ponny

av

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

En bok betyder så mycket. Vad kan vara bättre present till sig själv eller annan hästälskare än en faktaspäckad och handfast bok om hur man tar hand om och tränar en häst på ett bra sätt, och hur man, om man vill ha en egen häst, hittar en häst som verkligen blir en livslång kamrat?

För mer information om boken se även sidan Bästa Hästägaren.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

Annons
av

Att mäta en ponny

En gång i tiden, när farfar (eller jag då….), var ung så kom en mättant och mätte ponnyn man hade i stallet. Så var det bra med det.

En annan gång i tiden, lite senare i tid, krävdes två mätmän eller mätkvinnor och en veterinär. Folk var tydligen inte kloka – de lät bli att ge vatten till ”ponnyn” innan mätningen, red dem för kung och fosterland och verkade ner fötterna allt vad de hade. allt för att det skulle bli en ponny.

Idag måste man åka till klinik. Ändå kan mätningen överprövas och det händer titt som tätt att det blir stora kontroverser angående en ponnys vara eller inte vara.

Det är något lurt med det här. Hur man än gör kommer det att kännas avigt att avgöra om en ponny är en ponny med hjälp av någon mätning mot manken.

Dels handlar det om en eller två centimeter. Dessa centimetrar har under årens gång avruntats på olika sätt och räknats på olika sätt. Och man tycker ju inte att detta kanske borde spela någon avgörande roll.

Men se det gör det. En häst förlorar ”fett” i värde om den är högre än ponnymåttet. Det kan handla om flera hundra tusen kronor för ägaren om det visar sig att ponnyn är en förkrymt häst. Så det finns många motiv till att få ner ponnyn i storlek. På olika sätt.

Sedan är det ju ett problem vad vi mäter. Vi mäter nämligen inte en fast punkt. Manken är inte fast fixerad en viss höjd från backen. Den är uppbyggd på ett par framben som på intet sätt förutom med muskler och ligament sitter ihop med kroppen. Bogbladen ligger fritt an mot kroppen – i alla fall utan skelettkoppling. Så en häst kan vara både högre och lägre beroende på kondition, hur den ridits, om den är stressad, trött eller avslappnad eller vad det nu kan vara. Har sett tester som visar att en häst kan ridas tre centimeter högre av en bra ryttare, och tre centimeter lägre av en mindre bra ryttare på ett enda pass.

Men det är här vi valt att lägga våra hundratusingar på – manken. Den ska mätas på exaktheten, även om felmarginaler alltid finns i mätmetoder, hur noga man än är. Det har också tagits upp till Svenska RIdsportsförbundet, bland annat i denna motion från 2015. Utan gehör, kan man tro eftersom inget har ändrats.

Problemet hade inte funnits om det var så att ponnytävlingar var på skoj. Som man kanske tänker att barn skulle kunna tycka. Näe – det är högsta allvar och en bra ponny går på många hundratusen kronor och det satsas stora pengar på sporten. Så då är det som det är. Så man mäter vidare på ponnysar och diskussionerna och ibland till och med krigen med överprövningar etc fortsätter. För vem vill ha kul med häst? Det viktiga är väl att det är rätt (vad det nu är), och att man vinner.

Jag är glad att jag är gammal. Jag är för gammal för att tävla ponny. Så länge jag inte mäter mina hästar är de hästar allihopa. Oavsett faktisk höjd. Så avgörs om man har en häst. Klart enklare i mitt tycke. Billigare också.

av

Ponny på biblioteket

Hahaha! Nu har tydligen Fagersta Ridklubb – grannortens klubb, hittat till Biblioteket. På det mest bedårande sätt. Det är deras ponny Smulan som varit på besök. Och som ni ser på barnen var det väldigt, väldigt uppskattat. Smulan verkar inte tycka illa vara hon heller! 😀

Jag gillar verkligen trenden att djur får vara en del av vår vardag. Har oerhört svårt att förstå det motstånd som finns mot detta i Sverige. Djur får knappast vara någonstans, trots att vi vet att de gör så mycket nytta och ger så mycket livskvalitet och glädje för så många. Vi har tappat kontakten med det som är vi – en del av naturen och alltet. Nu kommer tack och lov en trend där fler djur är på fler ställen.

Och ja visst – det finns allergiker. Få är dock så allergiska att de inte kan ta tabletter och man kan ha olika platser – att djuren är på ett ställe och inte på ett annat, men där båda är likvärdiga. SÅ kan man välja själv. I skolan, på ålderdomshem, servicehus, restauranger, bibliotek etc etc. Och om forskningen stämmer och det faktiskt är så att man får allergier av att inte exponeras för vissa ämnen i tidig ålder, är det bättre med djur så ofta det går än tvärtom.

 

 

av

Ibland går det för långt

Det är verkligen vinter, och då blir det några timmar framför burkenUnder senare tid har jag i flera sociala medier stött på historien om hästen som får en protes, efter att ha förlorat ett ben. Jag reagerade ganska kraftigt på det här, och tyckte att det här – det är att gå för långt. Den stackars hästen kämpar med att ta sig fram i videon. En snabb blick på youtube får mig att inse att det finns många, många fler hästar som fått utstå det här. Här är ett exempel.

 

Det tar inte många sekunders video för att inse att hästen knappast går i balans med en protes som denna. Det andra benet kommer att få bära en alltför stor vikt. Det kan leda och leder ofta till smärtor i det benet som får bära en omänsklig tyngt. Och en häst med en protes kommer aldrig att kunna känna att den kan springa iväg ordentligt om den behöver det. Det är så uppenbart på dessa videos.

Arma djur. Vi människor vill så gärna hjälpa, men ibland blir det bara för mycket och vi gör björntjänster. Det talas om hästens vilja att leva – alla individer försöker överleva till nästan vilket pris som helst. Men är det värt det? För vems skull? Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken. Inte för att jag tycker illa om en häst – utan just för att jag vördar dem så högt. Lidande är något vi måste undvika. Det är vårt ansvar att se till att hästar inte lider. Döden är ibland en befriare.  Det är min åsikt. Och den står jag fast vid. Även om beslutet att ta bort sin vän känns oerhört svårt.

 

Fler reaktioner om hästen som fått en protes:

http://www.horseandhound.co.uk/news/vet-horrified-horse-prosthetic-leg-642030

 

F

av

En sann hästmänniska i en liten kropp

En sann hästmänniska kan se ut hur som helst, vara i vilken ålder som helst och det går att hitta hästmänniskor överallt. Det handlar om en inställning, en kärlek till hästen och en förståelse för hästen som väsen. En sann hästmänniska löser också risken att förlora sin fyrbenta vän, på ett konkret och praktiskt – och inte minst lyckat! – sätt.

En sann hästmänniska kan vara så liten som sex år gammal och komma på att om man sjunger för och pratar med sin favoritponny så blir han gladare.

En sann hästmänniska kan trots sin litenhet bestämma sig för att få köpa sin favoritponny, som annars skulle sålts någon annanstans, och samla in ”riktiga” pengar i en hink. Och lyckas på en och en halv vecka.

Läs storyn om fantastiska Bella, en sann hästmänniska, i Hippson

av

Årets viktigaste artikel?

Det skrivs väldigt mycket bra artiklar som cirkulerar på nätet just nu –  och jag läser med stort intresse. Det finns artiklar om det mesta från de bästa, mycket levererat på Hippson. En av de allra bästa på senare tid och kanske redan nu vinnaren bland artiklar under året är etologen Anna Lundbergs svar på en fråga om en aggressiv häst, skriven i den tidigare omnämnda tidningen Hippson. Anna skräder inte orden om att hästen inte KAN visa respekt (har inte mentala förmågan till det), om hur vi ska fundera kring det där med ”ledarskap” som alla verkar tala om och begära men få vet vad de menar med (eller ens om det är önskvärt), samt vår egen roll i hästens beteende. Kunde inte sagt det själv och ska faktiskt hänvisa till den här när folk inte förstår, eller ens kanske vill förstå vad jag försöker berätta om just detta (som är detsamma, men som ifrågasätts ganska ofta….).

Rekommenderar alla en noggrann läsning av hennes inlägg som du hittar här: 

av

Måtte min ponny inte bli ett gränsfall

Jag har som vana att läsa Tidningen Ridsport på webben, och slås alltid av att den enda gång som diskussionerna går riktigt höga i debattforumet är när något anses fel vid ponnytävlingar.

Det kan handla om att det blivit något knas med veterinärbesiktningar eller annat som gör att det blir strul med tävlingsresultat, eller så handlar det om att någon eller några har bestämt att ett lag ska/eller inte ska vara med i en elitserie. Men den vanligaste diskussionsfrågan brukar vara huruvida för stora ponnyer tävlar i olika kategorier. Det om något skapar en diskussion av guds nåde.

