Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Ridning – till vilket pris? Del 2

Ridning – till vilket pris? Del 2

Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!

Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.

När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.

Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.

Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.

”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.

Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.

Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.

Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.

Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.

Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 

Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge. 

Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.

Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.

Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.

Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.

Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommewochmicke.jpgntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.

Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.

En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….

rio och frej.jpg

(Om  mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )

Fakta: 

Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.

Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).

P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.

 

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

 

 

rio och frej.jpg

wochmicke.jpg

Ridning – till vilket pris? del 1

Ridning – till vilket pris? del 1

Året var 1996 och jag hade ägt min Alexander i några år. Tagit honom från låga klasser till medelsvåra klasser. Tränade, tränade och tränade. Men det gick inte framåt. Snarare bakåt. Min häst bjöd inte på träning. Det var som om handbromsen låg i. Jag var bekymrad. Något stämde inte.

Mina tränare tyckte jag skulle rida ”mer”, med benen, med sätet, med handen. Så att hästen verkligen svarade för skänkeln och gjorde som jag sa. Och när det inte fungerade tyckte de att ett par längre sporrar var en bra idé. Graman testades också. Och tempot var högt. Det var som om jag skulle gasa bort handbromsen, pressa bort den med benen, trycka bak den med gramaAlex hage aug 2002.jpgnen. Det funkade inte alls, och mina varningsklockor ringde allt högre.

Till slut bokade jag tid på klinik för utredning av hästen. Mina tränare och flera av mina stallkamrater tyckte jag var fånig. Det var väl inget fel på den där hästen?

Jag åkte ändå.

Den upplevelsen där på kliniken när vi hältutredde min häst är något jag helst vill glömma. Men aldrig kommer att göra. Tvärtom. Det har format mitt hästliv, ja hela mitt liv. Vissa saker gör ju det. De sätter sig som en film framför näthinnan och vägrar gå bort. Det här besöket på den här kliniken var en sådan händelse.

När veterinären skulle böja frambenen på min häst kastar hästen sig bakåt. Inte en gång, utan varenda gång en led på frambenen skulle böjas. Och han kan inte springa efteråt. Han är blockhalt.

Diagnosen? 4-gradigt halt på båda knäna. 3-gradigt halt på båda kotorna.

Jag var nog tyst, den där dagen vid sidan av löpgången när jag såg min, som jag påstod älskade, häst fumla runt på tre ben i ett försök att ta sig framåt. Men inuti skrek hela min själ. Den skrek så högt så jag hör ekot än idag.

”Vad har jag gjort!”

Tårarna kom. Det var ju inte så här jag tänkte att det skulle bli! Jag tänkte det skulle bli gul/blåa rosetter, att vi skulle trampa i stadig takt uppåt på svårighetsskalan och göra succé. Jag hade aldrig någonsin räknat med att det jag gjorde kunde skada min häst så. 

Jag vet inte vem som led mest den här dagen. Min arma, arma häst som hade haft så ont utan att jag begripit eller ingripit. Eller jag som stod där med en ångest så stor att jag knappt kunde bära den. Men en sak blev uppenbar för mig. Att det här aldrig, aldrig, aldrig får hända igen.

Den där dagen, när jag stod där och såg min häst avslöja hur ont han hade fått för min prestiges skull, blev startskottet till ett sökande som fortsätter än idag. Jag tog hem min häst med vetskapen om att han haft ont för min skull. Och att det var upp till mig att fixa det. 

Det kom att ta tid. Skadorna var ganska besvärliga och det blev återkommande veterinärbehandlingar och rehab under två år. Jag lärde mig den hårda vägen (men inte en lika hård väg som min häst fick gå), hur viktigt det är med rätt skoning och åkte gladeligen igenom hela Stockholm med häst i trailern för att få skoningar som var ok. För som min häst stod på sina hovar, hade han inte en chans att kunna jobba på ett bra sätt.  Jag lärde mig vikten av att ha en sadel som passar hästen, då min sadel hade klämt och stoppat upp rörelsen i kroppen. Jag lärde mig att ”lång och låg” inte var ett självändamål, för då hamnade hästen på bogarna och gick sönder. Jag lärde mig att tid är ens bästa vän för att få en häst hel igen.

