EM i Göteborg, lördag och söndag

Vilken dressyrfinal det blev! Till skillnad från förra gången EM-hölls och då ingen presterade på topp fanns det flera ljusglimtar att verkligen titta lite extra på. Vår svenska Therese gjorde inte bara succé – har jag räknat rätt är hon först i Sverige med att klara över 80 % i küren också. Det är ju maklöst på sin första EM-start. Återigen – vilket ekipage. Sönke Rothenberger höll sen på att knocka hela fältet genom att rida så otroligt skickligt igenom sin kür. Allt såg lekande lätt ut och programmet var hur klurigt som helst. Vilka övergångar! Resultatet? Över 90%, en siffra som få någonsin föår uppleva. Ett sant världsresultat. Men se det gillade  ”tant” Werth – sist ut i klassen. Hon verkade mer taggad värre och till skillnad från fredagen så såg hon extremt fokuserad ut och satte vartenda steg på den vackra dressyrbanan. Och såklart vinner hon – med bara några tiondelar högre resultat än 22-åringen (!) Sönke Rothenberger. Rafflande värre!!!!

Under söndagens EM-final i hoppning blir det rafflande värre. Allas vår Peder klarar första rundan med darr på ribban – men felfritt. Hittills har inte Allan någonsin rivit ett hinder i ett mästerskap (inklusive detta mästerskap) och det är inte för inte de båda leder inför andra omgången. I ledning med 2,25 poäng för O’connor. Trea efter första omgången är Smolders med 5,52 straffpoäng. En rivning klarar Peder om han vill nöja sig med en garanterad andraplats. Men det är ju guldet han vill ha! Och det är såklart guldet han får till slut. En rivning och ett tidsfel gör ju ingenting till slut tack och lov.

För svensk ridsport är Peder jätteviktig – hans respektfulla, kärleksfulla och omsorgsfulla sätt mot sina hästar gör honom till ett flaggskepp för alla oss som försöker sprida god ridning, god hästmannaskap och god hästhantering. Jag hejade så fjärilarna knappt fick plats i magen. Jag hejade, och jag grät nästan när han vann – för att Peder var värd det så mycket – men också för att alla hästar därute är värda precis det som Peder, och vi andra hästälskare, ger våra hästar – en omvårdnad baserad på kunskap, inlärningsteori, tlaåmod och kärlek, och där de vet att de är trygga och aldrig kommer råka ut för eller utsättas för något som de inte kan hantera.

Stort, stort Grattis du fantastiske Peder, och du fantastiske All-In. Ni gör skillnad!

 

Annonser

Em i dressyr – en uppvisning i framtidshopp

Så har ett otroligt intressant och spännande EM i dressyr och hoppning avslutats. Tack vare ”nya” och helt fantastiska ryttare har det också blivit riktigt trevligt att kika på mästerskapen, mästerskap som också kan ge en ryttare på en något lägre nivå många insikter och tankar. SVT gjorde ett förnämligt jobb i att visa finalerna – LIVE! Så glad jag blir och jag hoppas detta kommer att fortsätta. Nåväl, åter till saken.

Till att börja med finns det många olika ridstilar att bevittna. Vilka gillar vi, och varför? Själv är jag torsk på ekipage som verkar ha roligt tillsammans, och ryttare som verkligen hittar balansen. Jag tittar också väldigt mycket på vad hästen gör och inte gör, och hur den reagerar för vad som händer och sker.

I vissa fall verkar det finnas något extra. Kommentatorerna på SVT talade om magi, och jag håller med. Det finns en viss magi i vissa ekipage som är svår att beskriva. Jag tycker ändå Bo Jenå, förbundskapten, hittade rätt när han talade om att vissa ekipage uppvisar en relation som inte kan ersättas av något annat. Vi talar om att ryttare och häst ger allt för varandra, och har en sådan relation som gör dem unika ihop. Ett ekipage är en helhet, vars delar inte bara kan bytas ut. Han talade till och med om att det var en nyttig lärdom för dressyrvärlden – att det inte går att byta ryttare på en magisk häst bara sådär, och tro att samma magi ska kvarstå. Det är mellan häst och ryttare magin skapas, och de skapar en unik enhet. Vi talar om konst, som inte kan upprepas eller efterapas, för levande individer är unika och dess relationer likaså.

Vilka ekipage talar vi om här då? Jo självklart Charlotte Dujardin och hennes Valegro (även kallad Blueberry), till exempel. Den hästen verkar tycka att ryttaren är toppen! Jag kollade till exempel på Grand Prix Specialen som de red,  flera gånger för säkerhets skull. Inte en enda gång viftade hästen på svansen, eller knep med rumpan. Inte en enda gång verkade hästen brydd eller störd av vad som hände, eller vad ryttaren gjorde. Inte en fot sattes ner fel, allt var i säker takt. Valegro verkade hur cool och självsäker som helst, men också mycket aktiv och alert. Samspelet är helt enkelt grymt och för Charlotte verkar Valegro vara beredd att gå över eld och vatten. Det omvända verkar också gälla.

Nu har jag sett på FB att skötaren verkar stå minst lika högt i kurs. Valegro är omgiven av folk som verkligen verkar tycka om honom. Och det är ömsesidigt. Så glad jag blir då att också detta smittar av sig på banan, och att detta premieras. Mästaren bakom allt detta är Carl Hester, som inte är långt efter själv i resultatlistorna. Han lotsar sitt team så väl, och gläds över att hästarna mår bra, att de kan galoppera ärevarv i harmoni, och att det viktigaste – relationerna, fungerar väl. Det går inte att missa, om man följer deras FB-uppdateringar, vilket jag gladeligen gör! 

Charlotte liksom Carl Hester är mästare på att sitta väl. Båda sitter i en härlig balans, utan det minsta bakhäng. De hänger på och följer med. Den enda som kan mäta sig med deras ridförmåga vad gäller balans och harmoni tycker jag själv är Edward Gal. Även om hans häst har en bit kvar till ”forna tiders magi” som han uppvisade med Totilas. Vi har blivit bortskämda… Men Edward lotsar sin partner väl.

En glad överraskning var också Minna Telde. Jag måste erkänna att jag inte sett henne som någon superryttare tidigare. Duktig ja, men inte sådär proffsig som vissa andra. Men på küren fick hon också till det där magiska extra. Hon jobbade förträffligt fint tillsammans, med, och för sin häst! Och så fick hon betalt också. Hon red med hjärtat, och det gick rakt igenom rutan. Det gick verkligen rakt ner i hästens själ också för oj vad han dansade för henne. Vad lätt det såg ut helt plötsligt, vilken schwung de fick. Hejja Minna!

Så kanske det är på gång ett paradigmskifte inom dressyren trots allt. Där vi förstår att relationen mellan häst och ryttare är det som ger mersmak, det vi vill se mer av. För det är där som magin ligger, i en relation mellan det vackraste och ädlaste djuret i världen, och en människa i balans och harmoni. 

Och i veckan har vi till och med sett härligt glada Team Hester-hästar busa i hagen – välförtjänt efter en sådan uppvisning. 

Nu är det EM i Fälttävlan. Inte mindre spännande det! Det osar medalj om svenska laget efter dressyren så nu anar vi framgångar. Det blir vad nästa blogginlägg kommer handla om – så klart!