Häsklubben hamnade i Hippson!

I tisdag var jag på möte under kvällen. Helt plötsligt började min telefon att pipa och vibrera konstant. Jag var ju bara tvungen att smyga upp luren för att se vad det var som var på gång!

Det var Hippson som lagt ut en artikel om Lövslättens Hästklubb, hästklubben som vi har här på gården! De gjorde en fin berättelse om varför vi driver klubben och inte minst om att vi har öppet varje tisdagskväll här på gården för alla och envar som vill andas hästlukt, mysa med hästar och lära sig mer om dessa fantastiska väsen.

Jag är oerhört glad att jag får chansen att starta sådana här projekt, och att jag har mina fantastiska hästar som kan hjälpa mig. Nu laddar vi för att utveckla klubben än mer.

Vill du också hjälpa till att bidra för att vi ska kunna hålla våra klubbkvällar och öppet hus-dagar för barn och ungdomar som skulle må bra av att vara i stallet helt gratis???

Då kan du swisha eller sätta in en slant på bankgiro:

swish 123 150 90 90 eller bankgiro 5103-8842.

Vill du bli medlem skriver du bara ditt namn och adress och kostnaden är 200 kr för individ, 400 kr för familj. 😀

Läs artikeln här! 

 

Annonser

Sötchock i snön

Alltså allvarligt! Jag måste nog göra en insats till nästa år och se om min Tingis (något större men minst lika söt), kan hjälpa mig åstadkomma detta. Det är till och med så jag kan tänka mig att tycka vintern är kul om jag får prova detta!

Se här!

Ponnyerna Smulan och Bella gör skillnad

 

Jag har skrivit om dem förr. Vård- och terapihundar – världens bästa vänner. Att vi inte har fler av dem, ändå. Det är lite synd, men trenden är att det blir fler och fler i alla fall. Det känns bra! Djur gör oss hela.

Men det är ju ännu coolare med ponnys, och till och med stora hästar, som kommer till vårdboenden för såväl gamla som unga. Här är några exempel. Faktiskt från Sverige också (tar de först såklart!). Terapihästar – en trend att räkna med? Hoppas det! 😀 I Fagersta finns ju en ponny som gjort skillnad. I biblioteket!

Den första artikeln handlar om vårdponnyn Bella. Hon gör skillnad på bland annat Hagelid.

Dalslänningen om Ponnyn Bella

Klippet här nedan är om en stor häst som besöker äldre i Dijon, Frankrike. Coolt med en stor häst!

 

 

Hästar förändrar landsbygden

Det är som en ganska häftig men väldigt tyst revolution sker här ute på landsbygden. Det handlar om den levande landsbygden, som faktiskt hålls mer levande än vad man kan tro ibland. i alla fall om man läser media. Det handlar nämligen om sådana som jag ,som barrikaderar de gamla gårdarna som är för små för att fungera som jordbruk och som därför övergetts av de som håller djur och brukar marker på det sedvanliga sättet – det där sättet som ger föda åt människor. Vi fyller gårdarna med hästar, och vi bjuder in folk som inte har möjlighet att bo på en gård, utan som bor närmare tätorterna och har sådana där urbana liv, som är så vanliga idag.

Det är faktiskt så att inte så många flyttar in till storstaden idag. I alla fall så är det nästan lika många som flyttar ut, så det blir mer eller mindre ett nollsummespel. Däremot ökar städernas befokning av nyinflyttade och av barnafödande. Men här på landet håller vi gårdarna igång – med hjälp av nya fyrbeningar. Hästarna betar på markerna, de upprätthåller ekonomiska flöden och de förändrar liv. Igen.

Människans moderna historia byggdes på hästens rygg. De bar oss till krig, de var kommunikationskanalen mellan olika folk och olika städer och riken. De släpade vårt timmer, de bar våra bördor. De offrades och vördades, vårdades och ömmades för. För utan hästen hade vi inte varit där vi är idag, i vårt moderna samhälle. Och nu bär de landsbygdens framtid på sina ryggar – en framtid som kanske inte är så dum ändå. Öppna landskap, betande djur och folk som verkar och bor överallt i vårt avlånga vackra land. Hästen kan hjälpa oss på vägen, men jag hoppas de inte är de enda. Korna behöver sin plats, grisarna och hönsen. Åkrar och ängar behöver vårdas av många, och vi människor – stadsbor som landsbygdsbor – behöver ju mat oavsett var vi bor. Och vi har ju så bra jordbruk, något vi borde vårda än bättre. För landsbygden kan inte bara bäras av hästarna, även om de är en väldigt, väldigt bra början.

Mer om in- och utflyttning från stad till land och om hästarna som landsbygdens nybyggare kan du läsa om här.

