Hästsidor på Facebook som berör

Resebilder och födelsedagshälsningar i all sin ära, men jag försöker numera mest använda de sociala medier jag är med i för att lära mig nya saker och få information som jag annars inte skulle ha fått. Därför har jag till exempel gått med i en grupp på Facebook som heter ”Horse Vet Corner”. Det är enbart certifierade veterinärer som får svara i gruppen, men vem som helst får lägga in en fråga. Här kan man lära sig väldigt mycket om både det ena och det andra.

Men den här gruppen är inte heller för vem som helst. Det är ganska hemska bilder på trauman och hästar som farit riktigt illa som läggs upp. Folk vänder sig till gruppen när de inte vet vad de annars ska göra med sina hästar och det är inte helt ovanligt att de prövat allt innan de ställer frågan här. En hel del av de hästar som man frågar om har köpts in från auktioner och som räddats, och det värmer såklart en hästvän att man försöker rädda dem.

Och så ibland kommer ett sådant där inlägg som man bara blir så genuint varm av. Ett sådant dök upp under morgonen. Det handlade om hur man hanterar den häst som överlever en livslång vänskap med en annan häst. Hästarna hade gått ihop sedan de var små, tills dess att den ena fått tas bort när de nu är över 20 år gamla. Den hästen som fanns kvar i livet var otröstlig. Som tur är, så har dessa veerinärer som startat Horse Vet Corner också varit smarta nog att starta sidan ”HVC: Coping With the Loss of a Horse Support Group” för alla som sörjer sin häst och de problem som uppstår efter en avlivning.

En annan sida som berör mig mycket, och som tyvärr lär mig alldeles för mycket om hur livet för en häst kan te sig i USA, är Ohkaytacos- Colby’s Crew Rescue. Sidan drivs av ett par där tjejen är en fantastisk hästmänniska och killen är filmare. Tillsammans gör de allt de kan för att rädda hästar som annars skulle gå till slakt. En stor mängd hästar hamnar i en auktionskarusell där de till slut köps upp av center som säljer vidare till slakt. Nu är ju slakt på hästar förbjudet i USA, så för en häst att gå till slakt i det landet innebär extremt långa resor till Mexico och till Canada. Ett öde man verkligen inte skulle vilja se sin häst råka ut för, för att inte överdriva. Paret filmar mycket som läggs ut på TikTok och du kan enkelt göra som jag – donera en slant till dessa helt människor som kämpar för att de mest utsatta hästarna av alla ska få en ny chans i livet.

Annons

Galet vad priserna sticker – inflationen här för att stanna?

Åkte häromdagen till Granngården – ett stammisställe för en sådan som jag. Inte för att jag vräker i mina hästar specialfoder hit och dit, men en del müsli och en del betfiber, salter och mineraler går åt hur man än gör när man har tio hästar. Trots att grundfodret är vårt alldeles egna, underbara, gräs och silage. Har sett att priserna gått upp en del på våren och nu under sommaren har jag ingen lust att sitta i bil för ofta. Dels är ju bensinpriserna löjligt höga (trots att jag har en hybridbil), dels är det ljuvligt att vara på gården utan att behöva köpa massor med saker. Det gör att jag har bunkrat en del foder. Så mycket jag kan bunkra utan risk för att råttor och möss och fåglar och väta ska förstöra det.

Men som sagt, häromdagen var det dags igen. Och jag fick lite av en chock. På ett år har vissa priser stuckit med över 30%! Jag får vara glad att maskinkörningen för att ta in höet inte var dyrare än vad det var den här gången. Och jag som använder väldigt lite extrafoder och har eget silage inser snabbt att jag är lyckligt lottad, även om jag måste betala samma elpriser som alla andra. Det kommer finnas gräs kvar i hagarna till långt i september också, så fuktigt som det varit i år. Vi står oss, än så länge.

Men hur blir det med alla de där hästarna som köptes in för att folk hade tråkigt (och för mycket pengar?) under pandemin? Hur ska alla de hästarna fodras och kommer bli dumpning av dessa stackars djur nu? Tyvärr har redan katter och hundar börjat överges. Såväl katt- som hundorganisationer som gör sitt bästa för att rädda oönskade djur har överfullt. Inte lär det bli bättre av att inflationen griper som en hungrig klo runt plånboken heller. Snart får nog motsvarande för hästar det besvärligt de med – när hösten kommer och hästarna behöver stallas in (=kostar mer).

Om man blir sjuk eller livet vänds upp och ner är dessa organisationer som tar hand om djur som behöver nya hem välbehövliga. Vi kan alla hamna där. Men man tappar ju lite hoppet om människan när djur ges upp bara för att man inte fattade att de behövde tas hand om även när en pandemi är över och livet återgår till det normala, och att det kan kosta pengar med djuren. Det är så jag förstår de som tycker man behöver körkort på djur. Tanken är god. Å andra sidan kan folk veta hur mycket teori och annan bra-att-ha-kunskap som helst. Det gör dem inte till vettiga i skallen eller empatiska eller ansvarstagande för det. Det kan ingen utbildning i världen fixa dessvärre.

Heta sommardagar

Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.

Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.

Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.

Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.

Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.

Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!

Nya kompisar, det är grejer det

I många år jobbade jag som instruktör på Häståkeriet. Där fanns och finns än idag mängder med fina hästar, som då var mina arbetskamrater. I ur och skur var vi på banan med våra elever och det är inte så konstigt att hästarna och jag blev bra kompisar under den tiden. Jag saknar många av dem, men en har jag faktiskt här – Agrande.

Agrande var en av mina favoriter. Stor, snäll, pigg. Enorma bruna ögon och ett grovt sådär fulsnyggt huvud som jag verkligen gillar. Hon arbetade både som kör- och ridhäst. Gärna i täten på gryningsritterna genom staden, eller förspänd för en vagn med ett lyckligt brudpar på väg från någon kyrka. Hon hade det inte alltid så lätt med kroppen, men vi fick det att funka i många år. Till slut såldes hon från Häståkeriet. Min sorg var stor. Jag trodde jag inte skulle få se henne mer. Så döm om min förvåning när jag halvåret efter hennes resa från stallet hittade henne i en säljannons på Hästnet.

”Agrande ska då inte bli en vandringspokal”, tänkte jag för mig själv när jag studerade annonsen. Och så blev det som det blev, och som det alltid blir när mitt hjärta hoppar över ett slag. För att göra en lång historia kort kom Agrande till gården bara veckor senare.

Agrande fann sig ganska väl tillrätta. Hela sommaren gick hon med en annan tjejkompis och hade det gott. Till hösten var tanken att hon skulle få gå i den lite större stoflocken och en vacker dag släppte vi ihop dem allihop. Det slutade med att Agrande sprang iväg till andra sidan hagen och gömde sig. Det kanske inte låter som en så stor sak, men om man tänker på storleken på våra hagar så innebar det att att jag fick gå 600 meter rakt ut mot skogen och runda ett hus som ligger insprängt i våra marker för att hitta henne. Det kändes mindre bra. Så nu var det till att lösa ett problem. Agrande behövde bra kompisar att leva med. Så var det bara.

Som tur var har jag ett par valacker som inte går med de andra valackerna. Sayo och Hubert. Sayo gillar alla. Men Hubert kan tycka mina andra valacker är för jobbiga och blir grinig och trött av dem. Men Sayo gillar han. Så de går tillsammans, bara de två. ”Hmmm”, tänkte jag. ”Agrande är ju van att gå med killar. Vi gör ett försök”.

Sagt och gjort. Jag lät Sayo vara ute i en hage själv för att se vad som hände om Agrande kom in i hagen. Det visade sig – absolut ingenting. De stod och betade 200 meter ifrån varandra och låtsades som ingenting. Till slut släppte jag in Hubert också. Och de fann varandra. Nu är ju Hubert som han är, och Sayo är inte alltid bättre. Så det hände ibland att de två rymde. Med Agrande kvar i hagen. Snälla Agrande som inte rymde, utan sprang åt mitt håll när hon såg mig för att avisera sin ensamhet. Men i övrigt var livet ganska trevligt då de trivdes bra ihop.

Tills för ett år sedan. Då hände något. Fråga mig inte vad. Helt plötsligt var det Agrande som rymde. Om och om igen. Det gick inte att få stopp på det och jag insåg att Hubert och hon inte längre drog jämt. Så det var bara att börja om från början igen. Vad skulle jag göra nu då?

Jag provade att släppa ihop Agrande med de andra pojkarna – Nisse, Knasen, Eos och Micro. Det var inte det hon ville, så mycket fattade jag. Så då fanns bara ett alternativ kvar – tjejerna. Igen. Med lite tur skulle det gå bättre den här gången. Annars visste jag inte vad jag skulle göra för då fanns inga alternativ kvar egentligen. Det var bara att hålla tummarna.

Och visst – den här gången gick det strålande. Agrande har fått en ny bästis i Lady och hon trivs fina fisken bland sina stokompisar. Själv tycker jag det är dötråkigt – alltså att ha fyra stycken bruna hästar i en hage om fem, hur tröligt är inte det? Jag kan knappt se skillnad på dem från håll och lite färgglada kunde de väl ha varit? 😉 Skämt åsido, så är nu lugnet i hagarna tillbaka. Agrande har fått nya vänner, och ibland är det en väldigt, väldigt bra sak.

