästägaren!

Faktaboken för dig som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Frakt ingår!

195,00 Skr

Annonser

Tak över huvudet under sommaren?

En oändlig mängd insekter har plågat hästarna här på gården under sommaren. Ovanligt många, och extremt mycket mer än förra året. Men det är kanske inte så konstigt – förra året var det torrt som fnöske i markerna, och få insekter klarar sig utan väta. Effekten av sommarens besvär – hetta eller insekter – har dock varit densamma.

ensam redHästarna väljer att gå under tak. Vi hade här på gården tidigare en tanke om att låta markerna runt lösdrifterna vila – för gräsets och maskens skull, men det har alltid slutat med att jag fått öppna upp så hästarna kan ta sig ”hem” igen. De vill in! Under tak!

Så nu har vi gett upp den tanken, och slutat med att springa som skållade troll med insektsmedel, och med att ta ut och in hästar som bara tröttnat på att inte få komma in. Nu har vi fixat en till lösdrift i hagen som inte hade en innan, och låter dem alla välja helt själva – året runt – vart de vill vara. Ute eller inne? Bestäm själv! Det duger ju inte helt, det heller tydligen. Vissa av dem vill ändå komma in, och de flesta tycker det är skönt att få vila upp då och då i vårt underbart svala stall. Det är en lisa för själen varma sommardagar med ett stall med dubbla stenväggar!

Det som vi här på gården arbetar efter är en avläsning av vad hästarna vill och känner att de behöver, och beprövad erfarenhet. Just det senare räknas till det som sedan blir fakta, även inom vetenskaperna. Det hindrar inte att forskning behövs, och just precis i dagarna har forskning om just lösdrifter presenterats i bland annat Hippson. Forskningsresultatet visar också på vikten av HUR en lösdrift byggs. Tydligen ger två ingångar lägre stress. Det har vi tyvärr inte här på Lövslätten, men vi har däremot varit ytterst noga med att se till att alla hästar går med kompisar, att ingen behöver känna sig trängd av hästar de inte tycker om eller till och med är rädda för, att lösdrifternas storlekar är väl tilltagna för det antal hästar som brukar dem och att öppningen är så stor det bara går.

Vi märker också att de två lösdrifter som är närmare stallet – och där de har koll på oss människor och vad som händer på gården är bra mycket mer använda en den lösdrift som är en bit bort. Så de hästar som är i den lösdriften som är lite längre bort, får oftare komma in och vila. Ingenting är perfekt, men man kan göra det så bra som möjligt. För hästarna.

I samma tidning kan vi även läsa om att stora hagar ger mer rörelse. Jag har tidigare hört studier som säger att rörelsen dubblas om hagen gör det. Verkar stämma bra det. Och de har tagit i när de kollat in storleken på hagar – 70 ha hade ”testdjuren” (äntligen försöksdjur som det inte går någon nöd på!) att tillgå! Det är ju något mer än vad vi kan åstadkomma med våra totalt 12-13 ha hagar, men vi ligger ju ändå rätt bra till jämfört med de flesta andra som har hagar som räknas i meter, och med tanke på hur många hästar som inte får gå ut alls.

 

Ta hand om gamla hästar del 2

Ta hand om gamla hästar del 2

Nio år har gått sedan jag skrev det inlägg som än idag är det absolut mest lästa på den här bloggen: Ta hand om en äldre häst. Vilken härlig rad kommentarer det finns på det inlägget, och titt som tätt kommer nya. Nio långa år. Sedan den tiden har flera kära gamla trotjänare gått vidare över regnbågsbron. Som jag saknar dem!

