En klapp betyder så mycket

Hästar som är tama tycker om beröring. De känner en ökad komfort och trevnad om vi klappar dem lite då och då. Oavsett om vi rider eller om vi går bredvid eller står och hänger i stallet. Ofta går det att hitta en hel del ställen där det är extra skönt att bli klappad eller kliad och den som hittar sådana ställen och dessutom kliar där kan snabbt bli bra kompis med en häst. Det är det vi är bäst på här i världen – att erbjuda kli. I alla fall om man frågar hästen (förutom att vi är lite duktiga på att ge mat också).

Men en klapp ska inte vara som det där ryggdunkandet man ser så ofta – bland hästfolk mot hästar och bland fotbollsspelare. En strykning kanske är mer lämpligt att kalla den klapp som hästar uppskattar.

Smart nog gillar de också kli på manken extra mycket. Det är praktiskt för det är ett ställe som är lätt att nå när man sitter i sadeln! Hals, mellan ganascherna och på rumpan brukar också funka (men svårare att nå från sadeln då…). Ett par här hemma älskar att bli strykta över nosryggen. De har utvecklat nästan som ett behov av det till den milda grad att de vänder sig om i halterna och vill ha sitt ”beröm” där. Sånt kan ju bli lite jobbigt i längden (särskilt om man vill tävla!), men å andra sidan går det ju att träna bort på ett positivt sätt. Om man vill kan man se det som en extra chans att träna sin häst ;-).

I vilket fall som helst uppskattar som sagt hästar att vi ger dem en strykning eller två. Så konstigt då att jag ser det så sällan? Får man inte klappa sin häst längre, eller blir man klassad som den där tjejen som tror att hästar är ”my little ponies” då? Hoppas inte, för det är ett sätt att skapa kontakt, ett sätt att se den andre som subjekt, ett sätt att försäkra sig om att allt är ok och inte minst ger lugnande effekt på tama hästar, vilket gör att vi kan sadla, slänga på täcken och vad du nu vill göra lite enklare. Men en enkel klapp.

Jag försöker vara ett gott exempel. Ska en häst sadlas stryker jag den både över ryggen och bogen och under magen för att den ska veta att jag är där och se det som något positivt att få sadling. Tränsar jag blir det kel på nosrygg och bakom öron (bra check att hästen inte har spänningar i nacken!). Innan jag hoppar upp blir det en strykning eller så, liksom innan jag går fram efter att ha spänt sadelgjord och fixat stigläder. Och massor med gånger under passet. Och varje gång jag hämtar dem i hagen – en klapp eller två innan grimman sätts på (vilken ramsa! 😀 ) och när jag tagit in dem i stallet. Och när jag nattar, och när jag fodrar, och…… ja många klappar blir det! Det gör jag så gärna. Det ger mig så mycket. Och det ger lugn och ro i stallet, hästar som inte har några problem med vare sig sadel, träns eller täcken eller grimmor. Bara med en enkel liten strykning.

Annonser

Med väl tränade hästar undviks total katastrof

Alla har vi väl sett Clydesdalehästarna – de där fantastiska djuren som är i Budweiserreklamen som sprids som löpeldar i Facebook. Om inte så har du en här:

Dessa hästar finns såklart i verkligheten också och reser land och rike runt och visar upp sig. En mäktig syn. Ibland går det dock inte alls som det ska. Även den mest vältränade häst kan snubbla, och i klippet nedan går det rent utsagt åt helvete för en av mittenhästarna. Med tanke på att de är tätt placerade och många och fast i seldonen, blir det snabbt bara en hel hög med Clydesdales framför vagnen. Usch vilken syn! Otränade hästar hade ofelbart fått panik och dödat varandra i kampen om att komma loss. Men se – det är inte alls vad som händer. Hästarna lugnar snabbt ner sig och litar fullkomligt på att personalen snabbt och flinkt får bort dem ifrån trasslet. Det här är ingen tur – det här är ren och skär korrekt träning av hästar som förväntas klara av att dra en sådan här vagn och vara med i ett spann av den här kalibern. De tunga och alerta hästarna är uppenbarligen väl förberedda för att något sådant här kan hända – och de som tränat hästarna har vetat exakt hur de ska träna inför olyckor av det här slaget. Så allt går som tur var väl. Mest skärrade blir nog de på läktaren, och vi som ser videon. Det går att förbereda sig för mycket, och undvika katastrof även vid olyckor (inte alla, men en hel del).

