Ledarstoets roll ifrågasatt

Det är alltid lika spännande att läsa om hästars gruppdynamik och sociala värld. Men det är också lite förvirrande. För i det här fallet kan vi verkligen tala om att forskare ofta ser vad de vill se utifrån föreställningar om hur den sociala strukturen borde vara. Det började med att det var hingsten som bestämde. Sedan var det inte hingsten, utan sedan var det ledarstoet. Och man började förstå att dominans och ledarskap var olika saker. Och hur viktig vänskap är för hästar – inte bara en plats i någon abstrakt hierarki (kan hästar tänka abstrakt på det sättet? Det tror jag inte riktigt, men det är mycket vi inte vet). Och mer och mer insåg vi att det kanske handlar om komplexa system som inte riktigt kan visas i några enkla definitioner eller utnämningar till vem som är vad. En kunde flytta på en annan, medan en tredje följde en annan till den första. Rörigt blev det.  Nu visar det sig att det inte är det sk ledarstoet som för flocken hit eller dit utifrån sina egna erfarenheter heller. 

Det kan tydligen vara vem som helst – hingsten (eller någon av hingstarna då de kan vara flera), eller något av stona. Varför och hur detta går till är inte så lätt att säga kanske. Än mindre vad det gör oss människor till i hästens värld, och vilken roll vi ska eftersträva. Men intressant är det – kolla in här! 

Annonser

Tillvaron med ett ledarsto – del 3, lita på din häst!

Mitt ledarsto har givit mig många insikter jag kan använda mig av i alla hästsammanhang. En av de viktigaste lärdomarna jag har fått lära mig av henne är att jag måste lita på hästen och ge den förtroendet att bära mig. En häst fixar det mesta, bra mycket bättre än jag med mina skrala sinnen, bara jag låter dem sköta sitt jobb. Jag ska helt enkelt inte in och störa i tid och otid som en chef som inte litar på sin personal. Det funkar inte.

Tillit ger lugn
När jag är osäker och inte tror på att mitt sto ska sköta sitt jobb rätt blir hon mycket störd och nervös. Öronen åker bakåt och fokus hamnar mot mig, istället för koncentration på det vi ska uträtta. Det gäller i allt, från en enkel galoppfattning till svårare uppgifter och oförutsedda händelser. När jag litar på mitt sto fixar hon allt som krävs för att vi ska komma säkert och bra fram. Så enkelt, och så svårt är det.

Jag kan inte hoppa
Det måste erkännas. Med tiden har jag blivit en riktig fegis när det gäller att hoppa. Jag vet faktiskt inte varför, men mitt ledarsto har full koll på att min kompetens och tro på mig själv inte är som det ska riktigt. Hon däremot är klok på hinder och vet vad hon går för. Här är hon mästaren och jag bäbisen, rent utsagt.

Men det var också hoppningen som fick mig att inse att jag gör rätt i att lita på min häst och att vi kommer komma långt den vägen.

Hoppar ändå
En unghäst behöver stimulans, lek och utveckling. Hoppning är en god del i det även för en gammal dressyrkärrings hästar…. Så jag tar med mig W på banan och hoppar ibland. Det är att ta i om jag säger att hindren är höga, men jag har faktiskt försökt mig på en meter plus. Då var W inte mer än fyra år, men över en meter skulle vi väl ändå klara?
Ja hon kunde, men inte jag…

När jag efter mycket om och med rider an på ridbanans högsta hinder tvekar W rejält. Jag insåg efteråt att det berodde på att jag tvekade än värre. Men jag försöker övervinna mig själv och klackar till W i sidorna för att hon inte ska stoppa.

Helikoptersprånget blir ett faktum och jag är en god bit över sadeln. På nervägen inser jag att jag är på väg att fara åt höger, och att jag fått över hela min kropp på höger sida av min stackars unghäst. Höger stigbygel är det enda som har kontakt med mig vad gäller sadeln.
Så långt, mest en berättelse om hur klantig jag är…

Räddad av en fyraåring
Men den som inte är så klantig, utan istället vansinnigt klok och förståndig är min lilla W. Hon gör inte som de flesta andra hästar jag då visste om – girade till vänster och stack för att komma undan den hemska ryttaren med den obefintliga timingen.

