Det händer lite titt som tätt att ryttare blir frustrerade när de utövar sin sport. Viljan hos ryttare brukar det knappast vara något fel på: men när vägen framåt inte är så rak som ryttaren önskar, eller då då det går åt helt fel håll, är det lätt att bli inte så lite frustrerad över situationen.

Det här gäller nog alla sporter och de flesta utövare. Problemet inom ridningen är bara att man ju lixom sitter till häst och att frustrationen nästan alltid går ut över en annan individ. Att drämma ett racket i golvet, eller en klubba i en trädstam skadar ingen förutom möjligtvis handen som håller i redskapet. För frustration väcker ofta energi i musklerna som måste rikta den åt något håll.

Om man nu är en äkta hästmänniska så låter man förstås inte ilskan gå ut över hästen (men alla ryttare är ju tyvärr inte det). Glad blir man i alla fall inte. Och bara den lilla detaljen märker ju hästen väldigt, väldigt snart. Och så går det än sämre. Att nedåtgående spiraler ska vara så lätt att få fart, medan uppåtgående sådana – det vill säga positiva spiraler – är så långsamma och sega. Underligt!

Tricket så att säga är att inte bli frustrerad. Det är en känsla som inte för så mycket gott med sig alls. Frustrationen har ofta med förväntningar att göra. Vi hoppas och förväntar oss att allt ska fungera och vill ofta mer än vi själva förmår. Ibland mer än hästen förmår. Och så blir vi sådär förtvivlade över att det inte är så. När jag känner dessa känslor börja komma krypande har jag mitt eget lilla mantra:

Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.

När man är frustrerad har man hoppats på att vara där – någon annanstans (ofta på ett finare ställe) än man faktiskt är. Men här – det är där man är. Och så är det alltid. Vi kan hoppas, önska och vilja allt vi vill – vi är här där vi är ändå. Och om vi vill därifrån, är det ett måste att inse att man är just – här! Så kan ett steg i taget tas för att komma – dit! Så när hästen inte känns bäst, och när jag känner jag inte gör som jag hoppats. Så inser jag att just nu, är jag här. Jag får lösa problemen som finns nu.

Det spelar ingen roll om de inte fanns igår, eller om jag red bättre då. Nu är nu, och då var då. I morgon är en annan dag, men om jag inte jobbar för att bli bättre till i morgon utifrån hur jag är idag, kommer morgondagen inte att vara ett dugg ljusare. Så kommer jag då till andning igen. Och börjar jobba utifrån det som är.

Men se ibland går det bara inte. Det är sällan det händer, men vissa dagar ska man kanske inte alls hoppa upp på sin häst. Frustrationen kommer krypande hur jag än vrider och vänder på tankar och muskler. När jag känner så, då hoppar jag av. Så lunkar vi tillbaka till stallet och hästen får lite extra godis och kel istället. För där är det också bra att vara…. Sen kanske en hink eller så flyger när jag kommer ut ur stallet. För att jag red så förbenat illa, och att den stackars hästen behöver stå ut med mig. Men det är då det. Det ska ju inte hästen lida för. Den gör ju alltid sitt bästa och är här där vi är, varje dag. Det har den alltid med sig.