Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

 

 

 

Annonser
Ridning – till vilket pris? Del 4

Ridning – till vilket pris? Del 4

Det var inte bara mitt ungsto som tyckte jag var helt kass på det där med att förstå och ta hand om en häst. Det gjorde en av de bästa hästhanterare jag mött till dessa dagar också. Hon konstaterade fundersamt att – ”Ja, visst. Du älskar dina hästar, det gör du säkert. Men du har inte en aning om vad du håller på med.”

Men när man som jag redan var på botten blev mitt eget svar bara ”Jag fattar det. Men hur gör jag då? Vad är det jag inte ser?”.

Det var en del jag inte såg. Men även jag kunde lära mig.  Och det fanns hjälp att få – hos människor som kunde bättre, hos människor som hade erfarenhet och hos hästarna själva. Om jag orkade och ville lyssna. Det var tufft och besvärligt, för det var knappast upplyftande att brottas med alla ens egna brister. Men jag ville, och jag orkar. För det är också väldigt givande.

När man av olika anledningar fått upp ögonen insett hur mycket som finns att lära sig inom ett område så blir sig livet aldrig sig riktigt likt igen. Det blir faktiskt mycket roligare, intressantare och berikar på ett sätt som utvecklar och ger mersmak. Och jag insåg att jag inte kunde lära mig allt. Men att det också fanns hjälp inom områden jag kunde sämre. wochmicke

Nya mål kom upp i huvudet. Som att hästarna skulle VILJA de med, och att hästar inte skulle fara illa, som till exempel bli halta, bara för att jag ville rida. Att priset för ridning skulle ligga hos mig – och inte hos hästen. Att priset var tålamod, empati, självkännedom, insikt och kunskap. Och att när det gällde just dessa bitar fanns det inget pristak. Det kunde alltid investeras i lite mer kunskap, lite mer empati och lite bättre självkännedom.

Dörren till insikten om att det var det här som var det sanna i hästar och ridning  öppnade sig en gång för alla när jag ett par år senare får för mig att gå ner på ridbanan med min fux Alexander – hästen jag till en början förstört genom min egen ridning ridning. Vi är egentligen på väg ut i skogen, han och jag, barbacka och med endast repgrimma på. Men så ser jag den där ridbanan ligga där, då nästan aldrig använd. Jag vänder min eldfux nedåt ridbanan och går in på den. Undrar lite själv vad som ska hända.

Så tänker jag i mitt huvud – ”om det är som de säger, så borde det ju bara vara att fråga? ”

Så jag frågar – ”kan du tänka dig att galoppera?”. Min fux lyfter upp sin front, sätter bakbenen under sig, och dansar iväg med mig barbacka i lätt galopp. Hans svar – på en respektfull fråga.

Så frågar jag en fråga till – det är som jag inte kan låta bli.  ”Kan du tänka dig att byta galopp?”. Alex byter galopp från höger till vänster utan att blinka. Den fuxen kunde sina byten, men detta var något annat. Det var ett byte som gavs från en vän till en annan. Utan krav, utan press. Det vackraste bytet jag någonsin upplevt. Jag skrittar därifrån. Mer behövs inte. Jag ser.

Med insikterna kom också glädjen tillbaka – i Alexander på banan - 24 år gammal med favoritryttaren Nina i sadeln. att kunna vara med häst utan att det var på deras bekostnad. Ridningen på ridbanan blev ett tag, flera år faktiskt, mindre intressant. Hanteringen, förståelsen och samvaron kom först. Jag hittade tillbaka till barnet som älskade häst – för att hästar är hästar. Inte för vad de kunde göra när jag sa till dem. Så är det fortfarande. Kontakten, känslan av samvaro, att de finns där – det är det som är grejen med hästar. Egentligen.

 

Epilog: 

Alexander var min bästa vän i 22 år. De sista av resterna av den hälta han ådrog sig när han var 9 år, försvann vid 12 års ålder för att aldrig dyka upp igen.Han reds och tränalexochzolaades fram till sin 26-årsdag när han fick bli pensionär här på gården och lunka ut i skogarna när han ville. Han gick bort år 2016, 29 år gammal. Tack för att du fanns hos mig så länge! ❤ 

Det lilla ettriga ungstoet, vars största uppgift fortfarande är att sätta upp stora skyltar till sin matte för att hon ska begripa vad som gäller eller påminna henne om saker hon kanske glömt, är idag 20 år gammal och lika pigg och busig som alltid. Tack för att du finns! ❤

Hästar har inte bett om att få vara hos oss ellerwnärbild bli ridna av oss. Det är vi människor som fått för oss att det är en kul idé. Därför ligger också ansvaret helt och hållet på människan, hur samarbetet och livet tillsammans gestaltar sig. Om vi är beredda att ta det ansvaret är jag övertygad om att såväl hästar som människor kan trivas med att jobba ihop.

