djurskydd

Det går inte att leva på gamla myter
av

Det går inte att leva på gamla myter

Hur länge kommer ridsporten kunna vila på den historiska hävd som finns att det är en trevlig sport för oss och ok för hästen, oavsett hur hästen hanteras och rids? Det frågar sig alltfler, inklusive jag, i en värld där alltfler får insyn i vad som händer bakom kulisserna, alltfler inser hur medvetna djur är och där sociala medier understödjer spridning av kritik till enorma mängder människor inom några få minuter. 

En handling oavsett vad den är för något, kan bara utföras så länge samhället i stort tycker att det är en bra grej. Då finns ett så kallat socialt kontrakt, eller det stora flertalet av allmänhetens godkännande. Om detta inte finns stoppas handlingen, genom bojkott, att ingen betalar för det, eller att det helt enkelt förbjuds. Detta gäller allt från att strunta i att stanna vid övergångsställen till hur vi tränar våra hästar och vilket pris de får betala för att vi människor vill träna och tävla dem.

Lagen om att ge fotgängare företräde vid övergångsställen har inte alltid funnits. Den dök faktiskt upp så sent som år 2000 blankt. Då började så många tycka att mjuka fotgängare hade större rätt att korsa gatan tryggt, än att bilarna kom fram smidigt att det blev naturligt att vända på ordningen. Människor först. Bilar sedan.

Bygger på historisk rätt

När det gäller hästsporten har man inte kommit riktigt lika långt. Den historiska rätt som finns inom hästsporten att låta eliten, de professionella, mer eller mindre avgöra vad som är bra för hästar vacklar betänkligt. Förr fungerade det nog hjälpligt, inte minst för att sporten inte var så specialiserad och de som höll på med hästsport också arbetade med sina hästar hela dagarna i det dagliga verket – och för att vi var beroende av hästen för vår överlevnad. Och så var det en annan syn på djur förr.

Så är det inte längre. Nya tider råder. Och sociala medier finns till hands, liksom kameror i varenda mobil. Bild efter bild, video efter video sprids som löpeldar över sociala medier med kritik, förfäranden och utrop om djurplågeri, lidande och elände. Och hästkännare, hästälskare och helt okunniga inom häst men empatiska människor i allmänhet tycker att detta är ett elände. Och sprider vidare till likasinnade.

Kritiken låter sig inte heller längre stanna inom leden, som den gjorde förr. Den visar sig där folk i allmänhet tar del av information, som till exempel i Ring P1 och i debattsidor på DN, för att bra nämna några exempel. Och det är då man inom en sport ska bli riktigt riktigt fundersam. Man borde ställa sig frågan – hur visar vi på att vi har rätten att göra det vi gör? Hur kan vi förbättra det vi gör så att vi också får legitimitet hos allmänheten att göra det här?

Eliten-har-alltid-rätt-argumentet fallerar

Trots det allt större allmänna ifrågasättandet av hästsporten har väldigt lite hänt vad gäller hästvälfärden i och kring tävlingsarenorna, även om det talas väldigt mycket OM det. Den gamla devisen om att ”proffsen vet bättre och kan du inte rida på den nivån har du inget att säga” hänger envist kvar i varje kommentarsfält och verkar vara den allmänna linjen även från maktens korridorer vad gäller etik inom hästsporten, även om alla som tänker logiskt och medkännande egentligen självklart begriper att kunskap och förståelse om djurens situation inte bygger på någons tävlingsresultat.

Skulle vi säga så om vi såg någon slå sitt barn, eller kanske ännu tydligare sin hund, eller spände fast dem på alla de tänkvärda sätt samtidigt som de förväntades dansa balett eller genomföra ett sök och sedan bara gav dem polkagrisar eller pasta? Skulle det vara rätt bara för att de fick barn som fick högsta betyg i allt, eller för att deras hundar går SM? Behöver jag som kritiserar en sådan hantering ha 73 barn och vara utbildad barnskötare för att förstå att det barnet far illa, eller träna IPO på proffsnivå för att veta att detta inte är ok för en hund?

