Skydda barnen i idrotten!

Nu räcker inte orden till längre – så nu gör jag något som är ovanligt för mig i en text. Jag svär.

För hur i hela helvete kan vuxna som vet att en person bivit dömd för sexuella handlingar mot barn få verka fritt IGEN efter avtjänat straff – och utsätta unga tjejer för risk – och de facto övergrepp!!!! – efter att detta är känt? Och att man får kortare straff än om man dopat sig. Det säger en del om prioriteringarna inom sporten i så fall.

Hur tänkte man där?

Det finns INGA ursäkter.

Hästgården – SR:s dokumentär skrämmer vettet ur mig. Har vi inte kommit längre? Det är inte klokt på en fläck. Skämmes. Orkar ni så lyssna på den – annars räcker det kanske med att veta att en man som dömts för sexuella övergrepp på unga flickor under nittiotalet fick sin avstängning från att verka under våra förbunds goda minne uner en kortare tid än vad själva fängelsestraffet var. Så när han kom ut ur finkan var det bara att börja köra på igen – vilket självklart resulterade i att än fler flickor utsattes under lång tid. Det här ät problem som går vida över själva ridsporten – utan är ett allmänt problem då regelverket verkar helt uppochnedvänt. 😦

 

 

Annonser

Hästar gör avtryck…..

i själen minsann. På många sätt och olika för var och en som de möter.

Det finaste som finns är när någon av mina hästars gamla vänner hör av sig och vill träffa dem igen. Trots att de flyttat en bit bort. För att de varit vänner en gång, och för alltid kommer vara det. En häst glömmer aldrig, och inte en hästtjej heller kanske?

Självklart får man komma och hälsa på, ta en tur eller två eller bara rå om sin gamle kompis. Jag äger kanske hästarna på pappret, men de har sina egna liv, sin egen historia och sina egna vänner – de har det som var förr och som jag inte delade, och det som är nu som jag är en del av.  Jag delar gärna hästarnas historia, jag gläds med att de varit omtyckta och älskade innan de kom till oss. Så har du en vän i mitt stall? Kom gärna och hälsa på. Mina hästars vänner, är mina vänner! ❤

 

Penicillin-chockernas tid är över?

Det som står i den här artikeln är kanske något av det bästa jag läst på väldigt länge. I många år har jag förfasats över att ge hästar penicillin. Risken är nämligen att man chockar dem och då kan de dö. Det handlar om utspädningsvätskan prokain som kan ge en väldigt allvarlig allergichock hos hästen. Det händer när man sprutar in medlet ,då det går fort upp i kroppen.

Vill det sig illa kastar sig hästen runt utan kontroll på sig själv och inte helt sällan kan de bryta benen av sig. Om man är i vägen kan man själv bli nedsparkad eller klämd av en häst som helt redlöst slänger sig runt i kramper. Har man tur vid chock blir hästen mest bara orolig och stissig (det har jag upplevt en gång).

Därför ska man absolut inte binda upp en häst för att ge penicillin, utan ha den lös i boxen, alltid stå nära den öppna boxdörren så att man kan kasta sig ut därifrån om detta händer. Tack och lov har det värsta aldrig hänt mig även om jag fått ge penicillin ett otal gånger på mina och andras hästar under de många år jag varit stallinnehavare. Tack och lov. Men det betyder ingenting. För det kan hända när som helst, och jag vet att jag har tur som sluppit.

Men nu ser det ut att bli ändring på det. Ett nytt lösningsmedel för penicillinet är på väg till marknaden, som inte ger samma risk för chock. Den dagen, kommer jag tycka det är mindre hemskt att penicillinkura en häst, och hästarna kommer utsättas för en mindre risk här i livet.

OBS! När man ger penicillin måste man oavsett om det finns risk för chock eller inte ha koll på vad man gör! Jag har tyvärr många gånger sett hästägare ge penicillinet på helt felaktigt sätt vilket inte bara innebär ett fysiskt lidande för hästen för stunden, utan även gör att penicillinet inte kommer ut i kroppen på rätt sätt och i rätt dos! Det kan också vara farligt att ge penicillin på fel sätt, om det kommer rakt in i en artär eller ven till exempel. Medlet ska injiceras i halsmuskeln i den så kallade triangeln – ingen annanstans! Och man måste kolla att man inte träffat någon blodåder. Är du det minsta osäker MÅSTE du be en veterinär guida dig så du gör rätt!

