Veritabla monster vid lastning

Veritabla monster vid lastning

Vad är det som gör det så svårt att lasta en häst? Är det att hästen har klaustrofobi av naturen (födda till att beta fritt på stora vidder och helt plötsligt förväntas gå snällt in i en svart låda), hästarnas oförmåga att ställa om till mörkt och ljust vilket gör hålet än svartare, svårigheten att förstå att den löjliga rampen som vickar sådant faktiskt (brukar) hålla för en stor tung häst?

Eller är det för att vi människor lätt blir veritabla monster när vi lastar våra hästar, och att vi alltför ofta dessutom under tidspress tänker åka till något så främmande eller till och med otäckt som en veterinärstation eller tävlingsplats?

Vi kan väl tippa på att det är både och, men att det är det sistnämnda som har mest långtgående konsekvenser för hur det går med lastträningen.

En häst som aldrig rest förut, brukar det nämli-gen inte vara så stora problem att lasta. Om man lärt dem gå med i grimman, inte dra i snöret och att följa med. Då går de snällt på. De har inga förutfattade meningar om vad det innebär att åka transport. Men sedan verkar det hända något. Vi människor tycker det är svårt. Så svårt till och med att vi gör vårt ”bästa” för att det ska bli omöjligt. Det går till och med prestige in i eländet, vilket bara leder till två förlorare (även om man vinner striden, vinner man inte kriget – för det är inget krig!).

Varför är vi människor sådana- att vi genom otålighet och tvång vill förstöra något som kan fortsätta vara enkelt om vi orkar göra rätt? Alltför många gånger går lastförsöken till slut överstyr, trots den bästa av intentioner. Jag har sett det många gånger – hemma här (då har jag fått bryta in!) och på andra ställen (då kan jag fråga om jag får hjälpa till, men svårt att bryta in). Så många gånger.

Med linor, med tryck och tvång in i eländiga transporter, med spön, linor, femton man,  med gud vet allt. Som om hästarna då, när vi gör allt för att tvinga in dem, skulle förknippa transporter med annat än att det gör ont, är ångestfyllt och eländigt då? Arma djur. Vi människor har ju en grundläggande förmåga till empati – dvs att kunna se hur andra uppfattar tillvaron. Det har ju till och med hundar. Men varför använder vi den då inte alltid när det kommer till känsliga, ängsliga flyktdjur som hästar?

Om du vet med dig att du gjort något sådant här – eller till och med tycker att det behövs ibland – du vet att det är förbjudet va? Man får inte slå eller tvinga in en häst med våld. Det är lagtexten. Och man kan aldrig, aldrig säga att man är en hästvän om man gör detta och tycker det är ok. Så ser du någon annan – meddela ansvarig på fastighet eller på tävlingsplats. Träd in. Hästarna behöver er hjälp! De försöker säga till, men får ju då bara stryk tillbaka. De har ingen annan röst än att vägra, men det har vi.

Nu har ÄNTLIGEN Svenska Ridsportförbundet satt ner foten för detta elände. Disciplinnämnden gick förra veckan ut med besked om avstängning och böter för en ”medhjälpare” som ”roade” sig med att spöa en häst på en tävlingsplats för att få in den i transporten.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Annons

Endast Sverige svenska ridskolor har

Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.

Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.

Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.

De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.

Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.

Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.

Skrivelse från Göteborgs universitet om ridskolornas historia

 

Svenska Ridsportsförbundets historia (Rekommenderas! Vilka härliga historiska bilder de har hittat!!!!).

Hästens väl och ve i centrum

#Horsestoo – för hästar räknas också. Deras väl och ve, välfärd, psykiska och fysiska hälsa måste alltid, alltid stå i centrum vad vi än vill få ut av våra hästliv. Det är ju de som är navet, de som vi ska förhålla oss till. Men så lätt det glöms i allt annat som ska åstadkommas, all prestige vi bär inom oss, och alla priser som kan vinnas.

Nu gör ett antal tränare och hästkunniga ett upprop-där de efterfrågar en etiskt hållbar ridsport och som kräver att Svenska Ridsportsförbundet förmedlar en klar målbild, en strategi och verktyg för att åstadkomma detta. I gruppen återfinns Anders Eriksson, Per Waaler och många andra kändisar. Du kan läsa uppropet i Hippson. 

Citat:

– Hur säkerställer man idag kvalitén i de utbildningar som finns bland annat på Riksanläggningarna?
– Hur säkerställer man hästens välfärd på tävling enligt Code of Conduct paragraf 1?
– Ska man i SvRFs stadgar återinföra och definiera vad som skall vara grunden i god ridning?

Vi får inte tappa hästen i sig – dess rätt till hållbarhet. Så nu sprider jag uppropet. För hästars väl och ve måste alltid vara i centrum. Och det är allas vårt ansvar, makthavare inom ridsporten än lite mer än alla oss andra, att i varje andetag praktiskt verka för att djur mår väl inom alla hästsportsdiscipliner – här och annorstädes.

 

 

 

 

Svenska Ridsportsförbundet om #visparkarbakut

Svenska Ridsportsförbundet har reagerat föredömligt på #visparkarbakut. Så här på en söndag kommer ett nyhetsbrev till alla som finns med i TDB (tävlingsdatabasen) med information om hur de arbetar för att stävja och fånga upp sexuella trakasserier i vardagsstallarna. Hela styrelsen har undertecknat brevet och de skriver bland annat så här:

”Du kan kontakta oss via mailadressen medlemsombudsman@ridsport.se, anonymt eller med namn, kontakta någon i förbundsstyrelsen eller på kansliet, och vi ska så långt våra kunskaper, erfarenheter och resurser räcker vara ett stöd, ge råd och när det går ta till konkreta åtgärder.”

 

Bra jobbat SvRF!

 

 

För att ridsporten är jämställd

Det var då fasiken vad svårt det kan vara – ridsporten är i teorin en helt jämställd sport, och som sådan något av en udda fågel i idrottssammanhang. Att den sedan av många som inte begriper bättre klassas som en tjej”sport” är något som verkligen behöver jobbas med. Det handlar då, tror jag gärna, om personer som kanske inte riktigt vet hur det går till, vad ridsport är och inbegriper och vilka förutsättningar som finns för denna så mentalt och fysiskt utvecklande idrottsgren. Det är ett problem som vi alla inom hästsporten behöver jobba med och ta på allvar.

Lite värre är det då med insatta och s.k. kunniga inom sporten som inte förstår bättre. Att skapa en innovationsdag inom hästnäringen och enbart bjuda tjejer är inte jämställt. Och det borde verkligen en i teorin jämställd sport, som också strävar efter att vara det i praktiken också, ha tänkt på. Bakom inbjudan låg Svenska Ridsportsförbundet, Hästnäringens nationella stiftelse, Travsportsförbundet mfl.

Nu verkar som tur var organisatörerna ha backat. Även killar bjuds in till denna dag, som går av stapeln den 8 mars. Men det krävdes ett blogginlägg i frågan från ryttarmamman Maria Åkerhielm, som driver initiativet ”killar som rider” för att något skulle hända. Bra jobbat Maria, men hur tänkte ni andra?

 

Mer info får du på Hippson.