Som sagt – logiken är det inte mycket bevänt med när det kommer till vad hästfolk argumenterar med för saker när det kommer till att skydda rätten att göra som man vill med en häst. Men tidigare har det gått bra. För hästsporten är mer hierarkiskt än feodalsamhället och ingen har vågat fortsätta kritiken mot ”eliten” av den anledningen. Och så verkar man vilja fortsätta.

Kollektivt ansvar

Vi inom hästvärlden kanske borde inse att en proffsryttare, lika lite som en rallyförare, egentligen behöver kunna så mycket om själva hästen, när det är resultaten som räknas på hur man kan hoppelihoppa på en bana, och när en hel grupp med människor står till hands för att sköta om allt det andra – även det som ryttaren kanske förstört under ritten. Numera är det otroligt mycket pengar inom sporten och det leder inte minst till att enorma resurser kan tilldelas den som har lite talang i sadeln och ett tävlingssinne. Och hade det varit så att eliten alltid gjorde rätt, hade man givetvis inte behövt en enda regel, inte en enda skämmig artikel hade man behövt läsa om doping, djurplågeri, hästar dom drivs rakt in i väggar, spöas upprepade gånger när de är så trötta att de krashar in i hindren, spöas upp och får munrapp för att de snubblar på en framridning, rids på OS-finalen även om de bara timmar innan haft kolik etc etc. Ja du fattar…… (alla dessa exempel är tagna från de senaste åren rakt ur minnet, få av dem har sanktionerats….)

Vi inom hästvärlden borde inte gå på myterna om hur och vad hästar är som någon ”ovan oss” tutat i oss i brist på bättre vetande. Vi har inte ansvaret gentemot de där ”ovan” utan gentemot hästarna vi möter. Att hästar är dumma och trilskas när de kommunicerar tydligt att något är fel, är stora och starka och behöver tyglas och tuktas för att de inte ska ta över hela världen och bli livsfarliga (vilket är tvärtom mot faktan som finns om hur hästar fungerar), att vi ska göra på ditten och datten-sättet bara för att någon lirare på 70-talet gjorde så och lyckades vinna ett EM-guld (apropå problemet med nosgrimmor) är bara toppen på isberget av alla de myter som man möter inom hästvärlden. Varför frågar vi oss inte varför och tar reda på fakta? Och varför ställer vi oss inte upp och säger stopp när vi har faktan på bordet? Jag vet att fler och fler av oss gör det, inklusive undertecknad. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler.

Alla vi inom hästvärlden som inte fattar, orkar bry oss eller som är för få för att förändra, skyddar eller åtminstone hindrar inte just nu något som inte är bra och sunt för en häst – och vi har kunskap om att så är fallet. Har vi inte kunskapen så borde vi ha den. Det ålägger oss som hästmänniskor, om vi vågar påstå att vi älskar hästar. Den finns tillgänglig där ute för var och en som är läskunnig och intresserad. Men återigen så kommer hierarkiska idéer till praktik – få läser forskning om hästens behov och kognition, än färre tar det till sig och ytterst få vågar ändå utifrån den faktan konstatera att det som händer vad gäller hästens form på en ridbana, vad gäller vilken utrustning vi använder och hur, och på det sätt många tränar en häst inte alls är förenligt med ett gott djurskydd. Här har vi ett stort kollektivt ansvar.

