Rida i harmoni med hästen

All ridning handlar om balans, kroppskontroll och samspel mellan två individer som har varsinna uppgifter – ryttaren att guida och lotsa, hästen att bära och utföra. Alla dessa bitar måste fungera för såväl häst som ryttare – båda måste vara i balans, ha god kroppskontroll och samspela väl- och för det ska gå måste de båda vara väl utbildade inom sina respektive arbetsområden.

Det är en konst att rida väl och alla är vi barn i början. Det tar lång tid att behärska ridning i balans i varje steg Det är därför man ska skynda långsamt och ta det ett steg i taget och vara noga med att låta det ta tid och inte hafsa och slafsa fram något som i bästa fall lyckas för att man har ren tur. Man behöver systematik i galenskapen, och en plan. Och tid och tålamod.

När balans och samspel fungerar ser ekipaget harmoniskt ut – allt ser enkelt ut och ridning blir en fröjd för ögat. För att kunna hitta balansen i varje steg – oavsett vad man är för ryttare – så gäller det att träna grunderna. Om och om igen. Vår balans ska vara vår egen – vi ska inte hänga oss kvar på hästen. VI ska vara följsamma i steget, eller i språnget, så att hästen kan använda sin kropp till det som den har i uppgift att göra – dressyrmoment eller hoppning eller vad det nu kan vara. Först när vi lär oss exakt hur vi ska göra, kan vi förvänta oss att hästen kan göra sitt jobb väl. Om inte – är det synd om hästen (och farligt för oss).

 

 

Annonser

För att det inte handlar om storlek

Mitt hjärta bankar lite extra för gula små tuffa hästar med karismatiskt utryck och humor. Självklart talar jag om fjordingar. Det är något hos dem som är helt oemotståndligt, i alla fall i mitt tycke. De har intelligens, integritet och humor, och är känsliga och ofta lite av enmanshästar. Här på gården har vi vår egen lilla kung – Knasen. Det är en häst jag hoppar upp på när dagen är grå och skrattmusklerna behöver jobba. För vem kan vara på dåligt humör när de rider en fjording? Inte jag i alla fall.

Det där med påhittighet visar de även i media. Som den här vännen som klättrade upp på en stängd loge för att se om det fanns någon mat att äta där. Såklart det är en fjording som hittar på sådana här hyss.

Men fjordingar är inte bara gulliga och roliga. De är fantastiska hästar på många sätt och utmärker sig i flera sporter. Körning är kanske det man tänker på först, men flera fjordingar är duktiga även på hoppbanan. För att inte tala om dressyrbanan.

En fjording det borde talas MYCKET om är Lyckängs Dajm. Lyckängs Dajm med sin fantastiska ryttarinna har klättrat upp i positionerna inom dressyren och är nu uppe i så svåra klasser som MSV A! Och inte nog med det. Det vi ser på videon är fantastisk ridning. En väl genomriden häst visas här upp på ett mjukt och härligt sätt. Det är bara att buga och bocka för professionaliteten de visar upp! Det är en fröjd att se.

Titta här!

Dressyr handlar inte om att ha hästen med finaste stammen. Det handlar inte om att ha den tjusigaste looken och den som betalat mest för sin häst. Det handlar inte om ras, längden på benen eller vilket efternamn du har.

Dressyr – som jag ser det – handlar om att bygga upp sin hästs förmåga att bära sin ryttare, om kommunikation och om samspel. Om lösgjordhet, takt, schwung och rakriktning, om hälsa och harmoni. Precis som vi ser när vi tittar på klippet med Lyckängs Dajm.

Centrerad Ridning – med fokus på kroppsmedvetenhet

Centrerad Ridning är ett begrepp jag stött på i många olika sammanhang och som alltid väckt min nyfikenhet. Av de artiklar odyl jag läst har jag känt att just detta kunde vara något för mig. Därför initierade jag en eftermiddag med eminenta Sara Sjöberg, Level II instruktör i just Centrerad Ridning, för en aktiv föreläsning i just detta ämne.

Så rätt jag hade. Centrerad Ridning är verkligen något för mig. Men syfte att göra det lätt för hästen att lyckas i sina rörelser genom att sitta i balans – mentalt och kroppsligen, och att men små, små fina hjälper lotsa hästen till framgång. Det är min melodi. Och det är verkligen den centrerade ridningen. Fokus på den egna kroppen, på rörelsen och den mentala inställningen gör under för varje ridpass. Tre timmar med andningsövningar, sänkning av spända axlar, övningar i hatt flytta höften några millimeter hit och dit och att kontrollera bålmuskulaturen kanske inte låter som raketforskning direkt. Men oj vilken skillnad i sadeln det blev!

Det gjorde inte saken sämre att Sara Sjöberg både var pedagogisk och rolig. De tre timmarna flög formligen iväg. Och allt kunde jag använda när jag hoppade upp i sadeln dagen efter. Det blev tre hästar ridna trots dåligt underlag. För jag ville ju så gärna träna vidare på mina nya insikter. Nu hoppas jag kunna engagera Sara igen, för uppsutten träning. För det här har gett mersmak!