 

Årets viktigaste artikel?

Det skrivs väldigt mycket bra artiklar som cirkulerar på nätet just nu –  och jag läser med stort intresse. Det finns artiklar om det mesta från de bästa, mycket levererat på Hippson. En av de allra bästa på senare tid och kanske redan nu vinnaren bland artiklar under året är etologen Anna Lundbergs svar på en fråga om en aggressiv häst, skriven i den tidigare omnämnda tidningen Hippson. Anna skräder inte orden om att hästen inte KAN visa respekt (har inte mentala förmågan till det), om hur vi ska fundera kring det där med ”ledarskap” som alla verkar tala om och begära men få vet vad de menar med (eller ens om det är önskvärt), samt vår egen roll i hästens beteende. Kunde inte sagt det själv och ska faktiskt hänvisa till den här när folk inte förstår, eller ens kanske vill förstå vad jag försöker berätta om just detta (som är detsamma, men som ifrågasätts ganska ofta….).

Rekommenderar alla en noggrann läsning av hennes inlägg som du hittar här: 

etiska problem i eliten dyrt

 

Epona.TV är hästkanalen har tagit på sig rollen som hästens försvarare. De backar inte undan för att ifrågasätta internationellt kända ryttare, de synar gärna hästhanterares metoder i sömmarna och de jobbar hårt för att skapa förändringar ad gäller reglementet inom alla ridsportsdiscipliner.

Bara nu senast har de lyckats skapa två stora debatter som spridits vida över media. Det ena handlar om en så kallad hästhanterare som med ett enormt tryck på hästarna söker få som hen vill – allt under namnet ”Horseman Calling”. Att pressen blir enorm på hästen kan såklart alltid förklaras med att det blir en eftergift på slutet – när hästen ”ger sig”. Och träningen ger ju resultat! Att hästen blir stressad, och mår dåligt under träningen och att ”quick fixes” sällan blir särskilt hållbara, det verkar många inte tycka spela så stor roll. Att se ur hästens perspektiv är hart när omöjligt, och något som kanske inte ens ska övervägas? För hur annars kan en sådan tränare tjäna massor med pengar – det handlar ju om att intresset är stort – kunderna är beredda att betala för det. Och då måste det ju vara bra – eller? Själv tycker jag att sån hantering borde heta något helt annat.

Läs mer här: http://epona.tv/blog/2014/april/horsemans-calling, och http://epona.tv/blog/2014/april/reply-from-horsemans-calling

Den andra mediastormen handlar om vårt grannland Danmarks kanske mest meriterade dressyrryttare – Andreas Helgstrand. En av hans hästar Akeem Foldager visades upp med sporrsår och blå tunga. Dansk Rideförbund fördömer historien och säger att kandaret använts på fel sätt. Men Helgstrand förklarar sig – kandaret var felinpassat och kedjan var felspänd. Ja tänk vad synd det är om våra kära elitryttare, som jobbar för stallar där det helt enkelt inte finns råd att köpa in vettiga träns och kandar till hästarna som ska visas, och där det inte finns manskap som kan hjälpa till inför visningen, med passning och sådant på hästarna. Det blir ju så lätt så, när man kämpar i det lilla och inte har möjligheter att ha koll på detta…… Näe – gör en pudel istället Helgstrand och syna dina kandar i sömmarna.  Att behöva dra i ett par tyglar så en tunga blir blå och visa upp en häst med sporrsår, det är inte bara urusel PR. Det underminerar hästsporten och drabbar många hästar. För folk gör som du gör – inte som du lär.  Hästarna kan kräva mer än så, och från en professionell ryttare som är en förebild för många på hobbynivå, kan vi kräva att varje steg kan synas i sömmarna – utan att någon behöver skämmas och ingen häst behöver drabbas….

Läs mer här:

http://m.bt.dk/danmark/danish-olympic-dressage-rider-in-facebook-storm-after-heartbreaking-pictures

http://epona.tv/blog/2014/april/helgstrand-blames-bridle

http://www.rideforbund.dk/Information/Nyheder/2014/04%20-%20April/Pressemeddelelse%20vedr%20Andreas%20Helgstrand%20og%20Akeem%20Foldager.aspx,

Det finns hästfolk, och så finns det Hästfolk!