Behövs hjälp utifrån

Faktan finns där. Trycket inifrån och utifrån ökar. Så varför händer ingenting? Inom sporten verkar vi inte ha kraft att utvecklas och hitta hästvänligare lösningar på riktigt. Det diskuteras i åratal om man ändå inte borde lätta något på nosgrimmor som dras åt så hårt att tänder, kinder och andning skadas, att hästens form under ryttare allt oftare skapar ryggproblem och att den vanligaste dödsorsaken bland hästar är hältor beroende på träning. Vi vänder bort ansiktet mot hästarna, när de facto det är just vi som håller på med hästar som verkligen, verkligen borde stå upp för deras skydd, till deras försvar, och till deras rätt. Att kämpa i den här världen är ofta en ensam och mycket segdragen tillställning där den som opponerar sig ses som ett ufo och den som gör sig besvärlig, och en som hindrar andra från att ha trevligt och lyckas.

Hoppet som finns finns nog istället hos allmänheten – den där som ser och faktiskt förfäras ordentligt. Som liksom jag upprörs av plågsamma djurförsök, långa slakttransporter, katastrofal djurhållning, djur på cirkus, elefanterna i Thailand och feedlots – utan att kunna särskilt mycket om detta än andra. Och den stora allmänheten, den som ger hästsporten dess legitimitet i grunden, börjar vakna till ordentligt. Även den stora tidningen THE HORSE har noterat den och skrivit en stor artikel om den. Det mullrar och fräser i kulisserna. Och de köper inte snacket om att eliten vet bättre än de. De som idag står utanför hästvärlden och som nu börjar kritisera ridsportens olika grenar vet inte om den extrema hierarkin som finns inom hästvärlden. Och ser de den som bryr de sig inte om den, eller än hellre så förfäras den över att hästvärlden är sådan.

Nu mer än någonsin är det hög tid att göra något åt de stora problem som finns vad gäller hästarnas välfärd i människans tjänst. Nu när man valt att lägga locket på så länge det gått och lite till. Nu kommer det inte att funka längre. Det är inte läge att diskutera i åratal om nosgrimmorna ska tillåta 1,5 cm eller 2 cm luft och var, inte läge att fundera på om gramananvändningen är värre om den spänns under magen eller utmed sidan. Det är inte läge att fundera på om man måste se blod för att hästen ska anses skadad nog för att inte få delta i tävling, eller om sporren som ryttaren har ska vara si eller så lång och av modell stjärn eller inte. Det här handlar om något mycket mycket mer. Detaljregleringar ändrar inte grundproblemet.

Hästsporten behöver kunna bevisa för andra och för sig själva att de faktiskt arbetar utifrån en filosofi och en praktik som utgår från hästens bästa. Framöver kommer man att behöva visa upp sin legitimitet och inte ta den för given. Det kommer snart inte vara upp till bevis för den som kritiserar längre – utan för den som kritiseras. Att man kan visa på att det man gör inte skadar hästen. Och för det behövs att man tar frågan inte bara seriöst, utan sätter den högst på dagordningen. Nu har nämligen bevisbördan vänt.

Passivitet riskerar sporten i sig dsc_0121

För om man inte tar det här problemet på allvar, som jag hoppas att man gör, så kommer ridsportens legitimitet att krackelera fullständigt. Då riskerar ridsporten i sig att stoppas, hindras och försvinna från de stora arenorna. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att framtida generationer kommer titta tillbaka på vår generation och skämmas ögonen ur sig över på det sätt vi hanterade djuren – alla dessa fascinerande, storsinta och godmodiga djur, inklusive hästen, som vandrar på jorden och som vi envisas med att utnyttja på alla upptänkliga sätt. Men lika övertygad är jag om att hästar, liksom hundar och andra domesticerade djur, också gärna vill jobba med oss och samverka – om vi någon gång lär oss att respektera dem och se och förstå deras behov och kognition.

Det är precis detta som behöver bli norm inom ridsporten för att den ska kunna bli långsiktigt hållbar och ha den legitimitet som behövs för att fortsätta existera. Om inte för hästarnas skull (vilket det givetvis borde vara), så för oss som vill hålla på med sportens skull och som gillar att vara med hästar och träna med dem. Det är också ett sätt som fungerar, om än att det tar lite längre tid så ger det ju inte bara ett trevligare utan också säkrare resultat. Så varför görs inte det redan nu? I morgon kan det vara för sent.

