Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommentaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr