Carl Hester konstaterar att jag inte är ett UFO

Den 13 oktober brakade en riktig hästfest loss på Strömsholm – en hästfest för alla hästälskare som är inne på det där med ridning för framgång. Och då menar jag inte rosetter, utan i form av glädje och hållbarhet. Det var demontränaren Carl Hester som höll clinicen, en tränare som har blivit ett föredöme och ledstjärna runt om i hela världen för sin förmåga att plocka fram champions. Han står bland annat bakom Charlotte Dujardins två OS-guld och två VM-guld med underhästen Valegro, Valegro som kostade 40 000 kr och som till en början var tänkt att bli hopphäst. Men som visade sig vara det bästa som går att få på en dressyrbana, i alla fall om Charlotte sitter i sadeln och om man rider som Carl Hester instruerar. Charlotte och Valegro håller världsrekordet i alla GP-program. Carl Hester själv är inte så dum på ridbanan heller. Han var med i VM som 23-åring första gången och har sedan dess plockat en och annan medalj, inte minst guld i lag i OS.

Carl Hester har gjort sig känd för att vara mannen som kan kombinera tysk dressyrteknik med brittiskt hästmannaskap. Teknik med känsla och förståelse för hästar som väsen, i en succémix som går utöver det vanliga. Hans pedagogiska ådra och hans intresse för den mentala biten i träningen är en del av hans stora framgångar. Han har förmågan att hitta fram till varje elev, utan att få hen på defensiven. Detta märktes tydligt i clinicen på Strömsholm, en clinic som var utsåld månader innan eventet.

Med brittisk spetsfundighet, en stor dos ödmjukhet och inte minst oceaner av kunskap lotsade han unga hästar med erfarna ryttare och erfarna hästar med unga ryttare till en helt ny nivå, bara på någon timme. Det var fantastiskt att se hur han på ett positivt sätt, och genom att fokusera på en sak i taget lyckades nästan transformera ekipaget till något helt nytt, så mycket mer avslappnat, så mycket mer givande. För visst fanns det förbättringspotential hos de ekipage som kommer, och Hester hittade nyckeln till förbätrring i vartenda ett.

Han är en duktig instruktör. Och det gör honom populär. Men för mig var det innehållet som var det viktiga – ett innehåll jag blev så glad över att höra, och som fick mig att känna att jag är på rätt väg. Även om Carl Hester är i premier league, och jag i farmarligan så är jag ändå på samma spelplan och spelar samma spel med samma upplägg och samma mål. Så vad var då det egentliga innehållet i det han sa? Vad i själva tänket är det som var så viktig för mig?

I min hästvärld möts jag ofta av många funderingar över det jag säger och vad jag ser behöver göras för att ekipaget ska bli bättre – inte minst för att jag kommer med andra förklaringsmodeller än vad en hel del andra tränare gör. Det här är något jag ibland blir smärtsamt medveten om, men som på intet sätt hindrar mig från att fortsätta arbeta på det sätt jag gör utifrån den förståelse jag fått av hur det där med hästhantering och dressyrridning är tänkt att fungera, och hur man jobbar med en häst för långsiktig framgång. Men det skaver ibland att höra att jag är ”annorlunda”, liksom ett UFO bland andra tränare. Men nu fick jag ett helt vattenfall i min kvarn, så det är bara att mala vidare – för hållbarhet och framgång. För det han sade var så på pricken det jag själv så aktivt jobbar för. Här kommer några av grejerna:

