Den lågställda hästens fördelar

En lågställd och något grövre häst får sällan särskilt höga poäng på en utställning. Beror det möjligtvis på att aveln mer än intresserad av prestation än funktion? För den lågställda hästen har ett par fördelar som gör den mycket attraktiv utifrån ett ridperspektiv. Det gäller särskilt om den också har en något kortare rygg. En sådan häst blir väldigt stark i kroppen och klarar hobbyryttarens något kanske mindre balanserade kropp bättre än den högställda långryggade och långbenta hästen. Den har också lättare att komma i en stadig och trevlig form, även om den kanske inte kommer kunna samla sig såsom topphästarna här i livet.

Men vad gör det för en hobbyryttare som på sin höjd kommer upp till medelsvår nivå, som vill ha roligt med sin häst, som vill ha sin häst länge och som dessutom vill känna att de kanske inte är så dumma på det där med ridning ändå`? Så även om det kanske inte är det som toppryttarna vill ha, kanske det är precis det som hobbyryttaren egentligen vill ha. En sådan där hållbar och trevlig häst som orkar med oss mindre kunniga ryttare och som får ett lagom stort steg och lagom stora hoppesprång över hindret, ett hinder som inte heller behöver stege för att justeras?

Det är så man undrar om det inte är dags att ha två olika linjer inom halvblodsaveln. En linje för hobbyryttaren och en linje för de som vill tävla riktigt högt och svårt. En linje som passar på ridskolorna och som kan lära alla fantastiska elever hur det känns att ha en häst som går i form, och en variant för de som kan det där redan och som vill ha en ”Ferrari” istället för en ”Cross Country Volvo”. Vem får för sig att köpa en Ferrari för körning på bruksvägarna ute på landet (om man inte har för mycket pengar över i plånboken förstås och gillar att fastna så fort guppet blir för stort)?

Mer om aveln och en passande häst för den som är ponnyryttare kan du läsa om i HIppsons artikel med bäste Karl-Henrik Heimdahl. 

 

Annonser

Goda exempel

Asch då – nu har jag ju varit lite ironisk de senaste inläggen. Så kan vi inte ha det. Det bästa för att lära rätt och riktigt och göra bra saker, är att ta efter de som verkligen, verkligen gör rätt. Det finns ju ett uttryck som heter att man lär sig av sina misstag. Kanske det. Men om man bara KAN göra rätt, så blir det ju så mycket enklare. Mitt tips är därför – titta på BRA ridning, och BRA hästhantering – inget annat. Och så gör ni likadant 😀

Samspelet, händerna, svikten i knäna, fokuset, timingen, allt! Peder Fredricson är ett proffs uti fingerspetsarna:

 

 

Glädjen, samspelet, formen på hästen, berömmet, systematiken i utbildningen, sitsen, harmoni ja allt igen! (här ser vi ”oklara hästar” under träning, så allt sitter inte än – men det är vägen dit som är grejen – Uta Gräf vet vad hon gör. Tilläggas kan väl att hon håller hästarna i jättehagar och är en sann hästmänniska uti fingerspetsarna också. Vilket föredöme!:

 

Lyckan, skratten, följsamheten, energin, rida-med-hästen och timingen är bara några av nycklarna till världens kanske mest kompletta ryttare – EM-vinnaren i fälttävlan tillika dressyrproffset Ingrid Klimke:

Äh – vi tar väl en till av Ingrid – i en annan situation. Herre min je – den bruden kan rida. Vilken fart hon får i hästarna!

:

Dessa är mina absoluta favoriter, när jag får välja. Vilka väljer du?

 

Det mest elementära

Det är det mest elementära som räknas allra mest. Jag ser många som hastar fram i hästarnas utbildning och hoppas på det bästa. Men alltför ofta tar det tvärstopp och man kommer liksom inte längre. Ibland blir relationen mellan häst och ryttare lidande och i all hast har man skapat problem man inte hade behövt dras med om man hade tagit det lite lugnt från början. Och kämpat lite längre med det grundläggande, basen i själva ridningen.