Tyvärr drabbas många hästar av människors okunskap, av människors prestige, frustration, rädsla, ångest, vrede och kontrollbehov – sådana motiv och egenskaper som arbetar emot hästens natur som flyktdjur. Och då är det hästarna som får betala ett högt pris.

Jag är dock övertygad om att det stora flertalet av oss som tyr oss till hästar egentligen är de där barnen som söker den oförställda lyckan i att få umgås med häst, men att något sedan lätt går snett. Jag hoppas vi kan hjälpa varandra att hitta glädjen igen, och att vi kan bygga en hästvärld baserad på kunskap och empati – för hästarnas skull men också för vår egen skull.

Min färd för bättre kunskap och större respekt för våra fyrfota vänner, både hos mig själv och andra, går vidare – genom min egen hästverksamhet, lektioner, föredrag, försäljning av boken ”Bästa Hästägaren” och genom att sprida goda exempel och hästglädje. Häng gärna med på resan.

En hel del av mina tankar och funderingar kring häst hittar ni här på bloggen. Andra saker hittar ni i min bok. Men det mest essentiella – det viktigaste – det kan liksom bara upplevas och förstås genom erfarenhet. Genom att vi umgås med dessa fantastiska djur utan krav och förväntningar. Och genom att vi orkar lyssna på vad de har att säga. De är och förblir de sanna mästarna i det där med hur en häst fungerar och vad de behöver.

#horserevolution #bästahästägaren #hästglädje #Ilovehorses

 

 

 

 

 

 

 

Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Ridning – till vilket pris? Del 2

Ridning – till vilket pris? Del 2

Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommewochmicke.jpgntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

rio och frej.jpg

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

 

 

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

 

 

 

 

 

rio och frej.jpg

wochmicke.jpg

Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

Tak över huvudet under sommaren?

En oändlig mängd insekter har plågat hästarna här på gården under sommaren. Ovanligt många, och extremt mycket mer än förra året. Men det är kanske inte så konstigt – förra året var det torrt som fnöske i markerna, och få insekter klarar sig utan väta. Effekten av sommarens besvär – hetta eller insekter – har dock varit densamma.

ensam redHästarna väljer att gå under tak. Vi hade här på gården tidigare en tanke om att låta markerna runt lösdrifterna vila – för gräsets och maskens skull, men det har alltid slutat med att jag fått öppna upp så hästarna kan ta sig ”hem” igen. De vill in! Under tak!

Så nu har vi gett upp den tanken, och slutat med att springa som skållade troll med insektsmedel, och med att ta ut och in hästar som bara tröttnat på att inte få komma in. Nu har vi fixat en till lösdrift i hagen som inte hade en innan, och låter dem alla välja helt själva – året runt – vart de vill vara. Ute eller inne? Bestäm själv! Det duger ju inte helt, det heller tydligen. Vissa av dem vill ändå komma in, och de flesta tycker det är skönt att få vila upp då och då i vårt underbart svala stall. Det är en lisa för själen varma sommardagar med ett stall med dubbla stenväggar!

Det som vi här på gården arbetar efter är en avläsning av vad hästarna vill och känner att de behöver, och beprövad erfarenhet. Just det senare räknas till det som sedan blir fakta, även inom vetenskaperna. Det hindrar inte att forskning behövs, och just precis i dagarna har forskning om just lösdrifter presenterats i bland annat Hippson. Forskningsresultatet visar också på vikten av HUR en lösdrift byggs. Tydligen ger två ingångar lägre stress. Det har vi tyvärr inte här på Lövslätten, men vi har däremot varit ytterst noga med att se till att alla hästar går med kompisar, att ingen behöver känna sig trängd av hästar de inte tycker om eller till och med är rädda för, att lösdrifternas storlekar är väl tilltagna för det antal hästar som brukar dem och att öppningen är så stor det bara går.

Vi märker också att de två lösdrifter som är närmare stallet – och där de har koll på oss människor och vad som händer på gården är bra mycket mer använda en den lösdrift som är en bit bort. Så de hästar som är i den lösdriften som är lite längre bort, får oftare komma in och vila. Ingenting är perfekt, men man kan göra det så bra som möjligt. För hästarna.

I samma tidning kan vi även läsa om att stora hagar ger mer rörelse. Jag har tidigare hört studier som säger att rörelsen dubblas om hagen gör det. Verkar stämma bra det. Och de har tagit i när de kollat in storleken på hagar – 70 ha hade ”testdjuren” (äntligen försöksdjur som det inte går någon nöd på!) att tillgå! Det är ju något mer än vad vi kan åstadkomma med våra totalt 12-13 ha hagar, men vi ligger ju ändå rätt bra till jämfört med de flesta andra som har hagar som räknas i meter, och med tanke på hur många hästar som inte får gå ut alls.