  1. Carl Hester tyckte många av ryttarna red för fort och forcerat. Hans kommentar var att hästen behöver hinna ta igenom rörelsen i hela kroppen och det hinner den inte om den går fortare än vad den är tränad för och kan balansera upp. Själv skrattade jag lite inombords när han berättade detta, och i mitt sinne undrar jag hur mycket mina ungdomar här på gården tröttnat på mina uppmaningar om att ”inte rida fortare än vad du har balans för”.
  2. Jag tjatar om takt, lösgjordhet kontakt och att man måste hitta en bra takt och avslappning innan vi kan sätta energi i hästarna. Carl Hester påpekade om och om igen att balansen kommer först – och sedan energin. Då takten bygger på balans, kan jag inte annat än att småle för mig själv.
  3. Carl Hester letar efter ”willing energy” – inte den forcerade eller tvingande, utan den lätta och viljan att jobba. För mig är det viljan att arbeta som är framåtbjudning – när man får den där vakna och pigga och samarbetsvilliga hästen som glatt säger ”javisst!” när man ber hästen om något. Inte helt olikt det Carl Hester menar med willing energy.
  4. Raktriktning ger trygghet. Och hästen ska vändas med ytterhjälper och hållas rak innan vi kan forma hästen i bålen. Att vända med innerhanden förstör såväl balans som kontakt. Och jag menar att detta är grunden för willing energy – en häst i balans.
  5. Grunderna är roten till allt – gott såväl som ont. Sitter grunden går det att gå vidare till större mål. En bra grund är att sätta riktigt bra övergångar – börja med de ”enklaste” – inte så enkla de heller: skritt-trav-skritt. Sedan kan du gå vidare. Jag är kanske lite vääääääl långsam i min utveckling och blir aldrig nöjd med grunderna, men hellre det för hästens skull, tänker jag.
  6. Micropauser och chans för hästen att gå framåt nedåt med nosen emellanåt gör under för hästens själ och kropp. Själv är jag så ”lat” att jag gärna micropausar både en och femton gånger per pass 😀
  7. Rid inte och mata på för länge och för ofta. Det gör ingen häst glad utan trasar sönder the willing power i hästen. HÄsten blir däremot desto gladare av ett riktigt hästliv och livet i naturen. Hester kör med 4 pass ridbana och sedan uteturer plus en ledig dag. Även före och efter passen kommer hästarna ut för ”hacking” (ett underbart engelskt ord!). Unghästarna tränas mindre än så, får långa återhämtningspauser (där de är bättre efter än före!) och får gå i lösdrift. Själv är jag än kaxigare – mina går ute året runt i lösdrifter om de inte verkligen vill och behöver vara inne några timmar per dygn (ytterst känsliga alternativt inte hundra procent friska och behöver omvårdnad och ro eller om vädret verkligen är skunk) och vi rider ut så mycket vi bara kan och förmår – det är guld för ryttares själar också.
  8. Öppnor är super för samling, rundning i bålen och rakriktningen. Många sådana ger en stark och glad häst. Det här har jag hört och anammat förr – Perry Wood sa till exempel en gång för många år sedan – tänk att så sneda övningar kan ge en rak häst! 😀 För min del tycker jag slutorna är än snäppet bättre, men det är jag det.
  9. Shaping är en bra grej. Inget är perfekt från början och vi uppmuntrar försöken och filar vidare på det genom att leka och lotsa fram fler än mer lyckade försök. Hester kör det här all the way.
  10. Handen ska tänka framåt. Allt vi gör med hästen ska vara fram till bettet via handen, inte tillbaka och hämmande för att krulla ihop hästen ”på tygeln”. Även och kanske framför allt i halvhalter. Den ska vara stilla och tyst och inte sätta hästen ur balans. Tänk en U-formad hals där nosen sträcks fram i halvhalten. Inte att nosen trycks ihop och hals och huvud formar ett v.  Tänk istället halvtframåt så blir det rätt. https://dressagetoday.com/theory/dressage-solutions-forward-half-halts-to-open-the-throatlatch
  11. Ha kul och fokusera när du rider! Tänk balans, fin sits och var stolt däruppe. Du lotsar en guldklimp! 😀 Blir ni vänner kommer din vän hästen att kompensera för dina brister, likväl som du kommer kompensera för hästens. Det är ett framgångsrecept!

