Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?

 

Annonser

Ridsporten feministiskt

Ibland skriver vissa så bra så att det inte behövs något tillägg. Här är Sanna Lundells ord om varför Ridsporten inte kommer in i finrummet. En skral sanning om varför det blev ett så himla liv angående Jerringpriset.

”Hela den här galna jävla debatten är nämligen en otroligt tydlig studie i hur könsmaktsordningen fungerar. Det kan liksom inte bli mer tydligt än så här.”

 

http://www.sannalundell.se/2017/01/23/en-sista-kommentar-till-debatten-om-jerringpriset-en-feminist-analyserar/

Sträck på dig hästmänniska!

Sträck på dig och var stolt du hästmänniska där som i regn och rusk åker till stallet för att träna ridning eller körning, eller bara spendera dina få lediga timmar med en häst – du spenderar din tid på det bästa sätt tänkbara vis!

DU – ja just du – har valt en sport där gammal som ung, man som kvinna som hen, lång eller kort, rundlagd eller supersmal kan drömma om SAMMA guldmedalj på SAMMA tävling. Och det kan dessutom faktiskt bli sant! Det är en av få sporter där jämlikt är jämlikt och inget annat än jämlikt.

Sträck på dig, för du utövar en sport som ger extremt god träning i:

  • förmågan att samarbeta
  • förmågan att läsa av och reagera
  • motoriska färdigheter
  • kroppskontroll
  • impulskontroll
  • balans
  • mental träning
  • uthållighet
  • fokus
  • empatisk förmåga
  • ansvarstagande

Sträck på dig och var stolt. Just DIN sport bidrar med så mycket för psykiskt och fysiskt funktionshindrade, och hjälper så otroligt många inom habilitering och rehabilitering. Om omvärlden hade förstått med precis hur mycket, hade ännu fler i behov av det fått chansen att förbättra sin livssituation med hjälp av häst och ridning/körning.

Några konkreta exempel:  Hästarna hjälper ungdomar som kommit på glid till en meningsfull tillvaro igen, hjälper personer att hitta tillbaka efter att blivit utbrända, underlättar för personer som förlorat förmågan att gå – se de får plötsligt ett par ben som kan ta hen ut i naturen, samtidigt som den egna gångförmågan tränas. Hästar ger autisiska personer en egen plats att duga som de är och alla mobbade barn som får tröst hos en häst.

Och om de kunde är jag övertygad om att de skulle tacka just DIG för att du också håller på med hästar. Ni har det gemensamt, och det är fint och vackert och gör att ni kan relatera till varandra. Bara det är ett stort mervärde i denna värld – förmågan att relatera till varandra. För att vi är lika även om vi är olika. Och det är ingen slump att det just är hästarna som bidrar med ett sammanhang, en känsla av mening och chansen att komma till ro och insikten om att vi duger som det är. De tar oss för vad vi är. Utan att diskriminera, utan att döma. De ser dig oss om vi ser dem, ger oss vad vi ger.

Du har dessutom valt en sport som gynnar och främjar svensk landsbygd, en landsbygd som trots allt snack är mer hotad än någonsin. Hästarna betar hagmarker, hagmarker som är några av de mest artrika som finns, hästarnas behov av vallfoder håller ängarna öppna. Hästarna på landet ger också sysselsättning åt vi som valt att bo här, och får stadsbor att komma ut och förstå att också de är en del av det där härliga gröna vi kallar natur! Som länken mellan människa och natur, går det inte att överskatta hästen. Tänk vilket nyttodjur som just DU bidrar med att se till finns, här i vårt land, tack vare att du också rider.

För just din sport och just DU är förutsättningen för att det idag finns 360 000 hästar i vårt land! Som behöver mat, vård och omsorg alla dagar på året, dygnet runt. De flesta av er vet jag kämpar med detta till stora delar för egen maskin. Ni mockar, ni fodrar, ni bygger hagar, ni skottar, ni ströar, fyller på vatten, skottar ridbanor, ryktar, lagar träns och täcken, och sliter i ur och skur. För någon annans skull. Sådant ger en människa karaktär!

Inte undra på att vi hästmänniskor blir bra ledare i näringslivet!

Som grädde på moset hörrni bidrar just DIN sport till välstånd och vinst, och till BNP. Näringen genererar ca 46 miljarder årligen och 30 000 heltidsarbeten. Och då har jag inte börjat räkna med de personliga vinster vi alla aktiva får, som dagligen får förmånen att träna i en sport som innefattar ett så sällsamt, vackert och för hälsan så nyttigt djur som hästen.

Tack alla underbara hästmänniskor där ute. Tack för att ni rider, att ni kör och att ni älskar just den här sporten. Ni ger så mycket tillbaka och ni har verkligen hästglädjen och kämpandet gemensamt, även om jag vet att ni annars kan vara så olika. Som tränare har jag hittat er i precis alla yrkesområden, jag har hittat er i alla olika livsfaser möjliga (och några därtill), och jag har hittat er i alla åldrar.

Men allt detta har ni gemensamt och det är ni som gör det möjligt!

 

Jerringpris som berör

Stort Grattis Peder Fredricson för att du just fått det finaste man kan få i form av utmärkelse: Jerringpriset! Det är folkets röst och du tog en historisk seger – den var historiskt otippad och historiskt stor.

