Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Annonser
Det är inte bara att borsta en häst!

Det är inte bara att borsta en häst!

I mitt stall får alla göra i ordning sina hästar från grunden inför en ridtur. Det inbegriper att borsta, att kratsa hovar och att sadla och tränsa. Vi ser det som en bra väg för att lära känna varandra lite inför turen, så ryttaren inte bara hoppar upp i sadeln, som om hästen var en moppe, eller en bil. Relation mellan ryttare och häst, en bekväm situation dem emellan är viktig för en trevlig och säker tur ute.

För att hästen ska kunna välja själv låter vi i princip alltid hästarna vara lösa i boxen när vi gör i ordning. Om den inte är bekväm med det vi gör, så kan hästen enkelt gå sin väg. Istället för att behöva bita och hugga eller vad de nu kan göra för att försöka få oss att förstå att något inte är ok. För mig är det en säkerhetsfråga – för hästar som kan ”fly” fäktar inte. De går bara sin väg, och där står vi som ”dumstrutar” och får jobba med att motivera hästen att jobba med oss. Ganska smart, i mitt tycke. För då kan vi inte pressa på en häst som inte vill av någon anledning.

Det är sällan en häst går iväg när vi ska borsta den. Det stora flertalet tycker det är vansinnigt mysigt, eller bryr sig inte alls. Men det händer. En av hästarna tycker inte att det är så roligt alls faktiskt, om jag ska vara ärlig. Däremot är det en riktig kelputte i alla andra bemärkelser och sadla och tränsa och rida går hur galant som helst (blir till och med sur om han inte får hänga på!). Vissa andra tycker om att borstas på vissa sätt, men inte andra. Då får vi klura ut hur de vill ha det.

Hästen som inte tycker det är urkul att bli borstad gick i våras undan för en person mer eller mindre hela tiden när hon kom med borsten. För att det ska funka blandar jag, när jag själv ska rida, en mjuk borste och snälla, snälla tag med massor med kel och kli. Vi brukar inte göra det till en grej, utan respekterar att den hästen är som den är. Och just detta brukar jag förklara tydligt för alla och envar som är i stallet – att vi ska stämma av att allt är ok för hästen, och inte bar ”köra på”. Döm då om min förvåning när tjejen som hästen gick undan för just denna helg förtvivlat utropade till mig: ”hästen tar över”.

”Tar över vad?” frågade jag såklart.

Det var att han ville ”bestämma” och ”styra” blev svaret.

Min fråga tillbaka var – ”Men tänk om han bara försöker säga att han inte vill bli borstad? Tar han över då menar du?”

Till det fick jag inget svar. Mina förklaringar därefter kändes som de hängde i luften – som om de var ursäkter för en häst som inte var ”fostrad”. Nåväl – fostrad eller inte. Hästen gillar inte att bli borstad. End of story.

Det finns många anledningar varför en häst inte vill bli borstad. I en studie publicerad i The Horse har det visat sig att många tycker det är besvärligt och orsakerna kan vara många, så min häst är inte ensam. Däremot är han ensam i mitt stall, så länge vi gör på rätt sätt. Och då går det även finemang att borsta denna, i grunden så keliga och gosiga häst. Och bits eller sparkas – det vet han inte hur man ska göra. Han går bara undan. Många andra hästar känner däremot att de måste hota, bita och sparka efter folk när de i sin iver om att vårda hästen vill få den fin. Jag har inga sådana hästar själv – kanske just för att vi tar hänsyn, anpassar hur vi borstar och jobbar hårt för att sadlar och träns ska passa och ridturen vara trevlig även för hästen. Extra hänsyn behöver vi mestadels när någon häst fått en smäll eller lättare skada eller är lite stel, något som tack och lov inte är någon vanlighet här. Och ston i ett visst skede i brunstcykeln kan vakta sin mage eller vara lite extra känsliga då och då. Så att läsa av och stämma av, att snacka och checka att allt är ok – det är vad vi alltid gör.

