Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Hon som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske inte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa