etologi

av

Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

Annons
Veritabla monster vid lastning
av

Veritabla monster vid lastning

Vad är det som gör det så svårt att lasta en häst? Är det att hästen har klaustrofobi av naturen (födda till att beta fritt på stora vidder och helt plötsligt förväntas gå snällt in i en svart låda), hästarnas oförmåga att ställa om till mörkt och ljust vilket gör hålet än svartare, svårigheten att förstå att den löjliga rampen som vickar sådant faktiskt (brukar) hålla för en stor tung häst?

Eller är det för att vi människor lätt blir veritabla monster när vi lastar våra hästar, och att vi alltför ofta dessutom under tidspress tänker åka till något så främmande eller till och med otäckt som en veterinärstation eller tävlingsplats?

Vi kan väl tippa på att det är både och, men att det är det sistnämnda som har mest långtgående konsekvenser för hur det går med lastträningen.

En häst som aldrig rest förut, brukar det nämli-gen inte vara så stora problem att lasta. Om man lärt dem gå med i grimman, inte dra i snöret och att följa med. Då går de snällt på. De har inga förutfattade meningar om vad det innebär att åka transport. Men sedan verkar det hända något. Vi människor tycker det är svårt. Så svårt till och med att vi gör vårt ”bästa” för att det ska bli omöjligt. Det går till och med prestige in i eländet, vilket bara leder till två förlorare (även om man vinner striden, vinner man inte kriget – för det är inget krig!).

Varför är vi människor sådana- att vi genom otålighet och tvång vill förstöra något som kan fortsätta vara enkelt om vi orkar göra rätt? Alltför många gånger går lastförsöken till slut överstyr, trots den bästa av intentioner. Jag har sett det många gånger – hemma här (då har jag fått bryta in!) och på andra ställen (då kan jag fråga om jag får hjälpa till, men svårt att bryta in). Så många gånger.

Med linor, med tryck och tvång in i eländiga transporter, med spön, linor, femton man,  med gud vet allt. Som om hästarna då, när vi gör allt för att tvinga in dem, skulle förknippa transporter med annat än att det gör ont, är ångestfyllt och eländigt då? Arma djur. Vi människor har ju en grundläggande förmåga till empati – dvs att kunna se hur andra uppfattar tillvaron. Det har ju till och med hundar. Men varför använder vi den då inte alltid när det kommer till känsliga, ängsliga flyktdjur som hästar?

Om du vet med dig att du gjort något sådant här – eller till och med tycker att det behövs ibland – du vet att det är förbjudet va? Man får inte slå eller tvinga in en häst med våld. Det är lagtexten. Och man kan aldrig, aldrig säga att man är en hästvän om man gör detta och tycker det är ok. Så ser du någon annan – meddela ansvarig på fastighet eller på tävlingsplats. Träd in. Hästarna behöver er hjälp! De försöker säga till, men får ju då bara stryk tillbaka. De har ingen annan röst än att vägra, men det har vi.

Nu har ÄNTLIGEN Svenska Ridsportförbundet satt ner foten för detta elände. Disciplinnämnden gick förra veckan ut med besked om avstängning och böter för en ”medhjälpare” som ”roade” sig med att spöa en häst på en tävlingsplats för att få in den i transporten.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

av

Hur mycket tryck tål hästen i munnen?

På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?

Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel,  och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm

Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.

Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.

omslaget2

Ska hästen ”skumma” i munnen?
av

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Det sägs att det är bra att hästen skummar i munnen. Jag har alltid tänkt att detta är lite mystiskt. Jag ser hästar vid många olika tillfällen och kan bara erinra mig att jag ser det här just på en dressyrbana. Knappast på en fälttävlansbana eller heller på hästar som forsar runt i hagen – hur varma de än blir?

Varför ska de då skumma i munnen? Ja du – säg det, som man säger. Det verkar inte heller vara något annat än en myt. Som tur är. För jag får då ingen häst att skumma i munnen. Ett läppstift här och där möjligtvis. Och varför skulle en häst sluta svälja och dregla (vilket skum i munnen egentligen är) bara för att den tränas? När jag tänker efter hittar jag många snoriga människor i målfållan på Vasaloppet – men det är snor det, och hästen andas inte med munnen.

Vad som kan hända när man rider är att hästen blir stressad och spänner sig, överanstränger sig eller kämpar emot en hård hand eller har svårt att röra käkarna på grund av för hårda nosgrimmor. Då kan de glömma att svälja då de blir så stela i underkäken att de inte förmår. Hästen är känslig i munnen – varför skulle den inte vara det? Såklart de är. Och när de skummar mycket kan det vara ett tecken på att något är på tok.

Att hsäten skulle bli så fokuserad att de glömmer att svälja (vilket jag läser om här och där) tror jag inte på riktigt. Att svälja är en reflex, inte en medveten handling och borde inte påverkas av koncentration, lika lite som andning gör det. Däremot påverkas ju andningen av stress och spänning, vilket kanske är detsamma med sväljreflexen? Det där med att tugga på bettet som många talar om kan ske på många olika sätt. Vissa tuggar på bettet för att komma undan det, vissa av nervositet. Bettet ska ligga stilla (acceptans av bettet), men en smaskning av en avslappnad underkäke är inte helt fel.

Tycker i övrigt att Bo Tibblin uttrycker det fint:

Skummet i munnen är inget säkert bevis på att hästen jobbar rätt. En spänd och upprörd häst kan skumma i munnen och det pga stress.
Att hästens mun är lugn och sluten är det som har betydelse. Den ska vara stilla i munnen men inte stum. Ofta när hästen är fin i sin eftergift rör den något på bettet i sin mun och då bildas skum som en extra bonus.

Det här med hårda händer, hårda nosgrimmor och hårda – ja gud vet allt (varför är vi människor så våldsamma och måste ta i så hårt hela tiden mot känsliga djur?) kommer vi att prata vidare om framöver.

Självklart ska inte heller hästen blir torr som snus heller, då har den knipit ihop tänderna. Ett svagt läppstift kan nog vara det optimala men det kan ju variera. Det gäller att se helheter, och läsa av hästens uttryck och se om den tuggar och ”skummar” för att dne är nöjd, eller för att den är stressad.

 

 

Här kan ni läsa mer om vad en tandläkare säger om skumma i munnen – https://dyredoktor-heidinielsen.dk/naar-hesten-skummer/?fbclid=IwAR21fUgI1bXEDN3i3R0XLLslQx0oCAfuV8eYtr8AAxetq4fidQKUGfptaKE

 

skumma-i-munnen-1.jpg

omslaget2

 

 

av

Att kommunicera med en häst

 

Det slår mig så ofta, hur otroligt schyssta hästarna är. Om vi är schyssta mot dem.

En av mina favoritsysslor i livet är att natta hästarna. Ja, då det inte är kallt, snön inte ligger i drivor framför hövagnen och det inte regnar småspik menar jag förstås. När det är sådär lugnt och stilla som det faktiskt ganska ofta är och då jag hinner snacka lite med var och en av hästarna. För jag gillar att snacka med dem. Och jag tror att de gillar att jag snackar med dem. Som nu ikväll. Som så många andra kvällar.

Några har jag ställt in i stallet. De ska få ”godismat” och komma ut till sina lösdrifter. Andra står i hagarna och väntar snällt på sin tur att få hö. Jag lunkar runt, med bästa vännen Manne Gårdshund i hasorna. Eller någon annanstans. Det är inte alltid jag vet var han är. Men då och då dyker han upp, för lite kel. För att synas, och få bekräftelse att jag vet att han är där och att jag bryr mig. Han går privat under namnet ”finaste killen”, ”bästa kompisen”, ”den jag älskar så” och en mängd varianter på det. Han vet att det är med kärlek jag säger det, även om han kanske inte begriper orden i sig. Det behöver han inte. Han hör på tonfallet. Och vet….. att de betyder närhet, vänskap och trygghet.

