Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

 

 

 

Tillvaron med ett ledarsto – del 1

Jag minns så väl första gången jag och mina vänner körde till Sörmland för att titta på en unghäst som var till salu. Det var ett litet sto som vi skulle titta på, för att jag önskade mig en ung ridhäst att utvecklas med. Det var i början på våren då livet börjar på nytt, och då hästintresset vaknar efter en lång vinterdvala.

Bakgrunden till mitt letande var allt annat än lycklig. Jag hade redan en ung, och mycket älskad valack hemma, som inte var till för att få vara i denna världen. Inte för att jag ville se det, men det var nog så med min älskade Seke. Han var på något sätt för ädel för oss människor och är nu en fri och vacker silhuett på himmelen när solen lyser som allra vackrast, och vemodet ändå finns där. Jag bär mig med honom överallt, i allt jag gör, för evigt.

Då jag letade mitt blivande sto, var Sekemannen ännu i denna världen, men inte särskilt brukbar. Nåväl, det är en lång och annan historia. Vad vi fann på plats hos försäljaren var i alla fall ett oinridet treårigt sto som jag inte kände jag riktigt fick kontakt med. När hon skulle visas lös i ridhuset, sprang hon mest utmed kortsidan och vägrade gå ut på banan. När hon då visades på ridbanan ute istället var hon inte så mycket mer att orda om. Tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag var imponerad…. Jag ville ha något jag inte kunde få, och inte var det här stoet någon bra ersättare.

Övertalad av vänner
Men mina vänner tyckte helt klart annorlunda. Det blir en bra häst, envisades de. Och jag lyssnade på mina vänner. Vad är vänner annars till för? Och så rätt de skulle komma att få, men så lång tid det skulle ta mig att inse det! W kom till mig för att jag hade svåra, tuffa och livsviktiga läxor att lära – men det var jag glatt ovetande om på den tiden. Tur var kanske det….

Så nog köpte jag den där lilla oansenliga saken med sned bläs. Kanske hade hon lite korta ben också? Och början blev ju som den blev, när jag fick hem en häst som inte var min i hjärtat. Jag älskar alla djur, missförstå mig rätt. Men hon kunde lika gärna varit någon av inackorderingarna, och inte min egen.

Allt okej – men ändå inte
Trots känslan var jag engagerad och envis och jobbade mycket med min nya lilla häst. Jag marktränade, på det sätt jag gjorde då, och red in på det sätt som jag också gjorde då. Det mesta gick bra, som jag minns det. Jag flög inte av och vi utvecklades till något som kunde likna ett ekipage i alla fall. Visst blev vi någorlunda vänner W och jag. Trodde jag i alla fall. Jag la ner tid och själ på att få kontakt. Men icke – jag kändes mest som om jag var ett (o)nödvändigt ont i W. Det kändes liksom som om hon inte hajjade vad jag var bra för! Jag blev dock själv mer och mer fäst vid den lilla hästen med det stora humöret.

Humör!
För visst hade hon ett förskräckligt humör den där lilla damen. Leslie Desmond och min hovslagare lekte mycket med hästarna den första sommaren jag hade W. Leslie påpekade hela tiden att man borde vakta bakkärran på hästen – hon slår! Jag fattade nada, om jag ska vara ärlig. Hittills hade allt i alla fall gått riktigt bra, tyckte jag trallala. Det är svårt att se under ytan för den som inte vill se. Det erkänner jag gärna. För jag lärde mig snart läxan.

Det smäller!
Sommaren går och nätterna blir kortare igen. Hösten börjar och våra hästlektioner på gården tar vid. Någon riktigt alert lirare passar på att, precis före lektionen, lämna lilla W ensam i hagen. W springer, springer och springer. Jag är övertygad om att hon ska spränga hagen. Barnen står och tittar på. Jag går in i hagen för att få in henne med de andra. Mitt pucko. Mitt enfaldiga pucko.

Är huvudet dumt får kroppen lida. Jo tack. Min förmåga att coola ner lilla W är obefintlig. Hon vill att jag ska gå, vilket resulterar i att W ger mig en kick med båda bakbenen rakt i svanken. Vilken väckarklocka! Har hon skor på sig, hinner jag tänka innan jag segnar ner på marken inför barnens ögon.

Rädd!
För första gången inser jag att jag är rädd för min egen häst. RIktigt rädd. Jag klarar mig med blotta förskräckelsen. W hade inga skor bak och visste vad hon gjorde. Hade hon velat hade jag suttit i rullstol idag. Det gör jag inte – jag sitter till häst, på W:s rygg och är så trygg en människa kan vara! Det tackar jag W själv för. Hon tog inte mitt sätt att hantera hästar. Hon krävde mer. Hon krävde, och kräver än idag, människor med känsla, kunskap och finess.

Lära mig läxan.
Jag lärde mig läxan av W och jag lär mig än. Hon är en alfahona av guds nåde, vis som få, klok som en uggla, mer intelligent än vad som är riktigt nyttig och med en humor som kan få mig att kikna. Lilla W är också den tryggaste häst som en person som får kontakt med henne någonsin kan sitta på. Hur det kommer sig? Läs del två – om hur en häst kan få en att fatta att allt inte är vad det synes vara.