Men allt har sin tid, och minnena finns kvar. Och de som då var unga, är inte så unga längre. Jag inser att det börjar bli dags att se de som jag fortfarande i minnet anser som så unga, som de äldre hästarna på gården. W med sina tjugo år blankt, Knasen med sina 21 och så de där som inte kommer alls så långt efter. Sedan är det tack och lov ett snäpp nedåt i åldern, där de ligger på ett pärlband på 17 och nedåt. Men de kommer ju bli äldre de med, och på gården ska de stanna – vårdas och älskas. Så är det med familjemedlemmar – de har ju alltid en plats i sitt egna hem. ❤ Men den dagen den sorgen.

Nu vakar jag lite extra över dessa två. Små tecken på ålder finns, om än inte så stora. Tack och lov har de i det stora hela fått ha hälsan. W har faktiskt till och med blivit bättre på senare år, då hon drabbades av förgiftning och påföljande fotosensibilitet, en sensibilitet som höll i sig i många år. Knasen har mest fått veterinärvård när han ätit något dumt – som tre ton ekollon eller en säck havre. Så är han fjording också.

Så hur var det nu? Det gäller att hålla god vigör på de gamle. Att se till att deras tänder är så friska det bara går, att de hålls igång och får behålla muskelmassan så de inte säckar ihop. Att ge dem extra mat behövs inte än i alla fall, och rörelse får de naturligt, och så träning på det. De har gått i lösdrift i många år, och båda älskar det högt. Stallet är mest som sov- och gosplats när vädret är strunt.

Och rider det gör vi ju såklart på dessa vänner. Fattas bara annat – annars blir de runda som tunnor och musklerna försvinner. Det är bra att tänka på dock att de behöver lite mer uppvärmning än de yngre förmågorna – man brukar säga att hästen behöver lika många uppvärmningsminuter som den är gammal i år. Så tjugo minuter sisådär blir det i skritt innan vi sätter fart. Men då är allt som vanligt – om än kanske något ovigare och lite stelare än förr. Men det är det – än så länge.

Vilka av er därute har åldringar som ni vårdar? Och vilka knep och knåp använder ni för att hålla dem i gott skick? Smarta och roliga tips är till för att dela med sig – inte minst för hästarnas skull 😀

Bästa Hästägaren!

Faktaboken för dig som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Frakt ingår!

195,00 Skr

 

 

Det är inte bara att borsta en häst!

Det är inte bara att borsta en häst!

I mitt stall får alla göra i ordning sina hästar från grunden inför en ridtur. Det inbegriper att borsta, att kratsa hovar och att sadla och tränsa. Vi ser det som en bra väg för att lära känna varandra lite inför turen, så ryttaren inte bara hoppar upp i sadeln, som om hästen var en moppe, eller en bil. Relation mellan ryttare och häst, en bekväm situation dem emellan är viktig för en trevlig och säker tur ute.

För att hästen ska kunna välja själv låter vi i princip alltid hästarna vara lösa i boxen när vi gör i ordning. Om den inte är bekväm med det vi gör, så kan hästen enkelt gå sin väg. Istället för att behöva bita och hugga eller vad de nu kan göra för att försöka få oss att förstå att något inte är ok. För mig är det en säkerhetsfråga – för hästar som kan ”fly” fäktar inte. De går bara sin väg, och där står vi som ”dumstrutar” och får jobba med att motivera hästen att jobba med oss. Ganska smart, i mitt tycke. För då kan vi inte pressa på en häst som inte vill av någon anledning.

Det är sällan en häst går iväg när vi ska borsta den. Det stora flertalet tycker det är vansinnigt mysigt, eller bryr sig inte alls. Men det händer. En av hästarna tycker inte att det är så roligt alls faktiskt, om jag ska vara ärlig. Däremot är det en riktig kelputte i alla andra bemärkelser och sadla och tränsa och rida går hur galant som helst (blir till och med sur om han inte får hänga på!). Vissa andra tycker om att borstas på vissa sätt, men inte andra. Då får vi klura ut hur de vill ha det.