En borstning ger ju så mycket när den görs på rätt sätt.  Den kan vara fantastisk massage, är ett ypperligt sätt att checka in hästen efter låsningar, ömma punkter och små sår, och kan –  om den som sagt görs rätt – stärka en relation mellan människa och häst.

Men det är inte bara att borsta på och tro att det är en trevlig grej för en häst. För det är det inte, bara för att det kallas borstning. Hur den upplevs av hästen beror på kopplingen mellan borstning och vad som händer sedan, vem det är som borstar och hur den uppfattas av hästen, om hästen har ont, eller om den till och med i grunden kanske tycker att borstar inte är så behagliga trots allt.

Och sist men inte minst – tänk på säkerheten när du borstar en häst! Jag ser själv mycket slarv med sådant – något som vi borde ha i ryggmärgen hela tiden. Forskarna gjorde likadant. Det är illa – alltför många olyckor sker av vårt slarv, och skadorna kan bli stora. Bara det gör att vi borde tänka till både en och två gånger innan vi struntar i hästens försök att säga att något är obekvämt så att de känner att de måste agera emot oss, istället för med oss.

/Helena Norrby, författare till ”Bästa Hästägaren” – för dig som inte vill ta hästen för given.

omslaget2

Ashr på Hallsta Ridklubb

I helgen är det ASHR Riks i Hallsta. Det innebär rikstutställningar och tävlingar av alla de slag i fyra dagar med Morganhästar, lippizanerhästar och angloaraber. Igår var jag själv på plats, under den varma första dagen av denna helg.

Hallsta Ridklubb har genomgått en stor förändring de senare åren med nytt ridhus och stall (se bild på takhöjden i stallet nedan!). Det är numera en påkostad anläggning med två ridhus och en stor stor stor uteridbana – perfekt för stora evenemang som ASHR:s riks!

Det är inte första gången jag är och kikar på ett morganriks dock. För ett par år sedan var jag också på besök, och min egna firma Lösa Tyglar sponssrade en gång tidigare när evenemanget gick i Skåne (då jag inte kunde vara med själv tyvärr). Det är inte så konstigt. Jag har ju många kontakter inom just morganvärlden, och jag har själv haft två fantastiska morganhästar i Nova och Sabrina här under tre säsonger till låns. Saknar dem! Förutom att morganhästar är otroligt härliga och mångsidiga hästar är morgannfolket ett riktigt trevligt gäng som dessutom verkligen gillar att göra allt möjligt med hästarna. De kan gå en trailklass på förmiddagen bara för att svida om och visa upp fin dressyr på eftermiddagen.

Däremot är det första gången jag är med när även lipizzanerhästar och angloaraber är med i en gemensam förening med morganhästarna. Men jag såg faktiskt inte en enda lippizzaner eller angloarab denna första dag? Och då var jag ändå med nästan hela dagen.

Jag satt och kikade på dressyren på förmiddagen. De klasser som gick var mellan LC och LA på kort bana. Det roliga med rikset är att alla tävlar mot alla.  Man räknar upp poänget i relation till hur svårt programmet är. Några var där för första gången, andra var gamla rävar. Vissa ekipage var otroligt trevliga att se på (och ja – de fick rosetter! :-)) .

På eftermiddagen gick trail och trail in hand. Vissa hästar hade fått nya ryttare, andra ekipage var desamma som på förmiddagen och ytterligare några var helt nya. Trail är riden hinderbana (klurig!), och trail i hand är markledd hinderbana – perfekt för unga hästar och hästar som på ett roligt och säkert sätt behöver tränas i att vara borta och fokusera även på en tävlingsplats. bara det där med att lastas är ju ett trassel många hästägare känner till, och hästar kan bli som förbytta när de byter miljö. Så träna bör man och det kan man göra redan när hästen är oinriden och mycket ung- i en trail in hand till exempel.

Det är nämligen en stor grej att åka ut och tävla för en häst. Det är otroligt mycket som ska klaffa. Hästarna är på rikset ofta borta flera dagar, och står i okänd miljö med nya hästar runt omkring sig. De ska också hantera en ofta stressig matte eller husse och så ska de klara av att bli ridna i en helt främmande miljö. Allt detta behöver man träna på ordentligt och inte bara förutsätta att det funkar. Och då är en klass som trail in hand ovärderilig. Det som fungerar från marken kommer också att kunna fungera uppsuttet. Med roliga och kluriga hinder i vägen får hästen något konkret (liksom den som leder!) att tänka på och får fokus på uppgiften.