Som alla andra kvällar ropar jag hej åt tjejerna. Åt killarna. Pockar på uppmärksamhet. De vet att något trevligt väntar. Jag vet det med. Jag pratar med var och en av hästarna. Förvånansvärt ofta på engelska. Jag undrar ibland varför. Kan Leslie Desmond, Perry Wood och Heuschmann ha med saken att göra kanske? Jag inspireras ju ofta av sådana som talar engelska. Och de liksom jag pratar väldigt mycket med djuren. Beautiful girl, Best friend, Love You, Champ, good boy… Men svenska funkar också bra. Och deras namn. De kan verkligen sina namn. De vet vem det är jag hämtar, för jag ropar på just den hästen med dess namn. Namn är viktiga. De ger individualitet, något unikt. Att ingen av dem är den andre lik. Och att de är sedda.

Pratar hästarna då med mig? Självklart gör det det. Ofta i det lilla, med ansiktsuttryck, reaktioner på mig och min närhet. När de kommer och vill ha kel och nästan kivas om vem som ska få uppmärksamheten, när de gnäggar till och galopperar åt mitt håll när matvagnen kommer och när de inte vill ha kel och vänder sig bort för att få äta i lugn och ro. När de kommer emot mig när jag viftar med grimman och när de vänder sig emot mig för att säga hej. NÄr de följer efter mig lösa i hagen med sänkt huvud bara för att göra mig sällskap och få hänga på när det händer något – gärna när jag ska kämpa med att laga staket eller annat. När vattnet är slut och de sparkar med hoven mot det tomma karet

Men ibland även i det stora. Drar mig till minnes alla gånger de i sin tur pockat på min uppmärksamhet. När min unga fröken W ”trillat” ut mot hagen längst bort där jag inte kunde se dem och hon inte förstod hur hon skulle komma tillbaka. Hur de andra hästarna kom forsande genom skogen och gnäggade och skrek och stirrade åt mitt håll. Jag räknade ihop dem, insåg snabbt att de var en häst kort, och spatserade ut i hagen och hittade en förvirrad häst på fel sida hagstaketet. Det var första gången de gjorde så, men verkligen inte den sista. På hur de när jag går förbi haggrinden kan komma gåendes och gnägga mot mig och blänga med sina stora milda ögon åt mitt håll. Och hur jag då kan drabbas av dåligt samvete om jag inte har möjlighet och tid att ta in dem i stallet för pyssel och god mat. Men också hur glada de blir de många gånger jag också faktiskt hinner ta in dem, borsta av dem och låta dem stå och vila upp i en box några timmar.

Det är bra att ha hästar i lösdrift och i enorma hagar. De kan då välja helt själva om de vill vara med mig eller inte. Vill de inte komma in, har jag inte en chans att ”fånga” dem. Det är då man verkligen inser att man måste ha en bra relation med sin häst Och att det då handlar om att skapa positiva upplevelser tillsammans med sina hästar, genom att tala vänligt med dem, genom att lyssna och stämma av hur hästen uppfattar saker och ting. Precis som jag ändå vill ha det.

 

 

 

 

Tips: Lär aldrig hästen hur stark den är
av

Tips: Lär aldrig hästen hur stark den är

Det finns en del problem som uppstår i hanteringen av häst som är otroligt svåra att få bort. Ja – som faktiskt inte går att få bort helt alls! Det är också ofta tyvärr saker som dessutom kan bli riktigt farliga. En sådan sak är när hästen har lärt sig hur stark den är. Så mitt tips som tränare är – låt aldrig någonsin hästen förstå hur stark den verkligen är.

Jag vet inte hur många som funderar på det. Men om man möter en stor stark och vältränad karl på, säg en sisådär 120 kg, så skulle man aldrig någonsin tro att man som en person som är så mycket mindre än just den personen, skulle kunna få denna stora man att göra saker, ja till och med snällt följa med trots att han egentligen inte vill, med hjälp av våld. Alla förstår nog vad resultatet skulle bli. Om inte så rekommenderar jag inte att man provar. Försök istället att med ord övertyga människan om att det är en bra idé att gå åt ett visst håll och guida fint och säg att det blir jättebra om han väljer just det du hade tänkt dig. Det kommer funka bättre. Lvoar.