En nystart på gång

En nystart på gång

Det var två år sedan jag höll min senaste lektion i ridningens konst. Nästan i alla fall. När jag gjorde det valet, valde jag också att vila på lagrarna vad gäller att tänka på hästar dygnet runt också. Det har varit en välbehövlig paus. Men nu kommer åter kraften och även om jag inte håller lektioner längre, vill jag att hästarna åter ska bli en stor del av mitt liv. Och människorna – så jag har saknat många av dem jag hade så mycket gemensamt med. Och min kunskap består, och kan byggas på. Lättast är att lägga ut insikter, tankar och funderingar igen här på bloggen – en blogg jag haft i så många år men nu låtit vara i träda alltför länge. Och nog ska gården få ryttare från när och fjärran igen, om än på ett lite annat sätt. Så häng med på nya friska tag. Nu kör vi!

En gång i tiden, för sisådär 25 år sedan, startade jag hästverksamhet. Det gjorde jag för att jag älskade hästar och för att kunna hålla eget stall. Sedan dess har verksamheten förändrats och utvecklats till att bli en stor del av mitt liv. Jag har hållit lektioner, jag har tränat hästar, skött stallet, jag har rest över hela landet och jag har jobbat alla veckans dagar alla tider. Det tar på krafterna. Även om det är vansinnigt roligt och givande många gånger är det också ett slitsamt jobb för både kropp och själ. Och till slut rann lust och ork ur kroppen och jag var tvungen att säga stopp. Hjärna och kropp tog slut.

Det där med att göra jobb av sin hobby är inte alltid en lätt sak. Risken är att glädjen i hobbyutövandet försvinner då man vill göra annat när man inte jobbar, eller att man inte har tid att njuta av det man egentligen vill göra för att så mycket annat kommer emellan. Så blev det till slut för mig. Glädjen i ridningen försvann, jag red för att jag var tvungen att hålla hästar igång för gäster. Det var alltid samma sak – lösgörande, motiverande och förfinande ridning med syfte att någon annan skulle skörda frukten. Om och om igen. Det blir till slut lite av ett ekorrhjul.

Sedan är ju hästlivet inte gjort för att vara 9-5 med lediga helger precis. Att vara tränare är att jobba när andra har ledigt. Det är helt naturligt för de allra flesta har ridning som hobby. Och hästarna behöver vård och omsorg. Varje dag oavsett.

Så det fick bli en paus. För kropp och själs skull. Där hästarna istället fick komma fram som det jag behövde – en oas i tillvaron för min (och hästarnas skull). Det skadade ju inte att flera hästar jobbat i verksamheten i många, många år och nog minsann hade gjort sig förtjänta av att få lite ledigt de med.

Så vi har gosat, vi har hängt tillsammans, vi har promenerat och bara varit – hästarna och jag. Samtidigt har jag passat på att satsa på nytt och fräscht. Nytt ridhus, renovering av stall, ny lösdrift, ny liten damm, nya odlingar på gården och nya träd. Många träd. Jag gillar träd. Äppelträd inte minst. Vi får se hur det utvecklar sig men hästarna och jag lär inte vara utan äpplen framöver i alla fall.

Nya rutiner har gjort det lättare att ta hand om hästarna och tar inte lika mycket fysisk kraft längre. Fri tillgång på grovfoder, stora uppvärmda kar för vatten under vintern och bättre lösdrifter gör att bördorna på kropp och i tid har minskat, även om det varit en del som behövt extra omsorg.

Och det nya ridhuset som vi byggt är redan värt varenda slant. Vår tant W diagnosticerades med PPID i början på sommaren efter att ha fått ett mkt otäckt och skrämmande fånganfall. Hon blir sig aldrig lik igen och hade det inte varit för ridhuset hade vi nog aldrig fått henne att överleva vintern. För fy så isigt det har varit och inte nog med att framfötterna är mer än ömma när det är hårt, lyckades den gamla damen också fläka sig så hela bakkärran skadades. Bara mjukdelar tack och lov, men nog så illa. I flera timmar om dagen fick hon njuta av att få strosa i ridhuset, med ett underlag hon bara älskade. Först försiktigt försiktigt. Hon gick lös i ridhuset – runt, runt, runt. Med målmedvetna steg. Och jag, vars kropp inte heller varit så kul att tampas med, har under tiden gjort mina träningspass. Tillsammans rörde vi på våra kroppar där ljuset flödade, vinden inte tog oss och där vi kunde njuta av mjukt och fast underlag. Vilken lycka! Vilken timing.

Och äntligen har min ridvilja kommit tillbaka. För nu behöver jag inte kämpa mot mörker, kyla och hårda underlag längre. Jag behöver inte rida för någon annans skull, utan för min och hästarnas skull. Vi kan jobba på långsamt och fint och ta den tid det tar. Det är inte dumt det inte. För trots att mina hästar blir allt äldre, finns många goda år kvar att glädjas och lära ihop. För varje dag blir det lite roligare att gå till ridhuset, eller att ta en tur ute nu när vädret äntligen börjar bli levnadsbart igen.

Och i sommar kommer vi kunna slippa regnet, och knotten. Och bjuda inte till kurser och utbildningar och inte behöva bry oss om utifall att det torrt så det dammar på ridbanan, eller att vädret ska vara som vi vill ha det. Vi kan göra som vi vill, för vi har ett ridhus. Och jag kan vara med och träna och utvecklas jag med. Livet är nog inte så dumt ändå, när jag tänker efter. Och hästarna är en stor del av livet, och så vill jag ha det framöver också.

Det går inte att leva på gamla myter

Det går inte att leva på gamla myter

Hur länge kommer ridsporten kunna vila på den historiska hävd som finns att det är en trevlig sport för oss och ok för hästen, oavsett hur hästen hanteras och rids? Det frågar sig alltfler, inklusive jag, i en värld där alltfler får insyn i vad som händer bakom kulisserna, alltfler inser hur medvetna djur är och där sociala medier understödjer spridning av kritik till enorma mängder människor inom några få minuter. 

En handling oavsett vad den är för något, kan bara utföras så länge samhället i stort tycker att det är en bra grej. Då finns ett så kallat socialt kontrakt, eller det stora flertalet av allmänhetens godkännande. Om detta inte finns stoppas handlingen, genom bojkott, att ingen betalar för det, eller att det helt enkelt förbjuds. Detta gäller allt från att strunta i att stanna vid övergångsställen till hur vi tränar våra hästar och vilket pris de får betala för att vi människor vill träna och tävla dem.

Lagen om att ge fotgängare företräde vid övergångsställen har inte alltid funnits. Den dök faktiskt upp så sent som år 2000 blankt. Då började så många tycka att mjuka fotgängare hade större rätt att korsa gatan tryggt, än att bilarna kom fram smidigt att det blev naturligt att vända på ordningen. Människor först. Bilar sedan.

Bygger på historisk rätt

När det gäller hästsporten har man inte kommit riktigt lika långt. Den historiska rätt som finns inom hästsporten att låta eliten, de professionella, mer eller mindre avgöra vad som är bra för hästar vacklar betänkligt. Förr fungerade det nog hjälpligt, inte minst för att sporten inte var så specialiserad och de som höll på med hästsport också arbetade med sina hästar hela dagarna i det dagliga verket – och för att vi var beroende av hästen för vår överlevnad. Och så var det en annan syn på djur förr.

Så är det inte längre. Nya tider råder. Och sociala medier finns till hands, liksom kameror i varenda mobil. Bild efter bild, video efter video sprids som löpeldar över sociala medier med kritik, förfäranden och utrop om djurplågeri, lidande och elände. Och hästkännare, hästälskare och helt okunniga inom häst men empatiska människor i allmänhet tycker att detta är ett elände. Och sprider vidare till likasinnade.

Kritiken låter sig inte heller längre stanna inom leden, som den gjorde förr. Den visar sig där folk i allmänhet tar del av information, som till exempel i Ring P1 och i debattsidor på DN, för att bra nämna några exempel. Och det är då man inom en sport ska bli riktigt riktigt fundersam. Man borde ställa sig frågan – hur visar vi på att vi har rätten att göra det vi gör? Hur kan vi förbättra det vi gör så att vi också får legitimitet hos allmänheten att göra det här?

Eliten-har-alltid-rätt-argumentet fallerar

Trots det allt större allmänna ifrågasättandet av hästsporten har väldigt lite hänt vad gäller hästvälfärden i och kring tävlingsarenorna, även om det talas väldigt mycket OM det. Den gamla devisen om att ”proffsen vet bättre och kan du inte rida på den nivån har du inget att säga” hänger envist kvar i varje kommentarsfält och verkar vara den allmänna linjen även från maktens korridorer vad gäller etik inom hästsporten, även om alla som tänker logiskt och medkännande egentligen självklart begriper att kunskap och förståelse om djurens situation inte bygger på någons tävlingsresultat.

Skulle vi säga så om vi såg någon slå sitt barn, eller kanske ännu tydligare sin hund, eller spände fast dem på alla de tänkvärda sätt samtidigt som de förväntades dansa balett eller genomföra ett sök och sedan bara gav dem polkagrisar eller pasta? Skulle det vara rätt bara för att de fick barn som fick högsta betyg i allt, eller för att deras hundar går SM? Behöver jag som kritiserar en sådan hantering ha 73 barn och vara utbildad barnskötare för att förstå att det barnet far illa, eller träna IPO på proffsnivå för att veta att detta inte är ok för en hund?

Som sagt – logiken är det inte mycket bevänt med när det kommer till vad hästfolk argumenterar med för saker när det kommer till att skydda rätten att göra som man vill med en häst. Men tidigare har det gått bra. För hästsporten är mer hierarkiskt än feodalsamhället och ingen har vågat fortsätta kritiken mot ”eliten” av den anledningen. Och så verkar man vilja fortsätta.

Kollektivt ansvar

Vi inom hästvärlden kanske borde inse att en proffsryttare, lika lite som en rallyförare, egentligen behöver kunna så mycket om själva hästen, när det är resultaten som räknas på hur man kan hoppelihoppa på en bana, och när en hel grupp med människor står till hands för att sköta om allt det andra – även det som ryttaren kanske förstört under ritten. Numera är det otroligt mycket pengar inom sporten och det leder inte minst till att enorma resurser kan tilldelas den som har lite talang i sadeln och ett tävlingssinne. Och hade det varit så att eliten alltid gjorde rätt, hade man givetvis inte behövt en enda regel, inte en enda skämmig artikel hade man behövt läsa om doping, djurplågeri, hästar dom drivs rakt in i väggar, spöas upprepade gånger när de är så trötta att de krashar in i hindren, spöas upp och får munrapp för att de snubblar på en framridning, rids på OS-finalen även om de bara timmar innan haft kolik etc etc. Ja du fattar…… (alla dessa exempel är tagna från de senaste åren rakt ur minnet, få av dem har sanktionerats….)

Vi inom hästvärlden borde inte gå på myterna om hur och vad hästar är som någon ”ovan oss” tutat i oss i brist på bättre vetande. Vi har inte ansvaret gentemot de där ”ovan” utan gentemot hästarna vi möter. Att hästar är dumma och trilskas när de kommunicerar tydligt att något är fel, är stora och starka och behöver tyglas och tuktas för att de inte ska ta över hela världen och bli livsfarliga (vilket är tvärtom mot faktan som finns om hur hästar fungerar), att vi ska göra på ditten och datten-sättet bara för att någon lirare på 70-talet gjorde så och lyckades vinna ett EM-guld (apropå problemet med nosgrimmor) är bara toppen på isberget av alla de myter som man möter inom hästvärlden. Varför frågar vi oss inte varför och tar reda på fakta? Och varför ställer vi oss inte upp och säger stopp när vi har faktan på bordet? Jag vet att fler och fler av oss gör det, inklusive undertecknad. Men det räcker inte. Vi behöver bli många fler.

Alla vi inom hästvärlden som inte fattar, orkar bry oss eller som är för få för att förändra, skyddar eller åtminstone hindrar inte just nu något som inte är bra och sunt för en häst – och vi har kunskap om att så är fallet. Har vi inte kunskapen så borde vi ha den. Det ålägger oss som hästmänniskor, om vi vågar påstå att vi älskar hästar. Den finns tillgänglig där ute för var och en som är läskunnig och intresserad. Men återigen så kommer hierarkiska idéer till praktik – få läser forskning om hästens behov och kognition, än färre tar det till sig och ytterst få vågar ändå utifrån den faktan konstatera att det som händer vad gäller hästens form på en ridbana, vad gäller vilken utrustning vi använder och hur, och på det sätt många tränar en häst inte alls är förenligt med ett gott djurskydd. Här har vi ett stort kollektivt ansvar.

Behövs hjälp utifrån

Faktan finns där. Trycket inifrån och utifrån ökar. Så varför händer ingenting? Inom sporten verkar vi inte ha kraft att utvecklas och hitta hästvänligare lösningar på riktigt. Det diskuteras i åratal om man ändå inte borde lätta något på nosgrimmor som dras åt så hårt att tänder, kinder och andning skadas, att hästens form under ryttare allt oftare skapar ryggproblem och att den vanligaste dödsorsaken bland hästar är hältor beroende på träning. Vi vänder bort ansiktet mot hästarna, när de facto det är just vi som håller på med hästar som verkligen, verkligen borde stå upp för deras skydd, till deras försvar, och till deras rätt. Att kämpa i den här världen är ofta en ensam och mycket segdragen tillställning där den som opponerar sig ses som ett ufo och den som gör sig besvärlig, och en som hindrar andra från att ha trevligt och lyckas.

Hoppet som finns finns nog istället hos allmänheten – den där som ser och faktiskt förfäras ordentligt. Som liksom jag upprörs av plågsamma djurförsök, långa slakttransporter, katastrofal djurhållning, djur på cirkus, elefanterna i Thailand och feedlots – utan att kunna särskilt mycket om detta än andra. Och den stora allmänheten, den som ger hästsporten dess legitimitet i grunden, börjar vakna till ordentligt. Även den stora tidningen THE HORSE har noterat den och skrivit en stor artikel om den. Det mullrar och fräser i kulisserna. Och de köper inte snacket om att eliten vet bättre än de. De som idag står utanför hästvärlden och som nu börjar kritisera ridsportens olika grenar vet inte om den extrema hierarkin som finns inom hästvärlden. Och ser de den som bryr de sig inte om den, eller än hellre så förfäras den över att hästvärlden är sådan.