Visst är det häftigt när vi kan göra en bytesserier, och visst är det coolt att kunna hoppa 1,40-banor. Men många glömmer bort att vägen dit – och att kunna göra det på ett bra sätt, är allt annat än kort och enkel. Det krävs att vi verkligen jobbar på att kommunicera, att vi får hästarna i balans och att vi kan ge de där klara, tydliga men också förfinade egenskaperna. Hästen behöver starka muskler och en smidig kropp för att kunna göra det vi ber om, och vi behöver enormt med kroppskontroll och bra sits för att kunna ge de där signalerna så hästen vet vad vi är ute efter.

Att hasta fram leder till ett hastverk och ett hastverk är något som lätt raseras. I bästa fall får man börja om, i värsta fall så måste man jobba hårt för att få bort alla omkullagda stenar i de ruiner man skapade för att man gjorde ett fuskbygge. Då är det lätt att skylla på hästen och kanske byta ut den? Men vad är oddsen för att man ska lyckas om man själv inte har hundra koll på hur man bygger, hur man bygger upp och skapar ett stadigt fundament? Då spelar det inte någon roll hur bra hästen är – den kommer inte mer till sin rätt än vad ryttaren möjliggör. Hur bra den än är. I längden blir det inte hållbart. Det har vi sett i eliten och det ser vi på hobbynivå dagligen. Tyvärr.

Kanske går jag själv numera till och med för långsamt fram, men hellre det än att få resultat som bygger på slump, tur och som kostar på – som blir en börda i längden och som inte handlar om att hästen på ett korrekt sett bär upp sin ryttare, inte accepterat hjälperna på ett positivt sätt och som lyder för att de måste, inte för att de vill. Många gånger har jag tagit över eller fått träna till hästar som fått trassel med tiden- och resan att lära om är omständlig och kräver medvetenhet om hur man bygger en bra grund. Problemet blir bara att hästen lärt sig så mycket knasigheter innan och ”Knapparna” ofta är helt felinlärda eller missuppfattade, eller så är hästen till och med rädd för signalerna (ajajaj) att jag får använda stora doser kreativitet, en hel del empati och inte minst ett stort fång problemsökeri och problemlöseri för att lösa knutarna och få till en glad ridhäst som inte blir förvirrad igen. Än värre är det att det gama för alltid kommer ligga kvar, och att hästen kan ”trilla” tillbaka igenom den rids med oförstånd och man väcker gamla muskelminnen till liv.

Det finns många i eliten som tagit upp detta ämne – i de stora tidningarna och i bloggar jag läser. De uppmanar ryttare att lära sig rida korrekt och att jobba med grunderna, och inte vänta sig resultat utan att ryttarna själva kan prestera. Framgång kommer inte av slump, utan av konsekvent och god träning av ryttare och häst. Men når det fram? Jag undrar det. Hästar byter ägare som aldrig förr, kunskapen verkar det ibland lite si och så med. Sedan ringer man en tränare för att få hjälp – men är kanske inte helt inne på att lyssna på det som faktiskt behöver sägas. Att vi som ryttare behöver bli bättre, att vi behöver få mer kunskap om biomekanik, inlärningsteori och framför allt – att vi måste våga backa och jobba med grunderna. På riktigt.

Vet Heuschmann på Jädra Gård

I Söndags tog jag bilen mot Enköping för att vara ”fotfolk” på en clinic för Veterinär och beridare Gerd Heuschmann. Det var med lite nervös förtjusning jag åkte iväg. Det är ju inte alltid som de man hört mycket om lever upp till de förhoppningar jag har över vad en tränare ska leverera, och i mina ögon och det jag sett på nätet och läst om i artiklar verkar G Heuschmann vara en stark man med lika starka åsikter. Hur skulle han vara och hur skulle han träna ekipagen?

Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig. Den här karln var både kunnig, intelligent och underhållande rolig. Han pratade i ett – förklarade precis allt det han påstod och fick hela ridningen att gå ihop såväl systemmässigt som balansmässigt. Och sen är han också en man som älskar hästar och människor. Det märktes i alla möten han hade under dagen – såväl med hästar som med folk. Han förde samtal, förklarade, visade till häst, klappade på djuren och var ytterst professionell i allt han gjorde, med glimten i ögat. Jag är förtjust.

