Boken ute i handeln!!!

Så plötsligt händer det. Efter år av skrivande, tvekande, omskrivningar, funderingar och tankar. Så är boken här – den ligger på bordet. Den har mitt namn på omslaget. Världens bästa bilder, så fint satt. Tack vare Petra Kempi och Karin Ingerstam. De var de som gjorde tricket. När jag kontaktade dem blev drömmen verklighet. Då fanns ingen återvändo. Och jag är så stolt över resultatet!

Den här boken är en bok för alla som vill lära sig hästvett, få vardagsfakta som är användbar i verkliga livet, som vill kunna förstå och relatera till hästen som en vän och en samarbetspartner. Till alla som vill våra hästar väl, och som vill ha kunskapen att göra mer än bara tycka om en häst. Den som vill att hästen också ska tycka om dem. Min önskan är att den ska göra fler till tänkande varelser runt hästen – att fler försöker hitta bra lösningar för hästarna så att de har lättare att fungera i sin vardag tillsammans med människor. Min önskan är att färre hästar ska bli missförstådda, och att fler ska ta sitt ansvar för de finaste djuren som vandrar på jorden – hästarna.

Vill du köpa boken?

Klicka på omslaget och du dirigeras om till en av alla de näthandlare som säljer den:

 

bästahästägaren.jpg

Du kan också köpa den på Adlibris!

Annonser

Därför skriver jag en bok!

Japp – nu är jag i sluttampen av det som ett tag känts som ett evighetsprojekt. Det handlar om en alldeles egen bok. Den första till råga på allt, vilket gör det än besvärligare. Men nu är den på sättning.

Men vad innehåller bokskrället då? Jo den innehåller  en hel del matnyttig information för alla som inser att de finns något mer i hästvärlden än att ”bara” sitta till häst, eller ”bara” befinna sig på kuskbocken. Det vill säga allt det där man verkligen behöver veta och kunna, men som ytterst få lär ut och än färre förstår att det faktiskt är bra att träna – precis som allt annat som man behöver lära sig. För det är ju lite konstigt ändå – att så många tränare finns som hanterar själva sittandet på ryggen och allt som ska göras då, och så finns det vissa som lär ut hur man ska hantera hästen när det kommer till problem i hanteringen eller vad man kan göra för att lära hästen trick.

Men så ytterst få lär ut vanlig sund enkel hästkunskap – sådan där som handlar om vad hästen är, hur den fungerar, vad den behöver för att må bra, hur vi kan hantera hästen på ett hästvnligt och säkert sätt, vad man behöver för utrustning – egentligen, och en miljard andra saker som har med hästlivet att göra. Här finns det ett stort glapp. Snart kan man säga – fanns.

För det är ju de här frågorna som så många ställer sig i vardagen, det som upptar så många tankar och så mycket tid hos så många. Och ändå, ändå, hittar jag knappt en text om detta. Ingen sammanhållen i alla fall.

Här finns ett behov. Det finns fler hästar än någonsin i vårt land idag, det finns färre människor med genuin djurkunskap i bagaget än någonsin idag. Det är bäddat för trubbel. Och det kan man se på alla möjliga sätt – inte minst vad gäller antalet tvister mellan köpare och säljare inom hästvärlden, och antalet konstiga frågor som folk slänger ut i sociala medier – som de får än konstigare svar på. Frågor som borde ingå i grundkunskapen om häst, sådant som man faktiskt borde ha fakta om när man väljer att hantera en häst alldeles själv, som medryttare eller som ägare.

Så jag skrev en egen bok om detta. Den är nu på sättning. Jättespännande! Jag hoppas den tas emot väl och att den får lite uppmärksamhet. Jag är nämligen övertygad om att den ger massor med svar på frågor folk har. Kanske ger det också en tankeställare om att det där med häst inte alltid är så lätt och att det är ansvarsfyllt värre – men det är också vansinnigt roligt och berikande. Och aldrig bli man fullärd.

Självklart kommer jag uppdatera hur det går med boken här – själva sättningsprocessen är som jag skrev i början igång och nu återstår lite trixande och grejande inna boken är slutgiltigt klar och ges ut – innan sommaren hoppas jag.

 

Full fart på Lösa Tyglar

Lösa Tyglar – det är min verksamhet det. Vi går nu in på 23e året och erbjuder kurser för barn, ungdomar och vuxna.

Temat på lägren varierar – från att att ”bara” ha kul tillsammans med hästar, dressyr,

uteritter eller nybörjarhelger.

Oavsett vilken nivå du rider på finns det plats på kursen för dig – alla ridpass anpassas efter din individuella nivå och ditt mål med din ridning!

Du kan ta med dig egen häst eller rida på hästarna här på gården.

Planerade helg- och kortkurser VT2019

22-26 februari – ungdomsdagar. Kom en eller flera dagar!

