Hästsidor på Facebook som berör

Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.

Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.

Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.

En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.

Annons

Världsettan att vara stolt över

Den där Eckermann verkar vara av ett särskilt virke. Om man bara hört talas om honom lite lätt kanske man har fått uppfattningen att det är den långa grabben som ”stal” fruns häst och kom till OS och segrade och sedan till VM och segrade ännu mer. Men som vanligt finns det så mycket bakom som gör en vinnare till en vinnare och ingen kommer någonsin att vara nummer ett i världstoppen på hoppningsrankingen bara för att man lyckas stjäla en häst och råka komma bra överens med den.

Som vanligt är det en mängd olika faktorer som ligger bakom en succé (eller ett nederlag). Och lite förklaring till framgångarna får man om man kikar på ritterna på breeders från i höstas och lyssnar på vad han säger.

Den här killen rider inte för läktaren ens när han ska provrida femåringsfinalister på Breeders, han rider för att lära sig och förstå och kommunicera. och gör det inte svårare än vad det är. I alla lägen. Intressant att se, och nyckeln till god ridning. Jag förstår att hästarna gillar honom och gör sitt bästa för honom. Imponerande. Däremot tycker jag att inställningen inte borde vara något man reagera på. Men det gör man. Den är riktigt trevlig, och lyhörd. Och så borde den ju vara för alla och envar som får för sig att sitta på en häst.

Att han dessutom kliver fram och reagerar på de övergrepp som kommit fram inom den svenska ridsporten och där Svenska Ridsportsförbundet verkar stå handfallna (varför?) gör honom inte till en sämre förebild. Givetvis tvärtom. Önskar verkligen Eckermann ett lyckat liv (nygift och allt) och stora framgångar. De behöver såväl vi hästälskare, hästarna som sporten i sig.

Nytt perspektiv, nya möjligheter

Det är nya tider nu. Ingenting blir som förr. Det kan vi, om vi vill, också göra något gott av.  Jag tar därför chansen i denna märkliga tid att avsluta en lång epok i mitt liv för någonting som ger än större mervärde – chansen för oss alla att få en riktig hästoas här på Lövslätten, powered som vanligt av mitt företag Lösa Tyglar. Välkommen till en plats där hästlivet ger lite mycket mer…. 

En epok går mot sitt slut

I 25 år har jag, och mina hästar, lärt ut det folk vill lära sig. Vi har kämpat med ryttare som vill lära sig göra snygga galoppfattningar, rida hästen i en god form, få till bra ökningar och schyssta halter. Jag och hästarna har också förmedlat kunskaper i markhantering och överallt där jag kommit på föredragit och lärt ut 101-0164_IMGom inlärningsteori, hästens väsen och god ridkunskap. Det har varit en rolig och givande tid. Åren har flugit fram och plötsligt har det gått en herrans massa år. 

Nu har något hänt. 2020 är en tid som ingen annan. Mycket har ställts upp och ner. Ingenting är som ”vanligt”. En stor kollektiv sorg, men också en stor sorg för mig personligen, har dragit över som ett tungt, tungt regnmoln över gården. I denna tid står hästarna kvar – behöver sitt, men kan också ge sitt. Och de levererar, och wilma och nisse!får mig att ta beslutet om att nu är det dags att inte återgå till ”vanligt” igen. Istället är det här chansen till sann förändring. Till det bättre. 

Hästar kan ge så mycket mer…

och jag har så mycket mer att förmedla. Om hur hästar kan ge ro och tröst i svåra tider och ge oförställd glädje och många skratt, om hur de är länken mellan människa och natur, om hur de – så olika oss – kan lära oss det vi faktiskt behöver lära oss, inte bara det vi tror att vi vill lära oss, och hur det är fantastiskt att få ge, att få alla att må bra. Det är dags för det perspektivet nu. Det förtjänar hästarna. Det förtjänar alla som vistas här och kommer till gården på besök.

