Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

https://www.forskning.se/2018/02/12/vaccin-mot-hastsjukdomen-kvarka/

 

 

Annonser

Den deprimerade hästen

Inlärd hjälplöshet och deprimerade hästar är ämnen som senaste tiden dykt upp i mitt flöde från olika håll just nu. Det är enormt viktig läsning för var och en som gillar hästar.

Det gäller bland annat dessa artiklar och inlägg:

Hästvälfärdsgruppens inlägg

Tidningen Ridsport

Då och då dyker denna information och diskussion upp, och den är lika aktuell varje gång. 2011 skrev jag om detta i den här bloggen för första gången i det här blogginlägget .  Det lär inte bli det sista – och bara igår frågade jag vad det är vi ska vinna när vi talar om att vi alltid ska få rätt gentemot hästen. Och vad vi har att förlora (tillit, förtroende, samarbetspartner, arbetsglädjen hos hästen etc). Det är en utlöpare av insikten om att hästar liksom vi människor kan bli deprimerade och vi kan drabbas av fenomenet inlärd hjälplöshet. Tyvärr finns det en enorm tröghet i systemet. Snacka går ju. När blir det verkstad på en bredare front? Än så länge verkar många tycka man är något av ett UFO när man utgår från det här enkla, och från forskarna konstaterade, faktum. En vacker dag hoppas jag det blir tvärtom. För hästarnas skull, och för vår skull.

 

 

 

 

Nosgrimmedebatten ärende nr femtioelva

Så har hingstarna från helgens visning plåtats och publicerats. Men vad är det vi ser egentligen?

Så här säger en veterinär angående just nosgrimmor:

Rätt tillpassad Aachengrimma:

  • •    Den övre nosgrimman, den engelska, ska sitta med ett visst avstånd nedanför ansiktsbenets kant.
  • •    Nosremmen spänns inte hårdare än att man får in två fingrar på nosryggen och hästen kan svälja obehindrat.
  • •    Använd nosgrimman ofta utan den nedre smala remmen. När den remmen används måste den rengöras ofta och hållas smidig.
  •      Dra inte åt den så att bettet kläms mot mungipan.

(Hela artikeln är publicerad i Ridsport Special och kan läsas här)

Angående bett har den lärde detta att säga:

”Bettet ska varken sticka ut på sidorna eller trycka in kinderna på hästen. Ett för långt bett rör sig onödigt mycket i sidled.”

(Artikeln finns i Hippson, och kan läsas här)

 

Och vad ser vi på fotona? Jo det här: TRYCK HÄR FÖR BILDER

Hur mycket stämmer överens med ovanstående instruktioner av veterinärerna vad gäller nosgrimmorna och betten?

 

Hur rädd ska vi vara för kvarkan?

Nämn ordet kvarka och de allra flesta av oss hästägare får något oroligt i blicken. Vi har lärt oss att det är en sjukdom att frukta och undvika till vilket pris det vara månde. Trots vår rädsla tycker jag att det kommer osedvanligt många rapporter om att kvarkan spridits till olika stallar. Och jag undrar lite över det – varför blir det så? Varför får vi inte stopp på sjukdomen?

Kvarka är en otroligt smittsam bakteriesjukdom. Den sprids extremt lätt och om man har otur kan den få mycket allvarliga konsekvenser för hästen. För vissa blir det inte så illa, men får en del hästar blir följderna allvarliga. Om man har riktigt otur kan de bölder som ibland utvecklas gå mot såväl hjärna som lungor och hals, vilket då kan leda till döden.

Förr i tiden lär man ha smittat hästar med flit.Det handlar om hästar som stod i stall som drabbades. Stallar som drabbas av kvarka blir isolerade från omvärlden och det kan ställa till ekonomiska problem.  För då väntetiden annars kan bli rejält lång för att bli av med sjukdomen helt och hållet, ville man då skynda på processen för att få stallet fritt från kvarka. ANnars kunde det ju hända att en häst i taget fick sjukdomen och tiden rann iväg.