Nu mer än någonsin är det hög tid att göra något åt de stora problem som finns vad gäller hästarnas välfärd i människans tjänst. Nu när man valt att lägga locket på så länge det gått och lite till. Nu kommer det inte att funka längre. Det är inte läge att diskutera i åratal om nosgrimmorna ska tillåta 1,5 cm eller 2 cm luft och var, inte läge att fundera på om gramananvändningen är värre om den spänns under magen eller utmed sidan. Det är inte läge att fundera på om man måste se blod för att hästen ska anses skadad nog för att inte få delta i tävling, eller om sporren som ryttaren har ska vara si eller så lång och av modell stjärn eller inte. Det här handlar om något mycket mycket mer. Detaljregleringar ändrar inte grundproblemet.

Hästsporten behöver kunna bevisa för andra och för sig själva att de faktiskt arbetar utifrån en filosofi och en praktik som utgår från hästens bästa. Framöver kommer man att behöva visa upp sin legitimitet och inte ta den för given. Det kommer snart inte vara upp till bevis för den som kritiserar längre – utan för den som kritiseras. Att man kan visa på att det man gör inte skadar hästen. Och för det behövs att man tar frågan inte bara seriöst, utan sätter den högst på dagordningen. Nu har nämligen bevisbördan vänt.

Passivitet riskerar sporten i sig dsc_0121

För om man inte tar det här problemet på allvar, som jag hoppas att man gör, så kommer ridsportens legitimitet att krackelera fullständigt. Då riskerar ridsporten i sig att stoppas, hindras och försvinna från de stora arenorna. Det är jag övertygad om. Jag är också övertygad om att framtida generationer kommer titta tillbaka på vår generation och skämmas ögonen ur sig över på det sätt vi hanterade djuren – alla dessa fascinerande, storsinta och godmodiga djur, inklusive hästen, som vandrar på jorden och som vi envisas med att utnyttja på alla upptänkliga sätt. Men lika övertygad är jag om att hästar, liksom hundar och andra domesticerade djur, också gärna vill jobba med oss och samverka – om vi någon gång lär oss att respektera dem och se och förstå deras behov och kognition.

Det är precis detta som behöver bli norm inom ridsporten för att den ska kunna bli långsiktigt hållbar och ha den legitimitet som behövs för att fortsätta existera. Om inte för hästarnas skull (vilket det givetvis borde vara), så för oss som vill hålla på med sportens skull och som gillar att vara med hästar och träna med dem. Det är också ett sätt som fungerar, om än att det tar lite längre tid så ger det ju inte bara ett trevligare utan också säkrare resultat. Så varför görs inte det redan nu? I morgon kan det vara för sent.

P.S – jag är medveten om det kan uppfattas som om jag att jag drar alla i ”eliten” över en kam i detta inlägg. Det finns otroligt bra hästfolk där ute – både inom elitskiktet och bland de som är ute och tävlar för skojs skull, de som inte tävlar alls och de som vägrar rida på en häst men gärna tar hand om den och ser till att den får ett bra liv. Det jag vänder mig emot är att ridsporten i helhet legitimerar oschysst behandling av hästar med ”elitens agerande” som argument.

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Lyssnar du?

Lyssnar du?

Män (det har företrädesvis varit sådana genom historien) som arbetat med hästar på daglig basis har vetat det i ”alla tider”. Samspelet mellan häst och människa är, när det fungerar, väldigt fint och bygger på kommunikation. Kommunikation är att lyssna och säga och lyssna igen – två vägar. Det kräver att hästen också säger sitt. Genom samarbete kunde man jobba många, många timmar i skogen med att dra timmer. Genom samarbete plöjde man och häst över jordarna som gav oss mat. Genom samarbete  – för man var ömsesidigt beroende av varandra.

Jag har alltid försökt prata med hästar. Jag har under lång tid varit sämre på att lyssna. Sa de inte till ordentligt, förstod jag nog inte de där fina signalerna. För att jag inte hade djurögat, för att jag inte hade lärt mig lyssna. Som så många andra var jag inte uppväxt på en gård, så jag fick lära mig se och känna av i unga år. Men jag lärde mig så småningom. Och idag är relationen min starka sida. Någon teknisk virtuos till ryttare eller hästhanterare blir jag aldrig – men jag kommer långt på att samarbeta och lyssna.

När jag väl förstod hur mycket många hästar pratar med oss, blev jag faktiskt mer förundrad över de som var tysta. De som var tysta och sa noll och intet. För att ingen lyssnade? De som hade gett upp lite. Jag har fått in några sådana under mitt stalltak. De vänder sig liksom lite bort när man försöker få kontakt, de säger ingenting utan undviker kontakt. Då är de lättare med de som skriker. Hellre det – då har man i alla fall någon form av kontakt, även om den är ganska frustrerad. Sådant går att bygga på. Men de som inte säger någonting?