För er som inte riktigt har koll på vem Heuschmann är så blev han känd över en stor del av hästvärlden för sin bok ”If Horses Could Speak”.

 

 

Boken kan ses som ett välutbildat och engagerat inlägg i den alltsedan årtionden hett debatterade ”rollkuren” och andra som Gerd säger avarter till hästtträning. Han har även flera sevärda videos på Epona.TV väl värda att kika närmare på.

 

I mina ögon är dock inte Heuschmann ett dugg ”kontroversiell”. Något som han annars anses vara. Den ridning han förespråkar är inget konstigt i min värld. Snarare tvärtom. Jag fick en stor bekräftelse på att de tankar jag har om ridning, den tolkning jag har om hur man bäst bygger upp en häst och tränar är ett sätt som är nyttigt och hälsosamt för hästen.

Det handlade om att rida fram till mjuka händer, ha en bra balans och sitta still i sadeln. En återkommande uppmaning var att sätta händerna på en piedestal framför sig och sitta och vänta ut hästen. Även om hästarna ska bjuda ordentligt (vilket Gerd var noga med att se till att hästarna gjorde) handlade det inte om att stressa fram något. Flera ryttare fick höra att det fanns gott om tid, och att de inte skulle pusha hästen framåt med sitsen, utan sitta och gunga med. Målet var att hitta gunget framåt så att hästen fick swing i rygg och i kropp så att bakbenen kunde komma under hästen utan att halsen kortades – en kort hals är en styggelse. Halsen ska vara lång, nacken avslappnad och hästen och ryttaren ska i alla lägen tänka framåt.

En annan viktig detalj var att inte överböja hästen, något som en del tränare satt i system. Det var inte OK att böja hästens hals mer än bålen var böjd. Och böjning handlar om att hästen slappnar av i innersidan. Den starka sidan på hästen kan inte bändas loss, utan man får rida upp dem på den svaga sidan istället. Till det används ben. En intressant notering jag själv gjort och som Heuschmann bekräftade var att man behövde använda mer samsidiga hjälper när hästen inte är i balans, medan den formande innerskänkeln mer kom till sin rätt mot en yttertygel när hästen är i balans. Och balans var något man gav – inte tog. Handen skulle vara givande och dirigerande, aldrig tagande och krävande. Vändningarna sker med sätet och yttersidan och man passar sig för att hänga i innerhanden. Det var många som fick hjälp att få bort den så vanliga lilla missen, under denna dag. En annan viktig sak var att stanna på eftergift, inte i ett tagande och stretande.

De som är elever till mig har nog hört det här förut. För mig är det inga nyheter – det som var fräscht var att höra honom säga det här, och att visa det i praktiken på ett i typ tusenfalt bättre sätt än jag kommer kunna. Han lotsade otroligt bra från ryggen och hade en timing och ärtighet i hjälperna som bara är att beundra.

Gerd red själv en hel del hästar under dagen. Och jag bara önskar jag var lika skicklig som Gerd. Hästarna älskade det han gjorde – sällan har jag sett så nöjda hästar efter träning. Ryttarna såg inte så ledsna ut heller. Allra mest fascinerande var det att se en hopphäst komma in. Den var lång och framtung i sin rörelse under framridningen innan lektionen och sades inte hoppa så bra. Jag tror, och antagligen fler med mig, att den hästen skulle göra sig som exceptionell dressyrhäst. Gerd hoppade upp och lade in hans system i hästen genom lätta rappa hjälper, fokus på balans, rytm och att hästen skulle lyssna och få förtroende för handen. Han varvade halter, korta ryggningar, med att galoppera på och fick hästen så genomsläpplig att hästen med lätthet gick ner i halt efter en ökad galopp på långsidan, med helt lätt tygel och helt i balans. Med ren och skär korrekt och mycket effektivt inlärningssystem på teoretisk grund ändrade han hästens reaktionsmönster snabbt och säkert, utan att uppröra hästen. Den förstod direkt och det utan att Gerd en enda gång tagit till en metod som ens känsliga jag känt var i marginalen för det riktigt etiska eller det som känts bra. Tvärtom.