Jag lärde mig allt detta, men ändå var det bara en början på det jag hade att lära mig. För någonstans började jag begripa  att det är lätt att påsalex och h 2 april 2004.jpgtå att man älskar en häst och vill den väl. Det är klart mycket svårare att visa det i handling. Men också att jag faktiskt, verkligen, älskade min häst. Och att jag var beredd att lära mig, för bådas skull. Vad jag inte visste var hur svårt det faktiskt är, att vilja utöva en hobby som ridning, utan att hästen får betala ett pris. 

(Det här är det första inlägget av flera med temat ”Ridning – till vilket pris? Följ bloggen för uppdateringar om nästkommande inlägg.)

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Europas bästa ryttarföredöme

Så har hon såklart gjort det igen – Ingrid Klimke. Tillsammans med sin fantastiske Hale Bob (Bobby) tar hon ytterligare ett EM-guld i fälttävlan. Denna kompletta, fantastiskt ödmjuke och skicklige ryttarinnan.

Det var inte många veckor sedan jag såg henne slå världsrekord i dressyrprogramsdelen. Den ritten går inte av för hackor!

Och nu tar hon alltså hem sitt andra EM-guld på raken.

Det som är Ingrid Klimkes signum är glädjen och samspelet med hästen. Hon fuskar inte. Det kan ni se själva:

Ett vanligt bett.
En remontgrimma.
Ingen martingal. Inget trams.
God ridning.
Inget mer. Inget mindre.
Så gör ett proffs.
Det är precis det här vi ska lära oss av. Det här är kvinnan som kan inspirera och lära oss hästvett!
Kvinnor dominerar i en manlig värld

Kvinnor dominerar i en manlig värld

I Sverige dominerar kvinnorna inom ridsporten. De är så dominerande att man har problem att få in killar i sporten. Hela 90 % av de som rider uppges vara kvinnor och det märks väldigt tydligt när man rör sig i stallarna, ser lektioner eller är ute på lokala tävlingar runt om i landet. Det gör den svenska ridsporten till minst jämlik av alla sporter inom alla svenska idrottsförbund.

Ändå tjatas det gärna om att det här är den enda sporten där kvinnor kan tävla på samma villkor som män, där unga som gamla möts på jämbördigt sätt. Det borde ju någonstans spegla av sig, tycker jag. För på pappret stämmer det verkligen, och borde vara något som gjorde ridsporten till en arena där ung och gammal möts, kvinnor och män och människor med olika ursprung. Men gör det det egentlige? Männen verkar klart överrepresenterade när det kommer till de elitryttare som finns.

Det här med jämställdhet inom ridsporten diskuterades häromdagen i P1 (lyssna här!) och programmet tar upp en fråga jag ställt mig otroligt många gånger.

I andra länder är sporten inte fullt lika kvinnodominerad. Faktum är att i många andra länder är det företrädesvis män som rider och kör häst, precis som det var i vårt eget land fram till femtiotalet när tjejerna gjorde entré i ridskolorna. Det märktes inte minst när jag var i Goléga i höstas på Portugals stora hästevent. Män, män, män. Överallt stiligt klädda män på vackra hästar som seglade runt överallt. En del kvinnor fanns också, men de vara inte alls lika framträdande och inte alls lika många. Vilken skillnad! I USA och Tyskland verkar det vara lite mer 50/50 när man rör sig i stallarna och kikar på vilka det är som rider, oavsett nivå. Men kanske överväger ändå de unga damerna. Vad olika det kan vara!

Men så är det det där med vilka som är aktiva och vilka som tävlar. Även i Sverige, där kvinnorna dominerar stort i hästarnas värld, dominerar män i eliten i förhållande till antalet aktiva. Om man undantar dressyren som är mycket kvinnodominerad, dyker det upp ett enormt stort antal män i eliten, jämfört med antalet totala ryttare.

Och internationellt är det män som är i toppen i de många grenar. I hoppningen till exempel märks det tydligt att männen dominerar. Roade mig med att kika på hur många kvinnor som vunnit de stora evenemangen – Världscupen och VM.  1979 startade Världscupen inom hästhoppning. Amerikanskan Melanie Smith lyckades ta hem tideln redan 1982 och följdes upp av en annan amerikanska vid namn Leslie Burr Lenehan år 1986. Bara för att följas upp året senare av ännu en amerikanska vid namn Katharine Burdsall. Men sedan tog det stopp av någon anledning. Först 2005 kommer återigen en amerikanska – men under tysk flagg och tar hem spelen. Det är Meredith Michaels-Beerbaum som det året får äran att stå högst upp på prispallen. Det lyckas hon också med år 2008 OCH 2009. Vilken kvinna och vilken häst (det är samma häst alla gånger – Shutterfly). Beezie Madden, amerikanska hon med, tar också hem Värdscupen. Året är då 2013 och finalen avgörs i Göteborg och samma kvinna lyckas upprepa sin bedrift år 2018.

Vad är det med att det bara är amerikanska kvinnor som lyckas inom hästhoppningen? Är de mer jämställda där inom denna sport? Om man menar att stå längst upp på prispallen? Inte en Europé så långt ögat når, ingen från någon annan kontinent heller för den delen.

Det ser än knasigare ut inom hopp-VMtitlarna. 1990 förändrades reglerna för hästhoppnings-VM. Det skulle ta 18 år innan en kvinna vann titeln.

Efter det skulle det ta 32 år till för att en kvinna åter skulle stå högst på pallen. Hennes namn är Simone Blum. Mager utdelning om man ser till att detta är en sport där alla tävlar mot alla och alla borde ha lika chans. Slump? Knappast. Här dominerar verkligen männen. Det går att se samma mönster inom fälttävlan.

Så i toppen är det herrarna som regerar. Vi kvinnor verkar göra annat när vi är med våra hästar? Varför är det så? Och varför är det manliga perspektivet fortfarande så starkt inom hästsporten? Jag möter det titt som tätt på olika sätt.

Jag tycker mig till exempel se att manliga tränare i allmänhet skattas högre än kvinnliga. Särskilt om de kommer från andra länder. Då skattas deras ord mycket högre. Det är som om kvinnors kompetens inom denna sport är mindre värld, trots att sporten i sig i det här landet är byggd av kvinnor. Är det bara jag, eller är det så?

Är det något jag fortfarande kan uppleva i vissa stallar är också den gamla hierarkiska ordningen, byggd på en tid då kavalleriet var de som höll i stallarna och det var militärer som red? Det har blivit bättre, det erkänner jag glatt och tacksamt, men på flera håll finns en bit kvar. Och där det tappats har det inte heller alltid ersatts på ett bra sätt, utan alla tillåts göra lite som de själva vill utan att lyssna på de som har kunskapen. Det är ju inte heller bra, särskilt med tanke på att kunskapsnivån vad gäller hästhållning och hästhantering inte alltid är lika hög hos hästägare.

Det manliga hänger i inom hästvärlden på många andra sätt också. De står för en stor del av investeringar och kapital och syns tydligt i toppen av de som styr och ställer inom ridsporten. Och ridsporten prioriteras inte alls lika mycket som andra sporten när et kommer till offentlig finansiering. Är det en fråga om jämställdhet, en fråga om att ridsporten ses som en rikemanssport av många (se friskvårdsbidragsdebatten till exempel!),  eller är det bara slump?

När vi ser till detaljerna, såsom sadlar till exempel blir det också uppenbart. Sadlar är skapta för män (även av män?). Det gör att vi damer har svårare att hitta en bekväm balans uppepå hästen vilket gör vårt jobb som ryttare svårare, och ibland till och med mindre hälsosamt. Hippson kom nyligen ut med en artikel om detta, vilken du kan läsa här.

Kan det vara så att ridsporten inte är undantagen den vanliga världen – som fortfarande har en del att göra vad gäller jämställdhet? Jag tänker också då på synen på ridsporten i allmänhet – som möter allsköns nedlåtande kommentarer även i de stora medierna. Det är ju bara att ta Peder Fredricsons Jerringpris som exempel. Eller det där med att ridsporten ofta sätts längre ner i prioriteringslistan vad gäller allt från TV-tider till ekonomiskt stöd från kommuner och andra myndigheter? Och har det att göra med att det är mest damer som rider?

Är också de system som finns inom hästvärlden, som hästarna utbildas under, mer passande för män med muskler än kvinnor? Så att de män som kliver in i systemet har lättare att komma vidare än kvinnor, eller är männen bara mer karriärinriktade väl de ger sig in i något? Kan det dessutom vara så att de mjuka värdena inte skattas lika högt (kanske det som får kvinnor att inte satsa högt i eliten utan mer letar samspel och verkar i det tysta på hemmaplan).

Finns det i så fall träningssystem som passar kvinnor bättre och kan dessa utvecklas till att bli vinnande koncept även på tävlingsbanorna. Vad skulle det göra för hästvälfärden? Jag tror det skulle kunna revolutionera hästvärlden. För de traditionellt kvinnliga värdena – omsorg, empati, förståelse, mjukhet och känsla (de är väl mänskliga egentligen för bövelen??? men nu har de klassats som kvinnliga en gång i tiden och därför också setts lite snett på, så vi får väl kalla dem för det), är egenskaper som det verkligen behövs mycket av för att arbeta på ett hästvänligt sätt. Vi vet ju att hästar i grund och botten är otroligt känsliga varelser med ett extremt känsloliv och varelser som bygger sin tillvaro på relationer.

Jag blir glad i alla fall när man ser t ex fälttävlansryttarens Ulf Johanssons insatser för att få unga killar in i sporten. Jag vet att det finns flera andra som också gör stora insatser. Dessa initiativ behöver lyftas upp. Det kan inte vara lätt som ensam kille på en ridskola – man behöver veta att man inte är ensam och att det faktiskt är en killsport – lika väl som en tjejsport. Det är en sport helt enkelt. Hur ska vi komma dit?

Och hur är det då med personer med olika ursprung? I svensk ridsport är det väldigt, väldigt mycket som behöver göras åt det detta. Handlar egentligen olikheterna i kön och i ursprung om ekonomiska skillnader, eller är det en attityds- eller kulturfråga? Det får vi tala om i ett senare inlägg.

Berätta gärna vad du tycker och tänker i kommentatorsraden! Ser du det här på samma sätt, eller har du andra erfarenheter? Vad, om något, ska vi göra åt det här? Och hur tycker du att ridsporten ska utvecklas i framtiden? Dela gärna med dig av vad du tänker och tycker! Tillsammans kan vi göra Hästsverige bättre och starkare och inte minst mer jämställt!

 

 

 

 

Under ytan anas det som verkligen är

 

Det som döljer sig under ytan kan faktiskt anas – om man kikar lite noggrannare. Hästar berättar vad de känner,  och det går att se om en häst går i bra form (på riktigt!) eller är ihoptryckt.

Det går också väldigt lätt att se på statistik hur träning varit för hästarna. I Tyskland är medellivslängden för ett halvblod 8 år, en ålder jag själv ser som precis över gränsen till unghäst! I Sverige är vanligaste anledningen till att en häst döms ut hälta av något slag. Få hästar blir halta i hagen på egen hand.

Här är ett filmklipp som visar vad som är knas på många håll, men också om att det går att göra annat:

 

Ridning är roligt – så länge det inte går ut över någon annan. Eller hur!

Det handlar inte bara om ridningen, utan det handlar om så mycket annat också – hur hästen får leva sina liv – ute i hage med kompisar med gott om grovfoder och god vård som det är tänkt, en bra hovslagare, passande utrustning med mera med mera. Mycket kan gå tokigt på vägen och det behövs en stor kunskap hos de som håller häst och rider för att allt ska bli bra för hästen.

#bästahästägaren #horserevolution

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

Hur mycket tryck tål hästen i munnen?

På senare tid har det diskuterats en del i mina kretsar om handens tryck, det vill säga vilket tryck som hästen har i munnen av tygeln. Det talas också mycket om olika bett. Det verkar vara som om folk blir bettokiga. Det kanske skulle vara bättre om de blev handtokiga – dvs jobbade lika hårt med att hitta en bra och trevlig hand för hästen att uppleva, som de nu gör för att hitta ett bett som tydligen ska passa. Själv är jag ju så tråkig att mina hästar funkar bra på tredelade allihop. Måste ha udda hästar, eftersom det inte verkar passa någon annans häst längre?

Jag har tidigare läst av McLean, professor i hästars beteende, att hästar tål max 600 grams tryck per tygel,  och han återger då resultatet med försök av unga hästar i Danmark som gjordes för en sisådär femton år sedan. Jag tycker det är tungt i sig. hästar känner ju en fluga, så nog borde en tygelvikt räcka i sig? Och den som vill ha ett långt vackert steg (det vet jag alla dressyrryttare vill ha!) gör rätt i att ha en lätt hand på tygeln – det visar en studier från England: https://www.hippson.se/artikelarkivet/ryttartraning/tygeltrycket-paverkar-steglanden.htm

Sedan är jag övertygad om att hästarna också reagerar otroligt mycket på hur stela vi är i händer, armar och axlar. Den som prövat att hålla en tygel i handen och leka häst känner snabbt skillnaden från ”ryttaren” om en ändrar något eller blir stel.