Epona gjorde nyligen ett inlägg på Facebook, tillika på deras hemsida, som upprör mig. Det är en video på någon som kallar sig hästtränare, och som tränar en till synes mycket sympatisk stackars häst på det mest vedervärda vis. Det rycks ordentligt i den skarpa repgrimman, till synes helt utan anledning. Men inte nog med det. Hästen får också duktigt med däng av repet. Rent 1800-tal, men som tydligen blivit något på modet (?).

Här är inlägget, med både video och text. Mycket läsvärt!

Fattar hästen något av detta – mer än att vi människor är ganska äckliga när vi sätter denna sida till? Antagligen inte. Det upprör mig in i själen varje gång jag ser någon kalla sig hästtränare och som beter sig som svin. Fy f-n rent utsagt, vad folk kan göra och komma undan med att misshandla hästar. Vissa lyckas till och med få duktigt betalt för det. Inte undra på att det finns många som undrar vad för hästhantering jag håller på med egentligen. De undrar nog om det är detta jag håller på med. Men tro mig, inget kunde vara mer fel. Det jag gör bygger på samarbete, respekt, etologiska studier och etablerad inlärningsteori. Målet är att bygga upp, inte bryta ner – som det som Epona visar.

Och att man som hästägare ens tillåter att en person som gör det här komma nära ens häst. Vi har ansvaret för hästars väl och ve. Det gäller även om vi lämnar över snöret till någon annan. Jag hoppas alltfler vågar stå upp för sina hästar, och välja hästtränare som kan sin sak. Och som talar om RÄTT saker på rätt sätt. Låt inte någon annan förstöra för dig och din häst, för det är exakt det de gör.

Det finns som tur är även starka krafter som jobbar emot den här totala avarten av hästhantering. Ett gäng är forskarna som lagt upp wikisidan Ridden Horse Behaviour. Det är en sida av det mer ambitiösa slaget, byggd för att lära ut och utveckla kunskapen om hur en nöjd och glad häst arbetar för oss.

Ridden Horse Behaviour finns mängder med videos som visar hästar som rid och som har olika uttryck. Dessa diskuteras ur olika aspekter, av såväl tränare som forskare. Det handlar om hästens beteende och orsaken till detta, om hästens signalsystem för att berätta hur den upplever situationen, och om mycket, mycket annat. Till och med bra referenser till böcker för mer information.

Om du vill hitta en positiv och bra väg till utveckling i samvaron med häst rekommenderar jag verkligen denna sida! Och för guds skull – undvik charlataner som förstör mer än vad de ger. Även om hästen försöker påtala att de mår illa av en viss behandling, tar de ändå mer skit än vad som är sunt. De lider i det tysta- om vi hästägare inte skyddar dem… 

Habituering – användbar för alla

Habituering är något som är mycket användbart för hästar som vistas i människovärlden. Poängen med habituering är att en individ vänjer sig vid olika saker och inte reagerar mot dem om fenomenet upprepas tillräckligt ofta. Det kan handla om att gå förbi soptunnor, att inte reagera för skott eller att klara av ungar som hoppar i en studsmatta – sådant som kan vara farligt för hästar i människans värld. Till exempel. För oss människor är det ofta buller och olika miljöer som vi vänjer oss vid och inte ens märker av, då vi sällan blir så rädda för soptunnor till exempel.

 För oss som har unghästar är det här ett dagligt och mycket fenomen. Habituering är livsviktig för hästar, som annars skulle behöva bli skraja för precis allt och ingenting. Det skulle slita sönder nerverna och kroppen på nolltid. Så de små lär sig snabbt vad de ska reagera för – och inte. Lille Ludde, till exempel, som ni kan följa här på bloggen är nu två veckor gammal. För honom är allt nytt och som det flyktdjur han är, så är också det mesta lite skrämmande till att börja med. Men  – se – livet själv ser till att tillvänja hästen vid den omgivning han lever i. Bilarna som var så konstiga första dagen är inte värda att tittas på längre, de tickande snörena (elrepen) skrämmer inte utan är bara stopp. Inte heller de som går förbi på vägen om de inte adresserar honom direkt är något att bry sig om. Utifrån enstaka fall lär sig Ludde att generalisera – bilar är inte något att bry sig om, till exempel. Det är att generalisera, en enormt värdefull egenskap som hästar har liksom vi människor.

En rolig studie som gjorts i danmark om habituering och de effekter som miljöträning ger går att läsa här, på eminenta The Horse.

