Hur mycket tryck tål hästen i munnen?

På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?

Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel,  och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm

Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.

Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.

omslaget2

Annonser

Alla är vi olika

Det är glashalt ute. Isgator överallt. Det har varit underkylt regn de senaste dagarna och värre underlag är svårt att få tag på. Det blir mycket pyssel med annat sådana häst dagar och vad kan då vara bättre än att läsa in sig på gamla mästare. Flera av de böcker jag sitte roch slår i har jag redan läst. Men det skadar vekrligen inte att läsa om dem igen. Nygamla sanningar kan behöva uppdateras och inte så sällan råkar jag på textrader som får mig att hajja till. Misstänker skarpt att, även om jag glömt bort att tipsen stod i just de boken, att jag ändå tagit informationen till mig och lagt in de kloka orden i praktiken –  mina egna träningsstrategier.

En liten bok som är galant i sitt lilla format och enkla utformning är Reiner Klimkes unghästen. Här står bara några sidor om hästens uppbyggnad och om hur de påverkar hästens och våra möjligheter vid träning. Det står om hästen med lång rygg – och den med kort. Att en lång rygg är smidigare men måste stärkas, och att den korta ryggen behöver mycket lösgörande. Det står också om den häst som har hög ansättning av hals, och som därför gärna ”knäpper av i nacken” – hur mycket den hästen måste ridas framåt nedåt för att sträcka ut och verkligen gå fram till bettet. Jag skrattar lite för mig själv. Precis så har jag tränat och tränat min förstehäst här på gården, då han har just en sådan hals som Klimke beskriver. Men se – att tro att alla hsätar ska ridas framåt nedåt är inte helt korrekt, bara för att just den här typen av häst behöver det. Den lågställda, eller till och med överbyggda hästen, kan då lätt bli framtung och behöver lära sig att bli självbärig, snarare än ridas ner i backen, menar Klimke. Och visst finns det stora portioner sanning och klokskap i hans ord. Så olika kan det vara på två skilda hästar. För de är olika, precis som vi. Det som är sunt träning för en individ behöver inte alltid vara det för en annan. PÅ de får sidorna hinner han även gå igenom lite bra fakta om hästar som blivit felhanterade, hästar som är nervösa och hästar som är krokhasiga eller kohasiga – vad man ska tänka på i de olika fallen. Kort, koncist och mycket intressant.

Jag undrar försynt hur många tränare som funderar över sina elevers hästars förutsättninar. Anpassar de sitt ridsystem efter detta och försöker jobba utefter de individuella skillnaderna, eller ska alla hsätar passa i ett och samma system? Ser man verkligen orsaken, eller handlar det om att se effekten av det som är fysiskt betingat? Jag hoppas de flesta tränare verkligen funderar över detta och försöker hitta vägen fram i varje enskilt ekipage (för vi människor har också olika förutsättnignar1). Och om det inte är så, borde det vara en självklarhet.