gård

Gårdsverksamheter inskränks pga klagande grannar
av

Gårdsverksamheter inskränks pga klagande grannar

Det är tur man inte har några grannar…. För dDet händer lite då och då. Att grannar till gårdar som driver någon form av verksamhet får för sig att klaga och till och med gå till tinget för att få rätt i sak. Det kan vara klagomål på att traktorerna och skördetröskorna körs för tidigt eller på helgen, att djur låter eller luktar eller att det blir flugor i köket.

I många fall förlorar gårdsägaren. Verksamheten begränsas på det ena eller det andra sättet. Det senaste fallet vi kunde läsa om handlade om en stallverksamhet utanför Hudiksvall. Den bedrivs på en gård utanför stadsplanerat område, det vill säga på landsbygden. De har en granne som tyckte hästarna gick för nära deras tomt, så nu har man fått minska på hagen för att undvika bråk. Det gick till domstol.

Att hästgården var där först verkar inte intressant. Det går alltså att flytta in som granne till en gård och störa sig på saker och ting och sedan få rätt, även om man visste förutsättningarna redan innan. Det här är inte ovanligt och kommer i många variationer och antalet fall blir fler och fler.

Varför har det blivit så här? Vi kan nog beskylla urbaniseringen för en del av problemet. Bor man i stan kan man ha en förskönad bild av hur livet på landet kan vara och kommer då en lantbrukare och kör igång skördetröskan klockan 7 på en söndagsmorgon på fältet bredvid ens eget hus är det många som vaknar upp abrupt. Och då klagar man. Man blir en Karen. Man förstår inte vad landsbygden handlar om – vad djurhållning egentligen innebär och vad som tarvas för att deras hälsosamma grötfrukost ska komma hela vägen från fältet till deras djupa tallrik. Det är ett stort problem. Men än större är att domarna faller till dessa Karen-personers fördel, och de får en orimligt stor påverkar på verksamheter och hotar i förlängningen en levande landsbygd.

Det här har fransmännen insett. De har samma problem. Alltfler statsfolk vill ha ett andra hem på landsbygden eller flyttar ut för att jobba på distans i tron att Bullerbyn är sanningen och allt färre människor ägnar sig åt lantbruk och djurhållning. Och alltfler som driver verksamheter ger upp i takt med att antalet klagomål från grannar ökar. Inte för att det är den enda förklaringen til att de slutar, men det hjälper inte precis till! Den här oroväckande utvecklingen försöker nu fransmännen stoppa genom en lagförändring. Sedan ett par år tillbaka finns nämligen en ny lag som ska skydda lantbrukets ljud och lukt. Det fanns en stor majoritet för förslaget och numera räknas ljud och lukter som hör lantbruket och såväl de vilda som tama djurens lukt och ljud till ett kulturarv! Det kanske vore något för Sverige.

För läser man kommentarerna till de fall som tagits upp i sociala medierna, så handlar mycket om att man kan jävlas med sina grannar på annat sätt som hämnd. Och om man vet att grannen ”alltid har rätt”, vilken relation kommer det att bli på landsbygden då och hur kommer man att kunna driva en verksamhet som kanske både låter och luktar ibland. Däribland räknas hästverksamhet. Är det så vi vill ha det. Eller kan vi göra som fransmännen – sätta ner foten och visa att en levande landsbygd är mer värd än ett tyst get-away för stadsbor som tycker de lever ett stressigt liv i stan?

Här får ni utdraget från svensk lag om just hästverksamhet (som ju är bloggens intresseområde) och som grannar kan luta sig mot om de är sura på att gården bredvid ”stör”. Skiljer sig ganska stort från det franska systemet, om man säger så.

I 2 kap. 3 § miljöbalken (MB) föreskrivs att den som bedriver en verksamhet (till exempel hästverksamhet) ska utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktighetsmått som i övrigt behövs för att förebygga, hindra eller motverka att verksamheten medför skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljö. Enligt 2 kap. 6 § MB ska för all verksamhet väljas en sådan plats att ändamålet kan uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljö. Kraven på hänsyn gäller enligt 2 kap. 7 § MB i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Med olägenhet för människors hälsa menas en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap. 3 § MB).

