Alla är vi olika

Det är glashalt ute. Isgator överallt. Det har varit underkylt regn de senaste dagarna och värre underlag är svårt att få tag på. Det blir mycket pyssel med annat sådana häst dagar och vad kan då vara bättre än att läsa in sig på gamla mästare. Flera av de böcker jag sitte roch slår i har jag redan läst. Men det skadar vekrligen inte att läsa om dem igen. Nygamla sanningar kan behöva uppdateras och inte så sällan råkar jag på textrader som får mig att hajja till. Misstänker skarpt att, även om jag glömt bort att tipsen stod i just de boken, att jag ändå tagit informationen till mig och lagt in de kloka orden i praktiken –  mina egna träningsstrategier.

En liten bok som är galant i sitt lilla format och enkla utformning är Reiner Klimkes unghästen. Här står bara några sidor om hästens uppbyggnad och om hur de påverkar hästens och våra möjligheter vid träning. Det står om hästen med lång rygg – och den med kort. Att en lång rygg är smidigare men måste stärkas, och att den korta ryggen behöver mycket lösgörande. Det står också om den häst som har hög ansättning av hals, och som därför gärna ”knäpper av i nacken” – hur mycket den hästen måste ridas framåt nedåt för att sträcka ut och verkligen gå fram till bettet. Jag skrattar lite för mig själv. Precis så har jag tränat och tränat min förstehäst här på gården, då han har just en sådan hals som Klimke beskriver. Men se – att tro att alla hsätar ska ridas framåt nedåt är inte helt korrekt, bara för att just den här typen av häst behöver det. Den lågställda, eller till och med överbyggda hästen, kan då lätt bli framtung och behöver lära sig att bli självbärig, snarare än ridas ner i backen, menar Klimke. Och visst finns det stora portioner sanning och klokskap i hans ord. Så olika kan det vara på två skilda hästar. För de är olika, precis som vi. Det som är sunt träning för en individ behöver inte alltid vara det för en annan. PÅ de får sidorna hinner han även gå igenom lite bra fakta om hästar som blivit felhanterade, hästar som är nervösa och hästar som är krokhasiga eller kohasiga – vad man ska tänka på i de olika fallen. Kort, koncist och mycket intressant.

Jag undrar försynt hur många tränare som funderar över sina elevers hästars förutsättninar. Anpassar de sitt ridsystem efter detta och försöker jobba utefter de individuella skillnaderna, eller ska alla hsätar passa i ett och samma system? Ser man verkligen orsaken, eller handlar det om att se effekten av det som är fysiskt betingat? Jag hoppas de flesta tränare verkligen funderar över detta och försöker hitta vägen fram i varje enskilt ekipage (för vi människor har också olika förutsättnignar1). Och om det inte är så, borde det vara en självklarhet.

 

Annons

Reiner Klimke om rollkur

En av dressyrens tyngsta namn är Reiner Klimke. Han anses av många vara en av de främsta ryttarna genom tiderna. Huruvida det är sant eller inte är en diskussion för sig och en smaksak. Men, det är svårt att säga annat än att han har en meritlista bättre än de flesta – både som tränare, utbildare och som ryttare. Ett antal OS har förärats ett besök av den numera gamle gode Dr. Klimke. Att han är en fantastisk dressyrryttare är det svårt att argumentera emot.

Jag har haft äran att se Reiner Klimke tävla på Globen. Jag förundrades då, för många år sedan, över hur bra hästen gick. Men jag förundrades också över det faktum över att hans hand var så lätt, lätt, lätt att det syntes på långt håll. Tyglarna var helt utan tryck. Det hade jag aldrig fått poäng för på en tävling, oavsett om hästen gick i samma fina form. Det är så jag undrar varför.

Nåväl. Här är en video Reiner Klimke gjort om rollkuren. Han visar här skillnaden mellan en och samma häst i rörelse med en form i hyperflexion (inte överdriven…) och en häst som söker sig framåt-nedåt enligt den traditionella läran:

Jag lägger, för de som är intresserade, också in en video som visar Dr. Klimke själv under olympiaden år 1984. Ritten gav honom guldet. Notera gärna hästens form och ryttarens sits. Jämför sedan med dagens elit. Jag vet inte om utveckling alltid är bra – men det här är bra. Kolla!

Reiner stod som VM-segrare redan tio år innan detta klipp. Här är en bild. Notera formen även här. Sådant får vi inte se på ridbanorna idag…

Ögona böj – inte halsböj…

Så har en svensk komet inom dressyrvärlden lyckats sätta fyr på en debatt som inte varit mer än ett svalt och småosande mutter bland hästintresserade på över 10 år. Här är den film på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=8hIXGiV4N4k producerat av det danska medieföretaget Epona, som skapat ett ramaskri bland hästälskare, faktiskt nästan världen över. Rollkur, eller hyperflexion som det formellt så trevligt heter, är en träningsform som upprör känslor.

 

FEI tar tag i saken

Debatten går hög på många forum och inte minst på Youtube (se ovan) och på tidningen Ridsports debattsida (www.ridsport.se/debatt). Tyvärr sker diskussionerna på en ytterst låg nivå, men de har ändå gett resultat. De upprörda kommentarerna tillsammans med de många mail sponsorerna fått har gett effekt. FEI lovar att ta tag i saken. Det får vi verkligen hoppas sker ordentligt. För som det är nu finns knappast några goda forskningsunderlag att förlita sina beslut på. Viss forskning har i och för sig skett vad gäller påverkan på skelett, muskulatur och senor vid den här typen av ridning.

Urdålig forskning

MEN, och det är ett stort men, det finns ingen forskning för vad som händer då en tränare sätter rollkuren i system och använder det regelbundet och vid längre perioder. Det finns inte heller någon som helst forskning som visar hur hästen upplever denna träningsform. Det som har visats är att de hästar som undersökts efter den här typen av träning inte uppvisar högre stressymptom – i alla fall inte om de varit vana vid metoden. Det säger däremot ingenting om hur hästen verkligen upplever situationen. Learned Helplessness är en faktor att räkna med och får inte underskattas vid någon typ av metod.

Stolta hästar

Det påstås att ett visst tvång måste ingå för att en häst ska kunna utvecklas inom ridsportsvärlden. Min fråga är som den alltid blir: varför då? Det finns alltid andra vägar att gå. Det går att få med sig hästar i viljan och tanken, precis som det går att få med alla sociala individer.

Metoder i sig är till att börja med farliga saker när det gäller levande individer. Det finns alltid en överhängande risk för att metoden går före individen, vad det än gäller. Alla individer passar inte i samma mall. Hästar är inget undantag. För mig och vad jag läst från mästare såsom Klaus Balkenhol, Reiner Klimke och Leslie Desmond finns det andra vägar att gå för att lyckas.

Jag lär återkomma med vidare forskning och inlägg i området. Det här är bara början…..