16 års fostran, jag hoppas det blir mycket mer

Så här i nyårstider fyller ju alla hästar år. De blir raskt och kvickt ett år äldre. När jag börjar räkna hur gamla de blir förundras jag. Vad fort tiden går! Min lille åttaårige fjording (jo han var det när jag köpte honom) fyller tjugo i år, min älskade lilla Tingeling blir arton. Och min W blir nitton. Min W, den som fostrar mig till en bättre hästmänniska. Varje dag.

Lilla W som jag kallar henne köpte jag som treåring. Jag har ridit in henne, jag har visat henne och jag har fått så många läxor av denna dam att jag inte kan räkna dem alla. Allt vi gör är på hennes villkor egentligen. Jag frågar – hon godkänner. Eller inte. I sjutton år har hon lärt mig vad hästar tycker om än det ena och än det andra. Det kallas visst att vara stoig. Jag kallar det att vara klok som en bok med mycket willpower och självbevarelsedrift.

Resan tillsammans har varit lång och många gånger krokig. Att rida in var inga problem. Att få henne tillfreds och lita på mig har varit värre. Det var tack vare henne jag började med markhantering och mitt intresse för hur hästen ser på tillvaron väcktes för hennes skull. För hon hade att berätta. Och det har hon fortfarande.

Det är hon som lärt mig att om hästen säger något, så är det bäst att lyssna. Som när hon inte ville bli sadlad och det visade sig vara ett griffelben som knäckts. Hon var inte halt, hon var bara tjurig. Och jag insåg att det var något fel. Tack och lov.

Det är hon som får mig att förstå att stress och hästar inte går ihop. Gör jag det så knyter sig allt. Då kommer vare sig sadel eller träns på den damen. Hon har lärt mig att hästar väljer själva om de vill komma in från hagen eller inte (när hon var liten fick jag sitta och vänta i många minuter på en sten innan hon kom fram och sa ok till att komma in. Försökte jag ”ta in henne” gick hon bara undan). Hon har lärt mig att man måste vara en bra partner för att ha trevligt ute själv med hästen, och oj så många roliga timmar vi haft ute hon och jag. Ensamma i skogarna, tryggare än tryggast.

Hon har också lärt mig vad samarbete kan göra. Som när mina två uteridningskamrater ”tappade hästarna” och de galopperade iväg utan kontroll i mörkret ute på landet. W var en sisådär fem, sex år och jag ville för allt i världen inte ha en rusande häst under mig. Är det något jag är rädd för så är det skenande hästar. I min tanke skrek jag ”stopp”. Och utan att jag egentligen gjorde något gick W ner i skritt och brydde sig inte alls om att de andra hästarna försvann i full karriär på vägen. Min lycka över denna häst var då total, en känsla jag inte glömmer i första taget. På W är jag trygg . Det har blivit många timmar i sadeln och bara en enda gång har jag trillat av. På 17 år. Och då var hon fyra år gammal.

Eller när hon en gång i veckan reds av den åttaåriga lilla tjejen som tyckte W var det bästa som fanns. Mamma W kallade hon henne. Tjejen nådde inte nedanför sadelkåporna, men vad gör väl det när man älskar Mamma W? W galopperade snällt runt på ridbanan och hoppade de hinder som kom i vägen för att sedan lika snällt stanna vid mig efter varje varv. Så kunde vi skratta tillsammans, klappa lilla W och så skickade jag iväg ekipaget igen. De hade lika skoj de två, det är jag övertygad om.

Men också när lilla W har kokat ihop totalt och vägrat gå på ridbanan. För den som red trodde sig veta bättre än lilla W och styrde och ställde med hårda händer och stela vader. Inte ens jag kan då få min lilla W att bli glad igen då. Eller när hon är ute med fel person i skogen och bara lugnt går hem. Vad ryttaren än gör, hur många vi än är i gänget.

