Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

En bok betyder så mycket. Vad kan vara bättre present till sig själv eller annan hästälskare än en faktaspäckad och handfast bok om hur man tar hand om och tränar en häst på ett bra sätt, och hur man, om man vill ha en egen häst, hittar en häst som verkligen blir en livslång kamrat?

För mer information om boken se även sidan Bästa Hästägaren.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

Sötchock i snön

Alltså allvarligt! Jag måste nog göra en insats till nästa år och se om min Tingis (något större men minst lika söt), kan hjälpa mig åstadkomma detta. Det är till och med så jag kan tänka mig att tycka vintern är kul om jag får prova detta!

Se här!

Att mäta en ponny

En gång i tiden, när farfar (eller jag då….), var ung så kom en mättant och mätte ponnyn man hade i stallet. Så var det bra med det.

En annan gång i tiden, lite senare i tid, krävdes två mätmän eller mätkvinnor och en veterinär. Folk var tydligen inte kloka – de lät bli att ge vatten till ”ponnyn” innan mätningen, red dem för kung och fosterland och verkade ner fötterna allt vad de hade. allt för att det skulle bli en ponny.

Idag måste man åka till klinik. Ändå kan mätningen överprövas och det händer titt som tätt att det blir stora kontroverser angående en ponnys vara eller inte vara.

Det är något lurt med det här. Hur man än gör kommer det att kännas avigt att avgöra om en ponny är en ponny med hjälp av någon mätning mot manken.

Dels handlar det om en eller två centimeter. Dessa centimetrar har under årens gång avruntats på olika sätt och räknats på olika sätt. Och man tycker ju inte att detta kanske borde spela någon avgörande roll.

Men se det gör det. En häst förlorar ”fett” i värde om den är högre än ponnymåttet. Det kan handla om flera hundra tusen kronor för ägaren om det visar sig att ponnyn är en förkrymt häst. Så det finns många motiv till att få ner ponnyn i storlek. På olika sätt.

Sedan är det ju ett problem vad vi mäter. Vi mäter nämligen inte en fast punkt. Manken är inte fast fixerad en viss höjd från backen. Den är uppbyggd på ett par framben som på intet sätt förutom med muskler och ligament sitter ihop med kroppen. Bogbladen ligger fritt an mot kroppen – i alla fall utan skelettkoppling. Så en häst kan vara både högre och lägre beroende på kondition, hur den ridits, om den är stressad, trött eller avslappnad eller vad det nu kan vara. Har sett tester som visar att en häst kan ridas tre centimeter högre av en bra ryttare, och tre centimeter lägre av en mindre bra ryttare på ett enda pass.

Men det är här vi valt att lägga våra hundratusingar på – manken. Den ska mätas på exaktheten, även om felmarginaler alltid finns i mätmetoder, hur noga man än är. Det har också tagits upp till Svenska RIdsportsförbundet, bland annat i denna motion från 2015. Utan gehör, kan man tro eftersom inget har ändrats.

Problemet hade inte funnits om det var så att ponnytävlingar var på skoj. Som man kanske tänker att barn skulle kunna tycka. Näe – det är högsta allvar och en bra ponny går på många hundratusen kronor och det satsas stora pengar på sporten. Så då är det som det är. Så man mäter vidare på ponnysar och diskussionerna och ibland till och med krigen med överprövningar etc fortsätter. För vem vill ha kul med häst? Det viktiga är väl att det är rätt (vad det nu är), och att man vinner.

Jag är glad att jag är gammal. Jag är för gammal för att tävla ponny. Så länge jag inte mäter mina hästar är de hästar allihopa. Oavsett faktisk höjd. Så avgörs om man har en häst. Klart enklare i mitt tycke. Billigare också.

Ponny på biblioteket

Hahaha! Nu har tydligen Fagersta Ridklubb – grannortens klubb, hittat till Biblioteket. På det mest bedårande sätt. Det är deras ponny Smulan som varit på besök. Och som ni ser på barnen var det väldigt, väldigt uppskattat. Smulan verkar inte tycka illa vara hon heller! 😀

Jag gillar verkligen trenden att djur får vara en del av vår vardag. Har oerhört svårt att förstå det motstånd som finns mot detta i Sverige. Djur får knappast vara någonstans, trots att vi vet att de gör så mycket nytta och ger så mycket livskvalitet och glädje för så många. Vi har tappat kontakten med det som är vi – en del av naturen och alltet. Nu kommer tack och lov en trend där fler djur är på fler ställen.

