Hästvärlden är nog en av de mer hierarkiska områdena som går att finna. När jag var liten var ridläraren närmast Gud man kunde komma, och idag verkar en hel del tränare fortfarande ha en ohälsosamt hög status, en status som inte kan ifrågasättas på något sätt. Det som tränaren säger är alltid rätt. Eller?

Märkligt nog har jag märkt att det ganska ofta handlar om manliga tränare som får den här ytterst höga statusen. Det verkar handla mindre om ren och faktisk kompetens. Tränaren får gärna komma långt ifrån, eller vara massmedialt charmerande. Gärna lite goodlooking med. Då blir helt plötsligt det han säger bra mycket mer inflytelserikt än vad någon annan säger, även om erfarenhet och faktiskt kunnande inte skiljer sig åt.

Och många av oss vet hur det var när vi själva var yngre. De sötare tjejerna och killarna, de som ville framåt hade det inte lätt alla gånger. Ibland blev det rent av katastrof och det tisslades och tasslades om det ena och det andra. Flera av de jag kände då kanske har skrivit på #metoo, eller vill gärna skriva med denna hashtagg. För visst är det så att den äldre ofta manlige (men inte alltid!) ridläraren inte alltid klarar av att leda och lära ungdomarna på det mest professionella sätt. Historierna under årens gång har varit många och jag har själv erfarit att få backa upp tjejer som råkat illa ut. Det var fruktansvärt, även om jag själv tack och lov inte drabbades.

Kanske är det bra mycket bättre idag vad gäller att nyttja unga tjejer och killar? Jag skulle så gärna vilja tro det. Men jag tror att det döljer sig en hel del bakom ytan. Våldtäkter, sexuellt utnyttjande och fräcka anspelningar, rena utpressningar och förtäckta löften om man ställer upp, en charmerande äldre som övertygar det som klassas som ett barn. Nog händer det här inom ridsporten också. Om något så borde det ju vara än lättare i denna lilla intrikata sport där alla känner alla och de som står högt i rang är ofelbara och kan bestämma ödet för så många andra. Det är som upplagt för att sådant här ska kunna hända.

Och det behöver inte alltid vara av sexuell natur. Det kan lika gärna handla om att inte bli sedd, att bli mobbad eller att på annat sätt nedvärderas. Det är illa det också. Och det är systematiskt, det handlar om strukturer och det handlar om att människor drabbas. Dagligen. Och känner skam och ånger, trots att det inte är deras fel. Tvärtom. För att andra inte har vett nog i skallen att respektera andra människor oavsett kön, ålder, etniskt ursprung eller livsfilosofi. Det ska handla om kompetens, om engagemang och om vilja. Inget annat.

Nu i dagarna går kvinnliga politiker ut och ställer sig som en enda stark kraft bakom alla de övergrepp som det vittnats om inom den sfären. Tidigare har det varit jurister, skådespelare och sångare. När är det Ridsportens tur? Sporten som ska vara lika för alla, men inte är det. För ingenstans kommer vi undan det systematiska som finns bakom det som föranleder så många att ställa sig upp och ropa #metoo – för någonstans måste sexuella trakasserier och utnyttjande synliggöras och höras och uppmärksammas. Och vi får aldrig tystna. Vi får aldrig acceptera och vi måste orka se och ropa.