Därför älskar jag dressyr

 

Det bor en sann dressyrkärring i mitt hjärta. Jag älskar sporten och kommer nog alltid att göra.  När jag ser ryttare som Dujardin, och hästar som Valegro fylls jag av något som jag bara kan beskriva som eufori. Det är så vackert och jag drömmer om att jag är där – i sadeln på denna underbara häst. Så går jag ut och försöker själv, på mina egna fyrbenta vänner. Och ibland – ett steg eller två, kan jag ana hur det känns där på Valegro när han dansar runt på nytt världsrekord. Dessa ynka sekunder jag känner detta, får mig att leta efter det igen. Och igen. Ja, jag är en sann dressyrnörd…..

När jag säger jag älskar dressyr handlar det om att jag älskar samarbete, jag älskar att se ekipage i balans, ryttare och häst i harmoni som dansar över ridbanan och som får varje rörelse att se enklare än enklast ut.  Tillsammans. Jag ser en stolt häst full av livsglädje och en ryttare som ler med hela ansiktet, för att känslan hen upplever är magisk. Det är dressyr för mig.

Ridning är en svår konst i alla lägen och dressyr är något av det svåraste som finns. Det krävs extremt mycket av ryttaren, eftersom hästen aldrig är bättre än vad ryttaren tillåter. Det är tufft att inse, att allt som går fel och allt som inte blir som vi tänkt handlar om oss. Väldigt, väldigt lite handlar om själva hästen.

Vi ryttare lägger grunden, ger förutsättningarna och lär hästarna vad vi förväntar oss. Om vi inte kan motivera hästen, om vi inte kan lära oss att sitta i balans och om vi inte är fyllda av glädje inför jobbet så kommer det också att gå som sig bör – mindre bra. Det ligger i oss att ändra oss, för att lyfta hästen, både mentalt och kroppsligt. De visar upp oss för vad vi är egentligen – inte vad vi vill att vi ska vara. Det går inte att ljuga för en häst. Hästen är sannerligen vårt inres spegel.

Utmaningen för att lyckas ligger i oss själva. Att vi ska bli bättre på så många plan, inte minst det mentala. Vår inställning påverkar hästen. Är det kul med dressyr – eller jobbigt och tungt? Du bestämmer. För hästen upplever vad du egentligen upplever. Att ljuga för en häst är omöjligt. Tycker du att det är svårt och besvärligt? Då kommer du också att hantera hästen så att det blir svårt och besvärligt för den att klara av det som du ber om (eller säger till). Det kan hända att hästen då blir besvärlig, eller helt enkelt tröttnar, även om du bara vill väl. Känner du däremot en genuin glädje inför jobbet med hästen och ser hästen som en partner, kommer det att smitta av sig i varje steg. Tar du ansvar för vad du gör, lär hästen hänga på och också lyckas göra sin del av jobbet. Precis på det sätt du själv gör det. Din inställning skapar hästens motivation (eller frånvaro av den), din attityd skapar hästens attityd. Kan du motivera hästen och leka fram svårigheterna, kommer också hästen att älska det den gör.

Men utmaningen ligger också fysiskt. Har du inte balansen, lär inte hästen hitta den heller. Har du inte koll på dina händer, kommer hästen inte heller att vara lugn och fin i munnen. Är du sned, kommer hästen att förbli sned. Men är du i balans, och mjuk och följsam i kroppen, har du känslan i ryggslutet och axlarna avslappnade. Ja då kan din häst dansa, utan motstånd. Så länge hästen är tränad för uppgiften. Häri ligger ännu en dimension – att bygga upp en häst till bättre styrka, hälsa och mental förmåga.

Så det blir många små bitar att jobba med när det kommer till oss själva. Och sedan ska hästens fysik därtill. Det är en sann konst och jag beundrar de som lyckas med allt detta. Det gäller att ”nörda in” på detaljerna. Att nöta utan att tråka ut (hästen eller dig själv), att fokusera och se de små, små stegen. Som tillsammans blir stora – till slut. Det gäller att inte tappa grunden, utan att vara noggrann i varje liten del. Allt är avgörande och missar vi något får vi problem senare.

Själv kämpar jag vidare, mycket väl medveten om mina svaga punkter.  Jag tränar och tränar, gör fel och om igen. Försöker bättre och lyckas ibland. Men så länge jag har kul, och så länge hästarna glatt hänger på och tycker vårt jobb är roligt så kommer jag att sträva vidare och tycka varje steg är värt det. För varje steg blir jag än något ödmjukare i sättet, för varje träningstillfälle blir jag än något lite mer respektfull inför hästen, detta stolta, vackra och magiska djur. För att den till att börja med släpper upp mig på ryggen. Men kanske allra mest för att den ger mig chansen och förlåter mig även när jag trasslar till det. Om och om igen….  Att de bara orkar med mig, är värt en eloge. Och det försöker jag uppskatta – varje sekund vi är tillsammans. Hur svårt det än är, med alla mina brister och fel. För i drömmen dansar jag med hästar, lätt och ledigt i varje steg.

