hantering

av

Hö eller silage, och hur fodrar man egentligen?

I många år jobbade vi järnet här på somrarna varje år för att fixa hö åt hästarna. Jösses vad vi slet. Vi fick hjälp med att slå och vända höet, men sedan var resten upp till oss. Vi balade och körde in kärra för kärra i den stora hölogen. Med över 10 hästar i stallet krävdes det stora mängder (50 ton) och varje bal vägde ca 10 kg och de skulle flyttas minst fyra gånger innan allt var klart. Balen kastades ut från balmaskinen in i en skrinda där alla balar stackades, för att sedan kastas av vid ingången till skullen och sedan lyftas upp i stora pyramider så att allt fick plats. Ja jösses. Mina armar såg ut som Karl Alfreds och för varje år var vi något färre personer som kämpade. Så då gick vi över till att blåsa upp höet med maskin istället. Det var något lättare men fortfarande så blev det väldigt många lyft och väldigt många gånger man fick lyfta höet.

Till slut tog orken slut. Vi fick hitta på något annat. Numera får det blir silagebalar. Nu slipper jag kampen på sommaren och kan stå och titta på när allt görs iordning. Och sedan slipper jag gå med vagnar och balar med hö till alla hästar hela tiden. De står ju på lösddrift så jag ställer helt enkelt ut en bal när den förra är slut med hjälp av traktorn. Vansinnigt smidigt. Och om jag räknar kostnaden för alla timmar jag själv slet med höet så blir det väldigt mycket billigare. Precis som det blir om man köper silage kontra om man köper hö. Hö är dyrt, och det har sin uppenbara anledning – tiden. Dessutom krävs väldigt mycket mer av vädret vid höskörd. Fem dagars uppehåll och torrt väder, till skillnad från silaget som klarar mycket sämre väder vid skörd och balning.

Nu har vi en ytterst duktig kille som rullar balarna så det är knappt någon som blir dålig. Tror det blev en förra året, men det var mitt fel då det gått hål på den när jag flyttade den utan att jag märkte det. Men jag kan sakna det där med hö. Det doftar så gott, isolerade bra på höskullen och kändes mer naturligt. Det höll sig bättre också, än vad balar kan göra. Och balar kan göra mig nervös, då man aldrig vet hur den kommer se ut när man öppnar den, hur hel och kompakt den än ser ut att vara. Ytterligare en grej som gjort mig nervös innan är det faktum att botulinum, listeria och andra konstiga saker kan gömma sig i silage, utan att man ser det. Ett tag var det mycket snack om att det kanske var silaget som fick flera hästar på vårkanten att utveckla wobblers disease.

Tack och lov har jag inte råkat ut för något sådant. Peppar, peppar. Vi är noga med hygienen och flyttar inte balarna mer än nödvändigt (när man flyttar balarna klämmer man ihop dem så att luften i balen trycks ut och ny luft pressas sedan in när man ställer ner den igen. Det förkortar livslängden på balen avsevärt). De flyttas en gång precis när skörden skett (inom 3 dagar ska det ske säger de bönder som kan det där, sedan ska balen silera ifred utan att luften byts ut) och sedan rakt ut i hagen eller utanför stallet där jag öppnar dem för att använda dem.

Sedan öppnar vi hela balen – bort med all plats och det där eländiga nätet. Och sedan får de stå på torr plats och om det är möjligt har jag foderhäck runt så att hästarna inte rör runt silaget så förbaskat. Det är inte alltid jag får loss de där foderhäckarna. Vintrarna nuförtiden är ju isiga som sjutton och det händer att de fryser fast. Men annars så är det smartast, för då blir det mindre spill. Jag förstår inte de där personerna som vågar har plats och nät kvar när de fodrar och bara öppnar upp en del av balen som hästarna sedan förväntas äta ur. I nätverket finns människor som förlorat sina hästar genom att de ätit av nätet som sedan lindats runt tarmar, och plast kan verkligen orsaka kolik. Tro inte på dem när de säger att hästar inte äter sådant. Det är inte sant.

Det händer att mina hästar är på rymmen. Ett par gånger har de också lyckats ta sig till uppställda silagebalar och själva öppnat dem. Då har jag varit nervös, och dessutom sett plast komma ut i bajshögarna. Så att riskera detta frivilligt rekommenderas verkligen inte och det händer att länsstyrelsen också har åsikter om det här, även om det inte står rent ut i lagen att man inte får fodra på det här sättet.

Silage är också bra för hästar som inte ska ha så mycket socker. Förr ville man gärna att en sockerkänslig häst skulle ha hö, men numera vet man bättre. Sileringen gör att sockret minskar i grässtråna så silage har i allmänhet lägre sockerhalt. Då silage innehåller mer vatten behöver hästarna heller inte fullt lika mycket vatten, vilket är ganska skönt på vintern då det kan vara lite besvärligt att få ut vatten till hagarna. Jag kör faktiskt slang året runt. Slangen ligger varmt och jag drar ut den till värmebaljor och fyller på. Det funkar bra, även om det är lite pyssligt. Det skadar dock inte att det blir några liter färre att fylla på varje gång.

Däremot är silage känsligt när det öppnats. En bal håller inte länge så det gäller att man har tillräckligt många hästar som delar på en bal för att det ska fungera. På sommaren när det är som varmast kan man känna att en bal blir varm bara på ett par dagar, och då är det inte lämpligt att fodra med längre. Ibland måste jag öppna en bal då, och eftersom jag har gott om bete blir det inte så lätt att göra sig av med den i tid. Då kan man, om man har lite armstyrka, riva upp hela balen och låta silaget torka. Man måste ha en bra plats för att sprida ut gräset på och vända det ofta. Men det funkar faktiskt bra, även om det är ett ganska tungt jobb.

Men det är inte minst när det händer som jag saknar mina småbalar lite extra. De är ju så smidiga och luktar så gott. Det känns tryggt att hantera och är lätt att portionera. Så när jag inte har så många hästar längre, så går jag nog över till det i alla fall, då mängderna som behövs blir lite mer lätthanterliga. Lite gymping på sommaren genom att lyfta höbalar och känna hödoft skadar ju inte.

Annons
av

Markhantering – inte bara för unghästar

Oavsett om en häst är gammal eller ung behöver den få chansen till träning från backen. Det är ett bra komplement till ridning och körning, men också det som föredras av många när det kommer till utbildning av häst.

Markhantering kan betyda så mycket och göra så mycket för både tillvaron tillsammans med häst såsom själva ridningen. För allt kan läras in från backen med konstruktiva system och lite kunskap om inlärning. På ett helt säkert och ett mycket trevlig sätt. Men det kan minst lika gärna handla om att öva den typ av hantering vi behöver göra med hästen dagligen – så att det går smidigt och säkert.

En av de vanligaste problemen folk verkar ha med hästar är faktiskt att leda dem till och från hagen. Här finns uppgifter att det är det vanligaste stället för olyckor med hästar. Folk blir översprungna än hit än dit. hästar sliter sig och drar med sig den stackars ledaren som inte vill släppa över stock och sten. Mycket av det är helt i onödan. Springer de rakt på träd? Knappast. De vet instinktivt att träd inte kommer att flytta sig och ser vägen bredvid istället. Det kan de göra med människan också. Liksom instinktivt veta när snöret tar slut. Genom att spendera några timmar (säg många timmar) på ridbanan och öva ”gå undan för mig” och ”dra inte i snöret” så kan den vildaste hästar tas in utan att de nuddar vid en människa eller drar i snöret. Det krävs tålamod och det krävs bra inlärningsmetoder så hästen på ett positivt sätt förstår vad som gäller och sätter det i ryggmärgen. Sånt tränar vi mycket av här – för det handlar om säkerhet och trygghet för hästar såväl som människor. Långt viktigare än hjälm och väst (även om de såklart har en viktig plats också om vi ÄNDÅ skulle misslyckas, inte istället för hjärna och säkerhetsträning).