Nej, hon vänder i språnget nedåt åt HÖGER, vilket faktiskt resulterar i att när jag landar hamnar jag ståendes, lutande mot sadeln i höger stigbygel, precis som om jag bara klivit av sadeln men inte gått ner på marken än! Hästen lyckas också på något konstigt vänster också stanna med huvudet uppåt, böjt åt höger.
– Har du hoppat nog nu? verkar W tycka när hon tittar mot min rumpa och rygg. Och där står vi, eller jag hänger då över sadeln då jag skrattar något så fruktansvärt att jag inte kan säga någonting och än mindre stå.

Min goda väninna är också på ridbanan och har missat hela kalaset. Men hon ser mig hänga över sadeln – som om jag ska kliva av! Och hon tro också det – är du klar nu??? frågar hon….

Den här episoden är bara en av många gånger då W har räddat mig från att trilla av. Men den gången är en av de mest minnesvärda. Hur kunde jag vara så dum att jag inte lyssnade på hästen när hon sa att VI inte kirrar det? Hur kunde jag vara så dum att tvinga min häst när jag själv tvekade.

Men jag lärde mig också att om relationen verkligen är bra mellan häst och ryttare så hjälper de varandra. Då är inte en miss katastrofal. Hon tog sitt ansvar som den som rör sig framåt och ska över stock och sten med mig kvar på ryggen. Hon ville också kunna ta det ansvaret. Det var bara det att jag inte gav henne det förtroendet – på riktigt.

Vi har galopperat över stock och sten o oländig terräng, vandrat genom byar i Skåne, blivit mejade av lastbilar och fastnat lite här och där under åren tillsammans. Vi har kort sagt gjort det mest konstiga saker, och sådant som verkligen kan hända med vilken häst som helst, efter det här W och jag. Varje gång jag tvekar får W problem och blir osäker. Varje gång jag litar på att hon fixar biffen, gör hon det också. Helt och fullt. Hon kan sitt jobb och vet vad hon gör. Hon är klok och vet sina egna förutsättningar och mina begränsningar.

Är jag på väg av på grund av en miss (då alltid min men som tur var sällan…) så stannar hon snällt och låter mig komma i balans igen i sadeln. Varje gång, alltid. Hästar är kloka djur – om man låter dem. De älskar dessutom att ha en viktig uppgift i ”flocken”, även om det bara är ett ekipage.

Min insikt om att lita på mina hästar har gett mig bra förutsättnignar att ge de andra hästarna vad de också behöver och det förtroende de förtjänarr. De har ett jobb de ska sköta när vi är tillsammans och de måste få ta vissa beslut utifrån sin uppgift och sina förutsättningar.

Visst är jag ibland på väg av och visst händer det ibland saker. Men väldigt sällan blir det riktigt tok och än mer sällan trillar jag av. Jag får hjälp av hästar som vågar och kan ta beslut och som inte forsar iväg panikslagna. De har i uppdrag att ha hjärnan igång och de använder den om de får.

I den här takten kommer jag att vara tvåhundra år innan jag blir fullärd ryttare – om det krävs att man trillar av hundra gånger….

Kurs med Leslie Desmond med ett ledarsto

Jag kommer aldrig att glömma de gånger jag hade med mig min kära lilla W – ett ledarsto med förunderliga egenskaper och små hyss till clinics i Sörmland med Leslie Desmond.

Den starkaste upplevelsen från mina clinics med Leslie har jag när Leslie pratar om start och stopp. Hon berättar att om vi inte kan och vågar tänka full gas och bara tänka full gas, kan vi heller inte få stopp som vi vill. Stopp och start måste separeras. När vi tänker framåt ska vi tänka framåt och inte på huruvida vi kan stanna eller inte. För mig är det logiskt, och något som visar sig om och om igen vara ett faktum. Men upplevelsen när jag skulle lära mig det i kroppen var allt annat än behaglig faktiskt.

