Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

Annonser

En följsam hand

En av de viktigaste, och kanske svåraste, sakerna i ridning är att hitta en fin kontakt i handen. Det handlar om att erbjuda en mjuk, stadig och trygg kontakt i handen, som också är lätt och behaglig för både häst och ryttare. Om tygeln glappar och rörelsen blir ryckig blir det hela tiden ett ryck i hästens mun. Inte så trevligt kanske. Och tygeltagen kommer då från tomma intet när de ges, vilket gör att hästen kan tycka hjälperna bli obehagliga. De ser ju inte ryttaren när de rids, och får förlita sig på fysisk kontakt.

Det är lätt att handen blir för hård, för stum eller faktiskt för intetsägande och frånvarande. För att klara av en fin kontakt krävs god balans så att handen blir oberoende av vad kroppen gör. Sånt kräver kroppskontroll!

Men – visst borde väl vi dressyrryttare klara detta när vi skumpar runt i lite lätt trav på banan. Michael Jung klarar ju det över enorma fasta hinder. Kolla här bara! Vilket praktexempel på fin, mjuka och givande hand i vareviga millisekund! Brutalt snyggt!

Underbara ungar- något att satsa på!

Nu har vi haft en sådan där underbar kväll här på Lövslätten igen – en kväll där stallet fylls med glada, vetgiriga och hästtokiga barn och ungdomar. Det känns och märks att vi när det är tisdagskvällar i stallet. Skratten avlöser varandra och vi möts i en gemensam vilja – att få vara med hästarna.

Lövslättens Hästklubb har kört öppna stallkvällar varje tisdag sedan sportlovet. Vi bjuder in alla som vill vara med – ingen kan för lite eller för mycket och alla är välkomna här oavsett. Bara man är snäll och under 18 år. Helt gratis! Vi pysslar med hästar, rider en liten sväng eller tränar hästagility. Och vi har insett att vi alla här har mycket att lära av varandra, och vi ger och får väldigt väldigt mycket. Vi hjälper varandra, vi löser eventuella trassel och vi finner glädjen i att vi alla vill umgås och vara med de fina djuren här på gården.

Jag är övertygad om att hästarna har lika roligt, liksom vi vuxna som lotsar, berättar och visar. Vi lär oss mycket hela tiden – allihopa. Det är så en aktiv fritid för såväl barn som vuxna ska se ut idag. Jag är stolt över verksamheten vi skapat med Lövslättens Hästklubb. Vi vet att många barn och ungdomar inte rör på sig tillräckligt idag, och många har svårt att få möjlighet till en aktiv fritid. Fortfarande beror mycket av barnens och ungdomarnas möjligheter till rörelse och fritidsintressen på faktorer som de själva inte kan påverka. Vi vill sänka tröskeln, och låta alla få delta på sina egna villkor och utifrån deras egna förmågor och möjligheter.

Vad vi behöver däremot är lite mer resurser – så att vi kan verka vidare. För vi vet att vi (framför allt hästarna!) gör skillnad – för alla de ungdomar som kommer här varje tisdag. Och vi vill att det ska vara gratis för barnen – så att inte föräldrars plånböcker avgör om de kan vara med hästarna eller inte. Vi ser också gärna att vi får fler medlemmar, och gärna aktiva sådana!

Vill du bli medlem i klubben och stötta vår verksamhet för barn och ungdomar? Betala in 200 kr på BG 5103-8842 Skriv namn på inbetalningen och maila gärna oss dina kontaktuppgifter! helena@losatyglar.se

Det går också att swisha medlemsavgift eller valfritt stödbelopp till: 123 150 90 90. 

Alla intäkter går oavkortat till vår verksamhet för barn och ungdomar – barn och ungdomar som annars inte hade haft möjlighet att få träffa och umgås med de fantastiska djuren hästarna.

Mer om hästklubben kan du läsa om på http://www.hastklubben.com

 

 

Clinic i brukskörning!!

Den 5 maj kl 16.18 rockar vi loss med en clinic i brukskörning med Emely Lönnberg som driver M-L-Y kusk och sadelmateri i spetsen. Clinicen ger oss en inblick i en brukskörningens grunder och tankar om körning, och vi får prova på att köra dessutom.

Kursen är helt gratis tack vare projektet Brunte och går av stapeln på Lövslätten, i samarbete med Lösa Tyglar och Lövslättens Hästklubb. Ungdomar är särskilt välkomna! 😀

 

 

 

Info hittar du här!

 

Lösa Tyglar

Hästklubben på Lövslätten

Snett och vint – hur får jag det rakt

Balanserad ridning!

Jättekul!

Bara det att jag är sned. 😦

Jag tycker hela tiden att jag tappar vänstersidan och jag tragglar och tragglar och tragglar. Tills Elettra, som sliter med vår balans och hållning, koordination och avslappning i sadeln, kommer och visar att det är högersidan som är vajsing. Jag blockar hästen på högra sidan då jag är spänd (inte stabil som jag fått för mig), så klart hästen inte kan göra en snygg rundning till vänster då! Suck.