Då är det bara att ställa in i stallet och ta nya tag dagen efter. Lilla W, som med kärlek och lugn, kan gå som en klocka i det mesta. Även om bytena inte sitter hundra, då tant W, som hon numera får kallas, inte bryr sig om ifall det är korsgalopp och mattes kropp blir alldeles som en s-kurva. För balans och styrka, det är något min lilla W har.

w och jag som riddare.jpg

Och det är hon som fått mig att förstå att hoppning inte är riktigt min grej. Fyraåringar ska ju hoppa en meter sägs det. Och jag försökte, men W berättade att det inte var riktigt det jag skulle hålla på med, i alla fall inte om jag blev så stressad. För hon tvekade av min stress och jag klackade till (idiot som tvingar en häst – sa W) och så gjorde hon ett sådant där fint helikoptersprång och jag flög ur sadeln.

2013-04-01 15.09.32.jpg

Vad gör då min fyraåriga lilla häst? Inte blir hon rädd och far iväg i alla fall. Som de allra flesta hästar skulle bli. Nej hon hinner vända sig om och när jag väl landar, landar jag i sadeln igen. Dessvärre hängandes över sadeln, med magen där rumpan borde vara. Som om jag höll på att kliva av. Vilket också var det min vän trodde då hon missat hela kalaset (som tur är). Men så var det ju inte. Jag hängde där över sadeln på en häst som stod blick stilla och liksom undrade vad jag höll på med och om jag skulle sluta tramsa någon gång. Och jag skrattade så jag grät. Vilken häst!

Eller som när vi stod stall där hon inte var trygg. Från att ha varit den mest lätthanterliga hästen av alla kunde jag inte ens lämna henne i stallgången för att hämta en sadel utan att hon fick fnatt. Hovslagaren hade ett himla sjå och det var näst intill farligt alltihopa. Förutom att det var W vi pratade om så hon gick aldrig över gränsen. Bara tangerade den. Folk vågade inte ta ut och in henne från hagen, och förundrades över att jag kom med mina tre hästar samtidigt i lediga snören. Ingen fattade någonting. Men så flyttade jag hem W till mig igen och lugnet återställdes. Sovandes i stallgången när jag gör iordning. Ingen brådska med någonting. Som hon lärt mig vad miljön för en häst gör, och att det finns någon som verkligen tar ansvar, och som vet hur man tar ansvar. Sånt känner en häst på sig. Det är jag övertygad om. För det säger W, och alltså är det sant. Hästar ljuger inte.

DSC_0168

Min tant W. Grattis till att du nu är 19. Alla dessa roliga historier vi har du och jag. Så många att jag inte kan dela dem alla. Jag hoppas vid min själ att du blir trettio så vi får många många fler härliga och tokroliga historier, som jag kan minnas när jag blir gammal. Tack för att du finns, och tack för att du gett mig min fina Sayo, mattes grabb nummer ett. Jag hoppas också att vi hittar en ny kompis till dig, från de bästa vänner du och jag förlorat. Vi minns dem tillsammans och går vidare in i 2018, ett år jag hoppas blir det bästa för dig någonsin. Love you!

 

 

Annonser

Vinna över hästen?

Låt inte hästen ta över!

Det är du som bestämmer!

Du måste vinna över hästen!

Alla dessa kommentarer får det att mullra till i magtrakten på mig. Vad är det hästen ska ta över? Världen? Den som bara vill ha trygghet, kel, god mat och bli väl hanterad? Inte kommer den att sno din plånbok, ta bilen mot stan och sätta världen i brand i alla fall, om man inte håller den kort.

Jag bestämmer – helt klart. För det är jag som initierar allt som hästen får och kan göra. Jag stänger in den i en box, jag bestämmer när den ska få mat, vilka ytor den ska få tillgång till, om den ska bli väl behandlad, få kärlek, få gå ensam eller gå i flock med sådana den tycker om. Jag bestämmer när vi ska rida, vilket varv vi ska ta eller om vi ska rida ut. Kort sagt – jag bestämmer ALLT över hästen. Och den kan inte göra mycket mer än protestera om den tycker det är orättvist (jo hästar kan känna av orättvisa!). Då är man snabb på den sista – låt inte hästen vinna – det är du som ska vinna!

