Därför skriver jag en bok!

Japp – nu är jag i sluttampen av det som ett tag känts som ett evighetsprojekt. Det handlar om en alldeles egen bok. Den första till råga på allt, vilket gör det än besvärligare. Men nu är den på sättning.

Men vad innehåller bokskrället då? Jo den innehåller  en hel del matnyttig information för alla som inser att de finns något mer i hästvärlden än att ”bara” sitta till häst, eller ”bara” befinna sig på kuskbocken. Det vill säga allt det där man verkligen behöver veta och kunna, men som ytterst få lär ut och än färre förstår att det faktiskt är bra att träna – precis som allt annat som man behöver lära sig. För det är ju lite konstigt ändå – att så många tränare finns som hanterar själva sittandet på ryggen och allt som ska göras då, och så finns det vissa som lär ut hur man ska hantera hästen när det kommer till problem i hanteringen eller vad man kan göra för att lära hästen trick.

Men så ytterst få lär ut vanlig sund enkel hästkunskap – sådan där som handlar om vad hästen är, hur den fungerar, vad den behöver för att må bra, hur vi kan hantera hästen på ett hästvnligt och säkert sätt, vad man behöver för utrustning – egentligen, och en miljard andra saker som har med hästlivet att göra. Här finns det ett stort glapp. Snart kan man säga – fanns.

För det är ju de här frågorna som så många ställer sig i vardagen, det som upptar så många tankar och så mycket tid hos så många. Och ändå, ändå, hittar jag knappt en text om detta. Ingen sammanhållen i alla fall.

Här finns ett behov. Det finns fler hästar än någonsin i vårt land idag, det finns färre människor med genuin djurkunskap i bagaget än någonsin idag. Det är bäddat för trubbel. Och det kan man se på alla möjliga sätt – inte minst vad gäller antalet tvister mellan köpare och säljare inom hästvärlden, och antalet konstiga frågor som folk slänger ut i sociala medier – som de får än konstigare svar på. Frågor som borde ingå i grundkunskapen om häst, sådant som man faktiskt borde ha fakta om när man väljer att hantera en häst alldeles själv, som medryttare eller som ägare.

Så jag skrev en egen bok om detta. Den är nu på sättning. Jättespännande! Jag hoppas den tas emot väl och att den får lite uppmärksamhet. Jag är nämligen övertygad om att den ger massor med svar på frågor folk har. Kanske ger det också en tankeställare om att det där med häst inte alltid är så lätt och att det är ansvarsfyllt värre – men det är också vansinnigt roligt och berikande. Och aldrig bli man fullärd.

Självklart kommer jag uppdatera hur det går med boken här – själva sättningsprocessen är som jag skrev i början igång och nu återstår lite trixande och grejande inna boken är slutgiltigt klar och ges ut – innan sommaren hoppas jag.

 

Annonser

Vill du vinna eller lyckas?

Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.

Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.

I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.

Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.

Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.

Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.

Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken. 

Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.

Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.

Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.

Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.

Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.

Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.

 

PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.

Tankar bakom ratten

Hur många mil har det blivit dessa tre senaste dagarna? Vågar faktiskt inte räkna, och det känns heller inte så viktigt. Min bil tuffar snällt genom drivor av snö – de verkar aldrig ta slut, över isfläckar och nedsölade saltade gator, genom snötyngda skogar och över vindpinade fält. Tre län har det blivit – Sörmland, Örebro och Västmanland. Och jag har tränat ekipage, umgåtts med härliga människor och fått ett halvt ton skratt som tränat magen, sådär som bara ett underbart härligt skratt kan göra.

snöbild2.jpg

Det är en ganska meditativ verksamhet det där med att köra bil . Mil efter mil går färden med radio, Storytel och telefon som enda sällskap. Talar ytterst sällan i telefonen när jag kör (handsfree). Stressande. Behöver tiden för att hinna fundera, analysera, planera, komma till ro. Ibland med en god bok, ibland med p1, men titt som tätt också helt i det tysta.

Dessa tre dagar har jag funderat på hur snabbt saker och ting vänder. Efter en så tröttsam höst, när jag funderat på att lägga om. De djur jag förlorade, att det blev så tungt och trist. Att vintern är så lång och mörk och kall och att det nog är dags för mig att lägga de tjocka plaggen på hyllan och mysa i värmen, än att kämpa i kalla ridhus, på isiga ridbanor och på snöiga vidder för att träna hästar och ekipage. Tänkt att det nu är andras tur, och att det här ufot får lägga sin tid på annat. Att jag kanske inte kommer längre än så här ändå.

