erfarenheter i praktiken

av

Hö eller silage, och hur fodrar man egentligen?

I många år jobbade vi järnet här på somrarna varje år för att fixa hö åt hästarna. Jösses vad vi slet. Vi fick hjälp med att slå och vända höet, men sedan var resten upp till oss. Vi balade och körde in kärra för kärra i den stora hölogen. Med över 10 hästar i stallet krävdes det stora mängder (50 ton) och varje bal vägde ca 10 kg och de skulle flyttas minst fyra gånger innan allt var klart. Balen kastades ut från balmaskinen in i en skrinda där alla balar stackades, för att sedan kastas av vid ingången till skullen och sedan lyftas upp i stora pyramider så att allt fick plats. Ja jösses. Mina armar såg ut som Karl Alfreds och för varje år var vi något färre personer som kämpade. Så då gick vi över till att blåsa upp höet med maskin istället. Det var något lättare men fortfarande så blev det väldigt många lyft och väldigt många gånger man fick lyfta höet.

Till slut tog orken slut. Vi fick hitta på något annat. Numera får det blir silagebalar. Nu slipper jag kampen på sommaren och kan stå och titta på när allt görs iordning. Och sedan slipper jag gå med vagnar och balar med hö till alla hästar hela tiden. De står ju på lösddrift så jag ställer helt enkelt ut en bal när den förra är slut med hjälp av traktorn. Vansinnigt smidigt. Och om jag räknar kostnaden för alla timmar jag själv slet med höet så blir det väldigt mycket billigare. Precis som det blir om man köper silage kontra om man köper hö. Hö är dyrt, och det har sin uppenbara anledning – tiden. Dessutom krävs väldigt mycket mer av vädret vid höskörd. Fem dagars uppehåll och torrt väder, till skillnad från silaget som klarar mycket sämre väder vid skörd och balning.

Nu har vi en ytterst duktig kille som rullar balarna så det är knappt någon som blir dålig. Tror det blev en förra året, men det var mitt fel då det gått hål på den när jag flyttade den utan att jag märkte det. Men jag kan sakna det där med hö. Det doftar så gott, isolerade bra på höskullen och kändes mer naturligt. Det höll sig bättre också, än vad balar kan göra. Och balar kan göra mig nervös, då man aldrig vet hur den kommer se ut när man öppnar den, hur hel och kompakt den än ser ut att vara. Ytterligare en grej som gjort mig nervös innan är det faktum att botulinum, listeria och andra konstiga saker kan gömma sig i silage, utan att man ser det. Ett tag var det mycket snack om att det kanske var silaget som fick flera hästar på vårkanten att utveckla wobblers disease.

Tack och lov har jag inte råkat ut för något sådant. Peppar, peppar. Vi är noga med hygienen och flyttar inte balarna mer än nödvändigt (när man flyttar balarna klämmer man ihop dem så att luften i balen trycks ut och ny luft pressas sedan in när man ställer ner den igen. Det förkortar livslängden på balen avsevärt). De flyttas en gång precis när skörden skett (inom 3 dagar ska det ske säger de bönder som kan det där, sedan ska balen silera ifred utan att luften byts ut) och sedan rakt ut i hagen eller utanför stallet där jag öppnar dem för att använda dem.

Sedan öppnar vi hela balen – bort med all plats och det där eländiga nätet. Och sedan får de stå på torr plats och om det är möjligt har jag foderhäck runt så att hästarna inte rör runt silaget så förbaskat. Det är inte alltid jag får loss de där foderhäckarna. Vintrarna nuförtiden är ju isiga som sjutton och det händer att de fryser fast. Men annars så är det smartast, för då blir det mindre spill. Jag förstår inte de där personerna som vågar har plats och nät kvar när de fodrar och bara öppnar upp en del av balen som hästarna sedan förväntas äta ur. I nätverket finns människor som förlorat sina hästar genom att de ätit av nätet som sedan lindats runt tarmar, och plast kan verkligen orsaka kolik. Tro inte på dem när de säger att hästar inte äter sådant. Det är inte sant.

Det händer att mina hästar är på rymmen. Ett par gånger har de också lyckats ta sig till uppställda silagebalar och själva öppnat dem. Då har jag varit nervös, och dessutom sett plast komma ut i bajshögarna. Så att riskera detta frivilligt rekommenderas verkligen inte och det händer att länsstyrelsen också har åsikter om det här, även om det inte står rent ut i lagen att man inte får fodra på det här sättet.

Silage är också bra för hästar som inte ska ha så mycket socker. Förr ville man gärna att en sockerkänslig häst skulle ha hö, men numera vet man bättre. Sileringen gör att sockret minskar i grässtråna så silage har i allmänhet lägre sockerhalt. Då silage innehåller mer vatten behöver hästarna heller inte fullt lika mycket vatten, vilket är ganska skönt på vintern då det kan vara lite besvärligt att få ut vatten till hagarna. Jag kör faktiskt slang året runt. Slangen ligger varmt och jag drar ut den till värmebaljor och fyller på. Det funkar bra, även om det är lite pyssligt. Det skadar dock inte att det blir några liter färre att fylla på varje gång.

Däremot är silage känsligt när det öppnats. En bal håller inte länge så det gäller att man har tillräckligt många hästar som delar på en bal för att det ska fungera. På sommaren när det är som varmast kan man känna att en bal blir varm bara på ett par dagar, och då är det inte lämpligt att fodra med längre. Ibland måste jag öppna en bal då, och eftersom jag har gott om bete blir det inte så lätt att göra sig av med den i tid. Då kan man, om man har lite armstyrka, riva upp hela balen och låta silaget torka. Man måste ha en bra plats för att sprida ut gräset på och vända det ofta. Men det funkar faktiskt bra, även om det är ett ganska tungt jobb.