Hästen som inte tycker det är urkul att bli borstad gick i våras undan för en person mer eller mindre hela tiden när hon kom med borsten. För att det ska funka blandar jag, när jag själv ska rida, en mjuk borste och snälla, snälla tag med massor med kel och kli. Vi brukar inte göra det till en grej, utan respekterar att den hästen är som den är. Och just detta brukar jag förklara tydligt för alla och envar som är i stallet – att vi ska stämma av att allt är ok för hästen, och inte bar ”köra på”. Döm då om min förvåning när tjejen som hästen gick undan för just denna helg förtvivlat utropade till mig: ”hästen tar över”.

”Tar över vad?” frågade jag såklart.

Det var att han ville ”bestämma” och ”styra” blev svaret.

Min fråga tillbaka var – ”Men tänk om han bara försöker säga att han inte vill bli borstad? Tar han över då menar du?”

Till det fick jag inget svar. Mina förklaringar därefter kändes som de hängde i luften – som om de var ursäkter för en häst som inte var ”fostrad”. Nåväl – fostrad eller inte. Hästen gillar inte att bli borstad. End of story.

Det finns många anledningar varför en häst inte vill bli borstad. I en studie publicerad i The Horse har det visat sig att många tycker det är besvärligt och orsakerna kan vara många, så min häst är inte ensam. Däremot är han ensam i mitt stall, så länge vi gör på rätt sätt. Och då går det även finemang att borsta denna, i grunden så keliga och gosiga häst. Och bits eller sparkas – det vet han inte hur man ska göra. Han går bara undan. Många andra hästar känner däremot att de måste hota, bita och sparka efter folk när de i sin iver om att vårda hästen vill få den fin. Jag har inga sådana hästar själv – kanske just för att vi tar hänsyn, anpassar hur vi borstar och jobbar hårt för att sadlar och träns ska passa och ridturen vara trevlig även för hästen. Extra hänsyn behöver vi mestadels när någon häst fått en smäll eller lättare skada eller är lite stel, något som tack och lov inte är någon vanlighet här. Och ston i ett visst skede i brunstcykeln kan vakta sin mage eller vara lite extra känsliga då och då. Så att läsa av och stämma av, att snacka och checka att allt är ok – det är vad vi alltid gör.

En borstning ger ju så mycket när den görs på rätt sätt.  Den kan vara fantastisk massage, är ett ypperligt sätt att checka in hästen efter låsningar, ömma punkter och små sår, och kan –  om den som sagt görs rätt – stärka en relation mellan människa och häst.

Men det är inte bara att borsta på och tro att det är en trevlig grej för en häst. För det är det inte, bara för att det kallas borstning. Hur den upplevs av hästen beror på kopplingen mellan borstning och vad som händer sedan, vem det är som borstar och hur den uppfattas av hästen, om hästen har ont, eller om den till och med i grunden kanske tycker att borstar inte är så behagliga trots allt.

Och sist men inte minst – tänk på säkerheten när du borstar en häst! Jag ser själv mycket slarv med sådant – något som vi borde ha i ryggmärgen hela tiden. Forskarna gjorde likadant. Det är illa – alltför många olyckor sker av vårt slarv, och skadorna kan bli stora. Bara det gör att vi borde tänka till både en och två gånger innan vi struntar i hästens försök att säga att något är obekvämt så att de känner att de måste agera emot oss, istället för med oss.

/Helena Norrby, författare till ”Bästa Hästägaren” – för dig som inte vill ta hästen för given.

omslaget2

Veritabla monster vid lastning

Veritabla monster vid lastning

Vad är det som gör det så svårt att lasta en häst? Är det att hästen har klaustrofobi av naturen (födda till att beta fritt på stora vidder och helt plötsligt förväntas gå snällt in i en svart låda), hästarnas oförmåga att ställa om till mörkt och ljust vilket gör hålet än svartare, svårigheten att förstå att den löjliga rampen som vickar sådant faktiskt (brukar) hålla för en stor tung häst?