Exakt vad är det man ska vinna? Och vem är det som ska vara förlorare? Är det förlorare vi vill skapa av hästarna, där de tacksamt får ta emot brödsmulor när det passar oss vinnare. Vilket pris. Och vilket krig är det vi har vunnit, och vem startade det. Gräsätande sociala varelser som flyr hellre än fäktar kommer troligtvis inte att skapa något krig i alla fall. Har aldrig hört talas om det. Däremot vet jag att vi människor startar krig överallt där vi kommer – på arbetsplatser,  inom familjer, mellan familjer, mellan släkter, mellan byar, mellan länder och mellan hela kontinenter. Och vi har dragit med hästarna med i kriget, mot deras vilja. Det gör vi ibland till vardags också – drar in hästarna i ett privat krig mellan oss och dem. När vi egentligen borde söka partnerskap, respektera och vara lyhörda. Det man ger, får man. Och det finns egentligen bara förlorare på ett krig, särskilt inte mot en häst. Vi kan bara vinna striden. För en häst du krigar mot kommer aldrig bli en samarbetspartner, bara en marionett. En kuvad sådan.

Däremot kan man faktiskt jobba en hel det för att vinna över hästen på sin sida. Det kallar jag hästhantering!

Därför älskar jag dressyr

 

Det bor en sann dressyrkärring i mitt hjärta. Jag älskar sporten och kommer nog alltid att göra.  När jag ser ryttare som Dujardin, och hästar som Valegro fylls jag av något som jag bara kan beskriva som eufori. Det är så vackert och jag drömmer om att jag är där – i sadeln på denna underbara häst. Så går jag ut och försöker själv, på mina egna fyrbenta vänner. Och ibland – ett steg eller två, kan jag ana hur det känns där på Valegro när han dansar runt på nytt världsrekord. Dessa ynka sekunder jag känner detta, får mig att leta efter det igen. Och igen. Ja, jag är en sann dressyrnörd…..

När jag säger jag älskar dressyr handlar det om att jag älskar samarbete, jag älskar att se ekipage i balans, ryttare och häst i harmoni som dansar över ridbanan och som får varje rörelse att se enklare än enklast ut.  Tillsammans. Jag ser en stolt häst full av livsglädje och en ryttare som ler med hela ansiktet, för att känslan hen upplever är magisk. Det är dressyr för mig.

Ridning är en svår konst i alla lägen och dressyr är något av det svåraste som finns. Det krävs extremt mycket av ryttaren, eftersom hästen aldrig är bättre än vad ryttaren tillåter. Det är tufft att inse, att allt som går fel och allt som inte blir som vi tänkt handlar om oss. Väldigt, väldigt lite handlar om själva hästen.

Vi ryttare lägger grunden, ger förutsättningarna och lär hästarna vad vi förväntar oss. Om vi inte kan motivera hästen, om vi inte kan lära oss att sitta i balans och om vi inte är fyllda av glädje inför jobbet så kommer det också att gå som sig bör – mindre bra. Det ligger i oss att ändra oss, för att lyfta hästen, både mentalt och kroppsligt. De visar upp oss för vad vi är egentligen – inte vad vi vill att vi ska vara. Det går inte att ljuga för en häst. Hästen är sannerligen vårt inres spegel.

Utmaningen för att lyckas ligger i oss själva. Att vi ska bli bättre på så många plan, inte minst det mentala. Vår inställning påverkar hästen. Är det kul med dressyr – eller jobbigt och tungt? Du bestämmer. För hästen upplever vad du egentligen upplever. Att ljuga för en häst är omöjligt. Tycker du att det är svårt och besvärligt? Då kommer du också att hantera hästen så att det blir svårt och besvärligt för den att klara av det som du ber om (eller säger till). Det kan hända att hästen då blir besvärlig, eller helt enkelt tröttnar, även om du bara vill väl. Känner du däremot en genuin glädje inför jobbet med hästen och ser hästen som en partner, kommer det att smitta av sig i varje steg. Tar du ansvar för vad du gör, lär hästen hänga på och också lyckas göra sin del av jobbet. Precis på det sätt du själv gör det. Din inställning skapar hästens motivation (eller frånvaro av den), din attityd skapar hästens attityd. Kan du motivera hästen och leka fram svårigheterna, kommer också hästen att älska det den gör.

Men utmaningen ligger också fysiskt. Har du inte balansen, lär inte hästen hitta den heller. Har du inte koll på dina händer, kommer hästen inte heller att vara lugn och fin i munnen. Är du sned, kommer hästen att förbli sned. Men är du i balans, och mjuk och följsam i kroppen, har du känslan i ryggslutet och axlarna avslappnade. Ja då kan din häst dansa, utan motstånd. Så länge hästen är tränad för uppgiften. Häri ligger ännu en dimension – att bygga upp en häst till bättre styrka, hälsa och mental förmåga.

Så det blir många små bitar att jobba med när det kommer till oss själva. Och sedan ska hästens fysik därtill. Det är en sann konst och jag beundrar de som lyckas med allt detta. Det gäller att ”nörda in” på detaljerna. Att nöta utan att tråka ut (hästen eller dig själv), att fokusera och se de små, små stegen. Som tillsammans blir stora – till slut. Det gäller att inte tappa grunden, utan att vara noggrann i varje liten del. Allt är avgörande och missar vi något får vi problem senare.

Själv kämpar jag vidare, mycket väl medveten om mina svaga punkter.  Jag tränar och tränar, gör fel och om igen. Försöker bättre och lyckas ibland. Men så länge jag har kul, och så länge hästarna glatt hänger på och tycker vårt jobb är roligt så kommer jag att sträva vidare och tycka varje steg är värt det. För varje steg blir jag än något ödmjukare i sättet, för varje träningstillfälle blir jag än något lite mer respektfull inför hästen, detta stolta, vackra och magiska djur. För att den till att börja med släpper upp mig på ryggen. Men kanske allra mest för att den ger mig chansen och förlåter mig även när jag trasslar till det. Om och om igen….  Att de bara orkar med mig, är värt en eloge. Och det försöker jag uppskatta – varje sekund vi är tillsammans. Hur svårt det än är, med alla mina brister och fel. För i drömmen dansar jag med hästar, lätt och ledigt i varje steg.

Nothing Forced Can Ever Be Beautiful- Xenophon

 

DSC00328

Det finns hästfolk, och så finns det Hästfolk!

Epona gjorde nyligen ett inlägg på Facebook, tillika på deras hemsida, som upprör mig. Det är en video på någon som kallar sig hästtränare, och som tränar en till synes mycket sympatisk stackars häst på det mest vedervärda vis. Det rycks ordentligt i den skarpa repgrimman, till synes helt utan anledning. Men inte nog med det. Hästen får också duktigt med däng av repet. Rent 1800-tal, men som tydligen blivit något på modet (?).

Här är inlägget, med både video och text. Mycket läsvärt!

Fattar hästen något av detta – mer än att vi människor är ganska äckliga när vi sätter denna sida till? Antagligen inte. Det upprör mig in i själen varje gång jag ser någon kalla sig hästtränare och som beter sig som svin. Fy f-n rent utsagt, vad folk kan göra och komma undan med att misshandla hästar. Vissa lyckas till och med få duktigt betalt för det. Inte undra på att det finns många som undrar vad för hästhantering jag håller på med egentligen. De undrar nog om det är detta jag håller på med. Men tro mig, inget kunde vara mer fel. Det jag gör bygger på samarbete, respekt, etologiska studier och etablerad inlärningsteori. Målet är att bygga upp, inte bryta ner – som det som Epona visar.

Och att man som hästägare ens tillåter att en person som gör det här komma nära ens häst. Vi har ansvaret för hästars väl och ve. Det gäller även om vi lämnar över snöret till någon annan. Jag hoppas alltfler vågar stå upp för sina hästar, och välja hästtränare som kan sin sak. Och som talar om RÄTT saker på rätt sätt. Låt inte någon annan förstöra för dig och din häst, för det är exakt det de gör.

Det finns som tur är även starka krafter som jobbar emot den här totala avarten av hästhantering. Ett gäng är forskarna som lagt upp wikisidan Ridden Horse Behaviour. Det är en sida av det mer ambitiösa slaget, byggd för att lära ut och utveckla kunskapen om hur en nöjd och glad häst arbetar för oss.