Men det är inte lätt att få ordning på handen. Det gör inte att vi inte borde jobba med det, så mycket vi bara kan. Vi behöver en god balans för att kunna vara oberoende i sitsen och i handen, för handen är ett viktigt verktyg för att samla en häst och få en häst att gå i bra form. Den ska fånga upp den energi som kommer fram igenom kroppen från bakbenen och rikta den så att hästen kan länga och korta sin kropp efter behov och inte minst höja och sänka sin form.

omslaget2

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Ska hästen ”skumma” i munnen?

Det sägs att det är bra att hästen skummar i munnen. Jag har alltid tänkt att detta är lite mystiskt. Jag ser hästar vid många olika tillfällen och kan bara erinra mig att jag ser det här just på en dressyrbana. Knappast på en fälttävlansbana eller heller på hästar som forsar runt i hagen – hur varma de än blir?

Varför ska de då skumma i munnen? Ja du – säg det, som man säger. Det verkar inte heller vara något annat än en myt. Som tur är. För jag får då ingen häst att skumma i munnen. Ett läppstift här och där möjligtvis. Och varför skulle en häst sluta svälja och dregla (vilket skum i munnen egentligen är) bara för att den tränas? När jag tänker efter hittar jag många snoriga människor i målfållan på Vasaloppet – men det är snor det, och hästen andas inte med munnen.

Vad som kan hända när man rider är att hästen blir stressad och spänner sig, överanstränger sig eller kämpar emot en hård hand eller har svårt att röra käkarna på grund av för hårda nosgrimmor. Då kan de glömma att svälja då de blir så stela i underkäken att de inte förmår. Hästen är känslig i munnen – varför skulle den inte vara det? Såklart de är. Och när de skummar mycket kan det vara ett tecken på att något är på tok.

Att hsäten skulle bli så fokuserad att de glömmer att svälja (vilket jag läser om här och där) tror jag inte på riktigt. Att svälja är en reflex, inte en medveten handling och borde inte påverkas av koncentration, lika lite som andning gör det. Däremot påverkas ju andningen av stress och spänning, vilket kanske är detsamma med sväljreflexen? Det där med att tugga på bettet som många talar om kan ske på många olika sätt. Vissa tuggar på bettet för att komma undan det, vissa av nervositet. Bettet ska ligga stilla (acceptans av bettet), men en smaskning av en avslappnad underkäke är inte helt fel.

Tycker i övrigt att Bo Tibblin uttrycker det fint:

Skummet i munnen är inget säkert bevis på att hästen jobbar rätt. En spänd och upprörd häst kan skumma i munnen och det pga stress.
Att hästens mun är lugn och sluten är det som har betydelse. Den ska vara stilla i munnen men inte stum. Ofta när hästen är fin i sin eftergift rör den något på bettet i sin mun och då bildas skum som en extra bonus.

Det här med hårda händer, hårda nosgrimmor och hårda – ja gud vet allt (varför är vi människor så våldsamma och måste ta i så hårt hela tiden mot känsliga djur?) kommer vi att prata vidare om framöver.

Självklart ska inte heller hästen blir torr som snus heller, då har den knipit ihop tänderna. Ett svagt läppstift kan nog vara det optimala men det kan ju variera. Det gäller att se helheter, och läsa av hästens uttryck och se om den tuggar och ”skummar” för att dne är nöjd, eller för att den är stressad.

 

 

Här kan ni läsa mer om vad en tandläkare säger om skumma i munnen – https://dyredoktor-heidinielsen.dk/naar-hesten-skummer/?fbclid=IwAR21fUgI1bXEDN3i3R0XLLslQx0oCAfuV8eYtr8AAxetq4fidQKUGfptaKE

 

skumma-i-munnen-1.jpg

omslaget2

 

 

Sönke Rothenberger i Enköping

 

Tyske Sönke Rothenberger är det nya stjärnskottet på dressyrhimlen. Han utmanar den store Isabel Werth, dressyrens okrönta drottning, som vinner allt hon ställer upp i. Men Sönke är inte långt efter och jag tror han snart kommer att glida om damen ifråga.