Men en häst, som är så mycket större – runt 500 (!) kg eller så, ska det tydligen gå bra? Konstig logik i min värld. Men så är det ibland. Och då får man problem på riktigt. För en häst lär sig snabbt. Och glömmer aldrig. Och har den väl fattat att bara deras halsmuskler är fyra gånger människans bålmuskulatur, så finns det liksom ingen bra väg tillbaka. Den kunskapen kommer alltid finnas där.

Jag har mött det många gånger. Jag har en sådan i mitt eget stall. Den var så när den kom. Den är så när den känner sig osäker och bara vill hem. Då blir det så också. OM inte personen som hanterar den har dels lite tur och dels en jäkla teknik. Eller om personen ifråga också känner att detta är på gång och lyckas avvärja ansatsen att dra iväg. Tekniken den hästen kan sätta till för att dra omkull sin ledare är anmärkningsvärd, ja till och med imponerande. Hästen tar sats med bogen emot en och vänder sig bortåt och sedan är det kört. I princip. Om man som sagt inte har tur.

Det går att hantera en sådan häst på ett säkert sätt – tills det inte gör det. Då går den hästen hem. Den sliter sig. Vad du än gör. Så den blir aldrig helt säker. Och för att få den att gå med dig 99.9 gånger av 100 måste du jobba en hel del med att hästen ska vilja följa dig. Så är det. Och då blir det farligt värre. Vem kommer hästen att slita sig loss från nästa gång, kommer någon att bli skadad på kuppen? Eller hamnar hästen ute på en stor väg när den slitit sig fri?

Ändå envisas folk med att försöka dra och knuffa en halv bil runt istället för att lära hästen att gå för lätta hjälper, och att aldrig lära den att bli stark. Det finns en anledning till att man ska ta till sig det där med inlärningsteori – hur vi lär hästar saker, och hur hästar lär sig, på allvar. Annars kan det gå på tok på riktigt.

Den största hästen vi haft på besök här på gården var ett enormt och otroligt vackert nordsvenskt sto. Vilken drömhäst! Men enorm…. Men – hon hade ingen aning om att hon någonsin kunde slita sig loss eller bara ta sig iväg från sin edare. Det hade hon aldrig lärt sig så hon var lätt som en fjäder att leda, trots sin fysiska tyngd. Nu tyckte hon ju om sin matte också, och det gjorde inte saken sämre – de var ett team som höll ihop och då hade hon ju ingen anledning att försöka lära sig att sticka iväg heller. Det är så det ska vara.

Tack och lov är min största häst här hemma precis likadan. Hon väger som ett snöre – dvs grimskaftet. Aldrig att hon drar i detta snöre, aldrig att hon skulle försöka slita sig, även om hon kan bli nog så stressad och taggad ibland. Hon är lärd rätt, precis som alla andra här i stallet, utom den jag just berättade om. Det ger en trygg och sunt tillvaro för hästarna. Och en mycket enklare och behagligare tillvaro för oss människor. Där vi inte blir trötta i armarna för att försöka dra runt på djur som har en hjärna som fungerar alldeles utmärkt och som kan lära sig att samarbeta med oss, och som har helt egna vackra och fantastiska ben att gå på som kan leda dem till den riktning i den takt och det tempo som vi föredrar, utan att det handlar om att utöva ett krig. Ett krig både vi och hästen förlorar när vi lär dem hur starka de är.

 

 

 

 

av

Och allt du behövde göra var att fråga…

Det hänger kvar. Tyvärr. Det där med att hästen minsann ska lyda, få oss att se bra ut genom att göra som vi säger. Det handlar om makt. Över ett oskydligt djur. Det är inte svårt att få makt över ett tamdjur – de är helt beroende av oss, och hästar liksom hundar gör det mesta för att vara oss till lags. Och de anpassar sig. Men är det verkligen det vi söker?

Och är det verkligen det som behövs för att få en bra tillvaro med en häst och lyckas i ridningen? Nej – det är snarare tvärtom, menar forskarna. De är väldigt tydliga på den punkten – att dominera, ställa sig över och tvinga är inte etiskt försvarbart utifrån ett hästperspektiv. Inte heller den bästa metoden – för det är inte något hästar förstår. Den förstår inlärningsteori och samarbete – inte hierarkier och dominans.

Jag håller på med hästar för att jag älskar dem. Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det är nog så för de allra flesta – hoppas jag i alla fall. Och det är väl det som motiverar oss alla till att kämpa i mörkret, jobba hårt för vårt hästintresse och stå ut med väder och vind, mörker och kyla och att hästintresset tar så omåttligt lång tid och inte minst kräver en hel del resurser i form av pengar.

Om vi nu tycker om dessa hästar så mycket – varför är det då så vanligt att vi hanterar och rider dem på ett sätt som vare sig är kul för oss eller hästarna? Hur kul är det egentligen att känna att vi ”ska” vara tuffa och domdera över ett djur vi påstår oss älska. Hur kul är det att bruka våld mot ett oskyldigt djur bara för att få som vi vill. Att stångas och bråka och kämpa och slita. Hur kul är det. När det kunde vara så annorlunda? Och varför tycker så många att vi måste? Och vilka argument gör att vi håller fast vi det när forskarna så tydligt berättar att det är det sista vi SKA göra om vi vill åstadkomma en säker och trevlig hästtillvaro för alla parter?

Hur roligt är det inte istället att kunna känna gemenskap med dessa fantastiska varelser. Att känna att man faktiskt kan jobba tillsammans med en annan djurart – och känna att det finns förståelse och vänskap emellan oss. Hur härligt är det inte att veta att ett djur faktiskt tycker om en, och tycker det är roligt att jobba tillsammans. Det är väl för 17 det som vi drömde om när vi var små och drömde om en häst – att dansa med häst?

Inte på det där sättet som liknar den där tragiska, ja hjärtskärande, björndansen man ibland kan få se när man är på resa i länder där djur ses som något annat än varelser med känslor och själ. Björnar som dansar i ett snöre kopplat till nosen – där man vet vilka hugg och slag som finns bakom, där man ser utsattheten och björnen som ett offer.  Utan tillsammans- i frihet. Som ordspråket som lyder:

To ride a horse, is to fly without wings

48996035_1138802696288637_8667218796164939776_n.jpg

Goset vid uppstigningspallen
av

Goset vid uppstigningspallen

Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.

av

HÄsten vet det du vet

Hästar är förunderliga, och de förstår bra mycket mer än vi kanske ibland vill tillräkna dem. För varje år inser forskarna att hästar har fler kognitiva förmågor än vad vi trodde var möjligt. Bland annat kommunicerar de med oss, hela tiden och de försöker få oss att förstå. Som att vi kan hjälpa dem till exempel. De ber om hjälp på alla möjliga sätt av oss människor när de själva inte kan och förmår. De förstår att vi kan klara av svårare uppgifter än dem med andra ord. Inte nog med det. De har också koll på om vi har koll på läget. Sådant påverkar hur de beter sig. Bra att veta, för den som har koll. Och den som inte har det. Det går inte att lura en häst! 😀

Mer info om forskningen där man kommit fram till allt detta finns på SR.se

 

av

Dressage Today ger kunskap på nätet

Youtube och de många internettidningarna med olika hästfokus och poddar är ypperliga kunskapskällor för alla som vill veta mer om hästar, ridning och allt runt omkring dessa två så centrala ting i livet. Det kan däremot vara svårt att hitta rätt i den djungel som finns vad gäller videos, samtal, tips, råd och inte minst artiklar om hur man ska göra.

Jag tänkte jag skulle få ett litet kartotek till hjälp själv för att hitta tillbaka till allt det jag hittar som är bra, men det krävs en del jobb. Det ligger än så länge på planeringsstadiet, även om mina blogginlägg ger lite bra hänvisningar här och där. Ett tips jag har för ridning och hästar inom dressyr är i alla fall Dressagetoday. Här finns många nyttiga ridtips, tankar om hantering och behandling av hästar (främst inom dressyr då) och klokheter i stort och smått.

Kika in en kulen vinterdag vettja – du kan lära dig mycket!

http://www.dressagetoday.com