Penicillin-chockernas tid är över?

Det som står i den här artikeln är kanske något av det bästa jag läst på väldigt länge. I många år har jag förfasats över att ge hästar penicillin. Risken är nämligen att man chockar dem och då kan de dö. Det handlar om utspädningsvätskan prokain som kan ge en väldigt allvarlig allergichock hos hästen. Det händer när man sprutar in medlet ,då det går fort upp i kroppen.

Vill det sig illa kastar sig hästen runt utan kontroll på sig själv och inte helt sällan kan de bryta benen av sig. Om man är i vägen kan man själv bli nedsparkad eller klämd av en häst som helt redlöst slänger sig runt i kramper. Har man tur vid chock blir hästen mest bara orolig och stissig (det har jag upplevt en gång).

Därför ska man absolut inte binda upp en häst för att ge penicillin, utan ha den lös i boxen, alltid stå nära den öppna boxdörren så att man kan kasta sig ut därifrån om detta händer. Tack och lov har det värsta aldrig hänt mig även om jag fått ge penicillin ett otal gånger på mina och andras hästar under de många år jag varit stallinnehavare. Tack och lov. Men det betyder ingenting. För det kan hända när som helst, och jag vet att jag har tur som sluppit.

Men nu ser det ut att bli ändring på det. Ett nytt lösningsmedel för penicillinet är på väg till marknaden, som inte ger samma risk för chock. Den dagen, kommer jag tycka det är mindre hemskt att penicillinkura en häst, och hästarna kommer utsättas för en mindre risk här i livet.

OBS! När man ger penicillin måste man oavsett om det finns risk för chock eller inte ha koll på vad man gör! Jag har tyvärr många gånger sett hästägare ge penicillinet på helt felaktigt sätt vilket inte bara innebär ett fysiskt lidande för hästen för stunden, utan även gör att penicillinet inte kommer ut i kroppen på rätt sätt och i rätt dos! Det kan också vara farligt att ge penicillin på fel sätt, om det kommer rakt in i en artär eller ven till exempel. Medlet ska injiceras i halsmuskeln i den så kallade triangeln – ingen annanstans! Och man måste kolla att man inte träffat någon blodåder. Är du det minsta osäker MÅSTE du be en veterinär guida dig så du gör rätt!

 

 

Annonser

En följsam hand

En av de viktigaste, och kanske svåraste, sakerna i ridning är att hitta en fin kontakt i handen. Det handlar om att erbjuda en mjuk, stadig och trygg kontakt i handen, som också är lätt och behaglig för både häst och ryttare. Om tygeln glappar och rörelsen blir ryckig blir det hela tiden ett ryck i hästens mun. Inte så trevligt kanske. Och tygeltagen kommer då från tomma intet när de ges, vilket gör att hästen kan tycka hjälperna bli obehagliga. De ser ju inte ryttaren när de rids, och får förlita sig på fysisk kontakt.

Det är lätt att handen blir för hård, för stum eller faktiskt för intetsägande och frånvarande. För att klara av en fin kontakt krävs god balans så att handen blir oberoende av vad kroppen gör. Sånt kräver kroppskontroll!

Men – visst borde väl vi dressyrryttare klara detta när vi skumpar runt i lite lätt trav på banan. Michael Jung klarar ju det över enorma fasta hinder. Kolla här bara! Vilket praktexempel på fin, mjuka och givande hand i vareviga millisekund! Brutalt snyggt!

John Ricketts på Isaksbo

En strålande vacker dag. Efter morgonpass i stallet styr jag kosan mot Avesta, timmen bort, för att kika in John Ricketts. Solen gassar och jag möts av ett glatt gäng redo för lärdomar. Jag, alltid lika funderande när jag ser och hör någon som jag inte sett för hålla clinic, vet inte vad jag har att vänta. Ibland är det himmel och ibland är det rena pannkakan när det kommer till clinics.