 

 

En följsam hand

En av de viktigaste, och kanske svåraste, sakerna i ridning är att hitta en fin kontakt i handen. Det handlar om att erbjuda en mjuk, stadig och trygg kontakt i handen, som också är lätt och behaglig för både häst och ryttare. Om tygeln glappar och rörelsen blir ryckig blir det hela tiden ett ryck i hästens mun. Inte så trevligt kanske. Och tygeltagen kommer då från tomma intet när de ges, vilket gör att hästen kan tycka hjälperna bli obehagliga. De ser ju inte ryttaren när de rids, och får förlita sig på fysisk kontakt.

Det är lätt att handen blir för hård, för stum eller faktiskt för intetsägande och frånvarande. För att klara av en fin kontakt krävs god balans så att handen blir oberoende av vad kroppen gör. Sånt kräver kroppskontroll!

Men – visst borde väl vi dressyrryttare klara detta när vi skumpar runt i lite lätt trav på banan. Michael Jung klarar ju det över enorma fasta hinder. Kolla här bara! Vilket praktexempel på fin, mjuka och givande hand i vareviga millisekund! Brutalt snyggt!

John Ricketts på Isaksbo

En strålande vacker dag. Efter morgonpass i stallet styr jag kosan mot Avesta, timmen bort, för att kika in John Ricketts. Solen gassar och jag möts av ett glatt gäng redo för lärdomar. Jag, alltid lika funderande när jag ser och hör någon som jag inte sett för hålla clinic, vet inte vad jag har att vänta. Ibland är det himmel och ibland är det rena pannkakan när det kommer till clinics.

Men det visar sig vara riktigt bra och riktigt trevligt. Kan säga att de youtube-klipp jag sett inte riktigt gör John Rickets rättvisa. Med en lugn och mild ton och föredömlig konsekvens i sitt system berättar John om att aldrig bli arg, aldrig förvänta sig att hästen kan något utan att vi har lärt den det, om att vi själva kan bli bättre människor när vi umgås med hästar och att vi, om vi vill lyckas bättre i samvaron med hästarna, också ska gå till oss själva och förbättra vad vi gör. Vi är lärare, hästarna eleverna. Hästarna blir aldrig bättre än dess lärare.

John pratar om säkerhet, om att ha en plan och ett mål och att gå små steg mot målet. Men att många inte har mål ,eller ens vet vad de vill när de jobbar med hästar. Och hur ska då hästen veta? Och att vi sedan blir arga, när det är för sent, för saker hästen inte förstår. Hästen har inte bett om att vara med på jobbet, och hästarna har inga intentioner att göra något fel. De vill bara överleva. John påtalar flera gånger att det inte handlar om att dominera, utan om att sätta grundregler. Och att grunden behöver sitta ordentligt innan vi går vidare.

Sedan går vi ner till ridhuset och kikar på en ryttare med en trevlig häst som tränar lösgjordhet när det är orosmoment runt. Det handlar inte om att hästen inte ska bli rädd för paraplyet eller de presenningar som ligger där, eller om att inte bli rädd för de ljud John envisas med att åstadkomma lite då och då. Det handlar om att veta att om man jobbar på och lyssnar på sin ”lärare” (se ovan), så kommer allt gå bra.

Det tas steg för steg mot de svårare områdena. Små och konsekventa. Först på backen sedan på hästryggen. Inget är perfekt idag, men det syns att det byggs för morgondagen och att målet är tydligt och klart. Det syns på hur han lägger upp varje steg i träningen, det syns på hästen. Det gäller att aldrig göra det svårt, det gäller att alltid gå ett litet steg framåt.

Till sist, i alla fall det jag hinner se, innan vårsolen och arbetsuppgifterna som finns när våren kommer tvingar mig tillbaka till gården, kommer en liten treåring in som John hanterar på egen hand. Här pratar John om trial and error, att stanna upp när hästen gör det förväntade (eller good enough, till att börja med), Och varje gång det blir bra så kommer också ett snack med hästen om att den är jätteduktig och bra, om det jag kallar micropauser och hur man kan lägga upp träningen på en unghäst. Med tio minuter per tillfälle varje gång hästen tränas, och hur ofta beroende på hur hästen är och hur den tar emot ny kunskap. Det handlar om att flytta fötter, att få hästen att förstå att tänka framåt men inte på och över människan, om att hitta hur den kan förflytta sig på volt, om att flytta fram- och bakdel separat och sätta grunderna från marken så att de funkar när man sitter på. Och vi får inte glömma hur han berättade om vikten av att kunna rygga en häst korrekt och fokuset på hur….

