Vaccin mot kvarka?

Ska det då äntligen bli verklighet. Den sjukdom som vi hästägare skyr som pesten, och som nästan känns som en motsvarighet till just denna äckliga sjukdom i hästvärlden. Kvarka som smittar genom väggar, strö, kläder ja till och med rengjorda stallar. Kan det vara så bra att den snart är ett minne blott – för att vi kan vaccinera mot den?

Ja – det verkar inte bättre! Nu hoppas vi på att allt går vägen så att vaccinet kan lanseras. Än lär det dröja ett tag, men nu är ett multinationellt forskarteam på gång att knäcka koden. Tidigare försök har gett sådana biverkningar att det inte gått att lansera vaccinet, eller så har vaccinet haft så kort hållbarhet att det inte varit praktiskt möjligt att vaccinera en hel hästpopulation. Det har berott på att vaccinet byggt på försvagad kvarkavirus, vilket aldrig är ett hundraprocentigt sätt att göra vaccin på (gammaldags snarare…). Ett sådant vaccin kan i vissa fall, som i just kvarkafallet, ge kvarkasymtom och det är ju precis det man vill undvika.

Men nu har man kommit vidare på lösningen. Det nya vaccinet kommer bygga på att man använder vissa proteiner som är signifikanta för kvarkaviruset.

Jag är då en som kommer vaccinera, om detta blir verklighet. Det talas om 2020 som lanseringsår- det är kort tid inom medicinska världen. Och det är på tiden. Vaccin räddar liv.

Mer om vaccinationsforskningen och kvarka kan du läsa om på:

http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/kvarka-hast

http://www.landlantbruk.se/lantbruk/vaccin-mot-kvarka-pa-gang/

https://www.hippson.se/artikelarkivet/hippsonnews/svenskt-vaccin-mot-kvarka-pa-marknaden.htm

https://www.forskning.se/2018/02/12/vaccin-mot-hastsjukdomen-kvarka/

 

 

Den deprimerade hästen

Inlärd hjälplöshet och deprimerade hästar är ämnen som senaste tiden dykt upp i mitt flöde från olika håll just nu. Det är enormt viktig läsning för var och en som gillar hästar.

Det gäller bland annat dessa artiklar och inlägg:

Hästvälfärdsgruppens inlägg

Tidningen Ridsport

Då och då dyker denna information och diskussion upp, och den är lika aktuell varje gång. 2011 skrev jag om detta i den här bloggen för första gången i det här blogginlägget .  Det lär inte bli det sista – och bara igår frågade jag vad det är vi ska vinna när vi talar om att vi alltid ska få rätt gentemot hästen. Och vad vi har att förlora (tillit, förtroende, samarbetspartner, arbetsglädjen hos hästen etc). Det är en utlöpare av insikten om att hästar liksom vi människor kan bli deprimerade och vi kan drabbas av fenomenet inlärd hjälplöshet. Tyvärr finns det en enorm tröghet i systemet. Snacka går ju. När blir det verkstad på en bredare front? Än så länge verkar många tycka man är något av ett UFO när man utgår från det här enkla, och från forskarna konstaterade, faktum. En vacker dag hoppas jag det blir tvärtom. För hästarnas skull, och för vår skull.

 

 

 

 

Nosgrimmedebatten ärende nr femtioelva

Så har hingstarna från helgens visning plåtats och publicerats. Men vad är det vi ser egentligen?

Så här säger en veterinär angående just nosgrimmor:

Rätt tillpassad Aachengrimma:

  • •    Den övre nosgrimman, den engelska, ska sitta med ett visst avstånd nedanför ansiktsbenets kant.
  • •    Nosremmen spänns inte hårdare än att man får in två fingrar på nosryggen och hästen kan svälja obehindrat.
  • •    Använd nosgrimman ofta utan den nedre smala remmen. När den remmen används måste den rengöras ofta och hållas smidig.
  •      Dra inte åt den så att bettet kläms mot mungipan.

(Hela artikeln är publicerad i Ridsport Special och kan läsas här)

Angående bett har den lärde detta att säga:

”Bettet ska varken sticka ut på sidorna eller trycka in kinderna på hästen. Ett för långt bett rör sig onödigt mycket i sidled.”

(Artikeln finns i Hippson, och kan läsas här)

 

Och vad ser vi på fotona? Jo det här: TRYCK HÄR FÖR BILDER

Hur mycket stämmer överens med ovanstående instruktioner av veterinärerna vad gäller nosgrimmorna och betten?

 

Hur rädd ska vi vara för kvarkan?

Nämn ordet kvarka och de allra flesta av oss hästägare får något oroligt i blicken. Vi har lärt oss att det är en sjukdom att frukta och undvika till vilket pris det vara månde. Trots vår rädsla tycker jag att det kommer osedvanligt många rapporter om att kvarkan spridits till olika stallar. Och jag undrar lite över det – varför blir det så? Varför får vi inte stopp på sjukdomen?