NÄr den goda ryttarinnan (en bra ryttare) hoppade upp på samma häst sedan kunde de verkligen glänsa tillsammans. Vilken ridning, vilka övergångar och vilken galopp! 10 räcker inte i betyg. Bara de hittade knapparna, balansen och harmonin tillsammans dansade de fram. Det var snyggt att se och visade verkligen vad Heuschmanns träning kan ge för den som vill.

Eleverna fick liksom han själv gjorde när han red, göra väldigt varierande uppgifter om vartannat. Ibland var det stilla skritt och övergångar till mjuk och lugn trav. Detta varvades med ökningar på långa, långa linjer där hästen verkligen fick sträcka framåt nedåt. Detsamma gällde för galoppövningarna. Aldrig samlat i långa stunder, alltid sträcka ut efter samling. Flera ryttare fick länga ut tygeln helt i galoppen och bara släppa på. Lång och självbärigt framåt var mer än ok, samla upp handlade om att få höjd och inte om att bromsa in. Och då pratar vi helt lång tygel – att bara hålla i själva spännet på mitten av tygeln. Det är något att tänka på, för alla som får höra att de måste korta tygeln. Tänk då på att ultraproffs som heuschmann letar kontakt med hjälperna, och att tygeln kan vara helt lång utan att hästen tappar balansen. Det ska du inte göra själv heller, för balansen sitter i kroppen. Inte i handen.

Jag vet en som kommer att vara med på ett eller annat sätt nästa gång Gerd kommer till Jädra Gård. Det här är det jag vill göra och det jag söker när jag rider häst – hitta harmonin, balansen, framåtbudeningen och samlingen på ett ärligt och härligt sätt tillsammans med min häst. Det här vill jag se mer av! Kanske lär jag mig än lite mer då? Inspirerad som jag var kunde jag ju inte låta bli att rida ett par hästar när jag kommit hem från clinicen. Och nog var jag lite coolare och än mer still i sadeln. Och visst var jag lite rappare med dutten från skänkeln och galoppen var nog än lite bättre?

 

 

Inlärningsteori och teamwork

Något av de roligaste men också ibland tråkigaste jag vet är när jag har barn och/eller ungdomar som vill komma och prova på det där med ridning hos mig och föräldrarna (gärna inte så kunniga inom ridning) är med. Det är underbart att se hur glada barnen är i hästar och fascinationen över hur dessa stora hästar tryggt kan bära dem över stock och sten. Då är det en fröjd att jobba med hästar. Ända tills vissa av de där föräldrarna dyker upp. De som ”kan” och som gärna kliver in och berättar för deras barn hur det ”egentligen” är.

  • Det är DU som bestämmer!

…Säger de till sina barn.

Och då blir jag sådär vansinnigt trött och ledsen, frustrerad och ja till och med stött.

För även om det nu var så att djur skulle ledas av en dominant individ som visade var skåpet skulle stå – ska det verkligen vara ett barn som sitter på en häst för andra gången i sitt än så länge korta liv? Har inte hästen i det fallet, hur man än vrider och vänder på det, större kunskap om hur det här med att bära en ryttare går till än barnet hur den ska lotsa hästen? Hästen kanske har jobbat med detta i snitt fem dagar i veckan i ett tiotal år, mot två gångers ridning som barnen kommer med i bagaget. Är det inte som att be ett barn styra över ett fartyg och förvänta sig att maskinisterna ska göra som de säger?

Och nu var det ju så att man inte ”bestämmer” över en häst. En chef är det sista en häst behöver. Den behöver en guide, en som kan lära den hur det fungerar och ge positiv feedback på det som blir bra, så att det förstärks.

Men gamla ränder går trögt ur skallarna på folk. Det gäller faktiskt inom ridsporten också. Det tvingas hit och domineras dit. Inte av alla, men alltför många (så länge det är en enda är det för många….).