Men det är inte minst när det händer som jag saknar mina småbalar lite extra. De är ju så smidiga och luktar så gott. Det känns tryggt att hantera och är lätt att portionera. Så när jag inte har så många hästar längre, så går jag nog över till det i alla fall, då mängderna som behövs blir lite mer lätthanterliga. Lite gymping på sommaren genom att lyfta höbalar och känna hödoft skadar ju inte.

Annons
av

W – du fattas mig

Jag vill inte skriva det här inlägget. Det blir för privat. Det är min sorg, min epok i stallet, min värld som blivit grå. Skriver jag det här inlägget betyder det också att det är sant. Att det har hänt. Samtidigt vill jag inte göra annat än att skriva det här inlägget. För att berätta. Om en häst som spelat så stor roll i mitt liv, som var speciell på många sätt, som lärt mig så ofantligt mycket och som jag respekterade enormt mycket. Om en sorg jag vet jag aldrig kommer att undslippa. För jag vet ju hur de är. Jag har varit med förr. Och sorgen den finns kvar, även om den skiftar färg med tiden. Jag vet det och jag vill inte att det ska vara så med W. Jag vill ha henne här!

Det har gått en vecka nu. Och mina tankar med det här inlägget hade kunnat handla om det brutala i att behöva avliva ett så stort djur, om hur det känns när ens älskade häst slår i backen och dess själ flyger iväg mot himlen. Att se blodet sippra ur i takt med livet självt. Det hade kunnat handla om hur viktigt det är att vara förberedd (som om man nu skulle kunna vara det!), och att det är bra personer som är med när det där hemska händer som man har på näthinnan så lång tid efteråt. Innan de andra minnena tar över – de mer lyckliga, de man vill hålla kvar för evigt. Det hade ju kunnat handla om hur man beslutar om man ska avliva med injektion eller bult och vad som ska hända sedan – om man ska välja att få tillstånd för nedgrävning, kremera eller bara se en död kropp för vad den är – död, och låta någon hämta den.

Men det är inte det som fyller mina tankar. Det som fyller mina tankar är den enorma tomheten som blir. Den vansinniga tomheten. Jag har nio hästar kvar, men det var som om W fyllde halva gården och lika stor del av mitt liv. Det var sådan hon var. Hon var ingen lätt häst. Tvärtom. Hon var smart, klok, hade hög integritet, gillade egentligen inte människor och blev arg när hon blev orolig. Hon lärde mig både en och annan läxa under de 21 år vi vandrade sida vid sida. En och annan förresten. Det var verkligen att underdriva. Det är bara att erkänna. Hon tvingade mig att lära mig så mycket mer om häst än vad jag annars hade kunnat, hon ändrade hela mitt perspektiv på vad en häst var och hon fick mig att se världen ur en hästs perspektiv, så bra nu en människa kan göra det. Och det finns inga lätthanterliga hästar i världen som kan göra det. Det kan bara de intelligenta, lite mer introverta och trygghetssökande djuren göra. Hon krävde engagemang, att man var här och nu. Och det älskade jag henne för.

Får du en sådan här häst på din sida och som din vän, kan du lita på den för evigt. Då kommer du aldrig att bli sviken. W blev min vän. Till slut blev lilla W min vän och det var jag stolt över i 21 år. Med ökad kunskap, större empati och förståelse, mer humor och mindre styrning kom jag längre. 21 år är en väldigt lång tid. Hon var med mig på min första gård. Hon kände alla de fantastiska hästar jag har i mitt hjärta – det var hennes vänner, likväl som mina vänner. Hon var den sista av ”det första gänget” som fanns kvar och nu är också hon borta och jag känner mig så förbaskat ensam och gammal. För hon höll kvar de andra på något sätt, för vi hade dessa vänner gemensamt. Hon visste vem jag var då, vad jag blev sedan och vem jag är nu. Så nu har jag tappat en del av den jag var.

Det värsta är att W också verkar ha varit mitt hästliv. När hon blev sjuk för ett par år sedan försvann mitt intresse för ridning och hästar i allmänhet (mina egna hästar är något annat – de är familjemedlemmar och tas hand om utifrån det). Min nyfikenhet på att lära mig nytt inom hästvärlden (det finns otroligt mycket att lära hela tiden!) var som bortblåst. Jag ville bara att W skulle bli bra igen. Det blev hon aldrig. Hon kämpade på i ett par år, balanserade på en skör tråd och mitt hjärta värkte över oro. Sedan gick det inte mer och jag förlorade. Himlen vann och jag kände precis hur orättvist livet är och även om det inte hjälper att bli förbannad så är jag det.

Jag försöker plocka fram de roliga minnena. Och de dyker upp och är i en salig blandning. En W som sätter av i full galopp över blåbärstuvor i tallskogen på lång tygel när jag skrattar åt något. En knasfia som sticker rakt in på en stig jag inte sett i rasande fart. En unghäst som inte tycker jag är vatten värd och lever rullan i stallet när hon blir orolig. Det gjorde hon lite då och då under hela sitt liv, även om jag kom på hur jag skulle göra för att lugna henne med tiden. W som inser att matte håller på att trilla av när vi hoppat ett hinder och stannar och ser till att jag landar i sadeln igen. W som hör min inre bön om att stanna när kompisarnas hästar skenar och de inte kan stoppa dem. Hon går ner i skritt och vi får leta efter dessa ”kompisar” i en halvtimme innan vi hittar dem helt svettiga många kilometer därifrån. På lång tygel. Världens bästa W.