Kvarka är en otroligt smittsam bakteriesjukdom. Den sprids extremt lätt och om man har otur kan den få mycket allvarliga konsekvenser för hästen. För vissa blir det inte så illa, men får en del hästar blir följderna allvarliga. Om man har riktigt otur kan de bölder som ibland utvecklas gå mot såväl hjärna som lungor och hals, vilket då kan leda till döden.

Förr i tiden lär man ha smittat hästar med flit.Det handlar om hästar som stod i stall som drabbades. Stallar som drabbas av kvarka blir isolerade från omvärlden och det kan ställa till ekonomiska problem.  För då väntetiden annars kan bli rejält lång för att bli av med sjukdomen helt och hållet, ville man då skynda på processen för att få stallet fritt från kvarka. ANnars kunde det ju hända att en häst i taget fick sjukdomen och tiden rann iväg.

Det var bara nyligen som en artikel i såväl Hippson som Tidningen Ridsport där ett sådant fall beskrevs. Det handlade om ett verksamhetsstall som valt att göra just detta – smitta hästarna med flit – för en sisådär femton år sedan. Detta för att klara upp situationen så snabbt som möjligt. Tydligen hade de hållit stallet öppet för elever också då samtidigt.

Det här upprörde mig, medan de fanns de som tyckte det här var helt rätt strategi. Men som sagt – jag blev ganska upprörd. Det finns många aspekter som jag tyckte var tokigt i det resonemanget och det grundar sig på den fakta jag läst, inte minst från SVA, Hästsverige och ASVH.

Enligt djurskyddslagen får man inte utsätta hästar, eller andra djur för den delen, för onödigt lidande. Onödigt lidande är i och för sig kanske en definition som kan diskuteras, men i grunden handlar det om att vi ska skydda dem för allt lidande som vi kan skydda dem ifrån. Då vissa hästar ka bli riktigt, riktigt sjuka när de smittas blir det då en mycket konstig logik om det vore okej att smitta hästar med en sådan smitta som kan ge så allvarliga följder och som innebär så mycket obehag och smärta som kvarka gör. Det finns således en anledning till att man har hårda regler på ett stall som har kvarka. Det isoleras och får inte ha kontakt med yttervärlden.  Veterinärerna måste rapportera in denna sjukdom, även om den bara misstänks.

Just därför blir det än konstigare att de höll stallet öppet för verksamhet! Kläder och andra grejer som folk har i stallet och som de sedan använder i nästa stall kan orsaka smittspridning.

Inte nog med det. Näst hästarna väl har frisknat till så finns stor risk att någon av dem ändå är smittbärare. Hästen behöver inte vara sjuk för att föra smittan vidare. Det finns exempel på djur som spridit smittan lång tid efter att sjukdomen ansetts botad. Så varför se till att alla hästar riskerar bli sådana smittbärare?

Förr trodde man att den häst som en gång haft kvarka inte får det igen. Det stämmer tyvärr inte heller. Om så vore borde ju alla åka till kvarkastall för att bli av med eländet. Ofta leder i och för sig den smittan till en mindre illa sjukdomsbild, men då det finns många varianter av denna eländesbakterie kan det vara så att den nya smittan är mer aggressiv, och då blir hästen bra sjuk igen.

Att verksamheter gör så här får folk att tro att kvarka inte är så farlig och att man inte ska göra allt för att stoppa den. Det är illa nog att folk sprider smittan mellan stallarna, ju rörligare vi är. Samma sak med att hästar som åker kors och tvärs över världen för med sig eländet. Det är en sjukdom som man verkligen inte, inte, inte, vill ha i sitt stall. Och vi måste alla hjälpas åt för att mota Olle i grind så mycket det bara går. Om alla tar sitt ansvar, slipper hästarna drabbas till att börja med.

Tycker att alla nya stall som byggs borde ha en avdelning som kan isoleras från de andra stallarna – där nya hästar ställs in i väntan på att avkvarka, slöja om hästen har med sig något elände som kan drabba de andra hästarna. Många stallar har detta redan idag, men det borde faktiskt vara en regel, inte bara något som är bra att ha för den som är rädd om sina hästar.

 

 

Så ska Valegro hålla i längden

Den mest uppmärksammade hästen just nu – Valegro är en häst som har framtiden för sig. I alla fall om Carl Hester får bestämma. Och med tanke på att det är Carl som äger hästen ser de närmaste 9 – 10 åren ljusa ut för allas vår Blueberry, hästen som kommit att slå världsrekord i parti och minut de senaste åren. 

Fem tävlingar per år är det som gäller. Mellan dess rids hästen på bana, ut i skogen och går i hagen. 

