Vardagshjältar

Jag tänker ganska mycket på alla de som kämpar för att djur ska få en bättre värld att leva i. Jag får uppdateringar i FB-flödet varje gång jag går in och kikar – från sidor med människor som kämpar så hårt. Från organisationer som vill sprida informationen och som verkar för att världen ska bli en bättre plats för de individer som de kämpar för.

Jag ser att folk också anger att de inte gärna vill se det här. Att de avföljer folk som försöker sprida vad som händer. Jag förstår det. Samtidigt – ska vi blunda? Förstår vi ändå. Kanske gör jag fel som har dessa uppdateringar på och följer de sidor som visar på allt elände? Jag kan ju konstatera att jag inte blir jättelycklig av det, ibland tvärtom. Och det får mig att tycka att jag gör väldigt lite i jämförelse, även om jag kämpar på min kant. Och stöttar. Alla gör vi nog så gott vi kan och hanterar eländet i världen på vårt sätt. Själv kan jag inte slå mig ifrån det, det är inte sådan jag är.

Nu senast satt jag och kollade på uppdateringarna från ”The man that rescues dogs”, killen som bär flera hundra hundars väl och ve på sina axlar, som kämpar och sliter. Han är väl värd uppmärksamhet, liksom så många andra som kämpar. Vilken energi, kampvilja, envishet och patos. Det som gläder mig i eländet med alla skadade, rädda och övergivna hundar när jag läser som sådana han – är att de finns och att de kämpar. Och de behöver uppbackning av sådana som du och jag, som faktiskt kan ge en slant, sprida ordet om att de finns där på barrikaderna. För andras skull.

I påskpresent fick The man that rescues dog en slant. Det känns lite bättre, även om jag alltid känner – jag borde göra mer….

Annonser

Sjukt mycket kvarka just nu

Jag tycker rapporterna om kvarkafall i stallarna runt om i landet kommer tätare. Kanske beror det på att rapporteringen via sociala medier och nätmedier går snabbare. Eller så beror det på att hästar flyttas mer, och att fler hästar kommer in från utlandet. Kanske beror det på att vi människor flyttar oss mer mellan stallarna också. Eller så är det till och med en kombo av alla dessa (brukar vara så).

Oavsett så är kvarka något att ta på högsta allvar. Uppmaningen är tydlig – byt kläder och skor när du byter stall! Ta det här på allvar, även om hästarna i just det stallet du besöker inte uppvisar symtom!

I skrivande stund har ett fall konstaterats i Surahammar – bara mil härifrån. Som tur är för mig, är det lågsäsong så det är lite lättare att påminna och hinna berätta för alla kunder som kommer. Här vill vi verkligen inte ha in sjukdomen. Det skulle vara förödande, inte minst för de stackars hästarna. Symtomen är inte att leka med, vilket jag berätta om i ett tidigare inlägg.

Som jag också skrivit om tidigare, finns inget vaccin mot eländet heller, även om det forskas intensivt om det och lösningar förhoppningsvis är på gång.

Så än så länge handlar det om att isolera de djur som bär på smittan och är drabbade, att isolera stallar där utbrott är ett faktum och sanera dessa väl, och att vi som hästmänniskor verkligen tar smittorisken på allvar.

 

Ytterst vanvårdade hästar funna

Ibland går det alldeles för långt. I veckan har vi fått ett ytterligare exempel på det – sju hästar döda och resterande utsvultna, toviga och overkade. De är nu omhändertagna, men alldeles för sent. (Läs mer i Hippson)

Men vad är det då som blir knas när det när händer? Jag funderar ofta på det när jag får läsa om riktigt vanvårdade djur som hittas. Varför? Med våra finfina djurskyddslagar och enorma länsstyrelseapparat? Det borde väl inte kunna bli så här illa?

Jag vet inte varför man inte kan stoppa detta elände, även om vi i Sverige tack och lov har bra mycket färre sådana här fall än på andra håll i världen. Vår djurskyddslagstiftning och lst gör skillnad, det ska verkligen sägas. Men ändå?

Jag undrar om det är sättet man jobbar på från myndighetens håll som ibland inte fungerar? Att man inte rör sig tillräckligt bland djurägare, inte har tillräckligt med förtroende så att man får information om att sådant här är på gång, att man ses som någon som förstör istället för hjälper och att man så att säga sväljer kameler och silar myggen?

Förskräckligt är det i alla fall, och jag hoppas att varje sådant här fall får mydnigheter, men även oss andra att tänka till. Det här hör inte hemma i Sverige 2018. Så här långt får det inte gå. Arma djur, må ni vila i frid.

 

 

När rider vi så illa att vi borde bli avstängda från tävlingsbanorna?

Ja det är så man undrar i dessa tider. Den här killen fick, enligt mig rätteligen, fem års avstängning från alla tävlingssammanhang som har med hästar att göra. Han får inte beträda ett tävlingsområde, inte ens som pappa åt sin egen ridande dotter. På fem år. Det är ett hårt straff.