Och ja visst – det finns allergiker. Få är dock så allergiska att de inte kan ta tabletter och man kan ha olika platser – att djuren är på ett ställe och inte på ett annat, men där båda är likvärdiga. SÅ kan man välja själv. I skolan, på ålderdomshem, servicehus, restauranger, bibliotek etc etc. Och om forskningen stämmer och det faktiskt är så att man får allergier av att inte exponeras för vissa ämnen i tidig ålder, är det bättre med djur så ofta det går än tvärtom.

 

 

Ibland går det för långt

Det är verkligen vinter, och då blir det några timmar framför burkenUnder senare tid har jag i flera sociala medier stött på historien om hästen som får en protes, efter att ha förlorat ett ben. Jag reagerade ganska kraftigt på det här, och tyckte att det här – det är att gå för långt. Den stackars hästen kämpar med att ta sig fram i videon. En snabb blick på youtube får mig att inse att det finns många, många fler hästar som fått utstå det här. Här är ett exempel.

 

Det tar inte många sekunders video för att inse att hästen knappast går i balans med en protes som denna. Det andra benet kommer att få bära en alltför stor vikt. Det kan leda och leder ofta till smärtor i det benet som får bära en omänsklig tyngt. Och en häst med en protes kommer aldrig att kunna känna att den kan springa iväg ordentligt om den behöver det. Det är så uppenbart på dessa videos.

Arma djur. Vi människor vill så gärna hjälpa, men ibland blir det bara för mycket och vi gör björntjänster. Det talas om hästens vilja att leva – alla individer försöker överleva till nästan vilket pris som helst. Men är det värt det? För vems skull? Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken. Inte för att jag tycker illa om en häst – utan just för att jag vördar dem så högt. Lidande är något vi måste undvika. Det är vårt ansvar att se till att hästar inte lider. Döden är ibland en befriare.  Det är min åsikt. Och den står jag fast vid. Även om beslutet att ta bort sin vän känns oerhört svårt.

 

Fler reaktioner om hästen som fått en protes:

http://www.horseandhound.co.uk/news/vet-horrified-horse-prosthetic-leg-642030

 

F

En sann hästmänniska i en liten kropp

En sann hästmänniska kan se ut hur som helst, vara i vilken ålder som helst och det går att hitta hästmänniskor överallt. Det handlar om en inställning, en kärlek till hästen och en förståelse för hästen som väsen. En sann hästmänniska löser också risken att förlora sin fyrbenta vän, på ett konkret och praktiskt – och inte minst lyckat! – sätt.

En sann hästmänniska kan vara så liten som sex år gammal och komma på att om man sjunger för och pratar med sin favoritponny så blir han gladare.

En sann hästmänniska kan trots sin litenhet bestämma sig för att få köpa sin favoritponny, som annars skulle sålts någon annanstans, och samla in ”riktiga” pengar i en hink. Och lyckas på en och en halv vecka.

Läs storyn om fantastiska Bella, en sann hästmänniska, i Hippson

Årets viktigaste artikel?

Det skrivs väldigt mycket bra artiklar som cirkulerar på nätet just nu –  och jag läser med stort intresse. Det finns artiklar om det mesta från de bästa, mycket levererat på Hippson. En av de allra bästa på senare tid och kanske redan nu vinnaren bland artiklar under året är etologen Anna Lundbergs svar på en fråga om en aggressiv häst, skriven i den tidigare omnämnda tidningen Hippson. Anna skräder inte orden om att hästen inte KAN visa respekt (har inte mentala förmågan till det), om hur vi ska fundera kring det där med ”ledarskap” som alla verkar tala om och begära men få vet vad de menar med (eller ens om det är önskvärt), samt vår egen roll i hästens beteende. Kunde inte sagt det själv och ska faktiskt hänvisa till den här när folk inte förstår, eller ens kanske vill förstå vad jag försöker berätta om just detta (som är detsamma, men som ifrågasätts ganska ofta….).

Rekommenderar alla en noggrann läsning av hennes inlägg som du hittar här: