En min betyder så mycket

Visste du att den häst du går fram till kan läsa av ditt ansiktsuttryck och därmed vet vilket humör du är på? Kanske har du misstänkt det. Vi som bor med hästarna vet det. Och nu vet forskarna det också. Det krävs bara en bild av en människa som gör en min för att hästen ska reagera på ansiktsuttrycket. Särskilt mycket reagerar de på arga ansiktsuttryck. Egentligen är det inte alls konstigt att hästar kan göra det här. Hästar är sociala varelser som är beroene av att kunna samarbeta med andra individer. De har bott med människor i tusentals år och dagens hästar är beroende av oss människor, och då nedärvs issa förmågor som är relaterade till just människor. Hundar t ex samarbetar och kommunicerar bättre med människor än med sina artfränder! Och de – hästar såsom hundar – är beroende av vår välvilja för att få ett okej liv.

Arga och sura människor har en tendens att skapa oro och olycka över andra, inte minst en häst – tyvärr! Och det lär sig nog en häst väldigt, väldigt snart. Till råga på allt så har hästar i sig väldigt mycket ansiktsuttryck för sig, som de avläser varandra genom. Så allt annat än att de skulle kunna avläsa vad vi har för humör, vore ju faktiskt konstigt.

Vad händer då om vi är arga när vi möter en häst? Hästens hjärtpuls går upp i taket och de glor på oss med vänstra ögat. Hög puls är ett tecken på stress….. och stressade hästar har vare sig roligt eller är roliga att hantera.

Så tänk på det när ni kommer till en häst nästa gång. Hästen påverkas en masse av vad du utstrålar och vilka miner du gör. Vill du ha en bra start på en hästig tillvaro, så är det bäst att lägga problemen och ilskan över allt som är eländigt i vardagen åt sidan, och ge häst och dig själv en chans till en mysig tillvaro tillsammans. Och tänk framför allt på att itne bli arg på hästen om den blir stressad över något – det lär bara göra alltihopa etter värre.

 

Mer info för du på:

https://www.theguardian.com/science/2016/feb/10/horses-can-recognise-human-emotion-new-study-shows

Annonser

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Hästar och ansiktsuttryck

Hästar har ett uttrycksfullt ansikte, på många sätt. De har en stor förmåga att uttrycka sina känslor med minspel, ett minspel som kanske tyvärr går oss förbi lite alltför ofta. Vi har helt enkelt inte blicken för att alltid förstå vad ansiktsuttrycket betyder. Men tack vare forskningen inom just detta område, ett forskningsfält som kommer starkt just nu,  kommer vi snart att kunna inhämta massor med kunskap om detta, något jag hoppas kommer hjälpa oss hästälskare, liksom hästarna i sig, mycket framöver.

En annan del av kunskapen om hästar som forskningen nu intresserar sig för är hur hästen uppfattar oss människor. De senaste rönen inom detta är hur hästar reagerar på människans ansiktsuttryck. Det visar sig att de läser av dem snabbt, och reagerar på dem på ett mycket uppenbart sätt. Särskilt när vi är arga. Då reagerar hästarna mycket mer än när vi är glada. Forskningsteamet, ett psykologteam baserat i Sussex, tror att det beror på att de är flyktdjur och därför reagerar snabbare på det negativa (det som kan ge anledning att fly), än det positiva.

Det  här är något att tänka på för alla som klampar in i ett stall. Allt negativt du utstrålar kommer att avspegla sig på de hästar du möter – de kommer märka av det direkt, och reagera. Och antagligen bli lite avigare själva. Och tänk vad detta betyder när vi tränar dem!

Hela rapporten går att ladda ner och läsa på The Royal Societty. 

Ridsport

 

Inte lätt att se hästens synvinkel

Om vi kunde se världen ur hästens synvinkel, vad lätt det skulle vara att hantera dem då! Men det gör vi inte och kommer ju aldrig att göra helt och fullt. Men det gäller ju för all del människor också – vi kommer aldrig någonsin att fullt kunna förstå hur en annan människa tänker, känner och upplever. Däremot skadar det knappast med så mycket kunskap och en så stor förmåga som möjligt vad gäller att tolka hur andra upplever världen. Då kan vi ju också agera och reagera på ett sådant sätt som  allt som oftast hjälper, istället för att i oförstånd stjälpa och skapa oreda.