Det var bara nyligen som en artikel i såväl Hippson som Tidningen Ridsport där ett sådant fall beskrevs. Det handlade om ett verksamhetsstall som valt att göra just detta – smitta hästarna med flit – för en sisådär femton år sedan. Detta för att klara upp situationen så snabbt som möjligt. Tydligen hade de hållit stallet öppet för elever också då samtidigt.

Det här upprörde mig, medan de fanns de som tyckte det här var helt rätt strategi. Men som sagt – jag blev ganska upprörd. Det finns många aspekter som jag tyckte var tokigt i det resonemanget och det grundar sig på den fakta jag läst, inte minst från SVA, Hästsverige och ASVH.

Enligt djurskyddslagen får man inte utsätta hästar, eller andra djur för den delen, för onödigt lidande. Onödigt lidande är i och för sig kanske en definition som kan diskuteras, men i grunden handlar det om att vi ska skydda dem för allt lidande som vi kan skydda dem ifrån. Då vissa hästar ka bli riktigt, riktigt sjuka när de smittas blir det då en mycket konstig logik om det vore okej att smitta hästar med en sådan smitta som kan ge så allvarliga följder och som innebär så mycket obehag och smärta som kvarka gör. Det finns således en anledning till att man har hårda regler på ett stall som har kvarka. Det isoleras och får inte ha kontakt med yttervärlden.  Veterinärerna måste rapportera in denna sjukdom, även om den bara misstänks.

Just därför blir det än konstigare att de höll stallet öppet för verksamhet! Kläder och andra grejer som folk har i stallet och som de sedan använder i nästa stall kan orsaka smittspridning.

Inte nog med det. Näst hästarna väl har frisknat till så finns stor risk att någon av dem ändå är smittbärare. Hästen behöver inte vara sjuk för att föra smittan vidare. Det finns exempel på djur som spridit smittan lång tid efter att sjukdomen ansetts botad. Så varför se till att alla hästar riskerar bli sådana smittbärare?

Förr trodde man att den häst som en gång haft kvarka inte får det igen. Det stämmer tyvärr inte heller. Om så vore borde ju alla åka till kvarkastall för att bli av med eländet. Ofta leder i och för sig den smittan till en mindre illa sjukdomsbild, men då det finns många varianter av denna eländesbakterie kan det vara så att den nya smittan är mer aggressiv, och då blir hästen bra sjuk igen.

Att verksamheter gör så här får folk att tro att kvarka inte är så farlig och att man inte ska göra allt för att stoppa den. Det är illa nog att folk sprider smittan mellan stallarna, ju rörligare vi är. Samma sak med att hästar som åker kors och tvärs över världen för med sig eländet. Det är en sjukdom som man verkligen inte, inte, inte, vill ha i sitt stall. Och vi måste alla hjälpas åt för att mota Olle i grind så mycket det bara går. Om alla tar sitt ansvar, slipper hästarna drabbas till att börja med.

Tycker att alla nya stall som byggs borde ha en avdelning som kan isoleras från de andra stallarna – där nya hästar ställs in i väntan på att avkvarka, slöja om hästen har med sig något elände som kan drabba de andra hästarna. Många stallar har detta redan idag, men det borde faktiskt vara en regel, inte bara något som är bra att ha för den som är rädd om sina hästar.

 

 

Så ska Valegro hålla i längden

Den mest uppmärksammade hästen just nu – Valegro är en häst som har framtiden för sig. I alla fall om Carl Hester får bestämma. Och med tanke på att det är Carl som äger hästen ser de närmaste 9 – 10 åren ljusa ut för allas vår Blueberry, hästen som kommit att slå världsrekord i parti och minut de senaste åren. 

Fem tävlingar per år är det som gäller. Mellan dess rids hästen på bana, ut i skogen och går i hagen. 

Så vad var det nu igen alla de där påstod, de som inte ville släppa ut sina hästar i hagen? Att det inte går att förena med vinst? 

Kanske precis det som är förutsättningen – för en glad häst är en häst som kan prestera. 