Han sa mycket mer roliga saker – och för varje sak han nämnde, desto bredare blev mitt flin. Värt att nämna är kanske att ju springigare en häst är – desto mer ska du rama om med skänkeln (inte tvärtom som många vill göra) och desto segare en häst är, desto mer still och tyst med skänkeln ska du vara. Det är något jag själv erfarit den svåra vägen, och fått en sann aha-upplevelse av. Han nämnde också tydligt att man ska ta sig tid! Och alla hästar utvecklas inte på samma sätt inom samma tid. Det tar tid att utbilda för långvarigt och hälsosamt samarbete. Den som satsar på ungchampionat når inte alltid hela vägen (ganska sällan faktiskt) utan hastar allt och det kraschar fort. Den som satsar med ett längre perspektiv får också mer hållbarhet och hästen är fräsch livet ut. Och i allt han gjorde fanns glädje till arbetet och inte minst kärlek till hästen – som väsen och samarbetspartner. Så bra! Så härligt att se att detta faktiskt är på riktigt.

När jag gick därifrån konstaterade jag ganska så högt ändå till mina kära hästälskande vänner som också var med den dagen att – ”Jag är nog inget UFO ändå, som vissa verkar tycka!”. Jag fortsatte efter en stund ”Det här köper jag, och om demontränaren har samma uppfattning så är det väl inte så tokig väg att gå i alla fall, när allt kommer omkring. Hästarna gillar det, jag gillar det, och Hester gillar det. Det är bra nog för mig.”. Jag fick många samstämmiga hummanden och kommentarer till svar, och insåg att vi nog redan var frälsta innan vi kom dit- på den väg Hester slagit in på och den lära han försöker sprida. Nu hoppas vi att fler följer med och vidare på färden – för det handlar om etik och moral och HUR vi når resultat – med hästen med på noterna och genom glädje och samarbete. Och genom kunskap om hästens förutsättningar, beteende, anatomi och behov. Allt detta och en ryttares position och följsamhet och kunskap om inlärningsteori därtill. Ingen har sagt att det är lätt med hästar och ridning, och ju mer man förstår och begriper desto mer inser man hur mycket man har att lära sig. Vi är i farmarligan – Hester i eliten. Men vi går samma väg och kanske en dag är vi där han är, om vi jobbar hårt och klokt nog.

Annonser

Hästfestligt värre i Golega

Vardag byttes mot äventyr när vi som jobbar som tränare på Häståkeriet fick chansen att åka till den fantastiska och helt unika hästfesten i Golega. Golega är Portugals hästhuvudstad och två gånger varje år fylls staden med tusentals människor och lika mycket hästar. Alla belamrar de gator och torg i en aldrig sinande ström och hästshowerna avlöser varandra. Här samlas hästälskare, hästköpare, hästsäljare, uppfödare, ryttare och alla andra som vill se en skymt av en vacker häst för att njuta av atmosfären, hästlukt och inte minst hästmingel!

Det var som att komma till ett hästälskarnas paradis, där vackra ridna lusitanos vandrade sida vid sida om körspannen och oss fotfolk. Företrädesvis män, men också många damer och en hel del barn red och körde runt på dessa ståtliga springar som om de inte hade gjort annat. Vilket antagligen också var sant. Vissa småttingar var inte många år gamla och nådde knappt ner nedanför sadelkåporna. Inte för att det hindra dem från att rida runt på hingstar i full galopp mitt i folkvimlet. Utan att någon person dog eller blev skadad. utan att någon föll av, utan att det blev kaos. Kan ni tänka er!!!! Och inte ens hade ungskrällena någon hjälm på sig ,utan fina fina hattar som var på svaj och matchade den perfekta utstyrseln. För här klär man upp sig för att rida, och rider stolt runt med sin häst, oavsett om man är hobbyryttare eller proffs.

