Peder

av

Stephanie Holmén – tjejen med stort R

Stort R för Ryttare av världsklass! För du har väl inte missat Stephanie och Sparvens segertåg i Europa just nu! Elev till Peder och Lisen, på en av deras hästar – Bytterfly Flips dotter Sparven, vann hon stort i helgen. Och på vilket sätt. Här kan vi snacka balans, tillit och ridning med säte. WOW. Vi bugar och bockar för att vi i Sverige  fått en ny världsryttare att verkligen stoltsera med på ridbanorna, en ryttare som sätter standarden för bra ridning.

 

Mer om Stephanie står på http://www.hippson.se – de på redaktionen där verkar lika lyckliga som jag över denna otroligt skickliga ryttarinna.

Annons
av

Vinner Peder Jerringpriset?

Den som lever får se  och ikväll får vi se om Peder lyckas ta en dublett av Jerringpriset!

Hejar gör vi här hemma i alla fall! För nu har han ju en vinst, det som påstods saknas förra gången han vann…… Men det kommer bli ännu roligare att kika på Twitter om det nu blir Peder som vinner. Då kommer halva Twitter gå totalt bananas över oss korrumperade tonårstjejer (ja vi lär ju vara det vi som håller på med häst 😉 )

Själv tror jag mer på Sarah Sjöström egentligen och är grymt imponerad av hennes enorma insatser. Och blir jag ledsen om det blir någon annan? Knappast! Det är folkets pris, och det blir den som flest vill se på förstaplatsen. Oavsett är Peder EM-vinnare på hemmaplan. Och han är en av de största av förebilder – i sin hästhantering, i sin kärlek till sina hästar och sin sport och till sitt enormt etiska förhållningssätt till allt som han tar sig för. Och vi kan väl njuta av Peder och All In igen:

av

Sweden International Horseshow, en betraktelse

Japp – det är precis som vanligt. Efter varje SIHS, eller Sweden International Horseshow som det heter, lovar jag mig själv att nästa år ska jag minsann ta mig tid att åka till Friends Arena och kolla in hela spektaklet. Men jag antar att det lär bli samma visa då. Jag var där ganska mycket när det begav sig i Globen och allt startade. Tydligen 25 år sedan i år. Tiden går fort när man har roligt. Annars också…..

För med ett gäng hästar hemma, och glada elever som gärna hälsar på och skapar sådär bra myshelger som bara de kan göra, så blir det liksom inte av. Inte i år heller. Men vi kikade, som vanligt på teleburken, numera via SVTPlay. Det är inte dumt det där med modern teknologi. Vi kunde rida när vi ville och kika på dressyr, hoppning och show när vi ville. Lite bekvämt är det allt. Kanske därför jag inte orkar masa mig till jättearenan i Solna?

Det var mycket som hände på arenan i år. Blev lite förskräckt när jag såg mitt favoritinslag shettisgaloppen. Tre hästar lösa, varav en sprang över den lilla ryttaren. En häst tappade tränset. Det var väldigt rörigt. Jag var mer inne på att kolla att alla var OK där på skärmen än att notera vem som vann. Inte blev det mindre rörigt när två stycken islänningar sedan totalkrockade i en uppvisning. Herre min je – jag satte i halsen igen. Börjar jag bli harig såhär med åldern, eller fanns det ovanligt mycket missar? Barnen som tippade omkull bakom fjordingarna när de tolkade efter dem i julparaden kändes åtminstone lite mindre vådligt.

Förstår mer och mer varför jag håller på med dressyr. Läste dock om en ung spanjor som bara helt nyligen dog den vägen också. NÄe fy- på SIHS var det i alla fall mycket lugnare när det var dressyr. Patrik gjorde en riktigt trevlig ritt. Kanske han ska ha fullt upp med annat (han jobbade hårt under helgen med detta projekt ”top 10” vad jag förstod), så är han avslappnad och låter Deja göra sitt. Mjukt och fint vart det i alla fall. Men favoriten hos mig i årets startfält är helt klart Therese Nilshagen. Jag fattade enormt tycke för hennes ridning under EM i somras, och i küren här på Friends var hon inte ett dugg sämre. Tvärtom.

Så nog blev jag glad, om än inte förvånad över att hon har min förste och kanske än idag störste idol Balkenhol som tränare. Och att hon började karriären som ridskoleryttare (till råga på allt från samma ridskola som jag en gång började min ridbana) gör det inte sämre. Hon lär ha fått sin första häst i år, ett föl. Tidigare hästar hon ridit och den häst hon har idag som samarbetspartner, Dante, är inte hennes. Det går att göra ridkarriär utan egen häst också. Det gäller att hålla sig framme, arbeta hårt och inte minst ta det hela seriöst om man vill komma någonstans. Det har helt klart Therese gjort.

Frihetsdressyren i år var annorlunda. Tre friesrar som satt som mina schäfrar och såg nöjda ut. Största kritiken var nog mest mot att han lät en häst kliva upp på en annan – det såg vådligt ut. Men jag gillade hans kommunikation med hästarna. Den var väldigt lågmäld och mjuk. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om denne man vars namn jag har svårt att ha kvar i minnet. En annan frihetsdressyr stod Rosi Hochegger för. Lite fånigt i min smak kanske, men hästen verkade ha det ganska kul i alla fall när han gick och la sig i sängen med täcket över den stora kroppen, liksom publiken. Och hundagilityn kan jag gärna vara utan på en hästshow. Kunde åtminstone vara proffs och inte kändishoppning, något det verkar gått inflation i.

Bäst såklart var i övrigt Peder Fredricson, vem annars? Vår fixstjärna nummer ett. Väldigt välförtjänt och nog visade han vem som regerar på hoppbanan, i alla fall när jag hann titta. Och pukhästarna, dessa vackra och ädla djur som bara står där stoiskt när det dundrar som sjutton rakt ovanför öronen. Sorgligast var annars Fredrik Perssons hästs öde, men det har jag ju redan skrivit om här i bloggen. Skickar mina varmaste tankar igen. Att inte få fira sitt silver, utan sörja en förlorad vän är illa nog. Snacket i sociala medier måste ligga som en våt filt över denna sorg också, mitt i alltihopa. De pratar om respekt för de levande. Vilket jag skriver under på alla dagar i veckan, varje minut. Men ger de denna själva? Det var en aorta som brast säger veterinärerna. Det händer över tusen människoindivider bara i Sverige varje år. Men då skriker ingen, förutom närmast sörjande.

av

EM i Göteborg, lördag och söndag

Vilken dressyrfinal det blev! Till skillnad från förra gången EM-hölls och då ingen presterade på topp fanns det flera ljusglimtar att verkligen titta lite extra på. Vår svenska Therese gjorde inte bara succé – har jag räknat rätt är hon först i Sverige med att klara över 80 % i küren också. Det är ju maklöst på sin första EM-start. Återigen – vilket ekipage. Sönke Rothenberger höll sen på att knocka hela fältet genom att rida så otroligt skickligt igenom sin kür. Allt såg lekande lätt ut och programmet var hur klurigt som helst. Vilka övergångar! Resultatet? Över 90%, en siffra som få någonsin föår uppleva. Ett sant världsresultat. Men se det gillade  ”tant” Werth – sist ut i klassen. Hon verkade mer taggad värre och till skillnad från fredagen så såg hon extremt fokuserad ut och satte vartenda steg på den vackra dressyrbanan. Och såklart vinner hon – med bara några tiondelar högre resultat än 22-åringen (!) Sönke Rothenberger. Rafflande värre!!!!

Under söndagens EM-final i hoppning blir det rafflande värre. Allas vår Peder klarar första rundan med darr på ribban – men felfritt. Hittills har inte Allan någonsin rivit ett hinder i ett mästerskap (inklusive detta mästerskap) och det är inte för inte de båda leder inför andra omgången. I ledning med 2,25 poäng för O’connor. Trea efter första omgången är Smolders med 5,52 straffpoäng. En rivning klarar Peder om han vill nöja sig med en garanterad andraplats. Men det är ju guldet han vill ha! Och det är såklart guldet han får till slut. En rivning och ett tidsfel gör ju ingenting till slut tack och lov.

För svensk ridsport är Peder jätteviktig – hans respektfulla, kärleksfulla och omsorgsfulla sätt mot sina hästar gör honom till ett flaggskepp för alla oss som försöker sprida god ridning, god hästmannaskap och god hästhantering. Jag hejade så fjärilarna knappt fick plats i magen. Jag hejade, och jag grät nästan när han vann – för att Peder var värd det så mycket – men också för att alla hästar därute är värda precis det som Peder, och vi andra hästälskare, ger våra hästar – en omvårdnad baserad på kunskap, inlärningsteori, tlaåmod och kärlek, och där de vet att de är trygga och aldrig kommer råka ut för eller utsättas för något som de inte kan hantera.

Stort, stort Grattis du fantastiske Peder, och du fantastiske All-In. Ni gör skillnad!

 

av

Jerringpris som berör

Stort Grattis Peder Fredricson för att du just fått det finaste man kan få i form av utmärkelse: Jerringpriset! Det är folkets röst och du tog en historisk seger – den var historiskt otippad och historiskt stor.

