Stor hjälper liten

Så har Moa kommit in i våra liv. Och med vilken fart hon har gjort det då! Modig, tuff och vansinnigt söt charmar hon allt och alla som kommer i hennes väg. Den något äldre Manne funderade ett tag på vad det var som kommit in i huset. Men det tog inte många minuter innan han förstod att det var en liten busa, och med sådana får man vara lite varsam och lotsa Moa till hur det funkar på det här stället. Allt är ju nytt och spännande.

moaförstadagen

Och så har de hittat en gemensam nämnare – Dragkamp – såklart! Mannes favorit!

Det är således bråda tider i huset. Moa är som en liten virvelvind när hon är vaken och på bus, men ack så rar och snäll. Och inte varar forsandet så länge – så vi får alla lite återhämtning med jämna mellanrum. Ska man växa ett kilo i veckan så gäller det att sova ordentligt. Det är ju den tiden kroppen har för att just växa och gro.

Det mest fascinerande är nog ändå hur snabbt de lär sig. Om man är varsam och visar vad som är roligt och bra. Det är ju alltid en fundering det där – hur man bäst gör. Men för mig är det vansinnigt enkelt. Man ger kärlek, mer kärlek och ännu lite till. Så kommer ”folkvettet” av sig själv. Om man dessutom lär sig att läsa av hennes behov så går det mesta som en dans. Hon är redan superduktig på att säga till när hon vill ut och kissa, när hon är trött och behöver sova. Och jag lyssnar in så vi lär oss varandra. För om jag lyssnar, lyssnar också hon. Vi ska ju leva hela hennes liv ihop. Och jag vet att hon är en del av mitt liv, men att vi är hela hennes…. ❤

Än så länge, handlar livet mest om små stilla promenader. VI har redan hunnit hälsa lite på hästarna. De är lite läskiga (bra! hon har självbevarelsedrift!) då de är stora och luktar konstigt. Men snart kommer det ebba ut och hon kommer bli en sådan där härlig vakthund, familjehund och kompis som alla de andra fantastiska schäfrar som bott här har varit.

Annonser

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.