Är det det som (föräldrar till) ponnyryttare går igång på? Inte huruvida det ska vara roligt för häst (förlåt ponny) och ryttare att delta, inte hur hästarna mår, och vikten av att vi lär ut det verkligt viktiga till barnen: det att vi tar hand om våra ponnyer när vi tävlar, och att ingenting vi gör får gå ut över dem på ett negativt sätt? Näe, här gäller stenhårt reglemente om att varje milimeter räknas och varje resultat är viktigare än något annat i hela världen. Skit i hästarna (förlåt återigen – ponnyerna så klart!), eller? Jag hoppas inte det är fallet, utan att det handlar om andra anledningar till varför dessa centimetrar, som jag tänkte diskutera i det här inlägget, är så förbenat viktiga….

Hur utbrett är fusket?

Det påstås att det florerar mängder med ponnyer ”därute” som är för stora för sin kategori. Det blev rabalder för något år sedan om jag minns rätt för en kontrollmätning som skedde på en tävlingsplats. Vissa av ponnyerna var gränsfall på plats, vilket kunde förklaras av den inte alltför lugna miljön och stressigt folk runtikring. Ingen av dessa ponnyer, som jag förstod det, visade sig vid ytterligare en mätning vara några hästar, utan snarare ponnyer som det skulle.

Ett annat uppmärksammat fall handlar om en ponny som köpts in till Sverige för stora summor. Här visade sig ponnyn tydligen vara en häst med någon centimeter. Det skapade stort rabalder då ägaren, en man, var väl bevandrad i mättekniker och de avvikelser som kunde förekomma med mätningar. För mätningar har en felmarginal. Stickorna som används lär vara ganska säkra, men visa en felmarginal med ett par centimeter. Och det kan uppenbarligen göra jordens skillnad vid en ponnymätning. Han undrade varför inte laser användes vid mätning av ponny, en metod som är bra mycket säkrare än mätstickor.

Tidigare talades det också om superverkade hovar, avsaknad av vatten i timmar innan mätningen och ridning i timtals före en mätning för att få ner hästen till en ponny. Det föranledde att det började bli obligatoriskt med veterinär på plats vid mätningar. Jag vet inte om det gjorde någon skillnad, men obligatoriskt blev det i alla fall. Men hur utbrett fusket är verkar det inte vara någon som vet. Alla vet någon som har en för stor ponny, men ingen vet vilken den är och den verkar inte heller åka dit vid kontrollmätningar.

Hur ser man en centimeter?

Många som är i tävlingssvängen vittnar om att det förekommer mängder med stora ponnyer. Men var är de någonstans? Och hur i hela friden kan en människa avgöra med en blick på en rörig tävlingsplats huruvida en häst är 147,5 eller 149,5 cm hög? Hästar är ju så olika byggda och har olika resning, att det torde vara omöjligt att se med blotta ögat exakt vilken höjd hästar eller ponnyer har. Många svär till exempel på att min dunderklump alexander är större än Daniel San. Det skulle jag göra också, om jag inte kontrollmätt dessa två herrar och deras uppgivna höjder är korrekta. Alexander Dunderklump är 167,5 cm över havet. Daniel är 174 cm… Det skiljer alltså 6,5 cm (!) på dessa herrar och det är det inte många som tror ens om jag visar mätningen på stallväggen där hemma….. Sedan har vi Tammy som är 164. Hon ser ut som en fluglort jämfört med Dunderklump. Så hur i hela friden kan folk skilja på en centimeter på en tävlingsplats?

Hur viktiga är en centimeter?

Jag funderar på varför just gränsen satts vid 148 cm. Vem kom på den idén? Är en häst på 149 så mycket bättre än en ponny på 148? Det måste tydligen vara så med tanke på att det skriks så högt när någon tros fuska med denna så heliga centimeter. Jag som i min enfald trodde att det handlade om hur bra ponnyn var och hur bra den reds, inte hur hög den är.

Vad avgör höjden?

Det finns mängder med faktorer som avgör hur hög en ponny är på en mätning. Då det inte finns något skelett som är fast förankrat till frambenen, kan en vältränad häst bli flera centimeter högre än en avställd häst. Det beror på muskelmassan. Det är också därför troligt att en ponny utan vatten och mat under ett antal timmar och hård ridning ger det utslag på ponnyn som folk talar om.