Det var den här klassen jag valde att sponsra i år, i egenskap av författare till boken Bästa hästägaren. Det är en bok jag skrivit för att berätta hur mycket som krävs av oss som hästägare, särskilt om vi vill hästen väl och komma ut och ha skoj ihop – på ridbanor, ute i terräng och annat. Den handlar om inlärningsteori, markhantering (även praktiska tips), foder och hästhållning, om hur vi hittar en häst som passar oss och mycket mer. Jag återkommer ständigt till att vi inte kan förutsätta attt hästen ska klara av allt det vi vill att den ska göra – enbart för att vi förväntar oss det. Utan att det krävs träning och gott samarbete.

Det var väldigt roligt att se klassen. Till att börja med insåg man snabbt hur svår banan var. Det fanns många som fick rejäla problem på de olika hindren. Då förstod man också hur duktiga de som vann var – för då såg det plötsligt lätt ut. Och man kunde verkligen se vilket samarbete som fanns mellan häst och ledare. Så det värmde rejält att få äran att dela ut blågula rosetter och boken till vinnarna – ett pris för vinnaren bland unghästarna och ett pris för de vuxna hädtarna. De kanske inte var de som behövde boken allra mest faktiskt, men kanske hittar de något nytt och fick någon ny infallsvinkel i sina framtida framgångar med sina hästar tack avre den. Ingen är ju fullärd. Och ju mer vi lär oss, desto mer förstår vi att vi har att lära och att bli påmind ibland är heller aldrig fel.

Det vart på det hela taget en mycket härlig dag, med underbara människor, fantastiska hästar och god ridning och hästhantering överlag. Domaren till dressyrklasserna råkade jag också känna till – Malin Gullberg som också är engagerad i Bysala Ridklubb och dessutom WE-ryttare (med ett färskt DM-silver i bagaget!). Och som vanligt gjorde hon ett strålande jobb i domarbåset denna ytterst varma dag. Puh – det blev en glass på vägen hem och ett poolbad på gården när jag kom hem. Tackar gudarna för insikten att jag faktiskt behövde en pool för några år sedan när jag stod och lassade hö i över 30 graders värme och höll på att svimma. Insåg att det var för mäktigt för mig att sätta mig i en varm bil för att åka till badet. Så det blev en liten pool här hemma istället, till glädje för såväl mig som gästerna.

Boken ute i handeln!!!

Så plötsligt händer det. Efter år av skrivande, tvekande, omskrivningar, funderingar och tankar. Så är boken här – den ligger på bordet. Den har mitt namn på omslaget. Världens bästa bilder, så fint satt. Tack vare Petra Kempi och Karin Ingerstam. De var de som gjorde tricket. När jag kontaktade dem blev drömmen verklighet. Då fanns ingen återvändo. Och jag är så stolt över resultatet!

Den här boken är en bok för alla som vill lära sig hästvett, få vardagsfakta som är användbar i verkliga livet, som vill kunna förstå och relatera till hästen som en vän och en samarbetspartner. Till alla som vill våra hästar väl, och som vill ha kunskapen att göra mer än bara tycka om en häst. Den som vill att hästen också ska tycka om dem. Min önskan är att den ska göra fler till tänkande varelser runt hästen – att fler försöker hitta bra lösningar för hästarna så att de har lättare att fungera i sin vardag tillsammans med människor. Min önskan är att färre hästar ska bli missförstådda, och att fler ska ta sitt ansvar för de finaste djuren som vandrar på jorden – hästarna.

Vill du köpa boken?

Klicka på omslaget och du dirigeras om till en av alla de näthandlare som säljer den:

 

bästahästägaren.jpg

Du kan också köpa den på Adlibris!

Goset vid uppstigningspallen

Goset vid uppstigningspallen

Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.