P.S – jag är medveten om det kan uppfattas som om jag att jag drar alla i ”eliten” över en kam i detta inlägg. Det finns otroligt bra hästfolk där ute – både inom elitskiktet och bland de som är ute och tävlar för skojs skull, de som inte tävlar alls och de som vägrar rida på en häst men gärna tar hand om den och ser till att den får ett bra liv. Det jag vänder mig emot är att ridsporten i helhet legitimerar oschysst behandling av hästar med ”elitens agerande” som argument.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Annons
av

Det som döljer sig under ytan

Så slog det då om till att bli höst. I alla fall i schemat. Den sommar som till en början kändes så lång, och som sedan (som vanligt) bara flög förbi är över och terminerna tar fart lite här och där. Borta är de långa intensiva men ändlösa dagarna där vi under lägren pratade hästar på längden och tvären utan uppehåll, där lunch och middag gärna blev sena och där ridningen kunde vara ända in mot nattatimmarna. Ljuset försvinner så sakteliga och jag saknar redan skratten runt bordet vid poolen, de kluriga frågorna om hästar och hur de funkar, om hur ridningen egentligen ska vara och om livet i allmänhet.

Ett stort tack alla ni som var här på lägren, som gav allt för att lära och förstå mer, och som lärde mig så mycket. Det är en spännande resa att utvecklas tillsammans. För det är det som händer. Det väcks så mycket tankar, särskilt precis så här efter, när sommaren är över och mörkret sakta smyger sig in. Och så har jag fått med mig en hel drös med nya vänner in i höstmörkret. Det känns riktigt, riktigt, bra.

Ett par saker har berört och fyllt mina tankar lite mer än andra. Ett av dem är tankarna om tid – att få vistas tillsammans i en lärande miljö utan att minuter räknas och tiden tar slut. Det är en gåva som jag önskar fler kunde uppleva. Jag fick frågan i våras om hur länge man fick rida på mina läger, för det var viktigt. Jag förstår att det är viktigt för många, men jag hade inget svar. För jag lägger bort det där med tid under lägren och vi rider och tränar, funderar och diskuterar, lär oss teori och rider igen så mycket vi orkar och känner är givande under en dag på våra läger. Det handlar om att vi söker kvalitet och en känsla, inte om att rida ett visst antal minuter och klara ett visst antal repetitioner av något. Det är så det fungerar här, och jag älskar det. Det skapar en bubbla och en atmosfär där det finns viktigare ting att fokusera på, som handlar om att förstå och känna – och sådant kan ta tid. Eller så går det lekande lätt och i ett nafs. Det vet man aldrig förrän efteråt.

Utan tid kommer vi närmare hästarna, för det verkar inte bara vara tiden som blir ointressant, utan även andra skillnader och ramar. Kanske kommer vi närmare hästarna när vi trillar in i ”nuet” och inte spaltar upp tid och rum? Kanske hinner vi med mer, när vi inte jäktas av klockan? Något är det, för det är behagligt att vara där – jag menar här. Här och nu.

Det andra handlar om det som göms under ytan – det vi ser vid en första betraktelse. Som när vi ser ett resultat av en träning, utan aty egentligen veta vad som ligger bakom. Om resultatet är trevligt för ögat säger vi gärna att den som tränat gjort det på ett bra sätt. Men vad vet vi egentligen om det? Kanske har hästen fått betala ett högt pris för stående ovationer, eller så har den det inte? Kanske har allt byggt på det faktum att hästar är snällare och fogligare än vad vi förtjänar, eller så har det byggt på en enorm respekt för det fantastiska djur vi kallar häst? För att veta mer måste vi orka se bakom kulisserna.