Hur en häst rids påverkar också. En häst som bär up sin ryttare får en bättre resning än en häst som rids framtung. En förändrad ryttare torde då, om den är duktig nog, kunna göra häst av en ponny! Ska vi då i sådana fall undvika att låta ungarna rida för bra på ponnyerna. Om jag minns rätt kunde Craig Stevens visa på att det skiljde ett antal centimeter mellan samma häst som ridits korrekt vid ett pass och efter ett pass där hästen ridits framtung.

En tredje viktig faktor vid avgörandet av höjden är givetvis mätstickan och mätpersonalen.

Nya regler 

De nya reglerna för mätning av ponny innebär att alla nu måste åka in till klinik för att mäta dem. Trycket verkar ha blivit för stort från de som anser att fusket är utbrett. Tydligen är mätdomarna numera i allmänhet totalt diskvalificerade för sitt jobb. De har tydligen inte heller fått några uppgifter om att så är fallet, utan står där nu med betalda utbildnignar och mätstickor som inte kan användas. Genomförandet verkar vara allt annat än välplanerat. Antalet kliniker som tar emot är mycket begränsat, och mätningarna ska ske under vissa dagar. Vilka dagar som gäller verkar inte vara fastlagt. Inte heller kostnaden.  

Skjuta fjärilar med älgstudsare

Det verkar lite också som om man försöker skjuta fjärilar med hjälp av älgstudsare. Alla ska genomföra mätningarna på klinik vilket ökar kostnaden. Ponnyerna kommer troligen inte heller att vara särskilt avslappnade, och vad händer då med dem som är en halv centimeter för stora. Det är givetvis viktigt att det finns någon typ av avskiljning så att ponnyer är ponnyer. Men finns det verkligen inga andra sätt att avgöra detta på? Vi människor som är så uppfinningsrika, kan vi verkligen inte komma upp med något bättre?

Ett förslag som kommit fram är att mäta rumpan. Det är en mer fast punkt. En annan kan vara att mäta själva frambenen, kanske? Dessutom är det verkligen underligt att laser inte används för mätning. Det ger ett mycket mer exakt mått.

Måtte min ponny bli liten nog, eller stor nog

Fasan för min egen del är att Micro liten blir 147,5 alternativt 148 cm. Då han är en känslig häst, och en krallig sådan så kommer han att se gigantisk ut om han kommer ut på en tävlingsbana. Det kommer också att kunna göra att en ponnymätning på klinik gör att ponnyn blir en häst, om han inte finner sig tillfreds. Och tänk om jag rider upp honom för bra. DÅ blir han stor häst. Ska jag då ställa av honom, eller låta någon som rider honom framtung ta honom så att han håller sig på ponnymått? Det blir ju tok hur man än gör? Då kanske det är lättare om han blir 151 cm. Men det blir han nog inte. Det troliga är nog att han landar på 146 cm, som det verkar. Men det verkar inte borga för någon garanti åt något håll. Såg senast i Bukefalos om en ponny som vid fyra års ålder mätts till 146,5 men som 6-åring blivit registrerad efter mätning som 143,5. Samma mätplats, samma ponny…… Nästa gång borde den då kunna mätas som 148,5 på samma plats med den avvikelsen.

Vem är värst?

En annan fråga som ploppar upp i mitt huvud är vem som är värst? Den som rider sin ponny hårt och verkar ner hovarna på sin ponny/häst för att få den som ponny i mätningen, eller de som tycker att en centimeter avgör hela världen….. Båda parter visar i mina ögon på att ridning och hästhantering på ett etiskt sätt sätts i andra rummet. Centimetrarna är viktigare…. Båda parter har givit massor med människor massor med extrajobb, och ger uppfödare till pnnyer mängder med extrauppgifter, som om det inte var dyrt nog ändå att försöka hålla hästar på ett bra sätt. Det har dessutom skapat ett hårdare klimat både för ponnyer och ungar som vill ut och tävla. Och förhoppningsvis ha skoj på vägen. Men, diskussionen, ger också en tydlig inblick i vart ponnyvärlden är på väg, tyvärr. Det är kanske inte så konstigt att ett antal klubbar numera inte vill anordna ponnytävlingar längre. För orden är hårda i den här debatten och folk drar sig verkligen inte för att vara riktigt elaka mot varandra. Är det så det går till på tävling också?

Diskussionen på tidningen ridsport kan du läsa om här.