15 – 17 mars – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

22 – 24 mars – Träning i Centrerad Ridning för Elettra Sonedotter
12 – 14 april – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby
22- 23 apil – Bäst Hästägaren! En teoretisk och praktisk kurs för dig som vill bli en bra hästägare!

29 april – 1 maj – Bästa Hästägaren! En teoretisk och praktisk kurs för dig som vill bli en bra hästägare!

3 – 5 maj – Träning i Centrerad Ridning för Elettra Sonedotter

10 – 12 maj – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

24 – 26 maj – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

31 maj – 2 juni – Träning i Centrerad Ridning för Elettra Sonedotter

14 – 16 juni – Träningshelg i ridning och hästhantering för Helena Norrby

17 – 18 juni – Bästa Hästägaren! En teoretisk och praktisk kurs för dig som vill bli en bra hästägare!

Sommarkurser 2019 

v26 – läger med fokus på dressyr och markhantering, vuxenläger må – on

v27 – WE och hoppträning grund – vuxna må – to

v28 – mark, balans grunder – tema för vuxenläger må – to

v30 ungdomsläger må-to

v32 – dressyrläger må-on

 

För mer info kolla in http://www.losatyglar.se ochkontakta mig, Helena Norrby, på helena@losatyglar.se eller 0761-19 42 88. Missa inte att kolla in vår filosofi innan ni bokar – vi är mycket måna om att arbeta på ett hästvänligt sätt – för vi älskar hästar här på Lösa Tyglar! ❤

Välkomna!

Goset vid uppstigningspallen

Goset vid uppstigningspallen

Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.

Nyfiken på John Ricketts

Det finns enormt mycket att lära sig vad gäller häst, ridning, hästhantering och hästhållning. Och det finns många möjligheter att förkovra sig vidare. Bland annat finns det mängder av föreläsningar och clinics att gå på. Senast var det ju Heuschmann för ett par veckor sedan, en man jag sett tidigare och vill lära mig mer av. Han står ju för den klassiska dressyren och är veterinär själv med stort fokus på biomekanik, och för mig som vill ha en hållbar häst är det otroligt intressant att lyssna på honom.

Via Facebook (härliga Facebook där man kan få så många tips och idéer på olika sätt, oaktat allt negativt som finns att säga om forumet), har jag sett att John Ricketts kommer till Avesta den 14 april. Det här blir nästa clinic att gå på! Särskilt dyrt var det inte heller – 250 kr för en heldag. Det ska bli spännande att se honom, något jag inte gjort tidigare.

Vem är då John Ricketts? Han är specialist på att träna yngre hästar och fokuserar på trygghet och kommunikation. Han jobbar både på marken och från ryggen och ser grunträningen som det som ger resultat även i särskilda situationer.

Låter bra för min del. Sen återstår det att se vad jag tycker när jag är på plats – men det kan jag ju inte veta förrän jag varit där. Nyfiken är jag, och jag hoppas jag lär mig ett och annat nytt. Man kan inte få för många verktyg att ha till hands, bara man vet hur de ska användas och när. Så att få några till på paletten är alltid något jag eftersträvar.

Mer om John Ricketts kan du läsa om på hans egen sida.

Inbjudan ser du här: Endagsclinic med John Ricketts och vill du hänga på är du mer än välkommen att samåka med mig och Vickan i min bil härifrån på lördagsmorgonen. Glöm inte att anmäla dig till arrangörerna bara – info finns på inbjudan!

Bor du en bit ifrån erbjuder vi dig övernattning här fredag till lördag och även lördag till söndag om du vill. Och stannar du ända till söndag kan vi ju passa på att testa lite Ricketts-grejer på söndagen och se om det är något för oss i praktiken också! Kontakta mig på helena@losatyglar.se om du vill hänga på!

 

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.

 

Den deprimerade hästen

Inlärd hjälplöshet och deprimerade hästar är ämnen som senaste tiden dykt upp i mitt flöde från olika håll just nu. Det är enormt viktig läsning för var och en som gillar hästar.

Det gäller bland annat dessa artiklar och inlägg:

Hästvälfärdsgruppens inlägg

Tidningen Ridsport

Då och då dyker denna information och diskussion upp, och den är lika aktuell varje gång. 2011 skrev jag om detta i den här bloggen för första gången i det här blogginlägget .  Det lär inte bli det sista – och bara igår frågade jag vad det är vi ska vinna när vi talar om att vi alltid ska få rätt gentemot hästen. Och vad vi har att förlora (tillit, förtroende, samarbetspartner, arbetsglädjen hos hästen etc). Det är en utlöpare av insikten om att hästar liksom vi människor kan bli deprimerade och vi kan drabbas av fenomenet inlärd hjälplöshet. Tyvärr finns det en enorm tröghet i systemet. Snacka går ju. När blir det verkstad på en bredare front? Än så länge verkar många tycka man är något av ett UFO när man utgår från det här enkla, och från forskarna konstaterade, faktum. En vacker dag hoppas jag det blir tvärtom. För hästarnas skull, och för vår skull.