 

Den här ryttarinnan däremot, fick dryga 50% för sin ritt. Ingen sa till, ingen stoppade henne och ingen kommer att stoppa hennes framfart. Än i alla fall. Hon har blivit ökänd på nätet pga alla upprörda människor som sett denna video. Men något straff får hon inte. Vi får väl se om det blir ändring. (klicka på länken för att kunna komma till videon).

http://www.horseandhound.co.uk/news/outcry-riders-dressage-test-us-equestrian-responds-643557

Ibland är det svårt att förstå att hästarnas väl och ve inte har kommit högre på agendan än detta. 😦

 

 

Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

https://www.forskning.se/2018/02/12/vaccin-mot-hastsjukdomen-kvarka/

 

 

Veterinärkooperativ – för sänkta kostnader?

De allt högre veterinärkostnaderna diskutera flitigt både bland oss djurägare och media Förr frågade man inte vad det kostade – man fick hjälp och betalade. Via faktura oftast. Priserna var rimliga, även om det ibland kändes i plånboken.

Idag är det en annan femma. Priserna har skjutit i höjden. De privata riskkapitalbolagen som köpt upp ett antal kliniker anses ligga bakom. Man får ringa och jämföra priser för att få något prisvärt – inte lätt när det är akut och man mest behöver hjälp typ nu. Det diskuteras också mycket huruvida klinikerna överbehandlar djuren. I jakten efter pengar. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men jag tycker det är otroligt sorgligt när priserna ökar så dant, att var man snart inte har råd med ett djur. För det är ett faktum att priserna stuckit iväg. I en internationell jämförelse ligger Sverige garanterat på topp. Vad gäller priserna som tas ut….. I Skåne åker flera till Danmark för att få ner kostnaderna. Ibland är det bra att vara nära Europa. Hur har det blivit så? Och varför reagerar så få ändå? Är det fult att tala priser när det kommer till veterinär?

Vi som har många djur vet vart vi ska vända oss. Jag använder Mälarkliniken och Hallstahammars Veterinärstation. Två ”små” aktörer, med vettiga avgifter för dig som är stammis. Mälarkliniken har dessutom jour, om det råder panik. Tyvärr är det längre än till andra stationer, men då priserna varierar så häftigt tillika kompetensen och förmågan att lyssna, är det dit jag åker. Här vet jag att de tar hand om min häst, och mig, på bästa sätt.

Jag är också med i facebookgruppen för ett veterinärkooperativ. Tanken är att första sjukhuset ska ligga i Mälardalen. Det vore väl toppen! Konkurrens behövs – inte bara vad gäller service. Utan även vad gäller priser. Jag är beredd att gå in med en slant om det här blir av, för att sänka kostnaderna. Jag hoppas också att försäkringsbolagen, som noterat de kraftiga prishöjningarna, reagerar. För det kostar. För alla deras kunder, och för alla som inte är kunder men som har djur ändå. Läs mer om veterinärkooperativet på delade länken.

 

 

Det allt mer skenande veterinärkostnaderna fick några eldsjälar att starta facebookgruppen Veterinärkooperativetrobinhooddjursjukhus , ‘gruppen har snart 2000 medlemmar som alla på ett eller annat sätt är beredda att jobba för att ett Kooperativt djursjukhus skall bli verklighet. Det började med att eldsjälarna fick höra att Strömsholms djursjukhus ville ha 5600 kronor för att avliva en…

via Veterinärkooperativ en framtidsmodell av djursjukhus i Sverige? —

Ibland går det för långt

Det är verkligen vinter, och då blir det några timmar framför burkenUnder senare tid har jag i flera sociala medier stött på historien om hästen som får en protes, efter att ha förlorat ett ben. Jag reagerade ganska kraftigt på det här, och tyckte att det här – det är att gå för långt. Den stackars hästen kämpar med att ta sig fram i videon. En snabb blick på youtube får mig att inse att det finns många, många fler hästar som fått utstå det här. Här är ett exempel.

 

Det tar inte många sekunders video för att inse att hästen knappast går i balans med en protes som denna. Det andra benet kommer att få bära en alltför stor vikt. Det kan leda och leder ofta till smärtor i det benet som får bära en omänsklig tyngt. Och en häst med en protes kommer aldrig att kunna känna att den kan springa iväg ordentligt om den behöver det. Det är så uppenbart på dessa videos.

Arma djur. Vi människor vill så gärna hjälpa, men ibland blir det bara för mycket och vi gör björntjänster. Det talas om hästens vilja att leva – alla individer försöker överleva till nästan vilket pris som helst. Men är det värt det? För vems skull? Själv skulle jag aldrig ens tänka tanken. Inte för att jag tycker illa om en häst – utan just för att jag vördar dem så högt. Lidande är något vi måste undvika. Det är vårt ansvar att se till att hästar inte lider. Döden är ibland en befriare.  Det är min åsikt. Och den står jag fast vid. Även om beslutet att ta bort sin vän känns oerhört svårt.

 

Fler reaktioner om hästen som fått en protes:

http://www.horseandhound.co.uk/news/vet-horrified-horse-prosthetic-leg-642030

 

F