Leslie ber mig och en annan att sätta fart. Bara låta farten gå och ha hög fart! Så hög vi bara vågar. W har inga problem med fart. Hon älskar att springa fort. Så fort att vinden tårar ögonen. Så hon satte fart och jag satt på. Jag var livrädd i kurvorna. Varv efter varv ökar hon. Och hon ökar och ökar farten.

Vid clinicen sitter publiken i manegen (!) enbart avdelade mha hinder och hinderstöd. NÄr jag kommer längs långsidan ner mot publiken säger Leslie åt mig att svänga vänster. I varje varv – sväng vänster tydligt när jag närmar mig publiken.

Jag svänger. Hästen gasar. Jag svänger…. Leslie sitter på huk utmed sargen strax innan för publikavdelningarna, precis där jag svänger. Men rätt som det är ropar hon – rid rakt fram!

Det betyder rakt fram mot publiken.

Jag gör som hon säger i pur förvåning (hur dumt kan inte det kännas vara – men leslie är en människa du lyder…).

När jag närmar mig Leslie, bara meter från hindren som separerar oss från publiken sträcker Leslie ut sin lilla arm och stoppar hästen med hjälp av blick och markering på marken. HOn tar platsen framför hästen med mental styrka. Jag vet idag hur hon gjorde och kan göra det själv. Men det var grymt att uppleva till häst.

Från full fart, och då menar jag verkligen full fart tar hästen tvärnit. I balans, med fronten upp och rumpan under sig. Utan att jag rör en fena.

Min fråga till Leslie?

”Kan jag kliva av nu”
På darriga ben kliver jag av min häst. Jag vet inte då, men vet nu att detta har gjort att vi älskar fart och att jag alltid alltid vet att jag kan stoppa W på ett kick om det behövs, och samtidigt få ner energin i hästen så att vi kan stå stilla i lugn och ro, oavsett tidigare fart.

Somnar mitt i ridhuset
Den roligaste händelsen var nog dock under eftermiddagen under en clinic. Dagen har varit lång, vi har åkt tidigt och gjort mycket. W är bara fyra och tycker det mesta är spännande. Men efter lunch jobbar Leslie med en annan häst och vi står och väntar utmed ridhusets sarg. Jag lutar mig mot sargen och känner mina energier gå neråt, för att nästan helt stanna av. Lilla W står snällt en bit bort, med långt snöre och sadel på. Hon står där och sover och jag tittar på ryttaren som får hjälpa av Leslie.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur min hästs framben liksom bara viks och hur sedan lilla W rasar ihop som ett korthus rakt ner i spånet. Spånet yr men hästen sover vidare i liggande ställning. Där ligger hon, medan ryttaren rider omkring i ridhuset runt henne.

Vad jag gör? Ingenting. Vill inte störa den häst som sover……. 🙂
Bäste W, vad minnen du och jag har. Fler blossar upp i huvudet. Kanske berättar om dem här på bloggen framöver. Det är roligt att spara minnen.

Tillvaron med ett ledarsto – del 2 – att välja väg

Den spark jag fick i ryggen av W när hon var tre kom att bli en väckarklocka. Jag insåg snabbt att jag hade två alternativ att välja mellan.
1. Utmana hästen och försöka få övertaget.
2. Lära mig hur jag hanterar W så att vi respekterar varandra och får samarbetet att funka.

Jag inser lika snabbt att det första alternativet kommer att leda till en livslång fight, och vad händer om jag inte ”vinner”? Då blir hästen än farligare. Steg två var, vid det tillfället, faktiskt ett enklare och bättre alternativ. Min hovslagare kunde det där med häst. Därför ringde jag genast till honom. Det var ett mycket riktigt beslut, skulle det visa sig och fick in W och mig på en bana som bygger på ömsesidig respekt, lärande och samarbete. Allt som är motsatt från fight, vinna, ta över, dominera.

Det handlade egentligen, när jag tänker efter, inte om så stora saker. Vi tränade markarbete. Flyttade fötter. Inte dra i snöret. Följa med. Läsa av, läsa av, läsa av. Aldrig pressa någon annan än sig själv, alltid se vad jag själv kan göra för att få det att funka. ALdrig utsättahästen för en övning den inte klarar av, alltid se till att hästen förstår, förändra om den inte förstår och se till att övningen lyckas.

Idag ser jag att det i den etologiska forskningen ofta understryks att vi måste kunna hästars betende och läsa av hästarna utifrån deras signaler för att få en säker tillvaro med häst. Det var precis vad vi gjorde.

Det var som att öppna en ny spännande bok och en resa till en tillvaro i samarbete hade tagit sin början. Träningen gav snabbt effekt och det blev en lugnare, trevligare och tryggare tillvaro för både häst och mig. Men min resa hade bara börjat.

Tillvaron med ett ledarsto – del 1

Jag minns så väl första gången jag och mina vänner körde till Sörmland för att titta på en unghäst som var till salu. Det var ett litet sto som vi skulle titta på, för att jag önskade mig en ung ridhäst att utvecklas med. Det var i början på våren då livet börjar på nytt, och då hästintresset vaknar efter en lång vinterdvala.

Bakgrunden till mitt letande var allt annat än lycklig. Jag hade redan en ung, och mycket älskad valack hemma, som inte var till för att få vara i denna världen. Inte för att jag ville se det, men det var nog så med min älskade Seke. Han var på något sätt för ädel för oss människor och är nu en fri och vacker silhuett på himmelen när solen lyser som allra vackrast, och vemodet ändå finns där. Jag bär mig med honom överallt, i allt jag gör, för evigt.

Då jag letade mitt blivande sto, var Sekemannen ännu i denna världen, men inte särskilt brukbar. Nåväl, det är en lång och annan historia. Vad vi fann på plats hos försäljaren var i alla fall ett oinridet treårigt sto som jag inte kände jag riktigt fick kontakt med. När hon skulle visas lös i ridhuset, sprang hon mest utmed kortsidan och vägrade gå ut på banan. När hon då visades på ridbanan ute istället var hon inte så mycket mer att orda om. Tyckte jag. Jag kan inte påstå att jag var imponerad…. Jag ville ha något jag inte kunde få, och inte var det här stoet någon bra ersättare.

Övertalad av vänner
Men mina vänner tyckte helt klart annorlunda. Det blir en bra häst, envisades de. Och jag lyssnade på mina vänner. Vad är vänner annars till för? Och så rätt de skulle komma att få, men så lång tid det skulle ta mig att inse det! W kom till mig för att jag hade svåra, tuffa och livsviktiga läxor att lära – men det var jag glatt ovetande om på den tiden. Tur var kanske det….

Så nog köpte jag den där lilla oansenliga saken med sned bläs. Kanske hade hon lite korta ben också? Och början blev ju som den blev, när jag fick hem en häst som inte var min i hjärtat. Jag älskar alla djur, missförstå mig rätt. Men hon kunde lika gärna varit någon av inackorderingarna, och inte min egen.

Allt okej – men ändå inte
Trots känslan var jag engagerad och envis och jobbade mycket med min nya lilla häst. Jag marktränade, på det sätt jag gjorde då, och red in på det sätt som jag också gjorde då. Det mesta gick bra, som jag minns det. Jag flög inte av och vi utvecklades till något som kunde likna ett ekipage i alla fall. Visst blev vi någorlunda vänner W och jag. Trodde jag i alla fall. Jag la ner tid och själ på att få kontakt. Men icke – jag kändes mest som om jag var ett (o)nödvändigt ont i W. Det kändes liksom som om hon inte hajjade vad jag var bra för! Jag blev dock själv mer och mer fäst vid den lilla hästen med det stora humöret.