Mer om Carl Hesters taktik för att få Valegro att hålla i längden kan du läsa om på Ridsport. 

I balans och med hjälmen på, blev OS-guldet historiskt

Det blev ett riktigt viktigt avgörande i dressyrens OS. Skulle lätthet och självbärighet bli ledstjärnan framöver, eller skulle det så 1990-talistiska (kan jag skriva så – jo för det är det…) ridsättet med fullt vinklat stångbett och tung sits stå som segrare? För mig var det mer än enbart piaffer som skulle bedömas i denna OS-final. Tidningen Ridsport

Mina tummar blev svarta när Charlotte Dujardin red in. Så hårt höll jag på detta unga ekipage. Den härliga Valegro, den häst med bästa balansen mentalt och fysiskt såg avspänd men något mättad ut. Upp, upp, upp, ropade jag, som om jag såg en hockeymatch. Så viktig såg jag hennes kommande seger för mig och för hästarna, och för dressyren i synnerhet. Hon red, hon satt still (även när det blev missförstånd!), och lät hästen bära henne runt till en historisk seger! Allright!

För med Charlottes seger tror jag att dressyren har en chans. Sporten som sådan är ifrågasatt ur många bemärkelser. Träningsmetoder som inte är schyssta mot ett stort, vackert och vänligt djur, och en sport alltför få förstår, har svårt i konkurrensen gentemot andra sporter. Men även de mer oinsatte verkade förstå, att det här var bra ridning! Det vittnar inläggen om på Twitter efteråt.

I en kür handlar det inte alltid om att undvika missar. För det kan en ryttare ha råd med, om de redan utfört eller kommer att utföra ett obligatoriskt moment igen under programmets gång. Om inte momentet är obligatoriskt kommer mest det konstnärliga intrycket att dras ner något.

Tack vare en mycket bättre självbärighet i hästen än sina konkurrenter, hade Charlotte marginalerna med sig. Missarna kom i slutet, men segern, den så välförtjänta vinsten blev hennes och Alegros. Charlotte Dujardin är bara 27 år gammal. Det är hon som är det som gäller framöver. Och med henne tänds mitt hopp om denna fantastiska sport. Endast på balans, harmoni och tillit, kan ett OS-guld byggas. På kuppen red hon med stans coolaste hjälm. Nu tar vi in dressyren in i framtiden!

Mer om vad domarna sa och vad Charlotte säger om sin hjälm kan du läsa om i Ridsport.

Balkenhol tar upp kampen inför rundabordssamtal

I ett tidigare inlägg har ni kunnat läsa om Balkenhols inställning i frågan om rollkuren. Nu har denna hästkarl, tillsammans med en mängd andra eminenta personer inom dressyren, personer som vigt sitt liv för hästsporten, skrivit ett brev till FEI angående en konferens om dressyrmetoder som ska hållas i ämnet den 9 februari 2010.

Brevet innehåller mer eller mindre en vädjan om att upprätthålla djurskyddet inom sporten och inte tillåta rollkur som träningsmetod. De anser att den metodik som är erkänd och accepterad idag bygger på århundaden av erfarenhet och att de ”erbjuder en stabil och säker grund även för dagens ridning”.

Vidare står det i brevet (citat från Tidningen Ridsport):
Inga ändringar som innebär att hästens fysiska och psykiska välbefinnande försämras får göras. Att acceptera ridning i hyperflexion som tillåten metod i utbildningen är att legitimera aggressiv ridning. Vi protesterar mot detta på starkast möjliga sätt!

Som hästmänniskor förväntar vi oss att FEI behåller det nuvarande regelverket oförändrat eftersom det vilar på klassiska grunder att rida till gagn för hästarna och ett fortsatt gott anseende för internationell ridsport”.

Bland de som skrivit under brevet märks Ingrid Klimke, George Morris, Heinrich Romeike, Hubertus Schmidt, Michel Robert, Debbie McDonald och många fler. Totalt har 26 personer undertecknat brevet.
Källa: Tidningen Ridsport och Eurodressage.