Hästar i trafiken – värre än någonsin?

Jag tycker det kommer fler och fler rapporter om hästar som farit illa i trafiken. Jag undrar om det bara är de sociala medierna som gör att man ser artiklarna oftare, men nog har folk mindre vett i skallen på allmänna vägar idag än de haft tidigare. Själv märker jag det mest när jag kör bil. Vissa, särskilt med vissa bilmärken, har en tendens att köra som om de var ensamma på vägen och att vägen heter Nurnberg Ring. Till alla andras förtvivlan.

Dessa trafikanter, och andra halvblinda, halvdöva och allmänt ointresserade filurer tillika människor som bara har ett fruktansvärt dåligt humör forsar runt på de vägar som hästar också beträder. Då kan det ibland gå illa. Ibland går det så illa att hästarna får sätta livet till, ibland till och med människan. Ibland skadas folk och fä och ibland blir hästarna så trafikrädda efteråt att de aldrig mer vill se en bil. Eller så blir turen riktigt riktigt obehaglig.

Som tur är har jag mest råkat ut för det senare. En gång hade jag en handhäst som fick hoppa två meter åt sidan för att inte mejas ner av en rally-harry på en grusväg. Jag skakade i benen hela vägen hem och insåg – att om någon kör ihjäl min häst kommer jag att bli så vansinnig att jag inte skulle kunna stå för mina handlingar.

Själv är jag mest på småvägar numera. I Skåne fick vi gå över den ena stora vägen efter den andra, här är trafiken inte lika hektisk. Det är skönt. Det är illa nog att vi har en stor väg vi måste passera om vi vill åt ett visst håll. Annars möter vi knappt en bil. Skönt. Helt andra puckar är det på Häståkeriet i Stockholm, de som håller gryningsritt mitt i centrum. Det verkar funka bra det med. Jag har då inte hört om någon som råkat illa ut där, tack och lov.

Men hur är det med trafikvettet hos ryttarna? Frågan är om det alltid är så bra det heller? Att hålla sig väl till högra sidan, se till att synas med ordentliga reflexer (gärna i täckesform, väst) och gärna ha lampor (finns som blinkers som cyklarna har och pannlampor) om så behövs,  att välja vägar med omsorg och att försöka få kontakt med bilförare man möter är inte så dumt det heller. Och att inte gå på stora vägar med en oerfaren häst. Självklart måste man öva i trafiken – men gör det i dagsljus och börja i det lilla. Hästar som känner att de inte kan hantera situationen beter sig irrationellt.

 

Annonser

Vikten av att berömma sin häst

På tal om det där med att klappa sin häst, så kommer jag osökt att tänka på det där med att berömma sin häst. Det kan ju göras med såväl klapp som ord som med godis eller något annat hästen tycker om. Positiv förstärkning kallas det. Att man lägger till något för att förstärka ett visst beteende.

Det här är en av de fundamentala bitarna i inlärningsteori. Ändå ser jag alltför sällan någon berömma sin häst. Det är tyst som muren, och mer fundersamma miner på hur man ska få hästen att göra något och förbättra något, än beröm över att något var bra, eller åtminstone okej.

Om man inte förstärker det beteende man vill ha vet inte den som ska lära sig om det beteende den gjorde var bra eller mindre bra. När jag var liten fick man stora röda glada R för varje rätt i matteboken eller glosboken. En bock om det var fel. Båda dessa små markeringar var positiv förstärkning (att man lägger till något – positiv förstärkning betyder just det, inget annat!). Jag fick kvittot på det jag gjorde. Hur skulle jag eller alla andra elever i skolan genom tidernas gång annars ha vetat? Genom att chansa? Vi hade nog gett upp efter ett tag.

Inlärningsteori handlar om hur hjärnan lär sig, oavsett vad man är för art, ras eller individ. Man kan alltså tänka precis likadant med hästar som inte får något kvitto på om de gör det minsta rätt eller om det är helt rätt eller om det är helt åt skogen. Hur ska de veta? Genom telepati? Ändå verkar folk tro att hästar vet, bara sådär i många fall. Det verkar i alla fall så, då jag ser så få berömma sin häst mer än absolut nödvändigt.

Det gäller förstås ända tills dess att jag åker och tittar på de riktigt duktiga lirarna – såsom Heuschmann och Wahler tex (de jag senast kollade in). Kära nån vad de berömde hästarna. Heuschmanns tyska variant av ”good” hörde jag ringandes i öronen i flera veckor efter att ha kollat in när han red. Att berömma försöken, och när försöken blir bättre är inlärningsteoretiskt helt korrekt. Jag gör likadant och låter nog osedvanligt löjlig i sadeln såsom jag berömmer såväl med gester som med ord. Ord som får mig att må bra också – för vem kan vara besvärad eller spänd när man säger ”oj vilken duktig kille!”. ”Vad du kan”.

Och kan de då orden? Jodå – visst förknippar de orden med vad jag tycker. De känner min känsla, de har kopplat mina ord till trevliga saker genom inlärning och så förstärker jag de nya sakerna de lär sig genom det redan inlärda orden. Tjohopp jag är på en inlärningsresa och den är roligt som bara den 😀 För det fungerar. Alltid.

Lägger vi som ryttare dessutom till lite smart negativ förstärkning (dvs att ta bort något när vi får ett önskat beteende), så lär sig hästen än fortare och får ännu tydligare signaler. Mjukna i handen och ta bort trycket från tygeltaget, ta bort trycket från skänkeln när hästen svarar etc, så börjar det likna något? Tyvärr är folk dåliga på det med. Det i sin tur gör att hästarna lär sig något annat – att våra signaler INTE betyder det som vi i vårt stilla sinne hoppas. Ett svar kräver ännu ett svar, med andra ord. För annars slutar hästarna att lyssna. Och det är det minsta vi vill.

 

 

 

 

 

Med väl tränade hästar undviks total katastrof

Alla har vi väl sett Clydesdalehästarna – de där fantastiska djuren som är i Budweiserreklamen som sprids som löpeldar i Facebook. Om inte så har du en här:

Dessa hästar finns såklart i verkligheten också och reser land och rike runt och visar upp sig. En mäktig syn. Ibland går det dock inte alls som det ska. Även den mest vältränade häst kan snubbla, och i klippet nedan går det rent utsagt åt helvete för en av mittenhästarna. Med tanke på att de är tätt placerade och många och fast i seldonen, blir det snabbt bara en hel hög med Clydesdales framför vagnen. Usch vilken syn! Otränade hästar hade ofelbart fått panik och dödat varandra i kampen om att komma loss. Men se – det är inte alls vad som händer. Hästarna lugnar snabbt ner sig och litar fullkomligt på att personalen snabbt och flinkt får bort dem ifrån trasslet. Det här är ingen tur – det här är ren och skär korrekt träning av hästar som förväntas klara av att dra en sådan här vagn och vara med i ett spann av den här kalibern. De tunga och alerta hästarna är uppenbarligen väl förberedda för att något sådant här kan hända – och de som tränat hästarna har vetat exakt hur de ska träna inför olyckor av det här slaget. Så allt går som tur var väl. Mest skärrade blir nog de på läktaren, och vi som ser videon. Det går att förbereda sig för mycket, och undvika katastrof även vid olyckor (inte alla, men en hel del).

 

En min betyder så mycket

Visste du att den häst du går fram till kan läsa av ditt ansiktsuttryck och därmed vet vilket humör du är på? Kanske har du misstänkt det. Vi som bor med hästarna vet det. Och nu vet forskarna det också. Det krävs bara en bild av en människa som gör en min för att hästen ska reagera på ansiktsuttrycket. Särskilt mycket reagerar de på arga ansiktsuttryck. Egentligen är det inte alls konstigt att hästar kan göra det här. Hästar är sociala varelser som är beroene av att kunna samarbeta med andra individer. De har bott med människor i tusentals år och dagens hästar är beroende av oss människor, och då nedärvs issa förmågor som är relaterade till just människor. Hundar t ex samarbetar och kommunicerar bättre med människor än med sina artfränder! Och de – hästar såsom hundar – är beroende av vår välvilja för att få ett okej liv.

Arga och sura människor har en tendens att skapa oro och olycka över andra, inte minst en häst – tyvärr! Och det lär sig nog en häst väldigt, väldigt snart. Till råga på allt så har hästar i sig väldigt mycket ansiktsuttryck för sig, som de avläser varandra genom. Så allt annat än att de skulle kunna avläsa vad vi har för humör, vore ju faktiskt konstigt.

Vad händer då om vi är arga när vi möter en häst? Hästens hjärtpuls går upp i taket och de glor på oss med vänstra ögat. Hög puls är ett tecken på stress….. och stressade hästar har vare sig roligt eller är roliga att hantera.

Så tänk på det när ni kommer till en häst nästa gång. Hästen påverkas en masse av vad du utstrålar och vilka miner du gör. Vill du ha en bra start på en hästig tillvaro, så är det bäst att lägga problemen och ilskan över allt som är eländigt i vardagen åt sidan, och ge häst och dig själv en chans till en mysig tillvaro tillsammans. Och tänk framför allt på att itne bli arg på hästen om den blir stressad över något – det lär bara göra alltihopa etter värre.

 

Mer info för du på:

https://www.theguardian.com/science/2016/feb/10/horses-can-recognise-human-emotion-new-study-shows

Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Vissa stamlinjer berör lite mer.

Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.

Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.

Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:

Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som  jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤

Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.

Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv.  Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.

cropped-helenasayo.jpg