Men det visar sig vara riktigt bra och riktigt trevligt. Kan säga att de youtube-klipp jag sett inte riktigt gör John Rickets rättvisa. Med en lugn och mild ton och föredömlig konsekvens i sitt system berättar John om att aldrig bli arg, aldrig förvänta sig att hästen kan något utan att vi har lärt den det, om att vi själva kan bli bättre människor när vi umgås med hästar och att vi, om vi vill lyckas bättre i samvaron med hästarna, också ska gå till oss själva och förbättra vad vi gör. Vi är lärare, hästarna eleverna. Hästarna blir aldrig bättre än dess lärare.

John pratar om säkerhet, om att ha en plan och ett mål och att gå små steg mot målet. Men att många inte har mål ,eller ens vet vad de vill när de jobbar med hästar. Och hur ska då hästen veta? Och att vi sedan blir arga, när det är för sent, för saker hästen inte förstår. Hästen har inte bett om att vara med på jobbet, och hästarna har inga intentioner att göra något fel. De vill bara överleva. John påtalar flera gånger att det inte handlar om att dominera, utan om att sätta grundregler. Och att grunden behöver sitta ordentligt innan vi går vidare.

Sedan går vi ner till ridhuset och kikar på en ryttare med en trevlig häst som tränar lösgjordhet när det är orosmoment runt. Det handlar inte om att hästen inte ska bli rädd för paraplyet eller de presenningar som ligger där, eller om att inte bli rädd för de ljud John envisas med att åstadkomma lite då och då. Det handlar om att veta att om man jobbar på och lyssnar på sin ”lärare” (se ovan), så kommer allt gå bra.

Det tas steg för steg mot de svårare områdena. Små och konsekventa. Först på backen sedan på hästryggen. Inget är perfekt idag, men det syns att det byggs för morgondagen och att målet är tydligt och klart. Det syns på hur han lägger upp varje steg i träningen, det syns på hästen. Det gäller att aldrig göra det svårt, det gäller att alltid gå ett litet steg framåt.

Till sist, i alla fall det jag hinner se, innan vårsolen och arbetsuppgifterna som finns när våren kommer tvingar mig tillbaka till gården, kommer en liten treåring in som John hanterar på egen hand. Här pratar John om trial and error, att stanna upp när hästen gör det förväntade (eller good enough, till att börja med), Och varje gång det blir bra så kommer också ett snack med hästen om att den är jätteduktig och bra, om det jag kallar micropauser och hur man kan lägga upp träningen på en unghäst. Med tio minuter per tillfälle varje gång hästen tränas, och hur ofta beroende på hur hästen är och hur den tar emot ny kunskap. Det handlar om att flytta fötter, att få hästen att förstå att tänka framåt men inte på och över människan, om att hitta hur den kan förflytta sig på volt, om att flytta fram- och bakdel separat och sätta grunderna från marken så att de funkar när man sitter på. Och vi får inte glömma hur han berättade om vikten av att kunna rygga en häst korrekt och fokuset på hur….

Det finns många beröringspunkter med min egen filosofi och träningsupplägg (hästen som samarbetspartner, tydlig grund där hästen förstår varje steg, det systematiska arbetet i att sätta enkla och egentligen få men konsekventa grunder, lugnet då man jobbar professionellt och inte låter affekten ta över, kärleken till hästen som väsen och glädjen i att jobba med dessa fina djur) som gjorde att jag kunde relatera till Johns jobb på ett enkelt sätt och nog kunde snappa upp åtminstone en hel del snabbt (även om jag missat en hel del i den här korta återgivningen och säkert i övrigt också). Det är en annan aproach än vad jag har, men många vägar leder till Rom som bekant.

Jag vet däremot inte hur mycket andra hinner plocka upp på en enda gång om den här typen av markhantering är en helt ny företeelse – det var mycket info på relativt kort tid. Och mycket jobb krävs för att omsätta det i praktiken, med timing, att kunna avläsa en häst korrekt och med kroppskontroll. Men det finns ju alltid chansen att se honom flera gånger och plocka upp lite här och lite där för att få en vettig bild av hans jobb och alla de detaljer som är viktiga. Och John verkar vara den tålmodiga varianten. Antar att han gjort en och annan clinic i sina dagar. Ändå berättar han engagerat, sakligt och med en pedagogik som gör saker så tydliga som möjligt, även om det är som sagt många detaljer.