För en person som lever i ett land där man väldigt noga skiljer djur från människor, inte minst rent fysiskt i olika miljöer där det finns få tillfällen för en person som inte är hästtokig och själv letar upp ett stall att ens se en häst på håll, var det här som att komma till en annan värld. Och jag misstänker och känner – att det är vi som är unika, kanske inte riktigt på rätt sätt?  Varför har vi i Sverige en sådan allmän allergi att vi inte ens tål att se hästar på nära håll om vi inte aktivt söker upp dem? De har levt med oss, bär sin historia på sina ryggar och har varit en del av civilisationen i många tusen år, och är så på de flesta andra håll i världen fortfarande. Men inte här. Det är märkligt. Och lite sorglig. Men här fick de ta plats. Och det med råge

Och det var en annan sak som slog mig mitt i gyttret av människor och hästar. Här var det heller ingen som ryade eller försökte stoppa en häst. Här var hästarna självklara, och deras energi likaså. Stressade hästar möttes med en lugn hand, eller ett lugnt samtal. Inga ryck och slit, inga rop, inga vinande spön över hästar som inte gjorde som det var tänkt. De fick vara som de var och man försökte anpassa vad man gjord efter det och lugnade och gick vidare.  Och även om det var tusentals hästar som gick runt, och de ibland var så nära att det inte ens gick att trä ett pappersark mellan två hästar, var det ingen som sparkades ingen som högg. Ingen aggression och ingen panik.

Och det handlar förstås inte om hästarna. Det handlar om människorna – vad de gör för hästarna, vilken vana vi ger hästarna att hantera sådana här situationer och om vi lugnar dem eller stissar upp dem genom våra försök att få dem lugna. Det handlar om hästkunskap. Det som ger mer säkerhet än vad någon hjälm i världen kan göra, eller väst heller för den delen.

Och alla hästarna bodde lite överallt i staden – i garage, i spiltor mellan husen och även under presenningar. Om länsstyrelsen sett detta hade nog samliga fått djurförbud med svenska mått mätt. Men trots det hörrni – så verkade den överväldigande majoriteten av de här hästarna ha det omåttligt bra. Inte minst för att de hade hästmänniskor med kunskap runt omkring dem.

Sedan kan man alltid diskutera ridningen –  vissa gick uppenbart under lod konstant, man red gärna timme efter timme (antagligen begränsat under själva veckan då det var ett stort event), stängerna som kanske var hårt åtdragna och annat mekaniskt. Vissa ryttare var otroligt skickliga, andra not so much. Men det fråntar inte mitt intryck av att vi har mycket att lära av dessa portugiser i deras inställning till hästarna.

Jag tar med mig den underbara stämningen, de enormt vackra hästarna som fotografier i mitt minne men kanske framför allt insikten av att vi människor har en förmåga att konstra till det, försvåra saker och göra saker farligare än de är. Att vi här i norr alienerar oss från djuren och därför förstår dem för dåligt och därmed inte på ett säkert kan ha dem med någonstans. Och att det faktiskt är väldigt väldigt sorglig.

 

Tack alla ni som lagt upp era filmer på facebook och som jag kunnat länka till här!

 

 

Vi har tid

…och hästar tar mycket tid och kräver tålamod. Är det något jag lärt mig är att allt med hästar måste skyndas långsamt med. Så fort man jäktar för att få något gjort går allt åt pipsvängen. Det är som förgjort. Hästar och tid hör helt enkelt inte ihop.

Och stressar vi slarvar vi så då blir ingenting bra heller, även om det för stunden fungerar. Tar vi oss inte tiden att träna in något, utan bara hoppas att det funkar, kan det hela dessutom bli farligt.

Det finns massor med vardagsgrejer jag tycker många slarvar med. Det där med att sadla och tränsa i lugn och ro, och se att hästen är med på noterna. Lära hästen att det är okej att bli sadlad och att deras uppgift är att stå still när sadeln kommer på (även om man har hästen lös). Lära hästen att det är trevligt att bli tränsad (vilket också innebär att man måste orka tränsa på ett trevligt sätt), att vänta in en häst som tvekar istället för att tvinga sig på den så fort man möter minsta motstånd. Andas en minut – så går det mycket fortare. Och faktiskt – så kommer du spara en enorm mängd tid framöver – för om du skaffar dig en häst som är lätt att tränsa (genom att du lärt den att det är trevligt och angenämt och att allt sker på ett lugnt sätt) så kommer du ju inte behöva tjafsa varenda gång sedan, i resten av hästens liv. Det ger många timmars vinst. Men ändå verkar folk inte hinna detta i början? Dumsnålt kanske? Dumsnålt med tid…..