Sönke är för närvarande blott 25 år gammal – otroligt ung i dessa sammanhang, där man blir bättre och bättre med åren. Men det hindrar honom inte från att ha meriter utöver det vanliga. Sönke deltog i YR-EM i dressyr 2014 och kom trea på en då blott och bart sjuårig Cosmo. Redan 2016 reda han Cosmo i de olympiska spelen och kom då på 19e plats och guld fick han tillsammans med laget. Med sin Cosmo rider han idag i den yppersta världseliten och trillade in tvåa i senaste EM efter Werth och i VM-et blev han fyra individuellt. Han bidrar också stort till alla de guld i lag som tyskarna rider hem.

Nu har ju Sönke att brås på. Bådas hans föräldrar är dressyrryttare, varav den mest namnkunniga kanske är hans far. Hans far var mycket stor på nittiotalet och jag kommer ihåg honom väl.  Han tog ett antal medaljer med ett antal hästar i såväl OS som VM och EM när han var ung. Mamma Gonnelien är inte så mycket sämre dock – med en mängd teammedaljer från samma mästerskap. God Coaching lär han ha fått i alla fall – nu när han valde samma bana som sina föräldrar. Hela familjen har verkligen vigt sina liv till hästarna. Så tragiskt då att deras stall brann ner och så många hästar som strök med. Ofattbart sorgligt. Men det verkar som om ”the show must go on” och Sönke är ute och håller clinics och tävlar sin Cosmo (som tack och lov klarade sig fint). Jag antar dock att det finns en stor sorg över det livsverk de mist, även om de kommer kunna bygga upp mycket av det igen.

Så det var med stor nyfikenhet som jag och Elettra åkte iväg till Enköping för att se hans clinic. Under dagen red 8 olika ryttare, så det vart en lång dag med olika typer av ryttare och olika typer av hästar. Och jag misstänker att karln kanske var lite för duktig till och med – och inte alltid kanske kan relatera till hur svårt vi dödliga tycker att det är. Det och det stora fokuset på att plocka tior i tävlingarna var kanske det som jag hade mest att anmärka på.

Men instruktionerna i övrigt var det då inget fel på. Han läste av ekipagen mycket snabbt och även om han kanske inte alltid sa vilka fel som han ville rätta, såg han till att alla fick göra övningar som minskade problemen. En häst var till exempel mycket låst i frampartiet och gick och gapade emot bettet. Det tyckte inte Sönke om. Då skulle man hellre ha en lös nosgrimma och ha en häst som tuggade på bettet. Det var helt ok även om det blev lite frenetiskt ibland.

Hästar som allmänt gick under lod lotsades att komma upp och fram i formen genom tempoväxlingar och att han fick ryttarna att fokusera på att få igång motorn och tänka framåt. tt bromsa in hästen i olika saker var inte Sönkes grej – helt klart. Det skulle vara mycket energi och framåt, och ve den som stoppade hästens vilja att röra sig.

Mycket handlade om att:

  • få en reaktion från skänkeln och kunna fånga up i handen.
  • att ta micropauser
  • Satsa på kvalitet istället för kvantitet – tre bra steg är bättre än tjugo dåliga, ett bra byte är bättre än femton halvtaskiga.
  • God grundridning – övergångar, hörnpasseringar. Det är däri det sitter.

 

Vissa ekipage värmde lite extra. Som den härliga young ridern (minns inte namnet?) som satt på sin vackra fux och det syntes hur glada de var i varandra. Och vilken härlig galopp och vilka härliga händer hon hade. Underbart att se. Martin Ågevall gjorde också ett gott jobb med sin energiska fuxmadam. Hon verkade inte vara av det lättaste virket. Det var heller inte unghästen som inte vågade gå in på banan utan som mer efterliknade Tjuren Ferdinand än något annat. Vilket tålamod hon visade och vilken talang hästen hade. Alla dessa kommer gå långt, det såg man på långt håll. Tycker Sönke gjorde det så bra också med denna ängsliga häst och konstaterade just att sådana hästar kommer bli toppen och göra hundra för sina ryttare bara man lotsar dem väl. Och att hästen hade allt det som man vill ha i en häst.