Ridden Horse Behaviour finns mängder med videos som visar hästar som rid och som har olika uttryck. Dessa diskuteras ur olika aspekter, av såväl tränare som forskare. Det handlar om hästens beteende och orsaken till detta, om hästens signalsystem för att berätta hur den upplever situationen, och om mycket, mycket annat. Till och med bra referenser till böcker för mer information.

Om du vill hitta en positiv och bra väg till utveckling i samvaron med häst rekommenderar jag verkligen denna sida! Och för guds skull – undvik charlataner som förstör mer än vad de ger. Även om hästen försöker påtala att de mår illa av en viss behandling, tar de ändå mer skit än vad som är sunt. De lider i det tysta- om vi hästägare inte skyddar dem… 

Tankeväckande om dominans, ledarskap och förmågan att samarbeta

När jag håller kurser och berättar om hur jag hanterar hästar, kommer vi nästan alltid in på frågan om ledarskap . Det blir ofta en intressant diskussion där jag med en dåres envishet hävdar att ledarskap inte är något jag eftersträvar. Jag tycker faktiskt att det där med ”ledarskap” är ganska ointressant egentligen. Att få rätt, som om det bara fanns rätt eller fel i världen, är inte heller min grej. Och att dominera är än mindre intressant.

Däremot satsar jag hårt på att lotsa och guida, och att hjälpa hästarna att förstå människans värld. Det är människan som är fostrad i hierarkiska strukturer med trapphierarkier. Vi strävar makt och medel och vill ”härska” och bestämma. En häst, eller en hund, har inte samma mål med livet. Trygghet, slippa vara hungrig och social gemenskap är de viktigaste aspekterna. Lite lek och bus, och att förstå sin omvärld (jag tror alla djur vill förstå vad som händer dem), skadar inte heller.

Så härligt är det inte då att se att man får medhåll från il professores… här är en fantastisk artikel från en etologiprofessor som ifrågasätter dominanstemat i många träningsmetoder för hund. Läs och begrunda. Dogma.nu

Visst går det att härska och detaljreglera djurens vardag, ner till minsta lilla steg (hur ofta har jag inte hört någon rya- stå still! bara för att en häst tog ett enda steg…). Djuren fogar sig (ofta, men inte alltid). Men behöver vi det och hur viktigt är det att göra det? Än en fråga – är det något som vi vardagligen bör göra mot ett djur? Svaren står i oss själva.

Det är vi som styr eftersom vi äger och hanterar hästarna. Vi låser in dem, och förser dem med mat. Vi tränar dem och initierar nästan allt som händer i deras värld. De är helt utelämnade till våra intentioner, våra viljor och vår nyckfullhet.

Vilken värld upplever ditt djur? 

111

En så härlig och lerig dag

Det blev då en riktig hästdag, onsdagen den 24 mars. En dag fylld med hästar på olika sätt. Det är inte alltid som det känns roligt och upplyftande med hästar. Faktiskt. Ibland glömmer jag nästan bort vad det ger tillbaka. Det handlar inte minst om dagar som är fyllda med annat, där bara det som är ”måste” blir av – mockningen, högivningarna, vattenpåfyllningarna, hagprepareringen och annat. Det kan också vara pga skador, eller att det inte riktigt fungerar. Harmonin vill inte infinna sig, vilket jag vet alltid beror på mig själv. Det är inte alltid det går att överbrygga det under en och samma dag. Då är det bättre att låta bli hästarna över huvud taget.

Men ibland kommer bara en sådan där dag som man förstår exakt vad det är som gör att jag orkar hålla på. Idag var en sådan där härlig hästdag, en sådan jag kommer suga på som en karamell i dagar….