Än viktigare att ta sig tid är när vi rider. En galoppfattning när hästen är ur balans bara för att du vill ha en galoppfattning just då, blir det ingen bra träning av. En galoppfattning som sker i balans, och som alltid sker i balans, blir det däremot en champion av. Sådant tar tid. Att lära sig. Att kunna utföra. Att kunna vänta in under ridpasset.

Men allra viktigast är det när vi pratar om att utveckla en häst, eller försöker få en sjuk häst frisk. Hästar behöver eoner av tid för att utvecklas. De behöver god systematisk träning som sker i ett litet pyttesteg i taget och att man verkligen lägger en god grund för hästens utveckling. Här slarvas det och det här diskuteras flitigt i medier lite överallt. Men få verkar fatta att det handlar om just deras hästar – för de kan ju hoppa och studsa eller får godkänt på dressyrprogrammen. Så länge det varar ja. Sedan blir det risk för höga veterinärräkningar och hästar som stannar på LA istället för kommer vidare, för att en grund inte satts som den ska.

Och halta hästar sätts ofta igång alldeles för snabbt. Det ska liksom bli superatleter av hästar på nolltid, utan systematiskt träning? Kroppar fungerar inte så. Prova själv. GÅ från soffpotatis i november utan att ha sprungit en meter till Stockholm maraton (sker i början av juni) nästa år. Och se hur din kropp mår sen. Någon kanske klarar det, vi andra får brutna kroppar. Och vi kommer framför allt aldrig att vilja springa en meter till om vi försöker ändå. Näe – det måste få ta tid att bygga upp en kropp och en knopp, oavsett om man bara är ovan eller varit dålig. Så tid – det är den bästa vännen vi har. Om vi använder den väl och skaffar oss mer. Själv önskar jag mig en sisådär 28 timmar per dygn istället för 24. Skulle underlätta. Det finns så mycket att göra, så mycket att lära och så mycket att träna in. Dagarna räcker ju inte till!

P.S Det var en av mina elever som berättade att SPanska Ridskolans Legendariske Chef Podhajsky sagt till sina elever att ”de har tid” när de skulle fatta galopp. Mycket klokt tycker jag – så nu använder jag frasen ofta, ofta!

Rutiner

Rutiner. Kanske ett tråkigt ord för många, men för mig och många med mig har det en frigörande effekt. Då behöver man nämligen inte ta beslut hela tiden, något som tröttar ut hjärnan och upptar tankeförmågan. (Det kan man t ex läsa om här: https://www.scientificamerican.com/article/tough-choices-how-making/). Med rutiner så behöver jag inte fundera – beslutet är taget för länge sedan och det går i gamla banor.

Mina morgnar är sådana, mina kvällar likadana. De spenderas i stallet, så klart. Och jag utför mina sysslor på ungefär samma sätt så att jag vet att jag inte glömmer något, även om jag funderar på annat: på en häst som mår lite sämre eller ser lite glåmig ut, på vad jag behöver köpa in framöver, på hur jag kan utveckla verksamheten och på hur jag själv kan bli bättre på det där med hästar.

Det senare har jag fått lite hjälp med på senare tid – jag fick nämligen en liten push på att jag skulle göra upp planer och mål – kortsiktigare och långsiktigare – för var och en av hästarna. Se där – då har man tagit ett par beslut till som bara är att följa. Då kan jag träna vidare med mål i sikte utan att hela tiden fundera på vart det är jag är på väg och vilken häst jag ska prioritera just nu. Det ger också frihet och tid, och inte minst motivation!

Och inte tror väl jag att det kommer att bli så att planerna går i lås, och att vi sätter alla mål. Ett har ju redan kraschat så här bara veckan efter att jag satte den. Vår arma eos gick och drog på sig en muskelbristning som hette duga och där försvann en möjlighet att gå framåt. Istället kom tankar och funderingar på hur vi bäst hjälper honom nu så att han mår bra och får vila upp sig ordentligt och hur vi så småningom, på andra sidan nyåret, kan sätta igång honom igen. För vi hoppas ju han repar sig snabbt, men vet också att det där med muskelskador kan bli långvariga historier som man ska ta det försiktigt med så att vi inte gör honom illa i ivern att få igång honom snabbt. Allt måste få ta sin tid.