Jag beundrar hans tålamod och hans envetna jobb för att sätta grunderna i hästen inför det arbete den ska utföra med människan. Sådant behövs det mer av, och om det är tränare som han som orkar utföra jobbet, så är det fingemang – för såväl hästar som människor.

Näe, nu ska jag ut i solen och pyssla med mina egna hästar. Vi har en bra grund att stå på och vi ska klampa vidare i utvecklingen och ha en rolig dag tillsammans. För det var kanske det enda jag egentligen saknade – en liten diskussion om man faktiskt kan få hästen att göra mer än att ”stå ut” med sina lektioner och sitt arbete med människan. Utan att det kanske faktiskt går att till och med skapa ett så bra team ihop, att hästarna faktiskt också VILL vara med på tåget och jobba med oss. Men det får jag fråga John om nästa gång, liksom mycket annat jag funderar vidare på och skulle vilja ha hans synpunkt på.

 

Hästen i våra hjärtan

Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?

Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.

 

 

Kan du träna en häst korrekt?

Det är inte lätt att träna en häst. Vi behöver kunna väldigt mycket för att klara det – om hästars väsen, om oss själva och om inlärningsteori. I HorseScience – en fantastisk sida på nätet jag verkligen rekommenderar varmt, listas femton punkter som man behöver ha koll på och leva upp till för att det ska bli riktigt, riktigt bra. 15 ganska svåra, men viktiga, punkter. Hur många kan du checka av? Hur många behöver du jobba på?

How to train a horse – 15 steps according to science

 

 

Blogg om gamla hästar

De blogginlägg jag själv skrivit om gamla hästar har lästs nästan mest av alla här på bloggen. Många verkar till min lycka måna om dessa gamlingar. Då jag själv inte har några ”gamla” kvar i livet tyvärr, och därför inte kan uppdatera så mycket om just detta från mitt eget personliga liv, så blir nog inläggen lite färre vad gäller just det ämnet för nu i alla fall. Vi får vänta tills Knasen 20 år, W 19 år och Tingeling 18 år blir gamla på riktigt 😀

MEN  -vill man följa en blogg som hanterar tips, råd och inlägg om just gamla hästar och kan lite engelska, så rekommenderar jag ”Old Horses: Better with Age”-bloggen på The Horse.

Snett och vint – hur får jag det rakt

Balanserad ridning!

Jättekul!

Bara det att jag är sned. 😦

Jag tycker hela tiden att jag tappar vänstersidan och jag tragglar och tragglar och tragglar. Tills Elettra, som sliter med vår balans och hållning, koordination och avslappning i sadeln, kommer och visar att det är högersidan som är vajsing. Jag blockar hästen på högra sidan då jag är spänd (inte stabil som jag fått för mig), så klart hästen inte kan göra en snygg rundning till vänster då! Suck.

Fick sitta på en kartong och trycka in sittbenen. Till min fasa inser jag att jag inte ens kan göra avtryck på min högersida. Ett snett bäcken? Det är bara att ta sig till sjukgymnasten. Jag är som de flesta andra hästidioter – är hästen sjuk ringer man veterinär. Har jag ont tar jag en Ipren eller Alvedon. Men nu påverkar ju det här hästarna! Suck. Bara att klampa iväg och börja säsongen från en annan utgångspunkt än jag tänkt – min snedhet. Så att vi kan bli raka och gå i balans. Det är bara att hugga i. Jag lär väl få en halv miljard övningar att göra också. Tur jag har viljan, då borde jag också ha orken.

I övrigt kan jag tillägga att hästarna var väldigt fina i musklerna när de gicks igenom av Elettra, som också råkar vara utbildad massör . Det lovar gott inför säsongen som kommer. En var till och med så mycket bättre än vad jag trodde. Han har haft väldigt många spänningar från det ena och det andra – och vi har ändrat saker steg för steg för att få honom att må bättre och bli mer bekväm i sin kropp. Det har funkat. Då blir jag sådär löjligt nöjd. Att hästarna mår bra går före allt annat, att de vill och kan jobba för oss är grunden för verksamheten och vårt ridliv här på Lösa Tyglar.  Inte bara för att vi lyckas bättre då, vilket vi i och för sig gör. Utan för att vi faktiskt verkligen, verkligen gillar hästarna.