Men det är inte så lätt, och ställer till det så dant även i livet utanför hästarna. Hur vet vi hur förhållandena är där materialet bryts som används till våra mobiltelefoner och batterier, hur naturen ser ut omkring den plats våra jeans skapas, hur elefanten ser ut under den så fagra klädedräkten och vad den fått utstå för att människan ska kunna sitta på den och se tjusig ut? Hur vet vi vad som ligger bakom ett framgångsrikt företag eller framgångsrik person, om vi inte vet hur företaget uppnådde denna framgång. Och hur kan vi veta när vi tittar på tv-skärmen och ser alla dessa framgångsrika ekipage vars ryttare ser så nöjda ut, hur de kom dit. Det var inte många dagar sedan en veterinär rapporterade om hur många förbud FEI fick ta till för att stoppa djurplågeriet i jakten på ära, berömmelse och prispengar. Samtidigt som jag om och om läser inlägg i trådar på sociala medier där personer påstår att man inte ska kritisera eliten för att det de gör måste de göra bra, för annars skulle hästarna inte leverera. För att vi inte kan tvinga någon till något. Det är uppenbart att det går, annars skulle grymhet mot djur och människor inte existera och djurskyddslagar för hur vi får agera gentemot djur inte behövas.

Just därför har vi talat om det där med att höja någon till skyarna, att bara ta att allt vi till en början för givet, och att inte orka se det som faktiskt finns där under den glättiga ytan. Vad som egentligen spelar någon roll när allt kommer omkring och vad vi blundar för för att slippa se. Hur det där med ATT göra en sak, inte kanske är fullt lika viktig som HUR.

Just därför har vi pratat om de val vi som kan välja gör påverkar så stort på andra. Vi har makten att tvinga eller frigöra, forcera och hämma eller möjliggöra. Det är en enorm makt vi som kan välja vad vi vill (mer eller mindre) har, och också ett enormt ansvar. Vilken last lägger vi på andra för att visa resultat?

Så skönt då att vi här kan skapa en plats där vi inte ska leverera, utan ta med oss lärdomar och insikter, att vi här kan se möjligheter istället för hinder, att vi här verkligen samlas för att vi vill se och förstå och skapa glädje och något som man kanske kan kalla för gott. Sådant blir jag stolt över, för det är framgång för mig.

För jag tror ändå, på alla sätt och vis, att det går att få framgång på ett bra sätt, att glädjen i något inte behöver förtas av att resan till utveckling ibland är svår (det finns inget svårare än att rida och hantera häst!), och att vi faktiskt inte behöver göra något på hästens, eller någon annans heller för den delen, beskostnad.

Alla dessa tankar tar jag nu med mig in i hösten, till möten och till lektioner, till tävlingsplatser och till kommande skrivande. Det har startat rätt bra den här veckan, med många skratt och mycket skoj. Det lovar gott inför en spännande höst.

Så kommer regnet och jag jobbar vidare, med hästar och elever och med att sprida boken förstås… nu laddar vi för en spännande och innehållsrik höst och vinter!

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Veritabla monster vid lastning
av

Veritabla monster vid lastning

Vad är det som gör det så svårt att lasta en häst? Är det att hästen har klaustrofobi av naturen (födda till att beta fritt på stora vidder och helt plötsligt förväntas gå snällt in i en svart låda), hästarnas oförmåga att ställa om till mörkt och ljust vilket gör hålet än svartare, svårigheten att förstå att den löjliga rampen som vickar sådant faktiskt (brukar) hålla för en stor tung häst?

Eller är det för att vi människor lätt blir veritabla monster när vi lastar våra hästar, och att vi alltför ofta dessutom under tidspress tänker åka till något så främmande eller till och med otäckt som en veterinärstation eller tävlingsplats?

Vi kan väl tippa på att det är både och, men att det är det sistnämnda som har mest långtgående konsekvenser för hur det går med lastträningen.