En W som fastnar i kroken till hästtransporten när jag står och pratar med en vän och därmed lyckas dra hela transporten tio meter innan grimman går av. En W som blir tokig när jag är bortrest och skrämmer slag på de som hjälper mig med stallet bara för att vara sitt vanliga jag när jag kommer hem igen. En W som inte låter sig provoceras av det ilskna fullblodet utan erbjuder sig att dela hinken med godismat istället för att låta sig jagas bort. W när hon hamnar utanför hagen och de andra hästarna larmar mig så jag förstår att något har hänt och W bara tittar på mig som om hon tyckt hon väntat lite väl länge på att jag skulle fatta. W som mamma till Sayo när hon bara är den bästa i världen, och hon har Tingeling och Tammy vid sin sida och allt var som förr och som det borde vara. Men ingen av dem finns kvar utom Sayo. Min trikolor. Mitt gäng.

Kvar finns bara spår över att W funnits. Hennes vänner sörjer. Hon var det perfekta ledarstoet alla andra tydde sig till. Inte undra på – hon var smartast, klokast och tryggheten i allt. Jag sörjer. Men hon har det bra. Det har jag bestämt mig för. Hon är med sin bästa vän Tammy och de har Tingeling, Alex och Zeke och alla de andra där och allt är bra. Det är bara jag som tycker så vansinnigt synd om mig själv. För W var stommen i det hästliv jag hade, och nu känns det som allt är borta. Kanske kommer det tillbaka i ny tappning. Kanske inte.

Vi ses igen W. Vi ses igen. Den dagen jag också går bort får jag se dig och de andra igen. Tills dess kommer du fattas mig.

av

Riktigt hundgöra senaste tiden

Rätt som det är har man fullt upp med kontakt med olika veterinärkliniker och oro för att djuren ska må bra. Det är inte lätt att få tider och hjälp då bristen på veterinärer är stor. Men det går, och tack och lov får man nästan alltid god hjälp av riktigt bra folk. Så blev det de här veckorna också.

Först var det gårdshunden Manne som fick resa till Arbogas Anicuraklinik för att få hjälp då han var hängig. Alla tester som togs visade en ytterst frisk hund. Men ändå var det något som felade. Vad vet vi inte riktigt, för nu är han bra igen i alla fall. Och vi är en erfarenhet rikare. Arboga är en riktigt trevlig klinik som följer upp och ger hjälp när vi behöver det som bäst.

Sedan var det schäfer Mollys tur. Hon hade en sedan länge inbokad tid på Ultuna. Hon har ont i ett ben och knölar jag oroade mig för. Knölarna kunde tas bort och det blev operation. Benet var det värre med – såväl ryggen som bakknäet var påverkat. Men det kommer vi också kunna hantera med mediciner, tack och lov. Och vi blev flera erfarenheter rikare och lite klokare under Mollys två besök på kliniken. Det första vi lärt oss är att det nog inte finns något proffsigare ställe än smådjurskliniken i Ultuna. Vi är trygga med att vi får den bästa vården vi kan få. Det andra är att det finns mycket trevliga naturreservat i närheten där man kan gå med sin lilla hund i väntan på att få tillbaka sin andra hund. Men vi lärde oss också att det är lång väg hem, särskilt om man mår lite segt efter en operation och man har en enormt stor tratt på huvudet.

Tratten ja – den har ställt till det så det står härliga till. Hästarna blev nämligen totalt livrädda för denna tingest, som tydligen äter hästar. Och med livrädda menar jag det bokstavligen. En boxdörr och två hagstaket har jag fått laga på grund av denna tratt. Så farlig är den. Jag har aldrig varit med om maken men den är tydligen helt paniskt farlig? Jag som trodde mina hästar var coola. Tydligen inte. Så nu har jag lärt mig det också.

Tack och lov lever vi alla trots dessa eskapader. Och alla mår finemang. Just nu i denna stund i alla fall. Och med erfarenhter om att det rätt som det är ser helt annorlunda ut, är det helt klart bäst att njuta av den stunden.

av

Besvärligt med en PPID-tant

Ett och ett halvt år har gått sedan vi kunde konstatera att W inte är så frisk som hon alltid varit och jag hittar henne i hagen, långt från de andra och hon har fått ett snabbt och rejält fånganfall. Det tog månader innan min tant blev bättre och nu har hon konstaterat inte bara PPID utan också kronisk fång.

Vi satte W på medicin och tog in det bästa som fanns i hovslagarväg för att få W frisk igen. Men vintern bjöd på rejäl kyla och isgator vart jag än tittade. Hur jag än gjorde var det lika mycket is i hagen. Jag sandade, jag spred jord, jag gjorde allt i min makt för att stoppa halkan. Men vad jag än gjorde var underlaget skit för någon som tycker att hårt underlag suger och inte klarar halkan. Men, som en skänk från ovan, så var vårt ridhus klart. Det blev räddningen. Varje dag tog jag in W (och en kompis) i ridhuset där de kunde flanera omkring på mjukt underlag utan besvär i några timmar. Varje kväll var jag och W i ridhuset och körde våra jympapass. För inte heller jag mådde bra av kyla och ishalka. W gick utmed spåret med bestämda steg. Runt, runt, runt. Alldeles själv. Jag var i mitten och tränade armar och ben, stretchade och till och med dansade. Vi ihop, min W och jag.

En skräckmorgon hittar jag W darrande av smärta. Hon har halkat och fläkt sig. Medicin, medicin meddetsamma tack vare veterinärs besök på förmiddagen och våra gympapass räddade tack och lov min tant. Och att hon är så stark i grunden.

Numera Tant. En gång i tiden min unga ”filly” med så mycket vilja och humör att det räckt till en hel skvadron med hästar.