Så vad var det nu igen alla de där påstod, de som inte ville släppa ut sina hästar i hagen? Att det inte går att förena med vinst? 

Kanske precis det som är förutsättningen – för en glad häst är en häst som kan prestera. 

Mer om Carl Hesters taktik för att få Valegro att hålla i längden kan du läsa om på Ridsport. 

I balans och med hjälmen på, blev OS-guldet historiskt

Det blev ett riktigt viktigt avgörande i dressyrens OS. Skulle lätthet och självbärighet bli ledstjärnan framöver, eller skulle det så 1990-talistiska (kan jag skriva så – jo för det är det…) ridsättet med fullt vinklat stångbett och tung sits stå som segrare? För mig var det mer än enbart piaffer som skulle bedömas i denna OS-final. Tidningen Ridsport

Mina tummar blev svarta när Charlotte Dujardin red in. Så hårt höll jag på detta unga ekipage. Den härliga Valegro, den häst med bästa balansen mentalt och fysiskt såg avspänd men något mättad ut. Upp, upp, upp, ropade jag, som om jag såg en hockeymatch. Så viktig såg jag hennes kommande seger för mig och för hästarna, och för dressyren i synnerhet. Hon red, hon satt still (även när det blev missförstånd!), och lät hästen bära henne runt till en historisk seger! Allright!

För med Charlottes seger tror jag att dressyren har en chans. Sporten som sådan är ifrågasatt ur många bemärkelser. Träningsmetoder som inte är schyssta mot ett stort, vackert och vänligt djur, och en sport alltför få förstår, har svårt i konkurrensen gentemot andra sporter. Men även de mer oinsatte verkade förstå, att det här var bra ridning! Det vittnar inläggen om på Twitter efteråt.

I en kür handlar det inte alltid om att undvika missar. För det kan en ryttare ha råd med, om de redan utfört eller kommer att utföra ett obligatoriskt moment igen under programmets gång. Om inte momentet är obligatoriskt kommer mest det konstnärliga intrycket att dras ner något.

Tack vare en mycket bättre självbärighet i hästen än sina konkurrenter, hade Charlotte marginalerna med sig. Missarna kom i slutet, men segern, den så välförtjänta vinsten blev hennes och Alegros. Charlotte Dujardin är bara 27 år gammal. Det är hon som är det som gäller framöver. Och med henne tänds mitt hopp om denna fantastiska sport. Endast på balans, harmoni och tillit, kan ett OS-guld byggas. På kuppen red hon med stans coolaste hjälm. Nu tar vi in dressyren in i framtiden!

Mer om vad domarna sa och vad Charlotte säger om sin hjälm kan du läsa om i Ridsport.

Balkenhol tar upp kampen inför rundabordssamtal

I ett tidigare inlägg har ni kunnat läsa om Balkenhols inställning i frågan om rollkuren. Nu har denna hästkarl, tillsammans med en mängd andra eminenta personer inom dressyren, personer som vigt sitt liv för hästsporten, skrivit ett brev till FEI angående en konferens om dressyrmetoder som ska hållas i ämnet den 9 februari 2010.

Brevet innehåller mer eller mindre en vädjan om att upprätthålla djurskyddet inom sporten och inte tillåta rollkur som träningsmetod. De anser att den metodik som är erkänd och accepterad idag bygger på århundaden av erfarenhet och att de ”erbjuder en stabil och säker grund även för dagens ridning”.

Vidare står det i brevet (citat från Tidningen Ridsport):
Inga ändringar som innebär att hästens fysiska och psykiska välbefinnande försämras får göras. Att acceptera ridning i hyperflexion som tillåten metod i utbildningen är att legitimera aggressiv ridning. Vi protesterar mot detta på starkast möjliga sätt!

Som hästmänniskor förväntar vi oss att FEI behåller det nuvarande regelverket oförändrat eftersom det vilar på klassiska grunder att rida till gagn för hästarna och ett fortsatt gott anseende för internationell ridsport”.

Bland de som skrivit under brevet märks Ingrid Klimke, George Morris, Heinrich Romeike, Hubertus Schmidt, Michel Robert, Debbie McDonald och många fler. Totalt har 26 personer undertecknat brevet.
Källa: Tidningen Ridsport och Eurodressage.

Rollkursdebatten rasar vidare

Det är en sak att själv böja sig på det här sättet - stillastående. Hur går det att försöka röra sig framåt i princip samma ställning?

Med en ökad chans att uttrycka sig på webben, verkar också livet bli mer eller mindre svart och vitt. Det gäller de flesta frågor – allt från vargdiskussionen och vården, till arbetslöshet och sjukersättning. Ridsporten och dess etiska normer är inget undantag.

Sedan en tid debatteras fenomenet Rollkur, eller hyperflexion flitigt i medierna. I alla fall i hästvärlden. Få utanför vet vad det handlar om, men det handlar om HUR vi rider våra hästar. Så långt är klart.