Studien visar att genom att miljöträna våra hästar hjälper vi både dem och oss. När vi är borta på tävling eller utställning, eller rider ut och alla möjliga saker dyker upp. Om vi tränar hemma så bryr sig hästarna mindre även borta. Det är något att fundera på för den som vill vara med på skoj med sin häst och det är nyttig läsning för alla. Bara en så enkel sak som att rida ut kräver att hästen förstår att mängder med artefakter inte är farliga, till exempel.

All habituering är dock inte positiv – utan en del av habitueringen kan kallas avtrubbing. Hästar som anses vara hårda i munnen och skänkeldöda är två begrepp som kan relateras till habituering. Det innebär att hästar blir så vana vid drag och ryck i munnen eller bank och tryck med skänkeln att de inte reagerar när vi verkligen vill säga något med tygeltaget eller skänkeln. De är så vana vida att vi bankar, drar och sliter så att de inte bryr sig längre. I det fallet är det givetvis inte fullt lika nyttig habituering vi talar om. Tvärtom.

Behandla orsaken till stereotypa beteenden

Vävning, krubbitning och luftsnappning är de vanligaste typerna av stereotypt beteende hos häst. Under ett antal år har forskarna med intresse studerat orsak, spridning och hur problemen ska behandlas. Trots att det finns mängder med forskning och därmed också information om ämnet är det väldigt många myter som florerar i ämnet.

Krubbitning ses som en allvarlig ovana

Det är extremt olyckligt, eftersom hästarna drabbas dubbelt upp av detta. För det första är de hästar som upppvisar stereotypa beteenden stressade redan från början. För det andra riskerar hästar som har ägare eller hanterare som går på myterna om uppkomst, spridning och verkan av dessa så oönskade beteenden, att fara än värre illa. Vilka är då myterna, och vad är sanning? Här är ett försök att reda ut begreppen.

Smittar inte!

Nej! Stereotypa beteenden smittar inte. Dålig miljö, däremot smittar något våldsamt. Om flera hästar uppvisar stereotypa beteenden i ett och samma stall är orsaken också troligen densamma – det vill säga: det är helt enkelt fel på hästhållning och hästhantering. Hästarna är stressade och får inte utlopp för sin inre frustration på något annat sätt än att väva, krubbita eller luftsnappa.

Isolering

Det finns de som löser problemet genom att isolera de redan så stressade hästarna. Det är verkligen att hoppa i galen tunna. Hästarna blir ju än mer stressade av att inte få vara med artfränder, och det enda som händer är att den drabbade hästen mår än sämre.

Krubbitare får inte kolik

Det har tidigare ansetts av största vikt att stoppa krubbitare från att bita. Man har tagit bort kanter i boxen eller satt på en så kallad krubbitarrem för att förhindra hästen från att krubbita. Anledningen är allt som oftast ett försök att stoppa hästen från att bli allvarligt sjuk, då man tidigare trott att krubbitaren skulle få kolik oftare än andra hästar – av beteendet.

Detta är missvisande. Det är snarare så att hästar som mår dåligt också lättare får kolik, men inte på grund av att de krubbiter. Det kan vara så att en krubbitare gör just så för att den har ont i magen! Orsak och verkan ter sig snarare vara tvärtom, än det som många tror med andra ord.

Att hämma symtomen förvärrar stressen!

Ja!!!! Detta är helt och fullt sant. Studier som genomförts på hästar som uppvisar stereotypa beteenden och där man hämmat själva beteendet har visat att hästarna stress ökar. De kan då inte ens få utlopp för sin stress genom sitt beteende. Kvar blir stressen. Operationer till exempel för hästar som krubbiter, eller halsremmar som hindrar krubbitningen ger bara hästen en än värre situation. Om krubbitarremmen tas bort, ökar ofta problemet…. Detsamma gäller bruket av olika medel som kladdas på. Det kanske räddar stallet, men hästen har samma problem som förr.

Frågan är faktiskt varför det över huvud taget är tillåtet att använda sig av krubbitarremmar. De ökar bevisligen stressen, men används ändå och säljs som mirakelkurer. Djurskyddslagen anger att hästar och andra djur inte ska utsättas för onödigt lidande, och det är så att man undrar om en krubbitarrem inte är att ge en häst onödigt lidande? Det är däremot en ganska vanlig straegi bland oss människor.

Jag vet inte om det är ett nytt påfund, men jag märker ofta, inte bara i hästvärlden att vi är snabba på att försöka få bort symtom, gärna genom att tillsätta en rem eller en lag eller en regel, eller något annat som förbjuder eller hindrar något. Istället för att orka se igenom symtomen och gå till källan, det vill säga problemet till det vi ser.  Har ”varför?” blivit ett uteord som inte bör nyttjas för mycket, eller?