Trots att forskning säger annorlunda. Och trots att jag, liksom många andra som är intresserade av det där med forskning, haft detta väldigt klart för oss i många många år. Men ni ska veta att jag blir ifrågasatt för detta – om och om igen, trots forskningen.

Men nu har i alla fall en samlad rapport som visar på just detta kommit ut på SLU:s hemsida. Tack och bock för det!

HÄR ÄR DEN!

 

Läs, och fundera över den. Kanske blir din relation med en häst helt annorlunda sen. Teamwork och att lära sig inlärningsteori och modeller för pedagogisk utbildning av häst kommer kanske bli din grej också framöver.

Framåt nedåt ger framåt uppåt!

 

 

 

Det vi ser på ”stora banan” när vi går på dressyrtävlingar är hästar som bär sig väl och som går framåt uppåt (om ryttaren har gjort sin träning rätt med hästen). Det är en form som är tuff för hästen att genomföra och som kräver stor styrka och balans. Bakom denna form ligger ett långt och idogt arbete med att utbilda hästen och stärka hästens förmåga att bära sin ryttare. Två av de fundamenta bakom denna form ligger ”Kontakt” och ”lösgörande arbete”, något det verkar fuskas lite med till mans.

Det lösgörande arbetet handlar om att få hästen att förstå hur den kan bära en ryttare på ett korrekt sätt – med rätt muskler utan att vara spänd och överbelasta någon del av kroppen. Det kräver att den börjar använda sin magmuskulatur och kommer till avslappning. Det är inte helt olikt det vi tränar på när vi går på ett gympass. Varje rörelse ska komma igenom hela kroppen.

För att hjälpa hästen att komma till bärighet är den långa låga formen nyttig. Den låter hästen komma till ro i handen och hjälper hästen att hitta avslappningen och bärigheten. Det handlar om allt annat än det jag ibland ser – det som handlar om att nosen går inåt nedåt. Här ska istället nosen gå framåt nedåt för att det ska ge bästa effekt. Hästen ska ju bära sig själv och söka sig fram till bettet. Och då får vi också kontakt – om vi har bra händer som fångar upp den framåtgripande känslan och avslappningen. Först då kan vi påbörja det mödosamma arbetet med att få hästen samlad – på riktigt, inte bara kröka på naken och skrutta runt.

Det är svårt att rida långt och lågt. Det kräver god balans och bra taktkänsla. Det krävs att man rider med sätet fram mot handen utan att jäkta, utan att istället släppa fram hela rörelsen igenom hästkroppen. Det kräver en mjuk hand som erbjuder en fin kontakt utan att vara bromsande eller hämmande. Hästen ska inte bli framtung – tvärtom, den ska istället få under sig frambenen mer och bära upp sig bättre och framför allt slappna av. Då duger det inte att såga lite med handen och hoppas på att hästen kröker på nacken i hopp om att det ska hända.

Här är ett skolexempel på hur lång och låg ska se ut när det är som bäst (och där vi kan se att hästen kan gå i mer samlad form när som helst). Det som är långt och lågt är ”vilan” när hästen får genomsläpplighet i kroppen och blodet cirkulerar genom mer avslappnade muskler och rygglinjen sträcks ut. Arbetet är den lite högre formen där den verkligen behöver bära sig.

 

Ryttaren är här ypperliga Uta Gräf, och hon har en hel artikel om vikten av att stretcha hästen i Dressage Today. Det är mycket läsvärt! Man kan se hästens ridpass som ett gympass – där lång och låg är den mjukgörande vilan mellan mer intensiva rörelser. Mer om detta kan du läsa om på Allt Om hästar. Där diskuteras olika former – även avarterna till lång och låg och korrekt samling.