Så kommer våren och vi andas ut lite. Medicinen verkar inte så bra som vi hoppats och dosen får höjas, men annars går livet sin gilla gång. Men när sommaren kommer bli W sämre i fötterna igen och ångesten över att vi inte fixar det här sköljer över mig. Så funderar jag lite, och påminner mig om att W tidigare haft problem med solen i perioder. Hon är fotosensitiv vissa periodder (antagligen pga något hon äter i hagen (alsikeklöver?) i kombination med solen). Jag börjar ställa in henne på dagen. Det funkar. Tack och lov. Det funkar.

Men så är det det där med medicinen. Den tar dåligt och jag behöver ge ganska mycket för att få effekt. Först kan jag ha den utblandad i lite betfiber. Men sen tröttnar W på det och slutar äta. Då går vi över till morötter. Jag gömmer pillrena i dem och det funkar i några veckor. Sedan tröttnar W på dem med. Då går jag över till äpplen och gör samma sak som med morötterna. Till slut tröttnar W på dem med. Jag köper müsli och gömmer pillrena i maten. Det har funkat hela sommaren. Tills nu. Nu äter hon inte müslin och goda råd börjar bli dyra. Jag behöver hitta på något nytt. Utan medicinen dör W. Jag vill inte det. Jag måste få i henne medicinen. Ångest igen. Denna ångest. Vad ska vi hitta på nu?

Jag skulle gå över eld och vatten för denna knasiga, envisa, gulliga, älskvärda och intelligenta tant till häst. Jag och hon firar 20 år tillsammans i år- år som fyllts av skratt, tårar, kärlek och häftiga minnen. Min W. Min älskade W. Livet med en PPID-tant är inte roligt alla gånger.

Ridhuset – mer än användbart när man har en häst med ömma fötter. ❤
Du och jag W, du och jag. ❤
av

Galet vad priserna sticker – inflationen här för att stanna?

Åkte häromdagen till Granngården – ett stammisställe för en sådan som jag. Inte för att jag vräker i mina hästar specialfoder hit och dit, men en del müsli och en del betfiber, salter och mineraler går åt hur man än gör när man har tio hästar. Trots att grundfodret är vårt alldeles egna, underbara, gräs och silage. Har sett att priserna gått upp en del på våren och nu under sommaren har jag ingen lust att sitta i bil för ofta. Dels är ju bensinpriserna löjligt höga (trots att jag har en hybridbil), dels är det ljuvligt att vara på gården utan att behöva köpa massor med saker. Det gör att jag har bunkrat en del foder. Så mycket jag kan bunkra utan risk för att råttor och möss och fåglar och väta ska förstöra det.

Men som sagt, häromdagen var det dags igen. Och jag fick lite av en chock. På ett år har vissa priser stuckit med över 30%! Jag får vara glad att maskinkörningen för att ta in höet inte var dyrare än vad det var den här gången. Och jag som använder väldigt lite extrafoder och har eget silage inser snabbt att jag är lyckligt lottad, även om jag måste betala samma elpriser som alla andra. Det kommer finnas gräs kvar i hagarna till långt i september också, så fuktigt som det varit i år. Vi står oss, än så länge.

Men hur blir det med alla de där hästarna som köptes in för att folk hade tråkigt (och för mycket pengar?) under pandemin? Hur ska alla de hästarna fodras och kommer bli dumpning av dessa stackars djur nu? Tyvärr har redan katter och hundar börjat överges. Såväl katt- som hundorganisationer som gör sitt bästa för att rädda oönskade djur har överfullt. Inte lär det bli bättre av att inflationen griper som en hungrig klo runt plånboken heller. Snart får nog motsvarande för hästar det besvärligt de med – när hösten kommer och hästarna behöver stallas in (=kostar mer).

Om man blir sjuk eller livet vänds upp och ner är dessa organisationer som tar hand om djur som behöver nya hem välbehövliga. Vi kan alla hamna där. Men man tappar ju lite hoppet om människan när djur ges upp bara för att man inte fattade att de behövde tas hand om även när en pandemi är över och livet återgår till det normala, och att det kan kosta pengar med djuren. Det är så jag förstår de som tycker man behöver körkort på djur. Tanken är god. Å andra sidan kan folk veta hur mycket teori och annan bra-att-ha-kunskap som helst. Det gör dem inte till vettiga i skallen eller empatiska eller ansvarstagande för det. Det kan ingen utbildning i världen fixa dessvärre.

av

Mer än bara hästar

Lösa Tyglar och Lövslätten förknippas med hästar. Och hästar. Och hästar. Men nu är det andra tider på gång. Då jag av olika anledningar inte längre håller så många lektioner, eller har samma typ av verksamhet med hästar på gården längre tänkte jag att jag skulle börja med något nytt. För mig har ju hästarna alltid varit mer än bara hästar, och nu är de mest det jag ser dem som – vänner, en del av ett gårdsliv, mysigt sällskap och hagmarksentreprenörer. Så sedan en tid tillbaka har jag grottat ner mig i tanken och arbetet i att skaffa mig en äppellund. Lund och lund förresten. Det handlar om dryga en hektar stor plätt som jag håller på att fylla med äppelträd så det blir några hundra stycken.

För att få en bra start gick jag några distanskurser i äppelodlingens konst under pandemin. Sedan började jakten på äppelträd, och på ett stängsel som håller (o)djuren som äter äppelträd borta. Beställningar gjordes och sen började det gå knas. Till slut kom äppelträden, små rackare. Men det är totalbrist på äppelträd i hela Europa så jag var glad att jag fått några i alla fall. Men något staket dök aldrig upp. Vi försökte ändå. Med varierat resultat. Så jag köpte några till, eftersom de andra drabbades av både det ena och det andra. Och nu har jag lagt ner många, många timmar på att rädda det som räddas kan. Jag får också hjälp med att bygga ett riktigt snyggt och bra staket. Många av de små har faktiskt överlevt och jag spenderar stor tid på att rensa området runt äpplena från ogräs. Om inte annat så har själva grundstammen överlevt så jag kan ympa sorterna jag har på dessa och skaffa fler äpplen.