Fick sitta på en kartong och trycka in sittbenen. Till min fasa inser jag att jag inte ens kan göra avtryck på min högersida. Ett snett bäcken? Det är bara att ta sig till sjukgymnasten. Jag är som de flesta andra hästidioter – är hästen sjuk ringer man veterinär. Har jag ont tar jag en Ipren eller Alvedon. Men nu påverkar ju det här hästarna! Suck. Bara att klampa iväg och börja säsongen från en annan utgångspunkt än jag tänkt – min snedhet. Så att vi kan bli raka och gå i balans. Det är bara att hugga i. Jag lär väl få en halv miljard övningar att göra också. Tur jag har viljan, då borde jag också ha orken.

I övrigt kan jag tillägga att hästarna var väldigt fina i musklerna när de gicks igenom av Elettra, som också råkar vara utbildad massör . Det lovar gott inför säsongen som kommer. En var till och med så mycket bättre än vad jag trodde. Han har haft väldigt många spänningar från det ena och det andra – och vi har ändrat saker steg för steg för att få honom att må bättre och bli mer bekväm i sin kropp. Det har funkat. Då blir jag sådär löjligt nöjd. Att hästarna mår bra går före allt annat, att de vill och kan jobba för oss är grunden för verksamheten och vårt ridliv här på Lösa Tyglar.  Inte bara för att vi lyckas bättre då, vilket vi i och för sig gör. Utan för att vi faktiskt verkligen, verkligen gillar hästarna.

 

Apropå nosgrimmor

Jag har tagit upp det förr, och jag kommer ta upp det igen. Nosgrimmor är inte så oskyldiga som de ser ut. De kan göra skada – på riktigt. Om de spänns för hårt och om de ligger fel. Här ser du varför…..

https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fveterinarbesoket%2Fposts%2F397080254088363%3A0&width=500

 

 

Virvlande personlighet

Jag har fått höra att ju fler virvlar en häst har i pannan, desto knasigare är det djuret. Jag har också faktiskt sett att det kanske finns något i det. Det finns många fler ”myter” om det här. Bland annat att en virvel – som är det vanligaste – påverkar läggningen om den är placerad ovan ögonlinjen, i ögonlinjen eller under. Längst ner här på det här inlägget ser du hela mytlistan (i fb-inlägget jag lagt in).

Så nu kikar jag på bilder på mina hästar och ser om det stämmer. Vi börjar med gamle kungen, saknad av oss alla. Han har en tydlig virvel långt ovanför ögonlinjen. Det kännetecknar tydligen en känslig och reaktiv häst. Och visst var Alex känslig och lite harig ibland. Han kunde flyga iväg och blöta stenar var inte att leka med. I hoppningen vägrade han gärna ut sig på nya hinder, och särskilt röda läskiga saker. Men min fina Alex var också ganska så intelligent och klok. Och väldigt väldigt älskad.

DSC_0127.JPG

Ju fler virvlar desto knepigare häst sa vi. Här har vi en med en hel drös ju! Två sitter långt upp – tätt, tätt. En väldigt långt ner. Enligt myten är då W mycket talangfull men inte lätt att tas med, och behöver rätt person vid sin sida. Hon kan vara en sann utmaning.

Vad säger då hennes matte om detta? Mitt svar blir att det inte kunde stämma bättre. Det här är den svåraste och mest komplicerade damen, men också den härligaste och klokaste häst jag någonsin mött. Hon kan bli helt som förbytt i ”fel” händer, medan jag på de 16 år jag nu ridit henne, inte lyckats trilla av mer än en gång (även om jag försökt fler. Jag kunde känna mig tryggare och för mig är hon den finaste jag vet. Kanske för att hon lärt mig så himla mycket, smart som hon är. Och hon tar ingen skit från någon (helt rätt W – Nobody puts baby in a corner!!!!)

wnärbild.JPG

Känslige Sayo, mattes fina kille. Kan vara glad som få, men också sur som ättika och riktigt arg ibland. Tittar vi på hans virvel är den långt ovanför ögonlinjen. Det lär enligt myten beteckna en intelligent och reaktiv häst. Och visst är du det, även om du är det på ett annat sätt än Alex!

sayosommar.jpg

 

Finaste Daniel San – alltid lika snäll och rar. Alltid en kille att lita på och trygg som få. Älskade hjärtat – visst sa din virvel mitt emellan ögonen som dessutom löper lång väg utmed nosryggen att du var en behändig gentleman och väldigt, väldigt snäll. Det tänkte jag inte på då, men du var vår ängel och vår finaste farbror, vår vän i vått och torrt. Snällare fanns inte. Vi saknar dig här, farbror San. danielsan.jpg

Här kommer hela listan. Hur är din favorithäst- och stämmer det med virvlarna?