Hästvardagen är det som ger mervärde

De dagar då det inte varit kurser eller lektioner har jag de senaste 20-någonting åren jag haft egna hästa20171112_094157-animationr i verksamhet gjort det som man gör som sann hästälskare – jag har vårdat hästarna dag som natt, skött hästarna och stall utifrån deras behov, tränat hästarna för att bli starka och friska och glada för ryttare som ska komma och lära sig, anpassat sadlar och utrustning, lagat hagar, bärgat hö, kånkat vatten, sett till att hästarna har bra skor på fötterna, bollat med veterinärer, sladdat ridbanor, klippt gräs, sandat isiga gator, låtit hästarna bli longerade, löshoppade, lösgjorda, på bra humör för att klara av krav från elever.

Jag har stått i hagen i isande spöregn och i skinande sol – mockat med en mule i min nacke. En mule som säger – vänskap, kel, samvaro. Frid. Hästarna i fokus. Det där som egentligen är det som handlar om att ta hand om och vara vän med en häst och vilja deras bästa. Få har sett den sidan som inte har egen häst att vårda och älska. Men det är precis den här sidan som fått mig att orka fortsätta. Samvaron, kärleken, glädjen. Den andra dimensionen.  

Upplev den sanna hästvärlden

Nu bjuder jag in er alla till att se den sidan istället, den som ger så mycket mer, den som kan lära oss om oss själva och om tillvarons mening, utan att fördunklas av prestige, krav och måsten. Jag bjuder in er till vår vardag – en vardag som handlar om hästarna väl och ve, om lek och utveckling, om samvaro vad hästarna behöver, hur deras tid är upplagd och utifrån deras perspektiv. På kuppen får ni också chansen att få ta del av vad hästar kan ge oss människor, när vi vågar gå ur oss själva och se det som faktiskt är. Jag bjuder också in er till en resa i gårdens utveckling då jag planerar att göra den här gården till en än härligare oas i tillvaron – en oas för hästar, där människor får chansen att andas och må gott.

Bo på vår hästgård!

Hos oss får du chansen att umgås med hästar på hästars vis, hjälpa dem att bygga upp muskler under sadeln och fria på banan utifrån deras egna förutsättningar oc20180428_1113213309558771248029836.jpgh behov, möjligheten att förstå vad som egentligen krävs för att förstå en häst och ha den i sin vård, och en samvaro med ett av världens mest fascinerande och fredsälskande djur. Vi gör det tillsammans – för hästarnas skull, vilket också blir för vår skull.

Vi byter således perspektiv – till hästens. Det är våra hästars väl och ve som är i fokus. Tillbaka får vi något mycket mer. Och när dagsverket är klart blir det kanske en god middag som vi hjälps åt att grilla, eller åker till något lokalt ställe i trakten, tar ett bad i poolen, eller varför inte gör en liten tur till insjöns klara vatten, eller en picnic vid den strida forsen där jag lekte som barn. Nu gör vi Lövslätten till en äkta oas för fyrbeningar och tvåbeningar!

Du kan komma över en dag, stanna en helg eller en hel vecka. Valet är ditt. Verksamheten pågår varje dag, och ingen är den andre lik. För dig som vill bo över kan du boka ett helt hus via Airbnb (2 dubbelrum, ett mindre enkelrum). Vill du ha ett rum kontaktar du enkelt mig för rumsbokning på helena@losatyglar.se, 0761 19 42 88 – adressen som också är kontakten för det ”hästiga” i tillvaron på Lövslätten.

Vi tar enbart emot ett mycket bemaj20172gränsat antal personer i taget denna Corona-vår och dito sommar av  smittskyddsskäl och förutsätter att ingen kommer hit som har det minsta symtom. Vi behöver hålla oss friska här, inte minst för hästarnas skull. Framöver kommer vi kunna vara några fler i taget, men alltid, alltid en plats där kvalitet går före kvantitet. 