Svårt problem att lösa

Grunden till att problemet och stressen förvärras är att de stereotypa beteendena faktiskt lugnar hästen. Rörelserna frigör dopaminer som ger ett välbefinnande, och som får hästen att bli lugnare. Det kan jämföras med att barn i barnhemmen i Rumänien (kommer ni ihåg dem?), gungar fram och tillbaka, som för att trösta sig själva. Den här effekten gör också att det kan vara svårt att få bukt med ovanan, även om miljön för hästen förbättras markant. Ovanan är etablerad och har blivit som ett beroende, som t ex snusning eller rökning.

Ger skador?

Ja – hästen kan få skador av stereotypa beteenden. Helt klart. Främst är det tänderna för den stackars krubbitaren som råkar illa ut. Det kan i sin tur leda till ätproblem och viktminskning. Men, det stora problemet är att skadan så att säga redan är skedd. Det är för att hästen mår dåligt som den krubbiter och väver. Det är också det som en ägare borde bekymra sig om. Varför krubbiter, väver eller luftsnappar hästen? Vad kan ändras på för att få buykt med detta och få hästen att trivas bättre.

Hur undvika stereotypa beteenden

Det är faktiskt ganska så enkelt att undvika att hästar utvecklar stereotypa beteenden. Det görs helt enkelt genom att låta hästar vara – hästar. Bra hagar och lååååååång utevistelse, fri tillgång till grovfoder och inte minst social samvaro så mycket som möjligt, och då med sina artfränder. Ovanorna är helt relaterade till att hästar stallas upp, och förekommer över huvud taget inte i hästar som inte är installade och får tillräckligt med mat.

Resor och många stallbyten, många olika människor och ryttare, långa perioder utan mat (oberoende av totalmängden mat) och andra faktorer som kan stressa hästen kan också utveckla stereotypa beteenden. För det är stressen och otillfredsställelsen i livet som ger dessa beteenden. Vissa hästar är predestinerade för att lättare ta till dessa ovanor som lugnande medel. Troligen ligger anlagen till viss del i generna. Men genernas anlag utlöses inte om hästen inte utsätts för stress på annat sätt.  

Hur få bort redan existerande ovanor

Det är mycket svårt att bli av med stereotypa beteende. Jag har en häst på lösdrift som vävt/väver, och vet att det i praktiken är så. Så fort något triggar det, såsom förväntan att få kraftfoder och så inte sker inom en snar tid, så väver han till, om så blott för någon minut eller två. Det som kan göras är att ge hästen en så bra miljö som möjligt, så att problemet minskar till att börja med. Men som jag skrivit ovan fungerar inte alltid det. Däremot går det att sysselsätta hästen med annat som gör att hästen helt enkelt gör andra saker än att väva eller krubbita. Halmbäddar, grenar som går att gnaga på och leksaker kan lösa upp en del knutar, och hålla hästen sysselsatt med lite mer konstruktiva saker istället för sin negativa ovana. Då, om dessa möjligheter ges, kan däremot krubbitestoppande medel kanske användas på väggarna, för att rädda stallet om inte annat. Men bara om hästen har annat att bita på. Operation kan vara att tänka på, men enbart om krubbitningen riskerar hästens hälsa i övrigt, det vill säga att tänderna håller på att försvinna.

En mirakelkur enligt marknadsförarna. "ökar bara stressen än värre", enligt forskarna

Bra att veta

Hästar som är krubbitare är enligt forskare (se studien här) mer stresskänsliga än andra hästar, som inte krubbiter. Det kan vara genetiskt, och det kan också vara så att de hamnat i detta stresskänsliga stadium på något annat sätt, och att det i sin tur orsakar beteende. Oavsett, kan det vara bra att veta att hästar som har utvecklat stereotypa ovanor faktiskt är mycket stresskänsliga. Det bör man ha i åtanke när man hanterar och håller en sådan häst.

Läs mer

Jag hittade ett riktigt intressant examensarbete angående krubbitning och hästar, skriven av Maria Helldén, SLU, Skara. I studien beskrivs problematiken med krubbitning mycket ingående, och många referenser ges för den som vill fördjupa sig ytterligare i denna fråga. Arbetet kan läsas i sin helhet här.