Men att jag nog inte riktigt ens han tänka tanken klart förrän någon, några, ja ett helt gäng människor och saker pockade på uppmärksamhet och vände känslan av att gå i stå till ett starkt driv framåt. Elever som visade att de förstått, elever som ville lära sig mer, hästar som helt plötsligt kom i form och visade prov på sann talang, snön som blev sådär perfekt så det gick att träna överallt hur som helst och framför allt kondition. Och så att det blev ett alldeles nytt år – skilt från det andra som var så trist ändå. Som nu är över. Och känslan av att det börjar spira på nytt.

Under helgen har jag mött en del av er – ni som får igång min energi och som ger mig driv. Ni som kämpar och som vill så gärna – och som älskar era hästar och har dem som vänner. Ni som inte låter prestigen vinna kampen över vänskapen, ni som mer njuter av färden än av att komma till målet så fort som möjligt. Ni som älskar att bara vara med hästen och att få sitta på dess rygg och tycker det där med häst är det bästa som finns – och som aldrig någonsin glömmer bort det. Inte i ett enda steg. Därav skratten, därav glädjen.

När vi systematiskt och steg för steg kan bygga vidare i positiv riktning och ha hästarna med oss. ”klart vi klarar det här” – mentalitet med fokus på att inte göra mer än vad vi och hästarna kommer att lyckas med. Då vet jag att jag ändå gör det jag också älskar – att få vara med i ett team som leder framåt och vidare, till utveckling och och hälsa.

Och jag tänker på att det kliar i ridtårna för att få kliva upp i sadeln och träna i den härliga snön. Vilket jag kommer kunna göra en stor del av veckan som kommer. Det är rätt lyxigt att ha närmare ett dussin hästar att träna ändå – när inspirationen finns där.

Det händer förstås att jag också funderar på rent strunt. Som vad jag ska göra om bilen kanar av vägen eller fastnar mitt ute i obygden, om att Stephen Kings böcker är långa men spännande och om det är rimligt att man ska behöva fodra hästar 21 gånger i veckan plus alla gånger man tar in för ridning. Om det räcker med att träna tre hästar om dagen för att bli riktigt bra och om våren någonsin kommer att komma. Och jag funderar ofta på om utvecklingen går framåt eller bakåt inom hästvärlden och vad jag skulle göra om jag inte skulle hålla på med hästar egentligen. Antagligen sitta inne vid öppna spisen och mumsa på godis och bli tjock och trött och seg och tråkig. För jag är nog rätt lat i grunden. Och att jag antagligen skulle bli helt vilsen i själen.

 

 

Häsklubben hamnade i Hippson!

I tisdag var jag på möte under kvällen. Helt plötsligt började min telefon att pipa och vibrera konstant. Jag var ju bara tvungen att smyga upp luren för att se vad det var som var på gång!

Det var Hippson som lagt ut en artikel om Lövslättens Hästklubb, hästklubben som vi har här på gården! De gjorde en fin berättelse om varför vi driver klubben och inte minst om att vi har öppet varje tisdagskväll här på gården för alla och envar som vill andas hästlukt, mysa med hästar och lära sig mer om dessa fantastiska väsen.

Jag är oerhört glad att jag får chansen att starta sådana här projekt, och att jag har mina fantastiska hästar som kan hjälpa mig. Nu laddar vi för att utveckla klubben än mer.

Vill du också hjälpa till att bidra för att vi ska kunna hålla våra klubbkvällar och öppet hus-dagar för barn och ungdomar som skulle må bra av att vara i stallet helt gratis???

Då kan du swisha eller sätta in en slant på bankgiro:

swish 123 150 90 90 eller bankgiro 5103-8842.

Vill du bli medlem skriver du bara ditt namn och adress och kostnaden är 200 kr för individ, 400 kr för familj. 😀

Läs artikeln här! 

 

Ponnyerna Smulan och Bella gör skillnad

 

Jag har skrivit om dem förr. Vård- och terapihundar – världens bästa vänner. Att vi inte har fler av dem, ändå. Det är lite synd, men trenden är att det blir fler och fler i alla fall. Det känns bra! Djur gör oss hela.

Men det är ju ännu coolare med ponnys, och till och med stora hästar, som kommer till vårdboenden för såväl gamla som unga. Här är några exempel. Faktiskt från Sverige också (tar de först såklart!). Terapihästar – en trend att räkna med? Hoppas det! 😀 I Fagersta finns ju en ponny som gjort skillnad. I biblioteket!

Den första artikeln handlar om vårdponnyn Bella. Hon gör skillnad på bland annat Hagelid.

Dalslänningen om Ponnyn Bella

Klippet här nedan är om en stor häst som besöker äldre i Dijon, Frankrike. Coolt med en stor häst!

 

 

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.