Ponny på biblioteket

Hahaha! Nu har tydligen Fagersta Ridklubb – grannortens klubb, hittat till Biblioteket. På det mest bedårande sätt. Det är deras ponny Smulan som varit på besök. Och som ni ser på barnen var det väldigt, väldigt uppskattat. Smulan verkar inte tycka illa vara hon heller! 😀

Jag gillar verkligen trenden att djur får vara en del av vår vardag. Har oerhört svårt att förstå det motstånd som finns mot detta i Sverige. Djur får knappast vara någonstans, trots att vi vet att de gör så mycket nytta och ger så mycket livskvalitet och glädje för så många. Vi har tappat kontakten med det som är vi – en del av naturen och alltet. Nu kommer tack och lov en trend där fler djur är på fler ställen.

Och ja visst – det finns allergiker. Få är dock så allergiska att de inte kan ta tabletter och man kan ha olika platser – att djuren är på ett ställe och inte på ett annat, men där båda är likvärdiga. SÅ kan man välja själv. I skolan, på ålderdomshem, servicehus, restauranger, bibliotek etc etc. Och om forskningen stämmer och det faktiskt är så att man får allergier av att inte exponeras för vissa ämnen i tidig ålder, är det bättre med djur så ofta det går än tvärtom.

 

 

Riktiga hästkrafter

Ja det här är det riktiga sättet att driva en gård på, om man frågar en hästidiot som jag själv. Ändå inser jag att jag inte arbetar på det här sättet. Knasen må sladda vår ridbana, men det är ungefär det. Varför är jag egentligen så beroende av maskiner, när jag har hästarna. Jag är nog dömd till att ha en något för ”modern” syn på livet, eller så är det bara att vanor är svåra att bryta? Nåväl – vi får se om jag kan förbättra mig framöver, för det här verkar ju vara livet för en hästbonde.

//delivery.youplay.se/load.js?id=840005

KLippet är från Backfors Gård, en gård där verkligen hästarna gör jobbet. Jag hittade klippet och info på LAND.

En andra chans – historien om Cobra

Det är något speciellt med de som slår oddsen, de som trots att de knappt har en chans alls, ändå på något sätt lyckas. Historier som ger hopp om att det är möjligt. En sådan historia är historien om Cobra. Cobra är en mustang från USA.

I motsats till vad många tror finns inga ”urhästar” kvar i USA. USA:s mustanger är förvildade tamhästar. Det handlar om iberiska hästar som kom med spanjorerna när de besökte kontinenten på 1500-talet, och som också fått inblandningar av andra raser under århundradens gång. De lever idag på stäpplandet i västra USA och är där en stor fråga för många hästälskare.

Det är den amerikanska staten som ”äger” hästarna och de går på statlig mark. En gång i tiden vandrade flera miljoner hästar på de vida markerna, men idag finns knappt 25 000 hästar kvar. Ändå fångas många in varje år, för att hålla populationen nere. De adopteras i första hand av entusiaster. Den häst som adopteras bort övergår till nya ägaren först efter ett prövoår.  Men om de inte blir bortadopterade får de en stämpel i rumpan (bokstavligen!) på att de får säljas till första bästa som skriver på köpeavtalet. Med löfte om att inte slakta och att omhänderta väl. Det följs inte alltid och det har funnits en stor skandal om detta när man hittade flera döda och 170 utmärglade stackars mustanger i en mans ägo (kommer skriva om det vid senare tillfälle).

En sådan häst som inte lyckades få ett adoptionshem var Cobra. Efter tre adoptionsförsök var det egentligen kört. Ödet för en sådan häst är mer eller mindre i dunkel. .Men som ett led i att marknadsföra mustangen som ridhäst (på gott och ont), finns det (såklart!) en tävling bland beridare om vem som kan få bäst ordning på en mustang som just varit icke adopterbar.

Tränarna har 100 dagar på sig att träna för att sedan visa upp sina förmågor med den nya hästen. Marsha Hartford-Sapp deltog i tävlingen och fattade tycke för Cobra. Cobra är en mer engelsk variant av häst. Det passade inte de som letade efter westernhästar, men för Marsha var det precis det som behövdes, dressyr och hoppryttare som hon är. Tävlingen blev början till en enastående karriär, som är långt ifrån över.

Cobra har under åren efter tävlingen placerat sig i det mesta och gör succé på dressyr- och western dressagetävlingar landet över, ja till och med i vm i western dressage där han också vann! Han har blivit en sann stjärna och en reklampelare för mustangerna han fått lämna för sitt nya liv.

Cobra var vild tills han var sex år. Det tog tid att bara komma nära och behövde en sant professionell hand som lotsade honom in i det nya livet som ridhäst. Han hade inte haft en chans om inte en marknadsföringstävling funnits där, och Marsha deltagit. Men ödet ville annorlunda och dressyr, det har han uppenbarligen fallenhet för. Eller vad tycker du?

 

 

Mer om Cobra på Horse Channel

Mer om three strike horses och kontroversen med adopterade och sålda mustanger i USA Wild Horse Education

Mer om mustangerna i USA kan du också läsa om på Live Science