Eller är det för att vi människor lätt blir veritabla monster när vi lastar våra hästar, och att vi alltför ofta dessutom under tidspress tänker åka till något så främmande eller till och med otäckt som en veterinärstation eller tävlingsplats?

Vi kan väl tippa på att det är både och, men att det är det sistnämnda som har mest långtgående konsekvenser för hur det går med lastträningen.

En häst som aldrig rest förut, brukar det nämllgen inte vara så stora problem att lasta. Om man lärt dem gå med i grimman, inte dra i snöret och att följa med. Då går de snällt på. De har inga förutfattade meningar om vad det innebär att åka transport. Men sedan verkar det hända något. Vi människor tycker det är svårt. Så svårt till och med att vi gör vårt ”bästa” för att det ska bli omöjligt. Det går till och med prestige in i eländet, vilket bara leder till två förlorare (även om man vinner striden, vinner man inte kriget – för det är inget krig!).

Varför är vi människor sådana- att vi genom otålighet och tvång vill förstöra något som kan fortsätta vara enkelt om vi orkar göra rätt? Alltför många gånger går lastförsöken till slut överstyr, trots den bästa av intentioner. Jag har sett det många gånger – hemma här (då har jag fått bryta in!) och på andra ställen (då kan jag fråga om jag får hjälpa till, men svårt att bryta in). Så många gånger.

Med linor, med tryck och tvång in i eländiga transporter, med spön, linor, femton man,  med gud vet allt. Som om hästarna då, när vi gör allt för att tvinga in dem, skulle förknippa transporter med annat än att det gör ont, är ångestfyllt och eländigt då? Arma djur. Vi människor har ju en grundläggande förmåga till empati – dvs att kunna se hur andra uppfattar tillvaron. Det har ju till och med hundar. Men varför använder vi den då inte alltid när det kommer till känsliga, ängsliga flyktdjur som hästar?

Om du vet med dig att du gjort något sådant här – eller till och med tycker att det behövs ibland – du vet att det är förbjudet va? Man får inte slå eller tvinga in en häst med våld. Det är lagtexten. Och man kan aldrig, aldrig säga att man är en hästvän om man gör detta och tycker det är ok. Så ser du någon annan – meddela ansvarig på fastighet eller på tävlingsplats. Träd in. Hästarna behöver er hjälp! De försöker säga till, men får ju då bara stryk tillbaka. De har ingen annan röst än att vägra, men det har vi.

Nu har ÄNTLIGEN Svenska Ridpsporstförbundet satt ner foten för detta elände. Disciplinnämnden gick förra veckan ut med besked om avstängning och böter för en ”medhjälpare” som ”roade” sig med att spöa en häst på en tävlingsplats för att få in den i transporten.

 

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Det sägs att det är bra att hästen skummar i munnen. Jag har alltid tänkt att detta är lite mystiskt. Jag ser hästar vid många olika tillfällen och kan bara erinra mig att jag ser det här just på en dressyrbana. Knappast på en fälttävlansbana eller heller på hästar som forsar runt i hagen – hur varma de än blir?

Varför ska de då skumma i munnen? Ja du – säg det, som man säger. Det verkar inte heller vara något annat än en myt. Som tur är. För jag får då ingen häst att skumma i munnen. Ett läppstift här och där möjligtvis. Och varför skulle en häst sluta svälja och dregla (vilket skum i munnen egentligen är) bara för att den tränas? När jag tänker efter hittar jag många snoriga människor i målfållan på Vasaloppet – men det är snor det, och hästen andas inte med munnen.

Vad som kan hända när man rider är att hästen blir stressad och spänner sig, överanstränger sig eller kämpar emot en hård hand eller har svårt att röra käkarna på grund av för hårda nosgrimmor. Då kan de glömma att svälja då de blir så stela i underkäken att de inte förmår. Hästen är känslig i munnen – varför skulle den inte vara det? Såklart de är. Och när de skummar mycket kan det vara ett tecken på att något är på tok.