En häst som aldrig rest förut, brukar det nämli-gen inte vara så stora problem att lasta. Om man lärt dem gå med i grimman, inte dra i snöret och att följa med. Då går de snällt på. De har inga förutfattade meningar om vad det innebär att åka transport. Men sedan verkar det hända något. Vi människor tycker det är svårt. Så svårt till och med att vi gör vårt ”bästa” för att det ska bli omöjligt. Det går till och med prestige in i eländet, vilket bara leder till två förlorare (även om man vinner striden, vinner man inte kriget – för det är inget krig!).

Varför är vi människor sådana- att vi genom otålighet och tvång vill förstöra något som kan fortsätta vara enkelt om vi orkar göra rätt? Alltför många gånger går lastförsöken till slut överstyr, trots den bästa av intentioner. Jag har sett det många gånger – hemma här (då har jag fått bryta in!) och på andra ställen (då kan jag fråga om jag får hjälpa till, men svårt att bryta in). Så många gånger.

Med linor, med tryck och tvång in i eländiga transporter, med spön, linor, femton man,  med gud vet allt. Som om hästarna då, när vi gör allt för att tvinga in dem, skulle förknippa transporter med annat än att det gör ont, är ångestfyllt och eländigt då? Arma djur. Vi människor har ju en grundläggande förmåga till empati – dvs att kunna se hur andra uppfattar tillvaron. Det har ju till och med hundar. Men varför använder vi den då inte alltid när det kommer till känsliga, ängsliga flyktdjur som hästar?

Om du vet med dig att du gjort något sådant här – eller till och med tycker att det behövs ibland – du vet att det är förbjudet va? Man får inte slå eller tvinga in en häst med våld. Det är lagtexten. Och man kan aldrig, aldrig säga att man är en hästvän om man gör detta och tycker det är ok. Så ser du någon annan – meddela ansvarig på fastighet eller på tävlingsplats. Träd in. Hästarna behöver er hjälp! De försöker säga till, men får ju då bara stryk tillbaka. De har ingen annan röst än att vägra, men det har vi.

Nu har ÄNTLIGEN Svenska Ridsportförbundet satt ner foten för detta elände. Disciplinnämnden gick förra veckan ut med besked om avstängning och böter för en ”medhjälpare” som ”roade” sig med att spöa en häst på en tävlingsplats för att få in den i transporten.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Ansvaret ankommer oss alla
av

Ansvaret ankommer oss alla

Vems ansvar är det att den häst du rider mår bra?

Mitt svar?

Den som rider. Men också den som ser, men inget gör. Den som tiger samtycker.

Det finns aldrig några ursäkter över huvud taget att sätta sig på ett djur man av någon anledning inte borde bära en människa. Det är den som sätter sig upp i sadeln som ansvarar för detta – oavsett om det är på en ridskola, ett turridningsställe eller på en resa. Det går inte att skylla på någon annan.

Självklart ansvarar den som håller hästarn aockså för att hästarna mår väl. Men den som väljer att hoppa upp på en sjuk, trött, felsadlad eller på annat sätt utnyttjat djur, eller sätter sig i dess vagn är den som gör det möjligt för oseriösa aktörer att fortsätta.

Om det inte fanns någon marknad för att snåla på foder, hästens välfärd, utrustning och hantering samt utbildning av hästen, skulle problemet vara minimalt. Om det inte fanns någon marknad för att överutnyttja djurens ork – och låta dem arbeta timme efter timme i obarmhärtigt väder, om och om igen, skulle djuren inte utnyttjas sådant.

Och om du inte vet hur djuren har det – avstå ridningen! Det är ingen mänsklig rättighet att få hoppa upp på vilket armt häst/mulkräk som helst bara för ens egna nöjes, eller för den delen lathets skull. Om du ser att de far illa – reagera! Skriv på sociala medier så andra vet (google, facebook, instagram, twitter – perfekta plattformar för upplysning!). Stöd organisationer som försöker för ändra till det bättre.