Det finns många beröringspunkter med min egen filosofi och träningsupplägg (hästen som samarbetspartner, tydlig grund där hästen förstår varje steg, det systematiska arbetet i att sätta enkla och egentligen få men konsekventa grunder, lugnet då man jobbar professionellt och inte låter affekten ta över, kärleken till hästen som väsen och glädjen i att jobba med dessa fina djur) som gjorde att jag kunde relatera till Johns jobb på ett enkelt sätt och nog kunde snappa upp åtminstone en hel del snabbt (även om jag missat en hel del i den här korta återgivningen och säkert i övrigt också). Det är en annan aproach än vad jag har, men många vägar leder till Rom som bekant.

Jag vet däremot inte hur mycket andra hinner plocka upp på en enda gång om den här typen av markhantering är en helt ny företeelse – det var mycket info på relativt kort tid. Och mycket jobb krävs för att omsätta det i praktiken, med timing, att kunna avläsa en häst korrekt och med kroppskontroll. Men det finns ju alltid chansen att se honom flera gånger och plocka upp lite här och lite där för att få en vettig bild av hans jobb och alla de detaljer som är viktiga. Och John verkar vara den tålmodiga varianten. Antar att han gjort en och annan clinic i sina dagar. Ändå berättar han engagerat, sakligt och med en pedagogik som gör saker så tydliga som möjligt, även om det är som sagt många detaljer.

Jag beundrar hans tålamod och hans envetna jobb för att sätta grunderna i hästen inför det arbete den ska utföra med människan. Sådant behövs det mer av, och om det är tränare som han som orkar utföra jobbet, så är det fingemang – för såväl hästar som människor.

Näe, nu ska jag ut i solen och pyssla med mina egna hästar. Vi har en bra grund att stå på och vi ska klampa vidare i utvecklingen och ha en rolig dag tillsammans. För det var kanske det enda jag egentligen saknade – en liten diskussion om man faktiskt kan få hästen att göra mer än att ”stå ut” med sina lektioner och sitt arbete med människan. Utan att det kanske faktiskt går att till och med skapa ett så bra team ihop, att hästarna faktiskt också VILL vara med på tåget och jobba med oss. Men det får jag fråga John om nästa gång, liksom mycket annat jag funderar vidare på och skulle vilja ha hans synpunkt på.

 

Naturreservatet i helvetet

Fiona Bigwoods foto.

…förlåt, Nederländernas Oostvaardersplassen menar jag. Alltså i Europa år 2018. Här går tusentals djur instängda i något som borde vara ett paradis. Men det är ett helvete. Hästar, rådjur och andra instängda stackare svälter ihjäl då maten inte räcker till när det är vinter. Och myndigheterna låter det ske, utan att stödfodra, utan att lyfta ett finger. Jag fattar inte hur personer som tar sådan här beslut, eller som har makten och som underlåter att gripa in när djur som är helt beroende av människan (de är ju instängda till att börja med!) far så illa sover om natten.

När jag ser den här videon tänker jag på alla de fantastiska bönder, jägare och inte minst hästägare som stödfodrat och hjälpt våra vilda djur (de där som lever vilt på riktigt och som åtminstone kan gå fritt och leta mat där det finns sådan utan att vara instängda) genom att stödfodra dem kontinuerligt och skjuta av djur när de mår för dåligt. Något att vara stolt över! Men det hjälper ju inte de här stackars djuren. Skulle du vilja gå till ett naturreservat där risken för att stöta på ett svältande djur är överhängande? Knappast…. fy fanken alltså….

Skriv på du med – för att få stopp på detta elände! Man blir ju arg på riktigt… https://www.thepetitionsite.com/sv/203/661/696/stop-animal-cruelty-amp-neglect-oostvaardersplassen-netherlands/?taf_id=54030851&cid=fb_na