 

John Ricketts på Isaksbo

En strålande vacker dag. Efter morgonpass i stallet styr jag kosan mot Avesta, timmen bort, för att kika in John Ricketts. Solen gassar och jag möts av ett glatt gäng redo för lärdomar. Jag, alltid lika funderande när jag ser och hör någon som jag inte sett för hålla clinic, vet inte vad jag har att vänta. Ibland är det himmel och ibland är det rena pannkakan när det kommer till clinics.

Men det visar sig vara riktigt bra och riktigt trevligt. Kan säga att de youtube-klipp jag sett inte riktigt gör John Rickets rättvisa. Med en lugn och mild ton och föredömlig konsekvens i sitt system berättar John om att aldrig bli arg, aldrig förvänta sig att hästen kan något utan att vi har lärt den det, om att vi själva kan bli bättre människor när vi umgås med hästar och att vi, om vi vill lyckas bättre i samvaron med hästarna, också ska gå till oss själva och förbättra vad vi gör. Vi är lärare, hästarna eleverna. Hästarna blir aldrig bättre än dess lärare.

John pratar om säkerhet, om att ha en plan och ett mål och att gå små steg mot målet. Men att många inte har mål ,eller ens vet vad de vill när de jobbar med hästar. Och hur ska då hästen veta? Och att vi sedan blir arga, när det är för sent, för saker hästen inte förstår. Hästen har inte bett om att vara med på jobbet, och hästarna har inga intentioner att göra något fel. De vill bara överleva. John påtalar flera gånger att det inte handlar om att dominera, utan om att sätta grundregler. Och att grunden behöver sitta ordentligt innan vi går vidare.

Sedan går vi ner till ridhuset och kikar på en ryttare med en trevlig häst som tränar lösgjordhet när det är orosmoment runt. Det handlar inte om att hästen inte ska bli rädd för paraplyet eller de presenningar som ligger där, eller om att inte bli rädd för de ljud John envisas med att åstadkomma lite då och då. Det handlar om att veta att om man jobbar på och lyssnar på sin ”lärare” (se ovan), så kommer allt gå bra.

Det tas steg för steg mot de svårare områdena. Små och konsekventa. Först på backen sedan på hästryggen. Inget är perfekt idag, men det syns att det byggs för morgondagen och att målet är tydligt och klart. Det syns på hur han lägger upp varje steg i träningen, det syns på hästen. Det gäller att aldrig göra det svårt, det gäller att alltid gå ett litet steg framåt.

Till sist, i alla fall det jag hinner se, innan vårsolen och arbetsuppgifterna som finns när våren kommer tvingar mig tillbaka till gården, kommer en liten treåring in som John hanterar på egen hand. Här pratar John om trial and error, att stanna upp när hästen gör det förväntade (eller good enough, till att börja med), Och varje gång det blir bra så kommer också ett snack med hästen om att den är jätteduktig och bra, om det jag kallar micropauser och hur man kan lägga upp träningen på en unghäst. Med tio minuter per tillfälle varje gång hästen tränas, och hur ofta beroende på hur hästen är och hur den tar emot ny kunskap. Det handlar om att flytta fötter, att få hästen att förstå att tänka framåt men inte på och över människan, om att hitta hur den kan förflytta sig på volt, om att flytta fram- och bakdel separat och sätta grunderna från marken så att de funkar när man sitter på. Och vi får inte glömma hur han berättade om vikten av att kunna rygga en häst korrekt och fokuset på hur….

Det finns många beröringspunkter med min egen filosofi och träningsupplägg (hästen som samarbetspartner, tydlig grund där hästen förstår varje steg, det systematiska arbetet i att sätta enkla och egentligen få men konsekventa grunder, lugnet då man jobbar professionellt och inte låter affekten ta över, kärleken till hästen som väsen och glädjen i att jobba med dessa fina djur) som gjorde att jag kunde relatera till Johns jobb på ett enkelt sätt och nog kunde snappa upp åtminstone en hel del snabbt (även om jag missat en hel del i den här korta återgivningen och säkert i övrigt också). Det är en annan aproach än vad jag har, men många vägar leder till Rom som bekant.