Avarten kan för ett otränat öga se snarlik ut, men ger inte samma effekt. Snarare kan avarten vara till skada för hästen. Den formen kallas lång djup och rund men får hästen att gå på bogarna och därigenom att belasta frambenen mer. I sin värsta form blir detta det som debatteras så hårt: rollkur. Att sedan detta händer i träning, att hästen går under tygeln och tappar kontakten med bettet, det är en sak. Men det är absolut inte det man vill eftersträva och något som en seriös tränare försöker rida fram ifrån, istället för att stanna i och vara nöjd och dessutom försöka få till det än mer. Då har man tappat tanken på kontakt och att rida ”fram till handen”.

 

 

 

 

 

 

Vissa stamlinjer berör lite mer.

Det finns två stycken hingstar som av någon anledning gått in i mitt hjärta som lite roligare att ha i stamtavlorna på mina hästar än de andra. Båda hingstvalen är nog en slump, men jag kan inte riktigt släppa att dessa linjer är lite roligare för mig personligen än andra.

Den ena hingsten är Urbino, en liten vit hingst som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Anledningen är enkel – ett av mina favvoston, tyvärr en häst som gått ur tiden, hade den linjen och var väldigt lik sin morfar. En sådan häst skulle jag vilja ha igen, och hon kommer ofta i mina tankar. Jag saknar henne.

Den andra hingsten är Sack, en hingst efter Kaliber. Det är Kaliberstammen i sig som attraherar och linjerna rakt nedåt från denna hingst. När jag en gång i tiden letade hästar som hade det jag sökte fastnade jag en gång i tiden för den vackre hingsten Sack. Han hade fått extremt höga ridbarhetspoäng och visades som fyraåring på Globen (den show som idag finns på Friends Arena) av självaste Balkenhol – en av de bästa ryttarna i världen. Sack ägdes av Jan Brink och reds av ryttarinnan Minna Telde som red honom med den äran (men inte utan visst besvär då han var känslig som bara den). På videon nedan är det dock Jan som rider hästen:

Så jag gick och köpte en unghäst som var efter Sack- en häst som jag kom att kalla Seke. Tyvärr blev ingenting som det var tänkt. Något var knas och tyvärr förolyckades min Seke i en transportolycka i jakten på att hitta vad som var fel. Men rent emotionellt var Seke väldigt mycket min häst. Han var precis så som  jag ville ha en häst – läraktig, ambitiös, social och väldigt, väldigt snäll. Sorgen efter Seke var total. Som tur var hade jag redan bestämt att betäcka mitt sto W samma år som olyckan med Seke skedde. Det givna valet för mig blev att välja Saigon. Saigon är avkomma till Sack och då Sack inte fanns i avel längre, blev det en Saigonhäst. Här på videon nedan är Saigon 6 år gammal, och tror ni inte att hästen dessutom har Urbino i stammen!!! ❤

Jag funderade länge innan jag valde denna hingst. Kanske skulle det kännas för eländigt. Men jag frågade stuteriägaren innan betäckning om råd. – Vad tror du om Saigon, frågade jag. – Jodu, det är jag övertygad om blir mer än fint! sa Brita-Stina och jag bestämde mig på ögonblicket. Betäckningen tog vid första försöket och året efter om min lilla Saigonavkomma utan besvär. Inte visste jag då (men det visste jag bara veckan efter betäckningen förstås) att det var Brita-Stina som ägt självaste Kaliber. Och inte verkade hon vara mindre förtjust i stammen än jag. Vi var båda sålda på dessa sociala och känsliga gosetroll.

Den Saigonhästen är idag elva år gammal och står i mitt stall och är min, min, min. Bara bara min. Lika trevlig som sin föregångare, men helt frisk. Och en sann glädje i mitt liv.  Jag försöker nu också få till en ny fölis – en återigen efter W. Jag vill så förtvivlat gärna ha en till Kaliber-stammad avkomma. För de passar mig ju så perfekt (gärna Urbino och Ceylon också, det är trevligt i!). Men det finns ju knappt några svenska hästar kvar, och de som är håller sig i avel bara i några år. En har jag hittat, som blev godkänd förra året, men den hästen ska antagligen tävlas i Unghästklasser internationellt i år, så vi får se hur det blir med den saken.

cropped-helenasayo.jpg