Sweden International Horseshow, en betraktelse

Japp – det är precis som vanligt. Efter varje SIHS, eller Sweden International Horseshow som det heter, lovar jag mig själv att nästa år ska jag minsann ta mig tid att åka till Friends Arena och kolla in hela spektaklet. Men jag antar att det lär bli samma visa då. Jag var där ganska mycket när det begav sig i Globen och allt startade. Tydligen 25 år sedan i år. Tiden går fort när man har roligt. Annars också…..

För med ett gäng hästar hemma, och glada elever som gärna hälsar på och skapar sådär bra myshelger som bara de kan göra, så blir det liksom inte av. Inte i år heller. Men vi kikade, som vanligt på teleburken, numera via SVTPlay. Det är inte dumt det där med modern teknologi. Vi kunde rida när vi ville och kika på dressyr, hoppning och show när vi ville. Lite bekvämt är det allt. Kanske därför jag inte orkar masa mig till jättearenan i Solna?

Det var mycket som hände på arenan i år. Blev lite förskräckt när jag såg mitt favoritinslag shettisgaloppen. Tre hästar lösa, varav en sprang över den lilla ryttaren. En häst tappade tränset. Det var väldigt rörigt. Jag var mer inne på att kolla att alla var OK där på skärmen än att notera vem som vann. Inte blev det mindre rörigt när två stycken islänningar sedan totalkrockade i en uppvisning. Herre min je – jag satte i halsen igen. Börjar jag bli harig såhär med åldern, eller fanns det ovanligt mycket missar? Barnen som tippade omkull bakom fjordingarna när de tolkade efter dem i julparaden kändes åtminstone lite mindre vådligt.

Förstår mer och mer varför jag håller på med dressyr. Läste dock om en ung spanjor som bara helt nyligen dog den vägen också. NÄe fy- på SIHS var det i alla fall mycket lugnare när det var dressyr. Patrik gjorde en riktigt trevlig ritt. Kanske han ska ha fullt upp med annat (han jobbade hårt under helgen med detta projekt ”top 10” vad jag förstod), så är han avslappnad och låter Deja göra sitt. Mjukt och fint vart det i alla fall. Men favoriten hos mig i årets startfält är helt klart Therese Nilshagen. Jag fattade enormt tycke för hennes ridning under EM i somras, och i küren här på Friends var hon inte ett dugg sämre. Tvärtom.

Så nog blev jag glad, om än inte förvånad över att hon har min förste och kanske än idag störste idol Balkenhol som tränare. Och att hon började karriären som ridskoleryttare (till råga på allt från samma ridskola som jag en gång började min ridbana) gör det inte sämre. Hon lär ha fått sin första häst i år, ett föl. Tidigare hästar hon ridit och den häst hon har idag som samarbetspartner, Dante, är inte hennes. Det går att göra ridkarriär utan egen häst också. Det gäller att hålla sig framme, arbeta hårt och inte minst ta det hela seriöst om man vill komma någonstans. Det har helt klart Therese gjort.

Frihetsdressyren i år var annorlunda. Tre friesrar som satt som mina schäfrar och såg nöjda ut. Största kritiken var nog mest mot att han lät en häst kliva upp på en annan – det såg vådligt ut. Men jag gillade hans kommunikation med hästarna. Den var väldigt lågmäld och mjuk. I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om denne man vars namn jag har svårt att ha kvar i minnet. En annan frihetsdressyr stod Rosi Hochegger för. Lite fånigt i min smak kanske, men hästen verkade ha det ganska kul i alla fall när han gick och la sig i sängen med täcket över den stora kroppen, liksom publiken. Och hundagilityn kan jag gärna vara utan på en hästshow. Kunde åtminstone vara proffs och inte kändishoppning, något det verkar gått inflation i.

Bäst såklart var i övrigt Peder Fredricson, vem annars? Vår fixstjärna nummer ett. Väldigt välförtjänt och nog visade han vem som regerar på hoppbanan, i alla fall när jag hann titta. Och pukhästarna, dessa vackra och ädla djur som bara står där stoiskt när det dundrar som sjutton rakt ovanför öronen. Sorgligast var annars Fredrik Perssons hästs öde, men det har jag ju redan skrivit om här i bloggen. Skickar mina varmaste tankar igen. Att inte få fira sitt silver, utan sörja en förlorad vän är illa nog. Snacket i sociala medier måste ligga som en våt filt över denna sorg också, mitt i alltihopa. De pratar om respekt för de levande. Vilket jag skriver under på alla dagar i veckan, varje minut. Men ger de denna själva? Det var en aorta som brast säger veterinärerna. Det händer över tusen människoindivider bara i Sverige varje år. Men då skriker ingen, förutom närmast sörjande.

Annonser

Om äldre älskade hästar, och ridlöst pyssel

Ett av de mest populära inläggen på den här sidan är den som äldre hästar. Inlägget har nästan tre år på nacken, men läses fortfarande av många. Ibland dyker det också upp frågor och funderingar, eller bara hälsningar och information om gamla älskade hästar som tas väl om hand av sina mattar eller hussar. Idag dök ett meddelande upp som ställde frågan: vad gör man med en äldre häst som man vill jobba med men som man inte kan rida för att man helt enkelt är för lång?

Själv har jag inte riktigt det problemet. Mina gubbar – nu 24 resp 26 år går fortfarande bra under sadel och jag och mina elever är små och nätta på dessa stora klunsar. Vi rider dem i skogen och har mys. Banan blir det sällan numera. Vad ska vi träna på – vi som redan kan ”allt”? ;-)…. 26-åringen fick i och för sig vara med på höstlägret med en vän och lätt ryttare som han visade sig älska! De hoppade och dressagade på banan som om de aldrig gjort annat. Alex hoppar med YasmineOch när jag red ut senast, vilket är för bara några timmar sedan, ja då lekte han unghäst och tassade iväg i småtrav och försökte öka hela tiden. Vilken underbar känsla att veta att han fortfarande kan, den härliga gamlingen.  Tänk att jag haft honom i snart 20 år, och jag kan inte bli mätt på hans sällskap.

Men åter till frågan. Det finns så mycket vi kan göra med hästar utan att rida dem. Tömkörning är en gren som verkligen kräver sitt. Bra träning för hästen och som en egen sport i sig. För det är otroligt vad man kan åstadkomma på töm – om man är duktig! Det är svårt, men kul. En annan grej är hästagility, att jobba över en hinderbana med mål att ha hästen helt lös. Det finns också tömkörning på långa tyglar att prova. Vad jag numera kallar sedvanlig markhantering är också kul! Flytta fötter med hjälp av energier och kroppspråk – utan vassa kommandon, drag och slit eller putt. Bara be, och släppa iväg… Backa ett steg, be om ett steg framåt, här finns också mycket att göra. Det är buskul och något jag jobbat mycket med med unghästarna. Det är lärorikt inte minst för att det blir ett sånt samspel mellan häst och människa. Markhantering för mig handlar nämligen om kommunikation, om ömsesidighet och om förtroende. Inte om något som helst annat. Marhanteringen kan sedan övergå till rena frihetsdressyren. Löshoppning är ytterligare något som är roligt att jobba med. Det är inte alltid som det behöver vara så högt. Gymnastikhinder, gärna fler på raken är perfekta för såväl unga som gamla hästar. Och så finns ju alltid den härliga promenaden i skogen också. Tillsammans. Bara du och hästen. Ett tips som är obeskrivligt mysigt, om vädret är fint och man har mycket att tänka på.

Vad hittar ni på med era hästar när ni inte rider?