Äpplena kommer både från Finland och Litauen, och de i sin tur har hämtat sorter och utvecklat nya sorter från framför allt Ryssland. Dessa områden har liknande klimat som här på Lövslätten, vilket gör att de passar här. Det gäller nämligen att välja rätt sorter, som klarar klimatet och hinner bli klara innan vintern sätter igång. Och jag har valt en hel del sorter. Vet faktiskt inte hur många sorter det blev till slut. Men det kommer bli äppelskörd från juli till oktober och sedan kan vissa äppelsorter lagras hela vägen in i juni. Det betyder att jag kommer ha goda äpplen för leverans hela året. Rätt häftigt. Självplock kommer givetvis erbjudas!

Även om den kurs jag gick i ympning var digital och jag inte kunde testa har jag gjort några egna försök. Stammen köpte jag in och sedan klippte jag skott från andra äppelträd. Och det funkade! Coolt! Det här ska jag fortsätta med. Så vill ni ha äppelträd så är det hit ni kan vända er framöver.

Hararna kom tyvärr åt vissa av träden. Jag trodde det var helkört men tänkte jag ändå kunde vänta ett tag och se om de klarat sig ändå, trots allt. Förvånansvärt många har gjort det. Naturen är förunderlig. Här är det bara själva stammen som har överlevt, men det betyder att jag kan ympa på vilken sort jag vill bara stammen växt till sig lite till. Kanske blir det en Sandra, en Huvitus, någon kanelsort (har flera) eller varför inte ett Gubbäpple – en gammal hederlig dalasort som jag har i min vanliga trädgård. Är inne på att rädda några sorter som finns i en övergiven trädgård nära mig också. De äppelträden är inne på sista versen, men det går att rädda dem ändå. Det är bara att ta några lämpliga skott och klippa, sätta ihop, tejpa och vaxa.

Apropå mer än hästar. Ni ser säkert de små fyrbenta filurerna på bilder här och där i bloggen – mina ständiga vapendragare Manne och Molly. Manne, den lilla gårdshunden, har blivit tio år gammal. Han har hela sitt liv haft schäfrar som ”skyddsvakter”. För några år sedan gick dessvärre hans kompisar bort och Manne blev ensam. Jag tänkte det skulle vara så ett tag då jag inte riktigt orkade skaffa en till hund. Hur ersätter man en hund lixom? Men Manne blev dålig. Riktigt dålig. Han fick utslag överallt, infektioner i öronen och tappade hår och tassarna var helt rosa. Jag tog givetvis min älskade vän till veterinär och vi provade allt för att få stopp på det. Till slut fick jag nog. Jag var övertygad om att detta var psykosomatiskt – stress kan ge utslag både här och där. Så jag la ut en annons på facebook om att jag sökte en vuxen snäll schäferlufs som kompis till oss.

Vi fick napp och hittade Molly. Det kunde inte blivit bättre. Mannes alla utslag försvann i ett nafs och har inte kommit tillbaka på det över 1,5 år som Molly vart hos oss. Han fick en bodyguard igen, en kompis att räkna med och blev en trygg, glad och frisk hund. Även jag fick en bästa vän i vått och torrt. Molly vaktar vår gård, håller sig alltid nära mig, hon är snäll och go och en riktig mattegris. Som vi älskar att bli med schäfer igen, Manne och jag. Nu kan vi sova gott efter varma slitsamma dagar och veta att vi är säkra. Med Molly i huset kan inget ont hända oss.

I detta varma väder har vi jobbat till sena kvällar, då det är svalare och nog är det sådär magiskt när natten infinner sig, men solen ändå anas bortom träden. Detta kort är taget vid ettiden på natten och solen gör sig redan beredd att smyga sig uppåt. Du magiska sommar – vad du är ljuvlig. Juni är förstås väldigt arbetsam för oss med gård. Men juli väntar och då blir det mer semester, mer hästigt och mer vila. Men snart kommer det förlösande åskvädret och gör livet lite svalare. Det känns som om det är på tiden.

av

Heta sommardagar

Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.

Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.

Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.

Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.

Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.

Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!

av

Morgnar – värst och bäst

Det finns en enorm skönhet i att gå ut och pyssla med hästarna på morgnarna. Jag har alltid tyckt det var härligt, men med åren har jag också kommit att tycka att det är värsta tiden av alla. Det är oftast då man upptäcker när något är riktigt fel – en häst som skadats av att ha blivit rädd eller någon som fått kolik under natten eller drabbats av något annat otäckt. Det har hänt och sådant sätter sina spår. Så även om det är en mysig tid på morgonen (så länge man inte ska iväg på något möte och har bråttom) så är det också en väldigt stressfull tid.

För att minska risken för att chockas över att någon mår dåligt när jag kommer ut har jag för vana att kika ut genom alla fönster på morgonen medan kaffepannan puttrar. Vintertid är det ganska svårt att få se något, men på sommaren är det desto lättare. Men nu ligger istället hästarna gärna ner, och njuter av de första värmande strålarna efter gryningen. När hästar ligger ner får jag försöka kika om det verkar som om de andra som inte ligger ner är oroliga. De brukar säga till om något är fel, men inte alltid. Och så får jag fortsätta hålla koll och se om de reser sig efter en stund.

Ibland märker jag inget knasigt men blir ändå orolig när jag kommer nära. Som här till exempel – när jag närmar mig Isa. Jag är övertygad om att hon var på benen när jag såg henne tidigt på morgonen, men nu ligger hon som en sten. Jag står två och en halv meter bort kanske. Har pratat och har trampat runt. Som ni märker blir mina hästar inte så oroliga av att jag kommer precis. Idag brydde de sig inte alls. Isa märkte inte ens något. Tänderna syns och jag får stå länge och kika för att se att hon över huvud taget andas. Hon ser ju faktiskt död ut.

Men så vaknar hon till av att jag säger hej och hon gäspar. Hon knorrar lite och kliver upp, för jag går iväg med hennes kompis (den andra mörkare stenen bakom) och sträcker sådär kattlikt på sig. Sedan ruskar hon sig och går iväg – alla de tecken jag behöver för att veta att hon mår bra och bara har gjort som alla hästar behöver göra för att må bra – lagt sig ner för att få sin dagliga REM-sömn. Så nu vet jag att alla är ok, och ännu en dag i vårt egna lilla paradis har tagit sin början.

av

En sen men efterlängtad vår

Det är så fasligt svårt att beskriva hur det känns när våren äntligen, äntligen gör entré här ute på landet i mitten av allt som växer. Det är som om det går att andas fritt igen, som om lampan tändes och som om någon dragit bort en gammal trasig gardin som skymt sikten. Det blir inte lättare med åren. Tvärtom. Och i år är våren sen som attan efter en vinter längre än någonsin. Redan första november satte kylan och vintern in, och först nu börjar det bli grönt på riktigt.

Men så mycket mer efterlängtad är denna vår ändå. Just nu är det den bästa tiden av alla, då sommaren bara anas och luften är hög och svalorna just kommit. Jag följer deras färd genom luften och blir överväldigad. Än finns inte så mycket insekter, och just därför är det den bästa tiden av allt. Hästarna njuter likaväl som jag. På morgonen ligger de som stora stenar och gassar i solen. Fåglarna kvittar så det dånar om det (jo faktiskt!), jackor glöms lite här och var på gården (måste tas av – det är för varmt!) och färgen kommer åter i ansiktet (vilken tur man kan jobba ute!). På kvällarna dröjer jag mig kvar ute. Vill inte riktigt gå in och dagen så lång så lång. Ser solen gå ner, och då har den nästan vandrat hela vägen runt mig, den missar bara några få nordliga grader.

Även hundarna blir som pånyttfödda. De skuttar och far. Molly leker i vattenspridarens vattenstrålare, Manne letar sork för allt vad tygen har. Men han hittar såklart också ett och annat att rulla sig i, och till skillnad från den allmänna, ljuvliga, vårdoften luktar han allt annat än mumma.

Och det är väl för tur att vädret, vinden, doften, solen, grönskan och ljudet förtrollar mig. FÖr det finns mycket att göra. Äppelträdgården ska fixas ordentligt – jord ska köras, det ska vattnas, träd ska planteras, staket ska byggas. Det kanske låter som en del jobb, och betänker man att gården ska bli en hektar stor och innehålla flera hundra äppelträd kanske antalet timmar som krävs bara för det här klarnar. Ridhuset ska också ha sitt, liksom stallet – varenda vägg ska målas eller oljas vilket betyder några hundratals meter vägg som ska få skydd. Sedan blir det lagom att fixa sommarhagarna. I år ska de få en rejäl uppryckning. Många av staketen är numera gamla och trötta. Så nog finns det att göra i vårt privata lilla paradis.

Tur hästarna finns som ger andrum och paus i arbetet. W ska ha sin vanliga godishink med medicin. Det blir en tid för två tanter att snacka och umgås. Vi har mycket att snacka om hon och jag.

Och när skogens egen Kung dyker upp i en hage mitt på ljusan dag (nåväl – kungens barn i alla fall) finns alltid tid att njuta och förundras. Dessa stackars åringar som helt plötsligt står utanför ett socialt sammanhang när älgkon jagat bort honom för att en ny liten telning ska få plats vid mammas sida letar sig inte helt sällan sig in på våra marker. Jag tror att det är hästarnas närvaro som lockar. Hästarna har inget emot det – det kikar lite grann men verkar se det en granne som brukar ha som vana att kika förbi då och då. Så är det nog också för hästarna träffar nog på älgarna bra mycket oftare än vad jag gör. Dessutom har de lätt att läsa av varandra. De verkar ha ganska likartade kroppsspråk.

Tid finns också för att göra fint i sadelkammare och fundera över sadlar. Det var ett tag sedan jag ägnade dem en tanke – de har funkat. Men när jag putsar inser jag att de är väldigt många. En elva tolv sadlar hänger där och behöver sin omsorg och så många behövs inte. Så vet ni någon som behöver en sadel kan jag kanske ha en som passar. Equipe, Santa Cruz och lite andra märkessadlar finns här, liksom lite enklare modeller. Tjoa till vettja – så slipper jag en att putsa i alla fall.

Det mest spännande för året är att se vad som blir av allt jag planterat. Om något alls? Jag har grävt otaliga gropar för träd i alla dess former – mängder med äppelträd, många päronträd, ett par plommonträd, en och annan bok, ek och de som jag litar mest på – fläder. I år har jag också satsat hårt på att skapa odlingar. Med tanke på matpriserna kändes det som en bra idé att nyttja de möjligheter som finns. Vi får se om jag får några gröna fingrar. Hittills har de lyst med sin frånvaro, men skam den som ger sig.

av

W och jag mot tiden och PPID

Det känns som igår, men ändå som en evighet sedan. Dagen då jag såg W första gången. Jag var ute och letade efter en ung häst, då den andra jag hade tyvärr alltid var halt. Det var något grundläggande fel på min Zeke – han var halt bara av att gå i hagen. Det är en lång historia i sig, men det är inte den jag tänkte berätta här. De här inlägget är istället början på berättelsen om W – den enda hästen jag har kvar sedan den tid för så länge sedan som jag hade min första gård, den häst som har lärt mig allra mest om det djur hon är, och den som jag nu kämpar för att hålla frisk under sina ”äldre dagar”. Och jag tänkte med att börja med här och nu.