Här är en rapport från Santorini – grekernas ”vackraste” ö. En ö som är helt hjärtknipande för en djurvän att besöka. För upp till själva byn måste man passera hundratals arma mulor och åsnor som föses upp och ner som boskap med tunga, feta, lata turister som inte ids ta sig upp själv (det finns linbana om man inte kan ta sig upp själv!).

blob:https://www.thesun.co.uk/320f1029-cff7-40fe-8be4-a3430cf3268b

 

Det förstörde hela vistelsen för mig – och jag gjorde precis som ovan – skrev på facebook och donerade pengar till de som försöker rädda. Men om det förstörde vistelsen för mig, är det inget mot det elände dessa djur måste uppleva – varje dag. Jag kunde åka därifrån, förtränga, klappa på mina egna djur (har en tendens att sköta om dem extra väl när jag sett sådant här – det enda jag kan göra som ”förlåt”). ❤

Här kan du också hjälpa:

Help The Santorini Donkeys

Så länge vi som bryr oss inte höjer våra röster kommer eländet fortsätta. Folk begriper inte bättre – urbaniseringen har gått så långt att få verkar förstå hur ett djur uppfattar sin tillvaro. Och de ses som maskiner, åkdom, något roligt att göra på semestern. Djur är värda bättre, varenda ett av dem.

omslaget2

Stoppa smittan!
av

Stoppa smittan!

Jag hoppas att alla nu uppfattat det – såväl EHV-1 som annat elände sprids just nu mellan stallarna. Framför allt är det EHV-1 och då en variant som ger nervskador som är aktuell, men jag ser också på smittinfo att det finns konstaterad kvarka i landet.

EHV-1 har tidigare mest varit känt som ett virus som fölston riskerat att drabbas av. Det har nämligen varit vida känt att just detta herpesvirus hotat ge spontanaborter i sent skede för dräktiga ston, något som är oerhört traumatiskt såklart. Därför vaccinerar man gärna ston som ska få föl mot detta. Jag har också tidigare läst om att en variant av detta herpesvirus kan ge nervskador på häst. Och för den här varianten finns INGET VACCIN! I Skånsta har de förlorat fyra (!) hästar i denna ytterst otäcka sjukdom. Och många fler har drabbats runt om i landet. Det är ju en hästägares värsta mardröm!

Och allt beror på bristande respekt för de smittskyddsrekommendationer som finns. Hur svårt ska det egentligen vara. Alla fall kan såklart inte stoppas, men en hel del. Nuförtiden verkar okunnigheten vara alltför stor och bara häromdagen mötte jag folk som inte hade en aning om att det fanns smittor och att det är vi människor som ofta är orsaken till att smittor sprids mellan stallarna. Såväl kvarka som EHV-1 sprids genom kläder, och till och med via luften. Den som rör sig mellan olika stallar – själv eller med häst har ett stort ansvar för att inte sprida smittan vidare. Men det slarvas uppenbarligen ordentligt med detta.

Nu börjar folk få upp ögonen och jag hoppas verkligen att alla förstår att vi måste ta det här på allvar. Det som oroar mig att det bara krävs en idiot för att sprida smittan vidare, en som inte bryr sig eller inte förstår. Och att det finns en övertro på att virkon ska göra susen hur man än använder det. SÅ är det inte. Virkon ÄR bra och fungerar, men för att Virkonet ska ge effekt måste till exempel skorna vara helt rena och medlet måste hinna verka ordentligt för att rå på virus.

Här får du smittråd och info om EHV-1

Men jag förstår inte riktigt. Vi ska vara noga med det här INNAN utbrott är ett faktum. Vi ska alltid byta kläder mellan stallarna, alltid ha koll på snuvor och symtom på smittsamma sjukdomar och vi ska alltid skydda våra hästar från sjukdom. Inte bara när det blir en stor sak av att det sprids så snabbt och ett stall drabbats så hårt. Då är det redan för sent.