Med olägenhet för hälsan enligt 9 kap. 3 § MB avses inte bara störningar som är direkt hälsofarliga utan även till exempel buller och lukt som kan påverka människors psykiska hälsa. Vid bedömningen av detta ska man utgå från vad människor i allmänhet anser vara en olägenhet. Särskild hänsyn kan dock tas till människor som är allergiker, såsom hästallergiker.

Det finns inga uttryckliga bestämmelser om avstånd mellan bostäder och hästhållning. Vad som är ett rimligt avstånd måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Hästhållning måste dock i högre utsträckning accepteras i lantliga miljöer. Viss påverkan på omgivningen från hästhållningen måste alltså accepteras av grannarna i sådana miljöer.

Det är svårt för mig att avgöra huruvida hästhållningen i ert fall utgör en olägenhet för grannarnas hälsa. Svaret på frågan varierar också beroende på om området ni bor i utgör en lantlig miljö eller inte.

Även om det inte krävs tillstånd för hästverksamheten finns detmöjlighet att ansöka om tillstånd för detta (9 kap. 6 b § MB). Ges tillstånd gäller detta mot grannarna.

Annons
av

En sen men efterlängtad vår

Det är så fasligt svårt att beskriva hur det känns när våren äntligen, äntligen gör entré här ute på landet i mitten av allt som växer. Det är som om det går att andas fritt igen, som om lampan tändes och som om någon dragit bort en gammal trasig gardin som skymt sikten. Det blir inte lättare med åren. Tvärtom. Och i år är våren sen som attan efter en vinter längre än någonsin. Redan första november satte kylan och vintern in, och först nu börjar det bli grönt på riktigt.

Men så mycket mer efterlängtad är denna vår ändå. Just nu är det den bästa tiden av alla, då sommaren bara anas och luften är hög och svalorna just kommit. Jag följer deras färd genom luften och blir överväldigad. Än finns inte så mycket insekter, och just därför är det den bästa tiden av allt. Hästarna njuter likaväl som jag. På morgonen ligger de som stora stenar och gassar i solen. Fåglarna kvittar så det dånar om det (jo faktiskt!), jackor glöms lite här och var på gården (måste tas av – det är för varmt!) och färgen kommer åter i ansiktet (vilken tur man kan jobba ute!). På kvällarna dröjer jag mig kvar ute. Vill inte riktigt gå in och dagen så lång så lång. Ser solen gå ner, och då har den nästan vandrat hela vägen runt mig, den missar bara några få nordliga grader.

Även hundarna blir som pånyttfödda. De skuttar och far. Molly leker i vattenspridarens vattenstrålare, Manne letar sork för allt vad tygen har. Men han hittar såklart också ett och annat att rulla sig i, och till skillnad från den allmänna, ljuvliga, vårdoften luktar han allt annat än mumma.

Och det är väl för tur att vädret, vinden, doften, solen, grönskan och ljudet förtrollar mig. FÖr det finns mycket att göra. Äppelträdgården ska fixas ordentligt – jord ska köras, det ska vattnas, träd ska planteras, staket ska byggas. Det kanske låter som en del jobb, och betänker man att gården ska bli en hektar stor och innehålla flera hundra äppelträd kanske antalet timmar som krävs bara för det här klarnar. Ridhuset ska också ha sitt, liksom stallet – varenda vägg ska målas eller oljas vilket betyder några hundratals meter vägg som ska få skydd. Sedan blir det lagom att fixa sommarhagarna. I år ska de få en rejäl uppryckning. Många av staketen är numera gamla och trötta. Så nog finns det att göra i vårt privata lilla paradis.

Tur hästarna finns som ger andrum och paus i arbetet. W ska ha sin vanliga godishink med medicin. Det blir en tid för två tanter att snacka och umgås. Vi har mycket att snacka om hon och jag.

Och när skogens egen Kung dyker upp i en hage mitt på ljusan dag (nåväl – kungens barn i alla fall) finns alltid tid att njuta och förundras. Dessa stackars åringar som helt plötsligt står utanför ett socialt sammanhang när älgkon jagat bort honom för att en ny liten telning ska få plats vid mammas sida letar sig inte helt sällan sig in på våra marker. Jag tror att det är hästarnas närvaro som lockar. Hästarna har inget emot det – det kikar lite grann men verkar se det en granne som brukar ha som vana att kika förbi då och då. Så är det nog också för hästarna träffar nog på älgarna bra mycket oftare än vad jag gör. Dessutom har de lätt att läsa av varandra. De verkar ha ganska likartade kroppsspråk.

Tid finns också för att göra fint i sadelkammare och fundera över sadlar. Det var ett tag sedan jag ägnade dem en tanke – de har funkat. Men när jag putsar inser jag att de är väldigt många. En elva tolv sadlar hänger där och behöver sin omsorg och så många behövs inte. Så vet ni någon som behöver en sadel kan jag kanske ha en som passar. Equipe, Santa Cruz och lite andra märkessadlar finns här, liksom lite enklare modeller. Tjoa till vettja – så slipper jag en att putsa i alla fall.

Det mest spännande för året är att se vad som blir av allt jag planterat. Om något alls? Jag har grävt otaliga gropar för träd i alla dess former – mängder med äppelträd, många päronträd, ett par plommonträd, en och annan bok, ek och de som jag litar mest på – fläder. I år har jag också satsat hårt på att skapa odlingar. Med tanke på matpriserna kändes det som en bra idé att nyttja de möjligheter som finns. Vi får se om jag får några gröna fingrar. Hittills har de lyst med sin frånvaro, men skam den som ger sig.

av

Vår på ingång

Det var mig en kall vår. Vi väntar och väntar och väntar på att tjälen ska gå ur marken så vi kan renovera och fixa till sommarhagar (och andra hagar som fått sig en törn över vintern). Det är segt. Den bistra kylan som svepte in över gården redan i november, och då det inte var snö, har satt tjälen djupt ner i backen. Det känns som om den kommer släppa lagom till midsommar.

Den enorma snömängd som kom i april har inte gjort vårpysslet lättare. Plötsligt kunde hararna ta sig en tugga av äppelträden. Sedan två… sedan blev skadorna stora. Jag hoppas de flesta klarar sig ändå, då jag försökt rädda det som räddas kan. Har fått massor med knep tack vare google och youtube och man lär sig väl med tiden hur man ska göra. Det är helt nytt det där med äppelträd, men en rolig utmaning. Snart hoppas jag vi kan bjuda in till blomsterprakt på våren/försommaren och äppelplockning på sena sommaren och hösten. Vilken resa det där med äppelträd är!

Älgarna har i alla fall börjat dyka upp, som brukligt är – ett säkert vårtecken. Mamma med två kalvar blängde på min äppelträdgård. jag undrar om det är samma mamma år efter år. men då hon alltid har två kalvar med sig och alltid gör likadant, är jag benägen att tro att det är så. De kan ju bli uppemot tjugo år gamla, så varför inte? Och det spirar också lite här och där. Träd och buskar avslöjar att de klarat den bistra vintern. För att inte tala om att fåglarna kvittrar så det står härliga till. Tranor, sädesärlor och tofsvipor är på plats sedan en tid. Såg en enda svala häromdagen, men en enda gör ju ingen sommar. Det är sedan gammalt. Hoppas fler kommer snart.

Insekterna dyker upp någon timme på kvällen. Till fullblodet Nisses förtvivlan. Snart är det spray och täcke på. Och snart, snart är landen fyllda med plantor. Mer ska i backen. Perenner, perenner, perenner. Buskar och träd. Sådant gillar jag. Men numera även sallad och kryddor, kål och betor, och lök och potatis. Hoppas jag får lite gröna fingrar till slut. Viljan finns, och jag lär mig kanske med tiden. Jag hade mer vilja med hästarna en gång i tiden än kunskap. Med viljan orkade jag inhämta kunskap och träna, träna, träna. Det gav resultat.