För sedan knappt ett år tillbaka kämpar jag och W mot PPID. Det visste jag inte då, men det är så det har blivit. Då gjorde jag som jag gör alla morgnar när det är betestider – jag spanade efter mina hästar och läste av dem: vilka rörelser de gjorde och om allt verkade normalt (ingen halt, ingen som var orolig etc etc). Långt där borta såg jag bland annat W. De andra hästarna i flocken betade och när de såg mig rörde sig åt mitt håll. Men W stod kvar. Det är inget konstigt att W inte riktigt följer med flocken. Det är så hon är – självständig. Så förbaskat självständig jämt. Och hon kan vara svår att läsa för hennes hjärna är det ingen människa som riktigt klurat ut än. Inte ens jag. Hon är smart och egen på alla sätt och vis. En häst på miljonen.

Det som fick mig att reagera var att hon tittade åt de andra hästarnas håll. Hade hon haft näsan åt något annat håll hade jag inte brytt mig. Men nu var det något som fick mig att reagera. Jag gick till henne och där stod hon. Stilla. Sådär vid första anblicken såg jag inget alls – inte ett sår, inte någon svullnad. Men W sa att det inte var bra, och när jag försökte röra på henne vägrade hon. Hon var som en staty. Det var bara att hämta grimma och tvinga henne de 300 metrarna till stallet. Varenda steg var som ett knivhugg för stackars W, för det var uppenbart vad det handlade om. Fång.

Det blev givetvis snabb veterinärhjälp med smärtstillande, tjock tjock bädd i box, och att hänga upp ett hönät så W slapp luta sig framåt när hon åt. Det var det vi kunde göra, och sedan var det bara att vänta. Och hoppas. Men det dröjde. Veckorna gick och med varje dag faller chansen att bli helt bra. Trots superproffshjälp på alla de sätt så har nu W fått kronisk fång. Det innebär att hovbenet för alltid kommer att vara ickeparallell med själva hoven och det gör hennes ben väldigt känsliga. Jag är glad att hon kan springa runt i hagen i alla fall, då hon nu inte har ont. Det är fortfarande tufft att gå på hårda underlag, men det har W alltid tyckt när hon är barfota (även om det märks mer numera).

Vi förstod direkt att det måste finnas något bakom fånganfallet. Det kommer inte bara sådär huxflux i en hage de gått i de senaste tio åren. När en häst blir äldre, såsom W, så misstänker man direkt att det kan handla om PPID, eller Cushings som det kallades förr. Det är en sjukdom som påverkar kortisolnivåerna i blodet och som kan framkalla fång, men även en rad andra symtom. Hårfällningen kommer i olag, infektioner blir svårläkta, muskelansättningen blir sämre och hästar med PPID kan få svårt att hålla hullet.

När vi väl kunde testa för PPID (ett blodprov som tas när en häst inte har för ont, då smärta kan påverka testutfallet), så visade det sig att hon visst hade det. Jag var inte förvånad. Hårfällningen hade inte varit som vanligt den våren och de små sår hon hade, var besvärliga att få bukt med. Så vi satte henne på Pergolid, den vanliga medicinen för att balansera upp kortisolhalterna i blodet.

Det är så lätt att tro att bara man ger medicin så blir allt bra. Verkligheten är sällan så enkel. Pergolid är ett ganska starkt läkemedel som har sina bieffekter det med. Ganska många också, om det vill sig illa. Och det är inte alltid det hjälper. Det har jag surt fått erfara tidigare då vi kämpade med mitt älskade gotlandsruss Tingeling, som också hade PPID (eller var det det? trots grundliga undersökningar är vi osäkra på detta). Hon svarade inte alls på Pergoliden och hon kom aldrig att bli frisk ifrån sitt fånganfall. Till slut hittade jag henne liggandes i boxen en morgon och hon kom inte upp. Då fick det vara nog. Det läskiga var att jag samma natt vaknat vid fyrarycket med insikten om att jag måste ta bort Tingeling, för Tingelings skull. Det var en ofattbart jobbig dag här på Lövslätten.

Och det var en dag som låg i mitt bakhuvud nu när vi kämpade med W. Det kom heller inte att dröja länge förrän jag är övertygad om att en otäck konsekvens av medicinen gjorde sig påmind. Jag hade hovspecialist ute och vi höll på att verka W. Plötsligt kastar hon sig bakåt, som om hon blev skrämd av något. Och hon blev vansinnigt stirrig. Jag som stod och höll i W blev mycket förvånad. Inget hade ju kunnat skrämma henne? Hovspecialisten tyckte inte att det var så konstigt – så blev ju hästar ibland. Problemet är bara att W inte är sådan. Hovspecialisten tittade på mig som om jag inte visste vad jag pratade om. Men nu är det så här – om man levt med en individ i 19 år och hanterat denna individ dag ut och dag in i alla dessa år, så känner man den någorlunda i alla fall. Kan man tycka.