Andra tränare på besök

Och visst kommer det finnas chanser att förbättra sina kunskaper i sadeln! Kurser kommer fortsätta levereras på Lövslättens banor, men då med andra instruktörer. Just nu har vi Elettra Sonedotter – Cr-tränare inbokad, på kurser jag själv tänker delta. Missa inte det! I höst och vinter planerar vi mängder med fler kurser med tränare vi tror på, som har hästarnas väl och ve och god ridning i fokus! Har du inte egen häst kan någon från vårt fyrbenta gäng bidra med den halvan av ekipaget. Du är också alltid välkommen hit med egen häst – för att ta del av en värld där hästlivet ger så mycket mer.

Välkomna!

 

 

—————- Helena och hästarna ———————

20170516_191749

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

En bok betyder så mycket. Vad kan vara bättre present till sig själv eller annan hästälskare än en faktaspäckad och handfast bok om hur man tar hand om och tränar en häst på ett bra sätt, och hur man, om man vill ha en egen häst, hittar en häst som verkligen blir en livslång kamrat?

För mer information om boken se även sidan Bästa Hästägaren.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

Europas bästa ryttarföredöme

Så har hon såklart gjort det igen – Ingrid Klimke. Tillsammans med sin fantastiske Hale Bob (Bobby) tar hon ytterligare ett EM-guld i fälttävlan. Denna kompletta, fantastiskt ödmjuke och skicklige ryttarinnan.

Det var inte många veckor sedan jag såg henne slå världsrekord i dressyrprogramsdelen. Den ritten går inte av för hackor!

Och nu tar hon alltså hem sitt andra EM-guld på raken.

Det som är Ingrid Klimkes signum är glädjen och samspelet med hästen. Hon fuskar inte. Det kan ni se själva:

Ett vanligt bett.
En remontgrimma.
Ingen martingal. Inget trams.
God ridning.
Inget mer. Inget mindre.
Så gör ett proffs.
Det är precis det här vi ska lära oss av. Det här är kvinnan som kan inspirera och lära oss hästvett!
Använd kärringpallen :-D

Använd kärringpallen :-D

När jag var liten, och även ung så hoppade man upp på hästen från backen. Oavsett hur hög hästen var. Det kanske funkade för mig då. Jag var både ganska vig och stark. Så jag bokstavligen hoppade upp i sadeln. Jag kunde till och med göra indianhopp upp på min nära 170 cm höga häst. Utan sadel alls. Det var då det. Och även om jag var ganska så vig så nog hävde jag mig upp en del i sadeln när jag hoppade upp. Drog den snett och fick sedan rätta till. Det var så det var. Pallar var till för kärringar som inte kunde bättre.

Man tack och lov har man börjat uppmärksamma hur illa det verkligen kan vara för en häst, för ryttaren och för sadeln om man envisas med att hoppa upp i sadeln utan pall eller annan hjälp. Det drar nämligen inte bara sadeln snett, det drar hästens muskulatur över ryggen och vår egen ryggs muskler snett. Dessutom kan mycket hända under tiden man hoppar upp och är i obalans. Hästen reagerar mer än dubbelt så snabbt på om något händer och kan, hur tränad den än är, fara iväg. Ibland räcker med ett sidstepp så är man som blivande ryttare inte längre med i matchen och kan fastna i stigbygel och skada sig rejält. Så den som är smart, och tycker om hästar, den gör rätt i att hoppa upp från en pall. Det gör ju till och med en sådan masterman som Peder Fredricson.

Men inte nog med det. Vi ska hoppa upp på rätt sätt också. Även om vi gör det från pall. För även då kan mycket hända. Det har jag tyvärr upplevt på egen hand. Till exempel damen som jag brukade hjälpa varje gång – för att hon verkligen behövde stöd och att hålla sadeln rakt. Ibland blir det så att man behöver hjälp, även om man vill det bästa. Kroppen gör inte alltid som vi säger tyvärr. Så jag gjorde alltid som jag brukar när jag ser någon hoppa upp i sadeln. Jag ställde mig alltid på motsatt sida på hästen för att hålla emot (dra i stiglädren, så att sadeln ligger fast och jämt även under upphoppet) samtidigt som jag hade ett getöga på att hästen står still och lugnt under upphoppet. Varenda gång. tills…..

…den dagen jag pratade med en annan person utanför ridbanan på väg till denna ryttare för att erbjuda hjälp. Jag tror hon tycker det tar för lång tid så hon bestämmer sig för att hon nog ”kan själv”. Hästen står ju still och lugnt vid pallen och är inte särskilt hög. Så hon gör ett försök och kliver upp. Med tyngd i stigbygeln börjag hon häva sig uppåt. Men hon kommer inte uppåt. Sadeln vrids nedåt. Och hon faller ner mellan pall och häst, fast i stigbygeln. Hästen står som ett ljus. Men det hjälps inte. Det blir till att ringa efter ambulans och knäet är brutet på tre ställen. Det var det sista ridförsöket den damen kunde göra i sitt liv.

Så även från en pall ska vi HOPPA upp. Som om vi hade brinnande kol under foten vi satt i stigbygeln för att ta oss upp. Vi ska grabba tag i sadeln på motsatt sida så att den är stilla och i balans. Och vi ska göra det snabbt och smidigt. Men inte nog med det. Vi måste sedan sätta oss mjukt också. Hästars ryggar är känsliga ting, som vi ska vara rädda om. Klarar vi inte det ska vi ha hjälp med att hålla såväl häst som sadel still så att inget kommer i obalans.

Än viktigare är det kanske barbacka. Vissa lyfter över ena benet för att sedan hasa sig över hästen. Det är en riktigt dålig ide! För om något händer då (vilket jag upplevt flera gånger) så har man inte en chans utan dråsar i backen och riskerar både det ena och det andra. Man hoppar uppåt så att höfterna kommer så högt som möjligt och svingar sedan benet över hästen om hästen är hög och pallen inte lika hög…. med huvudet uppåt, så att tyngdpunkten hala tiden är så balanserad som möjligt ovanför hästen, om man inte klarar av indianhopp.

På mina banor och utanför stallet har jag stabila kärringpallar som man inte kan flytta omkring så lätt. Det är lättare att lära hästen stå vid pallen (och säkrare). om/spä hästen inte står vid pallen på egen hand har vi lärt den fel, eller så vill den inte blir riden av någon anledning, vilket i sin tur kan bero på att den har ont, sadeln inte pasar, ryttaren är tråkig/dum/spänd eller något annat. Då tar vi reda på orsaken och löser problemet. Så att vi har hästar som står vid pallen när vi hoppar upp (deras jobb) och att vi hoppar upp korrekt (vårt jobb).

Mer om hur felaktiga upphopp påverkar oss och hästen kan du läsa om här:

https://equusmagazine.com/management/ease-mounting-pressures-on-your-horse-8326

 

Rid inte fortare än du har balans för

Rid inte fortare än du har balans för

Vi har ett mantra här på gården – ingen får rida fortare än vad de har balans för. När vi bara kör på och jagar omkring hästarna så blir det i och för sig fart – men inte så mycket mer. Den goda träningen uteblir, säkerheten uteblir och kvar blir en häst som hamnar på bogarna och blir stressad. Det är inte ett pris vi är beredda att betala.

För typ sju år sedan införde jag den här regeln – och den gäller än idag. Regeln får oss att förstå att balans är viktigt, och att vi måste sätta grunderna innan vi kan gå vidare. Kan vi inte göra halt från skritt eller skritt från trav i balans, lär vi inte kunna stanna i balans från galopp heller. Och då blir det gärna pannkaka. Särskilt om målet är galopp över en hel äng!

Och nog satte ungdomarna på lägret den sommaren full fart på ängen. Efter ett väldigt sjå med grunderna. Och fort gick det, och hästarna hade skoj och ungarna satt kvar! 😀 De kunde stanna sina hästar med bakbenen under sig efter att ha forsat som skållade troll över fältet för att se vem som var snabbast. Och jag skrattade – för god ridning är god ridning vilket mål vi än har. Och har hästarna kul, har jag kul.