Jag vet däremot inte hur mycket andra hinner plocka upp på en enda gång om den här typen av markhantering är en helt ny företeelse – det var mycket info på relativt kort tid. Och mycket jobb krävs för att omsätta det i praktiken, med timing, att kunna avläsa en häst korrekt och med kroppskontroll. Men det finns ju alltid chansen att se honom flera gånger och plocka upp lite här och lite där för att få en vettig bild av hans jobb och alla de detaljer som är viktiga. Och John verkar vara den tålmodiga varianten. Antar att han gjort en och annan clinic i sina dagar. Ändå berättar han engagerat, sakligt och med en pedagogik som gör saker så tydliga som möjligt, även om det är som sagt många detaljer.

Jag beundrar hans tålamod och hans envetna jobb för att sätta grunderna i hästen inför det arbete den ska utföra med människan. Sådant behövs det mer av, och om det är tränare som han som orkar utföra jobbet, så är det fingemang – för såväl hästar som människor.

Näe, nu ska jag ut i solen och pyssla med mina egna hästar. Vi har en bra grund att stå på och vi ska klampa vidare i utvecklingen och ha en rolig dag tillsammans. För det var kanske det enda jag egentligen saknade – en liten diskussion om man faktiskt kan få hästen att göra mer än att ”stå ut” med sina lektioner och sitt arbete med människan. Utan att det kanske faktiskt går att till och med skapa ett så bra team ihop, att hästarna faktiskt också VILL vara med på tåget och jobba med oss. Men det får jag fråga John om nästa gång, liksom mycket annat jag funderar vidare på och skulle vilja ha hans synpunkt på.

 

Underbara ungar- något att satsa på!

Nu har vi haft en sådan där underbar kväll här på Lövslätten igen – en kväll där stallet fylls med glada, vetgiriga och hästtokiga barn och ungdomar. Det känns och märks att vi när det är tisdagskvällar i stallet. Skratten avlöser varandra och vi möts i en gemensam vilja – att få vara med hästarna.

Lövslättens Hästklubb har kört öppna stallkvällar varje tisdag sedan sportlovet. Vi bjuder in alla som vill vara med – ingen kan för lite eller för mycket och alla är välkomna här oavsett. Bara man är snäll och under 18 år. Helt gratis! Vi pysslar med hästar, rider en liten sväng eller tränar hästagility. Och vi har insett att vi alla här har mycket att lära av varandra, och vi ger och får väldigt väldigt mycket. Vi hjälper varandra, vi löser eventuella trassel och vi finner glädjen i att vi alla vill umgås och vara med de fina djuren här på gården.

Jag är övertygad om att hästarna har lika roligt, liksom vi vuxna som lotsar, berättar och visar. Vi lär oss mycket hela tiden – allihopa. Det är så en aktiv fritid för såväl barn som vuxna ska se ut idag. Jag är stolt över verksamheten vi skapat med Lövslättens Hästklubb. Vi vet att många barn och ungdomar inte rör på sig tillräckligt idag, och många har svårt att få möjlighet till en aktiv fritid. Fortfarande beror mycket av barnens och ungdomarnas möjligheter till rörelse och fritidsintressen på faktorer som de själva inte kan påverka. Vi vill sänka tröskeln, och låta alla få delta på sina egna villkor och utifrån deras egna förmågor och möjligheter.

Vad vi behöver däremot är lite mer resurser – så att vi kan verka vidare. För vi vet att vi (framför allt hästarna!) gör skillnad – för alla de ungdomar som kommer här varje tisdag. Och vi vill att det ska vara gratis för barnen – så att inte föräldrars plånböcker avgör om de kan vara med hästarna eller inte. Vi ser också gärna att vi får fler medlemmar, och gärna aktiva sådana!