Nothing Forced Can Ever Be Beautiful- Xenophon

 

DSC00328

Valegro och Dujardin gör det igen

Så har Valegro och Charlotte Dujardin gått och blivit historiska. OS-vinnare, VM- vinnare och nu allra senast VärldsCupsvinnare. Och det med ÄNNU ett världsrekord. Paret är oövervinnliga och hästen utstrålar en sådan självsäkerhet och sådant lugn att andra hästar ser ut som nervösa och stela nickedockor i jämförelse. Det roliga är också att ekipaget fick ett WildCard till finalen, då de inte deltagit i tillräckligt många deltävlingar för att kvala på egen hand (säkert ett medvetet val för att inte slita på hästen). Det här är god ridning med häst i balans. Det är bara att erkänna – jag blir lite tårögd av att se dem…..

Mer om Charlottes och Valegros framgångar kan du läsa om här:

http://horsetalk.co.nz/2014/04/20/new-world-record-charlotte-valegro/ och på typ en halv miljon andra platser på nätet.

Dujardin gör det igen – helt magiskt

Det blev återigen en ritt värd sina poäng i guld för det oslagbara teamet Charlotte och Valegro, och nu är den unga och välridande damen rekordhållare i alla de tre svåraste klasserna! 

Här kan ni se världsrekordritten: Topdressage. Där ser ni också förra rekordritten, utförd av Totilas och Edward Gal. Vi vet väl alla vad som hände sedan, med Totilas. Och han om något är beviset på att ett ekipage inte kan slås i två delar, och glänsa lika vackert för sig själva. En enhet är en enhet, unik i sitt slag. 

Det finns mycket att lära av att se videon med Charlotte – den ständigt lyfta svansen som aldrig någonsin slår, hästens behagliga ansiktsuttryck, lugnet i rörelserna, balansen, timingen och sitsen. Det finns så mycket att säga om det – men bäst är nog bara att se själv. 

Något att lära av, och apa efter. För det här, det här är ridning när det är som vackrast. 

Och om du vill lära dig mer om hur du blir som Charlotte, så kan du läsa mer från mästaren bakom fragången: Carl Hester, i Horse and Rider UK. han har för övrigt haft ett hemma-hos-reportage för något engelskt tv-bolag. Någon som har länken? Lär vara imponerande…. 

I balans och med hjälmen på, blev OS-guldet historiskt

Det blev ett riktigt viktigt avgörande i dressyrens OS. Skulle lätthet och självbärighet bli ledstjärnan framöver, eller skulle det så 1990-talistiska (kan jag skriva så – jo för det är det…) ridsättet med fullt vinklat stångbett och tung sits stå som segrare? För mig var det mer än enbart piaffer som skulle bedömas i denna OS-final. Tidningen Ridsport

Mina tummar blev svarta när Charlotte Dujardin red in. Så hårt höll jag på detta unga ekipage. Den härliga Valegro, den häst med bästa balansen mentalt och fysiskt såg avspänd men något mättad ut. Upp, upp, upp, ropade jag, som om jag såg en hockeymatch. Så viktig såg jag hennes kommande seger för mig och för hästarna, och för dressyren i synnerhet. Hon red, hon satt still (även när det blev missförstånd!), och lät hästen bära henne runt till en historisk seger! Allright!

För med Charlottes seger tror jag att dressyren har en chans. Sporten som sådan är ifrågasatt ur många bemärkelser. Träningsmetoder som inte är schyssta mot ett stort, vackert och vänligt djur, och en sport alltför få förstår, har svårt i konkurrensen gentemot andra sporter. Men även de mer oinsatte verkade förstå, att det här var bra ridning! Det vittnar inläggen om på Twitter efteråt.

I en kür handlar det inte alltid om att undvika missar. För det kan en ryttare ha råd med, om de redan utfört eller kommer att utföra ett obligatoriskt moment igen under programmets gång. Om inte momentet är obligatoriskt kommer mest det konstnärliga intrycket att dras ner något.

Tack vare en mycket bättre självbärighet i hästen än sina konkurrenter, hade Charlotte marginalerna med sig. Missarna kom i slutet, men segern, den så välförtjänta vinsten blev hennes och Alegros. Charlotte Dujardin är bara 27 år gammal. Det är hon som är det som gäller framöver. Och med henne tänds mitt hopp om denna fantastiska sport. Endast på balans, harmoni och tillit, kan ett OS-guld byggas. På kuppen red hon med stans coolaste hjälm. Nu tar vi in dressyren in i framtiden!

Mer om vad domarna sa och vad Charlotte säger om sin hjälm kan du läsa om i Ridsport.