Inte sedan 1990 hade röstantalet varit så stort, och aldrig har man sett på maken till överlägsenhet. Du fick detta pris trots att du inte ens nämnts i årets sportkrönika, att ingen pratat om dig på förhand. I tv-sofforna fick dina konkurrenter plats. Inte du. Men nu är det Jerringpriset vi talar om – folkets röst. Inte de så kallade proffstyckarnas röst. Det är vår röst – din och min och alla andras. Alla hade samma förutsättningar att rösta.Det är därför priset är så fint. För att vi alla kan säga vårt. Alla de andra priserna är proffsens priser att dela ut. Vi som allmänhet har ett – Jerringpriset. Så grattis Peder för det finaste priset man kan få – folkets pris!

Du fick det för din ödmjukhet och ditt slit, för din 5 år långa matchning av häst bara för att få en enda chans till en os-medalj. Du fick det för att du höll nerverna i styr och för att du inte tog ett enda felsteg på hela denna väg – fem års matchning av häst för en enda tävling. Du fick det för att du berörde så många i somras – så många unga damer och herrar som inspirerades av dig. Äldre med! Som jag, som i vilken annan sport som helst i övrigt hade fått packa ihop sportbagen, men som i denna sport alltid kan komma vidare, framåt! Som tack vare dig fortsätter kämpa.

Du är en sann förebild – din hästhantering ett föredöme värt att kopiera. Det handlar om kärlek till hästen – om respekt, ödmjukhet, hårt jobb och fokus – om 24 timmars bra omvårdnad för de djur vi kallar partners i denna så unika sport. Om att träna, träna, träna och att det lönar sig att inte ge upp. Att vi inom sporten kan få den finaste utmärkelsen av alla vid 40+ ålder och mer än så. För att det är ett livslångt lärande att lära sig om häst och lära sig att rida och vi kan alltid, alltid, alltid bli bättre. Vi som röstat vet vad som ligger bakom dina framgångar. Du har tränat ett helt liv inför just detta. Vi som röstat vet vad du talade om där på podiet när du lyckligt gråtande tog emot ditt pris – om det perfekta samarbetet med ett djur så magiskt och så kraftfullt som hästens.

Tack för att du är en så stor inspirationskälla och förebild för alla gamla och unga, män som kvinnor, som dagligen kämpar för att bli lite, lite, lite bättre inom vår sport. Vi fortsätter drömma om våra framgångar, tack vare dig, – och vet att vi alltid kan komma vidare. Och du visar att för att lyckas behöver vi visa stor respekt för vår samarbetspartner hästen – vilket gör att vi har en stor respekt för andra oavsett situation – vi behöver besitta en stor ödmjukhet inför vad vi gör och- vilket gör att vi är ödmjuka i vår inställning till det mesta här i livet – och verkligen ha kärlek till vår sport och dess viktigaste subjekt – hästen – och  vårda den och sköta om den på bästa sätt. 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan.  Precis som du.

 

GRATTIS till ett välförtjänt pris!!!!

 

 

 

Reckless – en hjältarnas hjälte

Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.

Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.

Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.

För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.

Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.

För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.

Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.

 

 

 

Mer info:

Wikipedia

Sgtreckless.com

 

 

 

 

Vår hjärna påverkas av hästar

microochelinaBegreppet hästbiten är ett ord som det skojas mycket om.Det går att tvista till det på många sätt, och även om det låter tufft att bli biten, är det ganska så mysigt att vara hästbiten.

Faktum är att många som börjat med hästar också fortsätter med det – det verkar som om många av oss faktiskt blir lite beroende av att ha dessa vackra djur omkring oss.  Bland de jag talar med och som haft hästar under många år vittnar nästan alla om att det kanske inte först och främst är ridningen som är det centrala när det kommer till varför de har hästar på gården, utan just känslan av att ha dem nära och att umgås med dem.

Vad är det med hästar som gör att vi tycker så mycket om dem? Att vi så att säga blir hästbitna och nästan inte kan leva utan dem? Förklaringen kanske är väldigt fysisk. Forskning visar nämligen att vår hjärna rent fysiskt påverkas av hästars närvaro.Deras stora förmåga till empati, en förmåga de utvecklat som beroende av en grupp och hela gruppens välmående, påverkar oss på ett väldigt konkret sätt. Mer info kan du få i artikeln Not just horsing around i tidningen The Guardian.

Tack vare denna egenskap hos hästarna (och kanske för att de är så vansinnigt vackra!) blir vi blir lugnare och mer fokuserade när vi omges av hästarna: I vår stressade värld känns det mer än naturligt att vi aktivt söker upp platser som ger oss ro. Som stallet till exempel. I en värld som känns egoistisk och tuff är det en fröjd att vistas med andra som är fyllda av empati. Att hästar hjälper oss att komma ut i naturen, även den en helare för själ och hjärna, gör inte saken sämre.

Desto konstigare är det då att ridning inte klassas som en lyxsport. Den bild många utanför hästvärlden har verkar vara att det handlar om glansiga ridstövlar, spön och knoppade manar på tävlingar där VIP-tältet fylls av välbärgade individer som sippar champagne. Så fel det kan vara. De flesta av oss umgås och jobbar med hästar för att det påverkar vår hjärna – till att bli lugn och fokuserad och balanserad i en allt stressigare och mer egoistisk människovärld. Det är synd och skam. Hästarna har under århundraden burit vår utveckling på sin rygg – som dragdjur, riddjur och stridspartner. Idag skulle de kunna ha ett minst lika viktigt jobb för vår hälsa och välgång. Om bara fler förstod.

Men så länge den förvrängda bilden härskar, är det svårt för alla som vill öppna sina stalldörrar till de som är i behov av en fyrbent vän för sin habilitering, rehabilitering och för allmän friskvård. Det blir helt enkelt för dyrt, för svårt och för omständligt att konkurrera med andra sporter som anses värdefullare, för vår hälsas skull. Även om det motsatta faktiskt gäller.

 

etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,