Eftermiddagen var lektionstid för engagerade elever. Den ena duktigare än den andra. Vi överkom många hinder idag, mina elever och jag. Planer sattes till verket, och det var inte bara våren, de svaga men hoppfulla solstrålarna, fåglarnas sång och de porlande bäckarna som satte sina spår denna nytända vårdag. Hästarna var glada och glada i att jobba med oss. Unghästen tryggare i sig själv, har förstått sitt jobb. Tänk vilken tur ändå jag har som har så kloka elever. De förstår och känner in, lyssnar av och jobbar för att lotsa sina vackra ädla hästar till högre mål.
Den lite äldre hästen glad och pigg och fokus blev på att rikta energierna åt uppgifter som kan klaras av. Galant ridet, återigen. Fokus rätt, känslan rätt, avkänningen på topp och då kommer resultatet som ett brev på posten.

I gengäld får de positiva glada hästar och en härlig tid i sadeln, hästar som vågar ta för sig och som vågar slappna av och göra sin del av jobbet. Det känns bra när glädjen och lärandet verkligen får fokus på lektionerna.

Inspirerad glad och med bagaget fyllt med spån bar det så hemåt i ett Skånelandskap som laddar för våren. Ljuset höll sig kvar länge och väl och gav ork även till de mest enfaldiga av stallsysslor. Den dagen automatisk mockning blir en realitet även i mindre stallar kommer jag att bjuda på skumpa! Tänk så mycket vettigare som det går att göra för all energi och tid som läggs ner åt sånt trams. Men göras ska det, och det är inget att fundera över. Men inspirationen låg kvar och visst bjöd han in till dans, min lille hingst?

Njae, kanske inte ändå. Leran hade torkat in under hela magen, i den långa svansen, ja överallt, och det var mest de små pepparkornsformade ögonen som syntes i ansiktet. Resten var en lermask som Blondinbella verkligen gått igång på. Men skam den som ger sig. Borste fram och inte hasta. Det är sådant här jag får mina armmuskler ifrån, inte att hästarna är stora och starka. För de väger sällan mer än ett rep.

Sedan upp till ridbanan, genom mörker och ut i ensamheten. I rymden kan ingen höra dig skrika. Det verkar de flesta hästar fatta. Mången häst hade varit i alla fall något stissig, men min Sayonara är då min prins och min hjälte. Lika lugn samtidigt alert som vanligt.

Lika lätt som det är att sätta sig bekvämt i soffan är det att kliva upp på den gentlemannen, ung som han är. Blick stilla i cool förvissning om att rörelse väntar. Sedan sätter vi igång. Farten kommer, sådär lagom. Fötterna är lätta, kontakten i munnen mer förnimbar än något annat. Tänk stopp, men inte för mycket! Då blir det tvärnit. Tänk på hur känslig han är. Sitt bara emot lite med korsryggen och lätta… då blir det skritt. Tänk framåt och fötterna lättar och framåt det bär. Några enkla sidövningar på det, där hand och skänkel separeras och förtydligas utan att stressa. Bakbenen kliver framåt och undan när innerskänkeln aktiveras något litet. Häpp! Lätt innerhand. Några backsteg, släpp fram. Hjälp med att lyfta hand ett par cm, sätet visar riktningen. Inget motstånd, bara dans och vilja. Spänn magen för olika scenarion. skjut från höften och vikten hamnar rätt. Lätta händer, lätta ben.

Sista konststycket – jag hoppar av i farten. Innan jag ens har fått ur skorna ur stigbyglarna har han fattat grejen och min intention, stannar upp och står helt i balans för att släppa av mig. Vänder sig om med huvudet, men med kroppen stilla. Nosar på min hand.
– Tack min vän, tack för den härliga ridtur DU gav mig, viskar jag.

Så funderar jag då en gång till på det där med ”förfinade hjälper” som sägs komma ur träning och åter träning. Själv har jag fullt upp med att inte förstöra hästarnas naturliga känslighet för de signaler vi ger. Om vi bara fortsätter att viska istället för att skrika, kommer viskandet att fungera framöver också. För säg mig den häst som är mer alert för vikten än den unga hästen, inte än van vid eller stark nog att parera upp våra tillkortakommanden? Och säg mig den unghästen som är hård i munnen eller skänkeldöd? Den hästen är inte född än, men det är däremot den hästen som är född med att förstå förfinade hjälper. Det är de alla.