I hästforskningens värld är hästens synvinkel under lupp, just för att kunna skapa en tillvaro där blir bättre förstådda, och därmed mår bättre. Rapporter från denna forskning är  alltid lika spännande att läsa om. Det här med stress till exempel, är inte lätt att komma underfund med. Många gånger har jag hört ”hästen är inte stressad – bara ”dum””. Och hur vet vi det? För att vi själva inte ser anledningen till stress? Men hur är det från hästens synvinkel då? De tänker annorlunda än vi, och ser världen på ett annat sätt. Kanske ändå, att de upplever förvirring, även om vi inte gör det. Men, säger många då: den reagerar ju inte som en stressad häst. Hur gör man då, som häst – när man agerar stressat? Behöver det nödvändigtvis handla om att forsa runt som ett skållat troll, och darra av skräck? Knappast. Vissa fryser fast, blir sega och avvaktande eller undvikande. Andra skadar sig själva och genomför överslagshandling efter överslagshandling.  Det är kort sagt mycket svårt att se om en häst är stressad. Att den är dum, händer dock nästan alltid. Så då borde varningssignalerna i våra huvuden ringa. Och att kunna läsa av en häst rätt, det är hästkunskap det. Det är så svårt att se och förstå när en häst blir stressad att forskarna nu tagit sig an att mäta stressen objektivt. Genom att jämföra de objektiva mätningarna med de observationer av hästen som görs, kan vi både koppla ihop NÄR en häst blir stressad med exakt hur den reagerar. Smart värre, och något jag hoppas kommer utvecklas framöver.

Att forskarna också håller på att ta fram feromoner, doftämnen som ger en lugnande effekt på hästar, kanske inte är så dumt det heller. För även om vi många gånger både kan och SKA undvika att stressa upp våra vänner hästarna, finns det tillfällen då det är hart när omöjligt att undvika, inte minst vid veterinärbesök.

Mer om forskningen vad gäller hästars stress kan du läsa om i Tidningen Ridsport. 

Prova att vara häst för en dag

Empati är en härlig egenskap som hästmänniskor behöver stora tunnor fyllda av. För att förstå en annan individ som inte kan tala för sig själv (i alla fall inte på vårt språk), som inte har armar att värja sig med och som är helt utelämnade till vår goda vilja, behövs förmågan att sätta sig in i hästens situation. Allt, jag upprepar, allt en häst gör kommer av en anledning. Den må vara ack så konstig för oss, men ack så viktig och uppenbar för hästen. Om vi kan förstå hästen – och relatera till vad den känner, kan vi komma riktigt långt i vår hästhantering. Och det skulle göra hästar mycket gott.

Så vad innebär det då att vara en häst för en dag? Det är så klart olika för olika hästar. Vissa är mer förstådda än andra, har ett friare liv än andra. Men en häst som står inne en hel dag är ganska lätt att efterlikna. Begå ett brott och hamna på Kronobergshäktet så får ni se hur kul det är (jag har aldrig varit där gudskelov, men jag har hört berättas och har förstått hur det är… inget jag eftersträvar eller önskar någon faktiskt). . Det är det livet alltför många hästar får uppleva.

Låt oss se vad det skulle ge för resultat på just dig. En sådan tillvaro innebär total inlåsning utan kontakt med omvärlden. Utan TV, iPhone och all annan media. Utan nära och kära. Behöver du göra något måste du kalla på vakten, som till råga på allt kanske inte har något gott öga till dig. Du har ju klagat och varit orolig gudbevars, så han väntar lite extra på att låta dig få mat eller att ge dig uppmärksamhet. Han har lärt sig att det bästa är att bara ignorera dig. Du är ju bara dryg. Eller så vrålar han på dig, när du försöker pocka på uppmärksamheten. Här får du också tänka dig att du är mycket van vid att röra på dig hela dagarna – det ligger liksom i din natur att göra det. Det är något du är född med och måste ha för att må bra.

Den timmen du får röra dig ska du gå belevat och snällt. Ställ inte till med något bråk. Du får ett ryck i handklovarna varje gång du försöker klia dig. Och om du tittar åt något du tycker verkar vara värt att uppmärksammas får du en knuff i ryggen. För att du ska gå rak i ryggen har du dessutom snören och doningar på dig som fixar saken.  Du kan inte böja dig framåt eller bakåt. Knappt ens åt sidan. Det är obekvämt att gå så här. Men du har inget val. Sackar du i gången kan du ge dig på att du får en rejäl knuff. Du har också en ryggsäck på dig. Den skaver och ger osynliga sår. Men du måste bära den, och om du inte vill  ha den på och protesterar får du svar på tal. Blir du rädd, kommer det att göra ont. Är du trött, kommer du att få springa ändå. Har du ont, så är det troligt att de som styr dig inte märker och inte förstår. Du får gå där med din smärta, din ensamhet och din rädsla på egen hand.

För om du försöker snacka med dina vakter om att du har ont, är rädd eller att du behöver något, så inser du att de inte kan svenska! Inte engelska heller och inget annat språk som du råkar förstå dig på. De är inte heller intresserade av att höra på dig eller förstå dina kroppsviftningar. De är ju otyg och olater, så du får lite knuffar tillbaka och ignoreras i bästa fall sedan. I vissa fall får du till och med stryk. För att du inte kunde hantera situationen de har försatt dig i.

Låter det helt fruktansvärt? Alla hästar har det inte så här, men många upplever i alla fall en hel del delar av denna värld. De är födda till frihet, dömda till mycket strikta ramar. Hästar har också ett känsloliv som är mycket likt vårt, ett känsloliv som inte alltid kommer till uttryck på rätt sätt. Pga de staket vi bygger upp kring dem. Och då menar jag inte bra hagstaket… Och så envisas folk med att säga att vi ska bli bättre ledare. Att vi minsann måste visa att vi bestämmer över hästarna. Annars kommer de ta över (vad de tar över är inte riktigt klarlagt verkar det som)…. som om hästarna inte var nog begränsade som det är. Vi styr ju redan vart steg de tar…. behöver vi verkligen styra än mer, eller kan vi försöka fokusera på något annat – som kanske ger både hästarna och oss mer?

Om din häst är en god vän till dig, kanske det är just detta du ska fundera på. Kanske ska vi satsa på att försöka förstå lite mer, och styra lite mindre? Vill du ha din bästa vän inlåst i häktet, oförmögen att visa vad den behöver, tycker och känner?  eller vill du att han eller hon ska ha ett annat liv. Bara du kan ge det till din vän. Ingen annan. Du kan välja. Det kan inte hästen.

Dumheter – ur vems synvinkel?

helena och lady i snön

Det finns alltid en anledning för hur hästar gör – även om vi tycker att det är fånigt och att det är dumheter är orsaken något mycket verkligt och uppenbarligen viktigt för hästen…. Ett ganska vanligt problem är hästen som inte vill lämna stallbacken. Som exempel. Det går bra att rida på banan (invand miljö, nära hemmet), men ute är tufft. Är hästen bara knasig som inte vill gå – eller är det något annat? har den hästen verkligen uppfattningen om ryttaren som fullgott sällskap och en flocks trygghet? Troligen inte. Att spöa och bråka med en sådan häst lär inte göra den mer klar över att vi människor är bra kamratskaper som det går att luta sig mot när det blåser hårt. Tvärtom. En annan väg framåt kanske funkar bättre. Vad kan få en häst som säger nej att säga ja?

En annan häst lyssnar inte på skänkeln. Eller har inget stopp. Då är första frågan – varför? Vi människor har den förmågan att ställa den frågan. Det har inte hästen. Den frågar inte varför. Den säger till vad den kan och inte kan, och vad den förmår och inte förmår. Att förstärka en skänkel tills slagen kommer (eller slå direkt) får den inte att fatta bättre. Påminner mig om när jagsom ung bodde i Frankrike och försökte få fransmännen att prata långsammare när jag inte förstod. Då skrek de samma sak (lika snabbt). Smart drag – not! Det enda som hände var att jag fick tinnitus och gav upp försöken att förstå dessa personer som bara skrek. Vad tror du hästen gör om den får en ”hjälp” som dessutom gör ont? När hästen inte förstått vad signalen betyder, är det ingen mening med att vråla den heller.

En häst behöver lära sig vad vi människor kan betyda i deras värld och vad de hjälper och signaler vi ger den faktiskt också har för innebörd. Om den inte kan det är det lönlöst att bli arg och frustrerad. Det är rent av kontraproduktivt. Vi gör inte så med materiella ting – varför skulle vi göra det med kännande och tänkande individer. Ibland räcker det till och med att ge lite tid så att hästen hinner reagera. En sådan enkel sak kan göra under.