 

 

 

av

Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….

av

Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

av

När rider vi så illa att vi borde bli avstängda från tävlingsbanorna?

Ja det är så man undrar i dessa tider. Den här killen fick, enligt mig rätteligen, fem års avstängning från alla tävlingssammanhang som har med hästar att göra. Han får inte beträda ett tävlingsområde, inte ens som pappa åt sin egen ridande dotter. På fem år. Det är ett hårt straff.

 

Den här ryttarinnan däremot, fick dryga 50% för sin ritt. Ingen sa till, ingen stoppade henne och ingen kommer att stoppa hennes framfart. Än i alla fall. Hon har blivit ökänd på nätet pga alla upprörda människor som sett denna video. Men något straff får hon inte. Vi får väl se om det blir ändring. (klicka på länken för att kunna komma till videon).

http://www.horseandhound.co.uk/news/outcry-riders-dressage-test-us-equestrian-responds-643557

Ibland är det svårt att förstå att hästarnas väl och ve inte har kommit högre på agendan än detta. 😦

 

 

av

Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

https://www.forskning.se/2018/02/12/vaccin-mot-hastsjukdomen-kvarka/

 

 

av

Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

De allt högre veterinärkostnaderna diskutera flitigt både bland oss djurägare och media Förr frågade man inte vad det kostade – man fick hjälp och betalade. Via faktura oftast. Priserna var rimliga, även om det ibland kändes i plånboken.

Idag är det en annan femma. Priserna har skjutit i höjden. De privata riskkapitalbolagen som köpt upp ett antal kliniker anses ligga bakom. Man får ringa och jämföra priser för att få något prisvärt – inte lätt när det är akut och man mest behöver hjälp typ nu. Det diskuteras också mycket huruvida klinikerna överbehandlar djuren. I jakten efter pengar. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag tycker det är otroligt sorgligt när priserna ökar så dant, att var man snart inte har råd med ett djur. För det är ett faktum att priserna stuckit iväg. I en internationell jämförelse ligger Sverige garanterat på topp. Vad gäller priserna som tas ut….. I Skåne åker flera till Danmark för att få ner kostnaderna. Ibland är det bra att vara nära Europa. Hur har det blivit så? Och varför reagerar så få ändå? Är det fult att tala priser när det kommer till veterinär?

Vi som har många djur vet vart vi ska vända oss. Jag använder Mälarkliniken och Hallstahammars Veterinärstation. Två ”små” aktörer, med vettiga avgifter för dig som är stammis. Mälarkliniken har dessutom jour, om det råder panik. Tyvärr är det längre än till andra stationer, men då priserna varierar så häftigt tillika kompetensen och förmågan att lyssna, är det dit jag åker. Här vet jag att de tar hand om min häst, och mig, på bästa sätt.

Jag är också med i facebookgruppen för ett veterinärkooperativ. Tanken är att första sjukhuset ska ligga i Mälardalen. Det vore väl toppen! Konkurrens behövs – inte bara vad gäller service. Utan även vad gäller priser. Jag är beredd att gå in med en slant om det här blir av, för att sänka kostnaderna. Jag hoppas också att försäkringsbolagen, som noterat de kraftiga prishöjningarna, reagerar. För det kostar. För alla deras kunder, och för alla som inte är kunder men som har djur ändå. Läs mer om veterinärkooperativet på delade länken.

 

 

Det allt mer skenande veterinärkostnaderna fick några eldsjälar att starta facebookgruppen Veterinärkooperativetrobinhooddjursjukhus , ‘gruppen har snart 2000 medlemmar som alla på ett eller annat sätt är beredda att jobba för att ett Kooperativt djursjukhus skall bli verklighet. Det började med att eldsjälarna fick höra att Strömsholms djursjukhus ville ha 5600 kronor för att avliva en…

via Veterinärkooperativ en framtidsmodell av djursjukhus i Sverige? —