Att hsäten skulle bli så fokuserad att de glömmer att svälja (vilket jag läser om här och där) tror jag inte på riktigt. Att svälja är en reflex, inte en medveten handling och borde inte påverkas av koncentration, lika lite som andning gör det. Däremot påverkas ju andningen av stress och spänning, vilket kanske är detsamma med sväljreflexen? Det där med att tugga på bettet som många talar om kan ske på många olika sätt. Vissa tuggar på bettet för att komma undan det, vissa av nervositet. Bettet ska ligga stilla (acceptans av bettet), men en smaskning av en avslappnad underkäke är inte helt fel.

Tycker i övrigt att Bo Tibblin uttrycker det fint:

Skummet i munnen är inget säkert bevis på att hästen jobbar rätt. En spänd och upprörd häst kan skumma i munnen och det pga stress.
Att hästens mun är lugn och sluten är det som har betydelse. Den ska vara stilla i munnen men inte stum. Ofta när hästen är fin i sin eftergift rör den något på bettet i sin mun och då bildas skum som en extra bonus.

Det här med hårda händer, hårda nosgrimmor och hårda – ja gud vet allt (varför är vi människor så våldsamma och måste ta i så hårt hela tiden mot känsliga djur?) kommer vi att prata vidare om framöver.

Självklart ska inte heller hästen blir torr som snus heller, då har den knipit ihop tänderna. Ett svagt läppstift kan nog vara det optimala men det kan ju variera. Det gäller att se helheter, och läsa av hästens uttryck och se om den tuggar och ”skummar” för att dne är nöjd, eller för att den är stressad.

 

 

Här kan ni läsa mer om vad en tandläkare säger om skumma i munnen – https://dyredoktor-heidinielsen.dk/naar-hesten-skummer/?fbclid=IwAR21fUgI1bXEDN3i3R0XLLslQx0oCAfuV8eYtr8AAxetq4fidQKUGfptaKE

 

skumma-i-munnen-1.jpg

omslaget2

 

 

Sönke Rothenberger i Enköping

 

Sönke Rothenberger är det nya stjärnskottet på dressyrhimlen. Han utmanar den store Isabel Werth, dressyrens okrönta drottning, som vinner allt hon ställer upp i. Men Sönke är inte långt efter och jag tror han snart kommer att glida om damen ifråga.

Sönke är för närvarande blott 25 år gammal – otroligt ung i dessa sammanhang, där man blir bättre och bättre med åren. Men det hindrar honom inte från att ha meriter utöver det vanliga. Sönke deltog i YR-EM i dressyr 2014 och kom trea på en då blott och bart sjuårig Cosmo. Redan 2016 reda han Cosmo i de olympiska spelen och kom då på 19e plats och guld fick han tillsammans med laget. Med sin Cosmo rider han idag i den yppersta världseliten och trillade in tvåa i senaste EM efter Werth och i VM-et blev han fyra individuellt. Han bidrar också stort till alla de guld i lag som tyskarna rider hem.

Nu har ju Sönke att brås på. Bådas hans föräldrar är dressyrryttare, varav den mest namnkunniga kanske är hans far. Hans far var mycket stor på nittiotalet och jag kommer ihåg honom väl.  Han tog ett antal medaljer med ett antal hästar i såväl OS som VM och EM när han var ung. Mamma Gonnelien är inte så mycket sämre dock – med en mängd teammedaljer från samma mästerskap. God Coaching lär han ha fått i alla fall – nu när han valde samma bana som sina föräldrar. Hela familjen har verkligen vigt sina liv till hästarna. Så tragiskt då att deras stall brann ner och så många hästar som strök med. Ofattbart sorgligt. Men det verkar som om ”the show must go on” och Sönke är ute och håller clinics och tävlar sin Cosmo (som tack och lov klarade sig fint). Jag antar dock att det finns en stor sorg över det livsverk de mist, även om de kommer kunna bygga upp mycket av det igen.