Vill du bli medlem i klubben och stötta vår verksamhet för barn och ungdomar? Betala in 200 kr på BG 5103-8842 Skriv namn på inbetalningen och maila gärna oss dina kontaktuppgifter! helena@losatyglar.se

Det går också att swisha medlemsavgift eller valfritt stödbelopp till: 123 150 90 90. 

Alla intäkter går oavkortat till vår verksamhet för barn och ungdomar – barn och ungdomar som annars inte hade haft möjlighet att få träffa och umgås med de fantastiska djuren hästarna.

Mer om hästklubben kan du läsa om på http://www.hastklubben.com

 

 

Hingstvisning på Lövsta 2018

Den 8 april var det hingstvisning på Lövsta. Vädret var bästa tänkbara och det var en fröjd att åka den långa vägen till Upplands Väsby och den fina anläggningen för att bese skönheterna. Det fanns också en hel del hästar som var intressanta. Såklart var alla hästar jättefina, men en och annan fattade jag särskilt tycke för.

Det där med vilka hingstar man tycker är bra eller mindre bra är inte enbart en poängfråga. Det är också en fråga om typ och smak. Jag föredrar de lite mer stabila som har en bra men också ”lätt” gång. En del av de hingstar man ser idag skulle jag inte kunna sitta på i traven – och hur skulle jag kunna nyttja deras förmågor då, om jag sitter och har fullt upp med att hålla mig kvar. Ett ben i varje hörn är också viktigt, så att det inte blir som att balansera på en lina för att hästen ska klara av att bära sin ryttare. Dessa hästar är jättefina och fantastiska, men inget för mig att avla på – mitt mål är stabila, hållbara och trevliga hobbyhästar på högre nivå

Därför söker jag stabilitet, att det är lätt att reglera gångarterna och att de ser stabila ut, på att hästen är ridbar och med hela tiden utan att ha för mycket nerv. Man lär sig mycket av att se hästarna live – det jag söker kan jag inte läsa mig till. Det är en känsla – skulle jag vilja rida den hästen? – som behövs. Vissa skulle jag inte våga mig upp på, andra skulle jag sälja min lilltå för att få sitta på.

En av de senare – den som blev min favorit är Lövstas Klifton 1329. Den hade allt det jag önskade i en häst – inklusive en stor dos svensk stam! Det var pricken över iet! Det enda jag egentligen inte tyckte var så kul var namnet. Eminenta Caroline Darcourt visade den här hästen med den äran och det syntes hur kul hon tyckte att det var att rida honom. Han var bred fram, såg bekväm ut (hade till och med en closecontactsadel utan särskilt stora stöd) och en härlig och positiv energi. Ja – den här blir det nog ett föl av så småningom på Lövslätten, även om det kanske inte blir i år.

St Erik blev också en favorit. Ridbar som tusen den med och alla kvaliteter jag nyss nämnde på Klifton. Så fin! Liksom Ironman, även om han var så ung….

På hoppsidan gillade jag Point Break bäst, även om jag är urusel på att bedöma hoppehästar. Men sett ur mitt perspektiv – att få en trevlig och bra ”hobbyhäst” om än av högre kvalitet, så blir gångarterna viktiga – att de  skulle kunna användas på en dressyrbana. Och att hästen är cool och trevlig. Det var denna häst.

En del av hästarna var däremot väldigt unga som visades. Det är fantastiskt att se dem och det ska bli roligt att följa deras utveckling. Men jag som vill avla på hobbynivå ska nog fundera ett varv till innan jag beslutar mig för vilken hingst jag ska ha, och jag ska definitivt inte ta en helt ny oprövad hingst då mina kunskaper om stammar och bra kombos till mina ston är obefintlig än så länge. Här finns mycket jag behöver lära mig, och mycket har hänt sedan jag senast spanade in avelsutbudet. Men roligt är det! Och mycket funderande blir det. Ska försöka ta mig iväg till Eklunda också för en hingstvisning. De har ett par intressanta som jag hoppas på lite extra. Så vi får se. Än har jag vare sig valt hingstar eller ston att betäcka (sa välja två utav fyra och det är ju hopplöst!).