Som tur är, är min erfarenhet att tystnaden hos dessa djur till slut byts ut till hejdlöst snack. Det tar ett tag, och man måste visa om och om igen att man är beredd att lyssna, och uppmuntra snacket. Då kommer det, och då tar det aldrig slut. Det är som om de hade så mycket att säga, att de aldrig vill tystna igen.

lyssnardu.jpg

Varenda själ på denna jord vill kunna påverka sin omgivning. Det gör den genom att försöka nå ut och berätta vad den vill och behöver. Hästar är inget undantag, såklart. Därför försöker de säga oss något – varenda gång vi ses. Vissa snackar högt och tydligt och pekar med hela handen, som Nisse här nedan <3. Andra är milda och försynta och viskar mest. Men alla har de något att säga. wilma och nisse!

För mig är glädjen i hästägandet att få en bra kommunikation med en häst –  så den berättar för mig när den vill in, när den är hungrig och när den behöver vila. Så den också kan berätta för mig när sadeln inte är ok, när täcket skaver eller när den har ont någonstans, när den är orolig eller när den är på busen. Mitt liv – som mycket handlar om att få hästar att må bra – bygger på den här kommunikationen. Hur skulle jag annars kunna veta hur hästen vill ha det?

Vågar du lyssna på din häst?

Här är ett forskningsreferat från en studie som just handlar om att hästar försöker kommunicera med oss människor. Artikeln finns i The HORSE, en tidning på nätet som för övrigt rekommenderas varmt! 

omslaget2

Sommartid på Lövslätten

Det är sommar och dagarna går in i varandra. Det känns snöpligt att gå och sova när det är så ljust. I år är det också sådär härligt grönt som det bara kan bli i vårt vackra land, lika grönt i år som det var torrt förra. Det är som om naturen självt tar igen för allt en inte hann göra förra året. Tror nästan det blir en rekordsommar i år.

Det är inte bara dagarna som går in i varandra- det är nästan så lägren gör det också. Är det inte läger på Häståkeriet, så är det läger här hemma. Roliga, intensiva och tänkvärda läger där vi letar ordning och reda på inlärningsteori och balans, där vi resonerar hur vi kan tänka lösningsfokuserat och konstruktivt, istället för att sätta stopp och hindra – vare sig varandra eller hästarna.

Hästarna är som alltid i centrum. Deras väl och ve går först, sedan gästernas. När jag har tid sätter jag mig upp en stund på en häst som inte träntats för dagen – och njuter av att öva jag med. Allra helst sitter jag nog på kära Sayo eller som här nedan på min underbara Rio. De är mina, mina, mina. Men inte ändå. Man äger inte en häst i min värld – man får ansvaret för deras väl och ve. Vi trivs ihop Sayo och jag, och Rio och jag. Vi hittar varandra och snackar, snackar, snackar.

Snart ska vi också bärga hö, men hinner med att njuta vid pool och i natur, på promenader med hundarna och med kortspel och bland rabatter när vi skördar sallad, spenat och färskpotatis. Skulle jag vilja vara någon annanstans? Knappast…. ❤

 

Vill du vinna eller lyckas?

Det är så man ibland kan tro att vinna och lyckas är samma sak. I verkligen är det verkligen inte detsamma, särskilt inte när man håller på med häst. Inte annars heller, när jag tänker på saken. Vi människor är väldigt inne på att vinna olika saker – på bekostnad av andra. Vi vill vinna vadet – de andra förlorar, vi vill vinna tävlingen – de andra förlorar, vi vill vinna i Lotto – till skillnad mot de andra som inte fick något. Vi vill vinna överallt – över arbetskamrater, vänner och till och med familjen. Vi vill vara överst på prispallen vad det än gäller. I alla fall många av oss.

Men är det detsamma som att lyckas? Inte alltid. Man behöver inte lyckas med något för att vinna. Man kan till och med göra precis tvärtom – spela fulspel, köra över andra och slå sig fram. Man kan ha bättre förutsättningar än andra, man kan låna andras förmågor för att vinna om man vet hur man får folk på sin sida. Då kan man vinna. Men lyckas man? Inte i det stora hela i alla fall.

I politiken, där jag också är verksam, gäller det att vinna val. Till att börja med. Då lovar många guld och gröna skogar och försöker framstå som större, bättre och vackrare än alla andra. Ibland på de andras bekostnad – som det spottas och fräses åt. De är urdåliga allesammans, de gör bara fel. De andra. Lätt att säga. Då i alla fall.

Det är efter valet, om man vunnit, som utmaningen tar vid. Då gäller det att lyckas. Då kan man inte fortsätta att försöka vinna på andras bekostnad. Även om en del verkar tro det. Men tro mig – då kommer de gå mindre bra. Då lär man inte bli återvald och få förtroendet igen. Och i dagens läge – när det finns många partier och inget parti, eller ens partigäng får någon egen majoritet så gäller det att skapa vänskapsband.