Så det var med stor nyfikenhet som jag och Elettra åkte iväg till Enköping för att se hans clinic. Under dagen red 8 olika ryttare, så det vart en lång dag med olika typer av ryttare och olika typer av hästar. Och jag misstänker att karln kanske var lite för duktig till och med – och inte alltid kanske kan relatera till hur svårt vi dödliga tycker att det är. Det och det stora fokuset på att plocka tior i tävlingarna var kanske det som jag hade mest att anmärka på.

Men instruktionerna var det då inget fel på. Han läste av ekipagen mycket snabbt och även om han kanske inte alltid sa vilka fel som han ville rätta, såg han till att alla fick göra övningar som minskade problemen. En häst var till exempel mycket låst i frampartiet och gick och gapade emot bettet. Det tyckte inte Sönke om. Då skulle man hellre ha en lös nosgrimma och ha en häst som tuggade på bettet. Det var helt ok även om det blev lite frenetiskt ibland.

Hästar som allmänt gick under lod lotsades att komma upp och fram i formen genom tempoväxlingar och att han fick ryttarna att fokusera på att få igång motorn och tänka framåt. tt bromsa in hästen i olika saker var inte Sönkes grej – helt klart. Det skulle vara mycket energi och framåt, och ve den som stoppade hästens vilja att röra sig. Mycket handlade om att få en reaktion från skänkeln och kunna fånga up i handen.

Och att ta micropauser

Satsa på kvalitet och inte kvantitet – tre bra steg är bättre än tjugo dåliga, ett bra byte är bättre än femton halvtaskiga.

God grundridning – övergångar, hörnpasseringar. Det är däri det sitter.

 

Vissa ekipage värmde lite extra. Som den härliga young ridern (minns inte namnet?) som satt på sin vackra fux och det syntes hur glada de var i varandra. Och vilken härlig galopp och vilka härliga händer hon hade. Underbart att se. Martin Ågevall gjorde också ett gott jobb med sin energiska fuxmadam. Hon verkade inte vara av det lättaste virket. Det var heller inte unghästen som inte vågade gå in på banan utan som mer efterliknade Tjuren Ferdinand än något annat. Vilket tålamod hon visade och vilken talang hästen hade. Alla dessa kommer gå långt, det såg man på långt håll. Tycker Sönke gjorde det så bra också med denna ängsliga häst och konstaterade just att sådana hästar kommer bli toppen och göra hundra för sina ryttare bara man lotsar dem väl. Och att hästen hade allt det som man vill ha i en häst.

Sönke var också som många av de andra stora tränarna också mycket snabb på att berätta vad han tyckte var bra, så fort han såg det. Och han ville gärna att man avbröt om det gick åt pipan eller lät bli rörelsen om det ändå inte kändes som det skulle klaffa. Det var träning vi talade om. Hans otroliga detaljkänsla och systematik i hur han tränade sken igenom – här lämnades inte ett halvt steg åt slumpen. En taskig övergång skulle obönhörligen göras om, en bra övergång skulle ALLTID premieras med berömm eller skritt på lång tygel eller trav framåt lång och låg (inte falla framåt såklart, utan korrekt).

Sönke är som sagt 25 år gammal. Oj vad det kommer bli spännande att följa honom framöver. Vi dödliga kommer ju inte i närheten av det här, men kan inspireras stort av någon so verkligen kan se och känna in varenda detalj och vet exakt hur vartenda steg ska tas på en dressyrbana. Så nu kämpar vi vidare här hemma på något lägre, men dock helt ok, nivå. Alla har inte OS-hästar i stallet. Men alla kan vi lära oss att rida så balanserat och väl vi bara kan. Och det kändes helt rätt att se Sönke ge lektioner när man väl fick chansen här i Sverige. Nästa gång han besöker oss kommer han antagligen att vara så stor att priset är det dubbla och köerna dubbelt så långa.