Problem med hästar finns i en miljon varianter. De kommer av en miljon anledningar. Jag förstår inte heller alla problem. Ingen gör det. För hästar kan inte prata. De upplever – och agerar utifrån det. Men våldsmetoder skulle ändå vara mig fjärran. Införsäljning är mer något för mig. Jag säljer in mitt kamratskap, ett förtroende och ett samarbete. Om jag inte säljer vid första besöket fortsätter mina försäljningsansträngningar. Tills vi lyckas tillsammans. Då får det ta tid. För förtroende byggs inte på en dag. Att lära sig lita på någon som man idag inte litar helt på. Det gör man ju inte bara sådär…… det byggs sten för sten, bit för bit. Lite bättre blir än lite bättre. det gäller att nöja sig med utvecklingen. Att lära in något med en häst är också förenat med en viss tidsåtgång, ett teamwork och med träning. Vi kan inte förutsätta att en  häst förstår oss rakt av. Vårt ansvar är att vara där som stöd och guide för hästen i vad vi önskar ha med den på. Vi har en uppgift i att berätta vad våra olika signaler betyder, och se till att hästen uppfattar vad som förväntas av den. Och blir det fel, är det vårt ansvar att se till att det blir rätt igen. Jag säger som Jens Fredricson:

”- Skyll aldrig på hästen – dess prestation är ju resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig idag. Respekten för hästen uteblir i samma stund vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb.”

Positvt i hästens ögon – godis, eller kanske något mer?

I en nyligen utförd studie om inlärning hos hästar kommer forskarna fram till följande, underbara slutsats:

”Creating a positive learning situation appeared to benefit both learning and behaviour during the training sessions.”

Själva studien är utförd enligt forskningens alla regler och handlar om positiv förstärkning kontra ”sedvanliga metoder”. Positiv förstärkning i det här fallet är godis. Till att börja med funderar jag genast på det faktum att detta ses som något som måste forskas och pränta in! Så klart individer lär sig lättare, fortare och bättre om vi har en studiemiljö som stimulerar och får feedback på det vi gör! Så långt så väl. Visst är det trevligare om hästen gör som vi säger utifrån att vi ger den något positivt, än att vi tvingar den genom tryck, ryck och slag!

Men… finns det inte något mer än godis vi kan ge till hästar för att uppmuntra dem till att försöka lära sig vad vi menar och lära sig saker? Är lösningen egentligen att tuta i hästar godis så fort de står still, för att få hästar att lära sig hur det går till i vår värld och vad vi förväntar sig att de ska göra? Jag vill gärna tro att andra saker har lika eller till och med större betydelse. Positiv förstärkning, som denna forskning handlar om, är bara en av många teorier om hur individer lär sig, människor som djur. Den handlar om att ett visst givet output också ger ett input. Det vill säga: vi kommer att utföra handlingar som ger positiva utfall, och undvika handlingar som ger negativa utfall. Det är en bit i det hela – men visar knappast på allt. Dessutom – den positiva förstärkningen behöver inte vara just godis. Det kan vara vad som helst som individen uppfattar som positivt. Men många andra faktorer spelar också roll.

Hur stor skillnad är det egentligen mellan människans upplevelse av en inlärningssituation kontra en hästs? Rönen från den etologivärlden antyder att skillnaderna är bra mycket mindre än vi riktigt vågar förstå. Kanske (troligen, säkerligen) är hästar bra mycket mer komplicerade än att de kan placeras i Skinners box där input ger output utan vidare behandling i hjärnan….. De är tänkande, reflekterande individer med ett känsloliv väldigt likt vårt, vilket gör livet lite mer komplicerat än att säga att positiv förstärkning i form av godis är lösningen till ett gott hästmannaskap. Hur mäter vi till exempel inre motivation, ambition, vänskap, attityd, respekt, ödmjukhet, vänlighet eller känsla? Jag menar inte att vi ska utesluta Skinners teorier. Jag menar bara att vi inte ska göra det så enkelt för oss att tro att enkom positiv förstärkning är en sann och rätt metod, för då tycker jag att vi degraderar hästen till något väldigt maskinellt. Oss själva också. Vi är inte bara en tom box varifrån vi kan styra ett visst (önskat) beteende bara för att vi trycker in en viss konsekvens av just det beteendet. Vi är något mer än det, något mer än det mätbara.

Därför blir jag glad av just slutsatsen i undersökningen. ”A positive learning situation” är något bra mycket mer än att ha fickan full av godis. För nog är det sant att hästen, liksom vi människor, lär sig hela tiden. Men inte alltid det som det var tänkt från början.

zola och sayo