Goset vid uppstigningspallen

Goset vid uppstigningspallen

Nu förstår jag sådär helt plötsligt så otroligt tydligt och klart, efter att ha varit ganska omedveten om det i så många år, varför i hela friden mina hästar så väldigt ofta vill komma till mig och kela när jag är på ridbanan. Beteendet är såklart inlärt, av mig! Det brukar ju vara så.

I min värld har det varit för att jag betyder trygghet och kel, och det ligger nog något i det. För hästarna kommer vart jag än är på ridbanan i princip. I alla fall de flesta – vissa har inte fattat grejen än, men lär göra det snart (de lite nyare i stallet). Men jag misstänker skarpt att det är fastare inlärt än så, i alla fall när jag sitter på uppstigningspallen på ridbanan. Där sitter jag gärna, för man kan liksom vända sig runt hela vägen och följa ekipaget, utan att behöva stå (mina höfter får stryk av att stå på ridbanor hela dagen så jag måste tyvärr sitta ner en del…).

Poletten trillade ner när jag idag som vanligt satt och vilade en stund efter att ha tränat Micro och Knasen lösa på ridbanan. Vi nyttjar de sista dagarna (hoppas jag!) med djup snö på banan för lite extra konditionsträning i galopp på banan ett par gånger i veckan med hästarna. De vet precis hur det ska vara och vet att det är slut när jag sätter mig ner på pallen! Då jag också hade skottat en hel del snö – banan är full av den och jag vill få bort den till helgen när vi har ridgäster här – var jag ganska slut jag med efter passet. Det tog inte många sekunder innan jag hade mina två hästar nära, nära. Kel, mys, lite snack. Så gör vi alltid. De flesta hästar har lärt sig detta. Här är Sayo när jag sitter på pallen:

Självklart triggar det här viljan att komma till mig när jag sätter mig ner på pallen då när jag tränar ekipage. De är lärda att det ska vara så. Tänk att jag som ska ha sådan koll på inlärningsteori inte riktigt fattat hur tydligt detta varit för mina hästar. Man lär sig något varje dag, så även idag. Även i solsken när det äntligen är lite plus, och man trött sätter sig på en pall efter att ha tränat hästar och skottat tonvis med snö.

Nu har jag då två alternativ att välja mellan framöver. Det första är att undvika att sitta på pallen eller någon annan stol när jag tränar ekipage när mina egna hästar är med. Det kommer bli svårt, då höfterna behöver vila då och då och det blir många timmar. Det andra är att lära dem när de kan komma och när de ska gå. Det får bli det sista. Jag brukar försöka säga åt dem att det är dags att jobba, och det verkar de förstå. Jag får förtydliga detta med ett snyggt litet kommando, så jag kan berömma när de går sin väg. Inlärningsteori tillbaka så att säga. För vårt gos på ridbanan efter träningar, det tullar jag inte på. Inte en millimeter. Det betyder lika mycket för mig i min relation till hästar, som jag misstänker det betyder för hästarna.

Annonser

Tillvaron med ett ledarsto – del 2 – att välja väg

Den spark jag fick i ryggen av W när hon var tre kom att bli en väckarklocka. Jag insåg snabbt att jag hade två alternativ att välja mellan.
1. Utmana hästen och försöka få övertaget.
2. Lära mig hur jag hanterar W så att vi respekterar varandra och får samarbetet att funka.

Jag inser lika snabbt att det första alternativet kommer att leda till en livslång fight, och vad händer om jag inte ”vinner”? Då blir hästen än farligare. Steg två var, vid det tillfället, faktiskt ett enklare och bättre alternativ. Min hovslagare kunde det där med häst. Därför ringde jag genast till honom. Det var ett mycket riktigt beslut, skulle det visa sig och fick in W och mig på en bana som bygger på ömsesidig respekt, lärande och samarbete. Allt som är motsatt från fight, vinna, ta över, dominera.

Det handlade egentligen, när jag tänker efter, inte om så stora saker. Vi tränade markarbete. Flyttade fötter. Inte dra i snöret. Följa med. Läsa av, läsa av, läsa av. Aldrig pressa någon annan än sig själv, alltid se vad jag själv kan göra för att få det att funka. ALdrig utsättahästen för en övning den inte klarar av, alltid se till att hästen förstår, förändra om den inte förstår och se till att övningen lyckas.

Idag ser jag att det i den etologiska forskningen ofta understryks att vi måste kunna hästars betende och läsa av hästarna utifrån deras signaler för att få en säker tillvaro med häst. Det var precis vad vi gjorde.

Det var som att öppna en ny spännande bok och en resa till en tillvaro i samarbete hade tagit sin början. Träningen gav snabbt effekt och det blev en lugnare, trevligare och tryggare tillvaro för både häst och mig. Men min resa hade bara börjat.