Ridhuset tar sig riktigt trevligt. Det är tidskrävande och pyssligt att få till botten bra. Ett halvårs jobb – rida ner underlaget och vattna, vattna vattna. Men till i höst kommer det vara riktigt fast och fint. Redan nu går det utmärkt att köra på, även om jag får sladda och harva en hel del för att det ska sitta. Liksom den här vintern kommer ridhuset vara en enorm glädje nästa vinter. Och nästa. Nu vill jag ha speglar men leveranstiden verkar lång. Får inte ens svar när jag frågar om offerter. Månne det vara som i så många andra branscher just nu? Att det helt enkelt inte går att få fram grejerna, och om man lyckas är det dyrt värre? Jag får vara glad att ridhuset hann byggas innan priserna stack för mycket i alla fall.

Uteridbanan har blivit toppenfin den också. Så innan insekterna kommer och torkan sätter vid så passar vi på att vara där en hel del. Liksom i skogen där vi kan följa alla vårens små myrsteg i sakta mak på trygga hästar. Ingen av hästarna är någon ungdom längre, men glada och pigga och lyckliga över att få ha hälsan. Jag är lika glad över det jag. Tänkte ett tag att jag skulle köpa mig någon ny ung stjärna att satsa vidare på. Men har stannat vid att det är så bra som det är. Jag har fina hästar, och har ingen driv att köpa på mig något nytt. Just nu i alla fall. Ser fram emot att sparka igång WE-banan också. Den tycker jag själv är roligast sommartid, inte minst för att det är gräs under och stora ytor att rida på.

Så vi håller igång här på gården vi medelålders och trivs ganska bra med tillvaron. Vårpyssel är något extra och jag hoppas och tror att gården kommer bli en glittrande grön dröm lagom till midsommar. Då borde väl ändå tjälen ha släppt? För senare i sommar vill vi hinna med annat, även om solceller ligger på första raden av en lång lång önskelista.

av

Stor hjälper liten

Så har Moa kommit in i våra liv. Och med vilken fart hon har gjort det då! Modig, tuff och vansinnigt söt charmar hon allt och alla som kommer i hennes väg. Den något äldre Manne funderade ett tag på vad det var som kommit in i huset. Men det tog inte många minuter innan han förstod att det var en liten busa, och med sådana får man vara lite varsam och lotsa Moa till hur det funkar på det här stället. Allt är ju nytt och spännande.

moaförstadagen

Och så har de hittat en gemensam nämnare – Dragkamp – såklart! Mannes favorit!

Det är således bråda tider i huset. Moa är som en liten virvelvind när hon är vaken och på bus, men ack så rar och snäll. Och inte varar forsandet så länge – så vi får alla lite återhämtning med jämna mellanrum. Ska man växa ett kilo i veckan så gäller det att sova ordentligt. Det är ju den tiden kroppen har för att just växa och gro.

Det mest fascinerande är nog ändå hur snabbt de lär sig. Om man är varsam och visar vad som är roligt och bra. Det är ju alltid en fundering det där – hur man bäst gör. Men för mig är det vansinnigt enkelt. Man ger kärlek, mer kärlek och ännu lite till. Så kommer ”folkvettet” av sig själv. Om man dessutom lär sig att läsa av hennes behov så går det mesta som en dans. Hon är redan superduktig på att säga till när hon vill ut och kissa, när hon är trött och behöver sova. Och jag lyssnar in så vi lär oss varandra. För om jag lyssnar, lyssnar också hon. Vi ska ju leva hela hennes liv ihop. Och jag vet att hon är en del av mitt liv, men att vi är hela hennes…. ❤

Än så länge, handlar livet mest om små stilla promenader. VI har redan hunnit hälsa lite på hästarna. De är lite läskiga (bra! hon har självbevarelsedrift!) då de är stora och luktar konstigt. Men snart kommer det ebba ut och hon kommer bli en sådan där härlig vakthund, familjehund och kompis som alla de andra fantastiska schäfrar som bott här har varit.

av

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.