Sönke var också som många av de andra stora tränarna också mycket snabb på att berätta vad han tyckte var bra, så fort han såg det. Och han ville gärna att man avbröt om det gick åt pipan eller lät bli rörelsen om det ändå inte kändes som det skulle klaffa. Det var träning vi talade om. Hans otroliga detaljkänsla och systematik i hur han tränade sken igenom – här lämnades inte ett halvt steg åt slumpen. En taskig övergång skulle obönhörligen göras om, en bra övergång skulle ALLTID premieras med berömm eller skritt på lång tygel eller trav framåt lång och låg (inte falla framåt såklart, utan korrekt).

Sönke är som sagt 25 år gammal. Oj vad det kommer bli spännande att följa honom framöver. Vi dödliga kommer ju inte i närheten av det här, men kan inspireras stort av någon so verkligen kan se och känna in varenda detalj och vet exakt hur vartenda steg ska tas på en dressyrbana. Så nu kämpar vi vidare här hemma på något lägre, men dock helt ok, nivå. Alla har inte OS-hästar i stallet. Men alla kan vi lära oss att rida så balanserat och väl vi bara kan. Och det kändes helt rätt att se Sönke ge lektioner när man väl fick chansen här i Sverige. Nästa gång han besöker oss kommer han antagligen att vara så stor att priset är det dubbla och köerna dubbelt så långa.

 

Ska ridning verkligen orsaka hälta?

Vi talade om det bara häromdagen – en kollega och jag. Om alla hältor som dyker upp hos 8 – 10-åringar. Och att det knappast är en slump. Det handlar om ridningen, träningsupplägget, hästhållningen, fodret och hovslagaren. Om att man inte har koll, och att det är hästarna som får betala priset. Då klarar inte hästens kropp mer, när den är 8 – 10 år gammal. Vilket borde vara deras bästa ålder.

Och nu bekräftar statistik för Agria just detta. Om vi tittar på den graf som ligger med i denna artikel i Tidningen Ridsport kan vi tydligt se att det är just det här som händer. Antalet skador på hästar i den åldern är hysteriskt högt jämfört med andra åldrar.

Jag har tyvärr också gått i den fällan. Och fått en häst som brakade just vid den åldern. Det var min första. Året 1995. Ångesten över insikten över att det faktiskt var ridrelaterat  och beroende av min okunskap var fruktansvärd. – Det var svårt att acceptera att jag var ansvarig för detta. Att det var jag som red sönder min egen häst, min älskade häst.

Någonstans gör du ett val. Prisrosetterna och visa hur fort allt utvecklas – eller hållbarhet. Du kan inte göra båda, vilket Carl Hester var tydlig med att upplysa om på sin clinic i höstas på Strömsholm. Det krävs kunskap och systematik för det senare. Det handlar om att förbruka potential, eller bygga upp för framgång.

Ändå är trenden det motsatta. Fort ska det gå. Hästar som går i extremt samlad form i väldigt unga år är det som imponerar. När det borde vara 23-åringen som glatt dansar fram i stadig fram som borde vara det som prioriteras. Att Patrik Kittels Scandic hyllas för att han kan galoppera i en hage vid 20 år fyllda borde inte vara en sensation, som man nästan kan tro av feedbacken från det här inlägget. Det borde vara en självklarhet att hästar i den åldern både rids, tränas och tävlas och inte är pensionärer sedan ett antal år tillbaka. För det är först vid 20 hästar egentligen ska börja visa ålderstecken, enligt forskare och de som vet bättre.

Mitt ansvar som tränare och ryttare är stort. Jag kan premiera snabba resultat – eller jobba för hållbarhet genom att lära ut kunskap om hästen och ridningens betingelser, fokusera på balans, harmoni och att bygga upp för framtida framgångar. Jag gör det senare. Med all tydlighet. Jag har lovat att inte orsaka fler ridhältor på någon häst – egna såsom andras, än denna första arma häst som drabbades (tur jag lyckades få insikten innan det var för sent och fick ordning på det!). Och det är ett löfte jag tänker hålla.

För jag älskar hästarna, mer än jag älskar de snabba resultaten. Jag älskar samspelet och glädjen i ridningen där man arbetar tillsammans med hästen, mer än jag älskar prisrosetter och flashiga konster. Jag vill ha mina hästar länge, länge: kunna rida dem vid 23 och känna att de är starka, friska och glada och gärna hänger med på träningen. Det är det jag tränar för och lär ut, det jag försöker förmedla. Och det – det tänker jag fortsätta med att göra. #stoppahältan #welovehorses