Mot tradition – och fysikaliska lagar – eller bara modernt?
Traditionen är emot denna typ av verksamhet som ses som en nymodighet – kanske som en genväg till vinst? Fysikaliska lagar verkar också arbeta mot, enligt de rapporter jag kan se. Hur är det med upplevelsen för hästen. Och var tar metoden slut och djurplågeriet vid? Vilket ansvar har vi mot våra djur som vi använder för att ”sporta med”. Många frågor inryms i debatten och diskuteras hej vilt och fram och tillbaka.

Nu tar jag steget in i getingboet och lägger fram mina synpunkter, tillsamans med det underlag som finns om debatten. Det kommer ni se i de följande artiklarna under den här fliken. Jag ska försöka bena upp det så att ett forskningsresultat hamnar i en artikel, ett ämne i taget. För det är mer komplext än vad många vill tro.

Det finns en stor anledning till varför jag gör det här. Det är för att häst och människa – i harmoni, är en fantastisk upplevelse. När hästen brukas som en sportartikel, inte helt olika ett tennisracket, är något fundamentalt fel. Min inställning är tydlig och klar. Jag tror inte på att det finns någon objektiv journalistik eller någon objektiv vinkel. Vi har alla våra uppfattningar. Min – att rollkur strider mot den etik jag har valt att ha gentemot djur – bör vara klar och tydlig för alla.

Djur är levande varelser med ett lika rikt känsloliv som oss. De kan bara inte uttrycka det i mänskliga termer. Däremot är de olika oss på många sätt. Ingen ska behöva lida enbart för att någon annan vill uppnå något. Det är en av grundpelarna inom liberalismen, och i det här fallet måste vi inräkna hästen som individ också. De är värda all respekt. De är sociala, samarbetsvilliga, snälla och tåliga. Vad begär vi mer?

Än mer – de kan åstadkomma så mycket glädje och vara till så mycket nytta och ge så stor livskvalitet – om vi bara låter dem. Det finns mer att hämta än vi någonsin kan tro. Jag har gläntat på dörren, och stänger den aldrig igen.

Jag är glad att se att jag inte är ensam. Det finns en enorm mängd människor som är på samma linje som jag. Här är något att bita i för de som tycker att rollkur är okej. Och jag avslutar med en gammal vis man, Xenophon. Han, om ni inte vet det redan, är mannen som grundade ”the Art of Riding”, ridningen som konst. För det är en konst och det finns inga genvägar.

‘For what the horse does under compulsion… is done without understanding; and there is no beauty in it either, any more than if one should whip and spur a dancer.’

Vem 17 vågar sälja en häst?

Hästar faller, liksom andra sällanköpsvaror under den lag som anger att en köpare kan reklamera varan upp till två år efter köpet om varan visar sig defekt. Samtidigt är det väl dokumenterat att ryttrare och hästägare kan förstöra en häst på veckor allena. Ekvationen går inte ihop.

Nu senast har en säljare, ett förmedlande bolag, sålt en häst för 150 000 kr. Rätten ger köparen rätt till ersättning, inte bara för köpskillingen utan för mängder med omkostnader. Totalt rockar det loss på en bra bit över 300 o00. Det sjuka i det hela är att hästen dömdes ut, att veterinärerna dock visade sig oeniga om den verkligen skulle dömas ut – OCH att hästen idag lever i all välförmåga och tävlar! Läs mer själva och bedöm själva på www.ridsport.se. Detbatten är i full gång där – vilket jag förstår fullkomligt.  

Det är så man sätter kaffet i vrångstrupen. Med denna dom är det då fritt fram för folk att köpa en häst, rida den hipp som happ och upptäcka fel och brister som de klagar på, när de i själva verket är de själva som gör skadan!  Lagen anger nämligen inte bara att det tar två år innan dolda fel-klausulen upphävs. Inom sex månader är det säljaren som ska bevisa att felet inte förelåg där från början. Andra domar har visat på att veterinärundersökningar inte är nog. Vad är då nog?

Näe – nu blir det nog tufft att få en bra hästbransch i landet. Mängder med folk har redan dukat under av finanskrisen, fler har tröttnat på alla lagar och regler och tillstånd som finns och nu detta. Det är så undertecknad undrar om vi svenskar verkligen vill ha hästar i vårt land. Trenden går ju åt motsatt håll.

En stor tanke skickas också till alla dessa hästar som ses som varor som kan användas hur som helst. Blir det fel på dem, det vill säga ”varan” är det hästens eget fel indirekt. Det är alltid fel på dem, inte på hanteringen, ridningen eller uppstallningen. Stackars arma krakar! Är det verkligen den synen vi ska ha? Varthän är vi på väg då?