För att inte tala om vilka problem många får när de ska lasta. De har helt enkelt inte satt samarbetet på marken. Brådskan och ivern att göra det ”roliga”, det vill säga att rida verkar ha tagit över på många plan. Tänk vad lite markhantering hade gjort för att underlätta för såväl hästar som människor vad gäller allt som inte har med ridning att göra även här.

Och se kommer vi ju till det där med ridning. Allt inom ridning kan tränas från backen, utan att hästen behöver ha en ryttare som sätter hela deras kroppar i obalans på ryggen. De enklare stegen – som att lära sig och förstå hur man vänder som ridhäst (vilket är en stor skillnad mot hästens naturliga sväng…), hur den ska kunna trampa under sig i steget för att bära upp sin ryttare på ett bra sätt och de signaler som kommer att ges av ryttaren när vi säger framåt, stopp, bakåt och åt sidan. Detta, om man är seriös tränare, är i princip alltid något som man tränar in på backen. Och för den mer avancerade så handlar det ju om att kunna sätta såväl passage som piaff, och för spanska ridskolan handlar det om att komma hela vägen till levad. Allt från tömkörning på backen.

Man kan dessutom på ett säkert sätt träna samspelet mellan hästar och människa så att hästen blir så självsäker på sitt jobb och så förtrolig med sin ryttare att den klarar situationer den annars skulle sprungit all sin väg för. Bara det är värt sina timmar av träning. För vem vill ha en hispig häst på en prisutdelning, när alternativet är så enkelt att få – genom lite god hederlig träning från backen.

Bara man vet hur man gör. Bara man ger sig tid och bara man vågar inse att detta är fundamenta för alla som vill ha en bra tillvaro med häst – oavsett om de ska rida dem eller inte.

Och exakt hur man gör det, det är olika för olika system och tränare. En hel del kan man göra med repgrimma och ett långt snöre. Kika gärna lite extra på TRT method. Leslie Desmond och Perry Wood har också mycket att komma med. Och skaffa dig en bra tränare – lika viktig som att ha en ridtränare för detta. Det finns många system, så välj ett som du verkligen kan leva med. Ett som bygger upp din hästs självkänsla (och din med by the way), inte ett som bryter ned. Ett som gärna betonar samspel och vikten av att läsa av hästen och kommunicera (till skillnad från diktera).

 

av

Tillvaron med ett ledarsto – del 2 – att välja väg

Den spark jag fick i ryggen av W när hon var tre kom att bli en väckarklocka. Jag insåg snabbt att jag hade två alternativ att välja mellan.
1. Utmana hästen och försöka få övertaget.
2. Lära mig hur jag hanterar W så att vi respekterar varandra och får samarbetet att funka.

Jag inser lika snabbt att det första alternativet kommer att leda till en livslång fight, och vad händer om jag inte ”vinner”? Då blir hästen än farligare. Steg två var, vid det tillfället, faktiskt ett enklare och bättre alternativ. Min hovslagare kunde det där med häst. Därför ringde jag genast till honom. Det var ett mycket riktigt beslut, skulle det visa sig och fick in W och mig på en bana som bygger på ömsesidig respekt, lärande och samarbete. Allt som är motsatt från fight, vinna, ta över, dominera.

Det handlade egentligen, när jag tänker efter, inte om så stora saker. Vi tränade markarbete. Flyttade fötter. Inte dra i snöret. Följa med. Läsa av, läsa av, läsa av. Aldrig pressa någon annan än sig själv, alltid se vad jag själv kan göra för att få det att funka. ALdrig utsättahästen för en övning den inte klarar av, alltid se till att hästen förstår, förändra om den inte förstår och se till att övningen lyckas.

Idag ser jag att det i den etologiska forskningen ofta understryks att vi måste kunna hästars betende och läsa av hästarna utifrån deras signaler för att få en säker tillvaro med häst. Det var precis vad vi gjorde.

Det var som att öppna en ny spännande bok och en resa till en tillvaro i samarbete hade tagit sin början. Träningen gav snabbt effekt och det blev en lugnare, trevligare och tryggare tillvaro för både häst och mig. Men min resa hade bara börjat.