Så jag var fundersam och fick vatten på min kvarn bara några dagar senare. Jag ger då W sin frukost i hink. Rätt som det är sätter hon av bakåt i boxen. Det är som om hon håller på att trilla baklänges. Jag tror först hon har fått en hjärnblödning och står med mobilen i handen för att ringa veterinär. Men jag inser såklart att under den tid som det tar för en veterinär att komma ut hit så har W redan hunnit dö om detta är vad jag tror. Så jag tittar skräckslaget på mitt sto som backar ramlande bakåt. Men efter bara någon minut eller så så tar det stopp och hon stannar. Hon tittar på mig som om hon inte vet vad som hänt. Står stilla ett tag, ruskar på sig och går sedan fram till hinken för att äta igen. Det är som om inget någonsin hänt. Surrealistiskt.

Då jag kopplar detta till medicinen plockar jag bort den direkt. Jag väntar en vecka och sedan fasar jag upp medicinen igen, på inrådan av veterinär, i hopp om att kunna ge medicinen utan att detta händer. För hon behöver medicinen. Utan den är hennes dagar räknade. Problemet har som tur är aldrig återkommit efter detta och hösten går. Jag tycker W funkar ganska bra på medicinen, men ytterligare prover visar att hon behöver högre dos och vi börjar snabbt balansera på en dosnivå som är ganska så hög.

Vintern kommer och W har fått börja gå ute i hagen med sina kompisar i lösdriften efter lång tids konvalescens i stallet med begränsad utetillvaro. Jag hoppas på att W kan återhämta sig och vakar över henne. Tyvärr kommer också vintern med isande kyla utan snö. Hela världen blir bara ett halt och hårt helvete – ett elände för en häst som nyligen haft fång och vars muskler är stela efter begränsad rörelse. Jag sätter tofflor på W så hon går mjukare och släpper varje dag in henne i ridhuset. Detta underbara ridhus – tack för att jag fick ork och kraft att bygga det. Det räddade min häst denna vinter.

Varje dag går jag också ut och ger alla hästar morötter. W får sin medicin intryckt i sina, men tröttnar efter ett tag. Jag får gå över till äpplen istället. Medicinen W får påverkar hennes matlust och smaksinne. Det påverkar också hennes lynne och jag tycker inte W är densamma som förr. Hon är mer avstängd, mer borta, mindre… ja mindre W helt enkelt. Den häst jag tyckt var lite för mycket ibland med alla sina åsikter och påhitt är inte lika påhittig längre. Och jag inser att jag skulle kunna göra vad som helst för att få tröttna på hennes egenheter igen.

Och halkan gör sitt. W:s vita bakben är ofta svullet. Det har lite sämre blodcirkulation efter en operation av ett brutet griffelben och PPID:n hjälper inte till att hålla infektionerna borta. Trots att jag gör mitt bästa för att stävja halkan hinner jag inte med. Varje dag har ett nytt lager is lagt sig på grus och annat jag lagt på för att få bort den is som varit dagen innan. Och en dag på senvintern så märker jag att benet är rejält svullet och hon vill inte gå. Jag tvingar henne hoppandes på tre ben in i ridhuset och ringer veterinären. Sedan får jag nästan baxa in henne i stallet. Hon darrar av smärta. Det gör min underläpp också, men av smärtan i bröstet. Min W. Vad har hänt?

Det visar sig att hon har fläkt sig i halkan. Hela innersidan av benet är helt svullet och det är bara att ge smärtstillande och hoppas på att hon inte skadat något allvarligt. Vi tackar återigen gudarna för ridhuset och jag släpper henne så hon får sköta sig själv. Som gammal stalltjej är halkan inte så bra för min kropp heller och jag bestämmer mig för att börja göra lite gymnastikövningar där jag står i kylan och väntar på att W ska få känna att hon kan röra sig. W går försiktigt runt på spåret, som om hon visste att det var viktigt att hon rörde sig.

Det slutar med att vi varje dag, W och jag, har vårt eget sjukpass där i ridhuset. Hård is och mörker byter vi mot mjuk sand och flödande ljus. W går taktfast på spåret i stilla mak, jag gympar i mitten. Vår lilla räddande oas i väntan på bättre tider.

Så rätt som det är så släpper vintern sitt tag. Det går långsamt och våren kommer sent. Men ytan blir bättre i hagen och isen får ge vika. Ljuset ger W lite mer energi och hon går nästan rent igen efter alla gympapass. Att muskler och ligament fick stryk när hon halkade är givet och hon kommer nog ha ärr både här och där som minne så länge hon lever. Men W är inte ridbar i alla fall, med sin kroniska fång, och hon har inte ont. Det är det viktiga i vår värld. Det är till och med så W kvicknar till lite och blir lite mer sitt vanliga jag nu när våren kommer. Men ögonen är ofta igenkorkade och återigen gör sig sjukdomen PPID sig påmind. Jag får öka på dosen Pergolid en gnutta än en gång och det funkar. Ögonen blir bättre.

Men såklart – Nu har hon tröttnat på äpplen och jag får ge mash med medicinen för att hon ska äta. Den tycker hon om och varje dag kommer hon gnäggande mot mig när hon förstår att det är matdags. Nu precis för stunden känns det som om min nu 23-åriga dam kommer få stanna hos mig ett tag till. Jag hoppas det. För jag vet faktiskt inte hur jag ska klara den dagen hon inte orkar mer. 20 års vänskap sätter sina spår. Särskilt en sådan vänskap som W och jag har. Så vi tar en dag i taget, W och jag. Det har W alltid gjort och det är en av alla de otaliga lärdomar hon gett mig under åren. För förutom att jag inte ens vill tänka tanken på att allt kommer gå åt pipan en dag, vill jag inte heller tänka tanken på vilka problem vi kommer stöta på när betestiden kommer med det späda gräset och sockerhalter och allt annat som kan ställa till med trassel för oss. Vi får ta det som det kommer och gräva djupt i kunskapsbanken för att lotsa oss igenom farorna. Steg för steg.