Inte sedan 1990 hade röstantalet varit så stort, och aldrig har man sett på maken till överlägsenhet. Du fick detta pris trots att du inte ens nämnts i årets sportkrönika, att ingen pratat om dig på förhand. I tv-sofforna fick dina konkurrenter plats. Inte du. Men nu är det Jerringpriset vi talar om – folkets röst. Inte de så kallade proffstyckarnas röst. Det är vår röst – din och min och alla andras. Alla hade samma förutsättningar att rösta.Det är därför priset är så fint. För att vi alla kan säga vårt. Alla de andra priserna är proffsens priser att dela ut. Vi som allmänhet har ett – Jerringpriset. Så grattis Peder för det finaste priset man kan få – folkets pris!

Du fick det för din ödmjukhet och ditt slit, för din 5 år långa matchning av häst bara för att få en enda chans till en os-medalj. Du fick det för att du höll nerverna i styr och för att du inte tog ett enda felsteg på hela denna väg – fem års matchning av häst för en enda tävling. Du fick det för att du berörde så många i somras – så många unga damer och herrar som inspirerades av dig. Äldre med! Som jag, som i vilken annan sport som helst i övrigt hade fått packa ihop sportbagen, men som i denna sport alltid kan komma vidare, framåt! Som tack vare dig fortsätter kämpa.

Du är en sann förebild – din hästhantering ett föredöme värt att kopiera. Det handlar om kärlek till hästen – om respekt, ödmjukhet, hårt jobb och fokus – om 24 timmars bra omvårdnad för de djur vi kallar partners i denna så unika sport. Om att träna, träna, träna och att det lönar sig att inte ge upp. Att vi inom sporten kan få den finaste utmärkelsen av alla vid 40+ ålder och mer än så. För att det är ett livslångt lärande att lära sig om häst och lära sig att rida och vi kan alltid, alltid, alltid bli bättre. Vi som röstat vet vad som ligger bakom dina framgångar. Du har tränat ett helt liv inför just detta. Vi som röstat vet vad du talade om där på podiet när du lyckligt gråtande tog emot ditt pris – om det perfekta samarbetet med ett djur så magiskt och så kraftfullt som hästens.

Tack för att du är en så stor inspirationskälla och förebild för alla gamla och unga, män som kvinnor, som dagligen kämpar för att bli lite, lite, lite bättre inom vår sport. Vi fortsätter drömma om våra framgångar, tack vare dig, – och vet att vi alltid kan komma vidare. Och du visar att för att lyckas behöver vi visa stor respekt för vår samarbetspartner hästen – vilket gör att vi har en stor respekt för andra oavsett situation – vi behöver besitta en stor ödmjukhet inför vad vi gör och- vilket gör att vi är ödmjuka i vår inställning till det mesta här i livet – och verkligen ha kärlek till vår sport och dess viktigaste subjekt – hästen – och  vårda den och sköta om den på bästa sätt. 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.  Precis som du.

 

GRATTIS till ett välförtjänt pris!!!!

 

 

 

av

En ryttarpappa med koll

Ingvar Fredricson är Sveriges mesta ryttarpappa. Inte nog med att han själv varit framstående veterinär och chef för Flyinge. Han är pappa till elitryttarna Jens och Peder Fredricson också, två ryttare jag gärna tittar på när de rider ch tränar hästar (vilket jag inte kan sänga om alla elitryttare tyvärr). Så härligt är det då att läsa hans tankar och funderingar på det där med hästhållning. Jag har också fått förmånen att höra en av hans föreläsningar, och det var en inspirerande upplevelse.

Hållbarheten är för Ingvar den främsta egenskapen hos en häst. Hur talangfull och fin den än är, är det ingen glädje att ha en häst som inte håller för ridning. Och här handlar det inte bara om själva aveln. Det finns mycket vi själva kan göra för att få den unga hästen att hålla ett långt rid-/körliv. Bland annat handlar det om att hålla hästar på ett sätt som stärker kropp och själ – ute i kuperade och varierande hagar. Det är de två första åren som är allra viktigast. Men om jag får tillägga, behövs lite underhåll under livet också..

Ingvar har också fokus på hästarnas bakdel – motorn på hästen. Det är den som ska orka bära upp mer av vikten på hästen för att få balans i kroppen, även med en ryttare i sadeln. ‘Det tar tid att bygga upp en häst, så skynda långsamt, menar Ingvar. Bättre vänta med visningar, än att hasta på och slita och inte byga rätt.

Förutom det, poängterar Ingvar att han tycker att vi inte behöver så mycket prylar på hästen. Den klarar sig fint ändå. Lindor, täcken och till och med skor kan undvaras mycket mer än idag. Vi täckar på och lindar på, skor och har oss, utan att för den skull veta riktigt varför. Att vara utan allt detta, när det inte behövs, stärker kroppen på hästen.

En hel intervju med Ingvar går att läsa på Hippson