Precis som när det kommer till hästarna! 😀 Det är samma sak. Man kan inte vinna ett slag och tro att man vunnit något krig och sedan kommer alla att bli jättelyckliga. Det kommer inte att hända. Man kan inte göra vad som helst för att få som man vill, och sedan tro att andra hänger med glatt på ens upptåg. Det lär inte hända det heller. Det kommer bara göra andra tvärigt inställda till den som springer omrking och offrar gruppsammanhållning för att vinna småslag här och där. Vi människor tycker i allmänhet inte om sådana personer, och hästarna gör det sannerligen inte heller. De är inte teamplayers, om man säger så.

Jag såg det helt magiska programmet med Emilie Cajsdotter i serien Flocken igår kväll. Hon beskrev det här så makalöst fint. Om hur sanna flockdjur ser att alla är lika viktiga för att flocken ska överleva, om att det inte handlar om hierarkier och att någon är bättre, utan att få alla inom flocken att fungera och att bidra med sitt så bra det bara är möjligt. Den flock som får till det här bra, blir också de som lyckas – och överlever, kan sätta fölisar till världen och nedärva sina gener generation till generation.

Emilie berättar om hennes vardag i prinsessan av Jordaniens stall, där hästar vars alla tidigare generationer hängt med Jordaniens kungafamilj sedan den bildades – sådär på 600-talet! Om hur övertygade familjen och alla andra där är om att dessa hästar finns av en anledning – att lära oss om tålamod och om hur vi kan bli bättre människor. Hon berättar om hur konstigt vi ser på flocken, hur hon kan tala med djur för att hon liksom hästarna kan gå utanför sina egna egon och se ett större sammanhang och sin egen del i det, och om magin i att få tillbringa tid till sin häst. Om du inte sett detta program. Gör det! Här är länken. 

Jag tror att hon beskriver precis det som gör att så många av oss dras till hästarna, det som så många av oss egentligen drömmer om. Men som vi förstör genom vårt tänk om att vinna fighter över dessa samspelande individer, om prestige som hästarna inte ens kan greppa vad det är för något, vår tidspress och våra krav. Vi möjliggör ingenting genom detta. Vi förstör bara det som är möjligt.

Hästarna har mycket att lära oss. Om samhörighet, respekt, generositet, vänskap, tålamod, om att vi är en del av något större, att vi är en del av naturen. Hästarna har betalt med sina liv för vår utveckling genom historien – de gjorde det möjligt. Det är som Cajsa också säger i programmet: Hästarna offrade sin frihet för att överleva. De fick betala ett högt pris.

Idag behöver vi inte hästarna till arbete, vi behöver inte heller äta upp dem. Vi har dem för att vi tycker om dem. Vi har dem faktiskt för att vi någonstans inser att vi behöver dem. Det är nu tid att betala tillbaka – att vi tjänar dem. Och på det har vi, liksom världen i stort, mycket att vinna.

Men för att kunna göra det måste vi förstå dem. Och ta oss tid att ta deras perspektiv. Så är det sannerligen alltför sällan idag. Det visar även senaste forskning. Här är länk till en intressant sådan, gjord i sverige precis nu. Och det måste ändras.

Men jag ser trenden – jag tror att lavinen kommer växa sig stor och välla över oss alla. Insikten om att vi kan göra så mycket bättre, om vi vänder perspektiv och tänker på ett annat sätt. Jag längtar till den dagen – för det betyder att jag inte längre betraktas som ett ufo när jag talar om sådana här saker, att jag slipper skruva mig när folk konstaterar att hästen håller på att ta över och ska lyda (för jag skulle slippa höra det!), jag skulle kunna åka och titta på tävlingar igen och vara i stora stallar utan att ha en klump i magen om när man kommer höra ett vrål mot en häst nästa gång, hur många ryck och spark man kommer få se när man är på en större ridbana och hur många ögonvitor som kommer synas i hästarnas ögon när man är på en tävlingsplats. För sådant kommer då inte att existera.

Precis som det är i Jordaniens prinsess-stall där gudomliga hästar står. Där får man inte höja rösten, där dras det inte i några snören, där sparkas det inte på några hästar. Dessa hästar fungerar hur fint som helst – såklart. FÖr de stressas inte till misstag och till olycka. Och de hästar vi har i våra stall här i Sverige är inte det minsta mindre gudomliga. De är samma gudagåvor till oss människor – gotlandsruss, som araber, fjordingar som fullblod. I dem alla ligger en skatt gömd. Det gäller bara att hitta den. Och letandet – det behöver ske inom oss själva.

 

PS- Emilie Cajsdotter har också skrivit en bok om sitt liv och de hästar hon möter. Den heter ”Alla kungens hästar” och den hittar du här.