I sommar gör vi samma sak som alltid. Vi sätter grunderna och jobbar på basen. För att komma till toppen. I balans, med hästarna med oss – inte emot oss. Just nu leder ”den yngste” av oss ligan- hon gör en miljon övergångar på sin ”Ferrari”-häst  så den inte springer iväg, utan väntar på sin ryttare, så att hon inte faller framåt och bara forslar iväg som en skottkärra. Och vilka resultat hon får. Det är en njutning att se. Det blir samspel, balans och glädje i alltihopa. Klok ridning, med mål i sikte. Det kommer också hjälpa den hästen lång tid framöver – att lära sig invänta sin ryttare är en gåva för varje häst – för en sådan häst är en säker och rolig häst att vara med. Och en sådan häst håller i längden.

 

 

Lyssnar du?

Lyssnar du?

Män (det har företrädesvis varit sådana genom historien) som arbetat med hästar på daglig basis har vetat det i ”alla tider”. Samspelet mellan häst och människa är, när det fungerar, väldigt fint och bygger på kommunikation. Kommunikation är att lyssna och säga och lyssna igen – två vägar. Det kräver att hästen också säger sitt. Genom samarbete kunde man jobba många, många timmar i skogen med att dra timmer. Genom samarbete plöjde man och häst över jordarna som gav oss mat. Genom samarbete  – för man var ömsesidigt beroende av varandra.

Jag har alltid försökt prata med hästar. Jag har under lång tid varit sämre på att lyssna. Sa de inte till ordentligt, förstod jag nog inte de där fina signalerna. För att jag inte hade djurögat, för att jag inte hade lärt mig lyssna. Som så många andra var jag inte uppväxt på en gård, så jag fick lära mig se och känna av i unga år. Men jag lärde mig så småningom. Och idag är relationen min starka sida. Någon teknisk virtuos till ryttare eller hästhanterare blir jag aldrig – men jag kommer långt på att samarbeta och lyssna.

När jag väl förstod hur mycket många hästar pratar med oss, blev jag faktiskt mer förundrad över de som var tysta. De som var tysta och sa noll och intet. För att ingen lyssnade? De som hade gett upp lite. Jag har fått in några sådana under mitt stalltak. De vänder sig liksom lite bort när man försöker få kontakt, de säger ingenting utan undviker kontakt. Då är de lättare med de som skriker. Hellre det – då har man i alla fall någon form av kontakt, även om den är ganska frustrerad. Sådant går att bygga på. Men de som inte säger någonting?

Som tur är, är min erfarenhet att tystnaden hos dessa djur till slut byts ut till hejdlöst snack. Det tar ett tag, och man måste visa om och om igen att man är beredd att lyssna, och uppmuntra snacket. Då kommer det, och då tar det aldrig slut. Det är som om de hade så mycket att säga, att de aldrig vill tystna igen.

lyssnardu.jpg

Varenda själ på denna jord vill kunna påverka sin omgivning. Det gör den genom att försöka nå ut och berätta vad den vill och behöver. Hästar är inget undantag, såklart. Därför försöker de säga oss något – varenda gång vi ses. Vissa snackar högt och tydligt och pekar med hela handen, som Nisse här nedan <3. Andra är milda och försynta och viskar mest. Men alla har de något att säga. wilma och nisse!

För mig är glädjen i hästägandet att få en bra kommunikation med en häst –  så den berättar för mig när den vill in, när den är hungrig och när den behöver vila. Så den också kan berätta för mig när sadeln inte är ok, när täcket skaver eller när den har ont någonstans, när den är orolig eller när den är på busen. Mitt liv – som mycket handlar om att få hästar att må bra – bygger på den här kommunikationen. Hur skulle jag annars kunna veta hur hästen vill ha det?

Vågar du lyssna på din häst?

Här är ett forskningsreferat från en studie som just handlar om att hästar försöker kommunicera med oss människor. Artikeln finns i The HORSE, en tidning på nätet som för övrigt rekommenderas varmt! 

omslaget2