Humör!
För visst hade hon ett förskräckligt humör den där lilla damen. Leslie Desmond och min hovslagare lekte mycket med hästarna den första sommaren jag hade W. Leslie påpekade hela tiden att man borde vakta bakkärran på hästen – hon slår! Jag fattade nada, om jag ska vara ärlig. Hittills hade allt i alla fall gått riktigt bra, tyckte jag trallala. Det är svårt att se under ytan för den som inte vill se. Det erkänner jag gärna. För jag lärde mig snart läxan.

Det smäller!
Sommaren går och nätterna blir kortare igen. Hösten börjar och våra hästlektioner på gården tar vid. Någon riktigt alert lirare passar på att, precis före lektionen, lämna lilla W ensam i hagen. W springer, springer och springer. Jag är övertygad om att hon ska spränga hagen. Barnen står och tittar på. Jag går in i hagen för att få in henne med de andra. Mitt pucko. Mitt enfaldiga pucko.

Är huvudet dumt får kroppen lida. Jo tack. Min förmåga att coola ner lilla W är obefintlig. Hon vill att jag ska gå, vilket resulterar i att W ger mig en kick med båda bakbenen rakt i svanken. Vilken väckarklocka! Har hon skor på sig, hinner jag tänka innan jag segnar ner på marken inför barnens ögon.

Rädd!
För första gången inser jag att jag är rädd för min egen häst. RIktigt rädd. Jag klarar mig med blotta förskräckelsen. W hade inga skor bak och visste vad hon gjorde. Hade hon velat hade jag suttit i rullstol idag. Det gör jag inte – jag sitter till häst, på W:s rygg och är så trygg en människa kan vara! Det tackar jag W själv för. Hon tog inte mitt sätt att hantera hästar. Hon krävde mer. Hon krävde, och kräver än idag, människor med känsla, kunskap och finess.

Lära mig läxan.
Jag lärde mig läxan av W och jag lär mig än. Hon är en alfahona av guds nåde, vis som få, klok som en uggla, mer intelligent än vad som är riktigt nyttig och med en humor som kan få mig att kikna. Lilla W är också den tryggaste häst som en person som får kontakt med henne någonsin kan sitta på. Hur det kommer sig? Läs del två – om hur en häst kan få en att fatta att allt inte är vad det synes vara.

Vem är flockens ledare?

När jag var liten fick jag alltid höra att en hästflocks ledare var hingsten. Han hade högre anseende för att han var just hingst och han ledde sina ston till en säker tillvaror. Så intressant att tänka på det i efterhand – hur vi mäter andra efter vår egen måttstock. Eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle med en ganska strikt hierarki och en man på toppen (i alla fall oftast) så är ledaren i en hästflock också hingsten. Idag vet vi ju bättre. Ledaren är ett sto (givetvis…). Men vad utgör detta ledarskap och varför blir ett visst sto ledare över flocken?

Flockstorlek
Hästar anses vara haremsdjur. Det betyder att de kan se ut att vara extremt många i en grupp. Men den gruppen är egentligen uppdelad i mycket mindre grupper som var och en har en hingst och ett antal ston med avkommor. Avkommorna ses som barn i ett till två år, och vanligtvis lämnar de unga hingstarna flocken efter det. Stona stannar kvar. Ibland blir dessa en del av unhingstflocken, en flock som gärna stannar nära flocken, men som inte riktigt får vara en del av den. Varför inte kalla den för the bachelors?

Hästgrupperna interagerar ofta med varandra och bildar en jätteflock med band mellan grupperna. De bråkar sällan om de inte måste. De väljer dock sina grannar noggrant. Så länge uttrymmet är stort och mattillgången tillräcklig utlöses sällan några stora bekymmer även om huvudflocken är riktigt stor.

Egenskaper
Ett ledarsto blir just ledare för att hon är värdig arbetet. Arbetet är i och för sig inte finare än något annat arbete i en flock, men det är ett viktigt arbete som kräver vissa egenskaper. Det har visat sig att ledarston blir det för att de har ett stort förtroende hos flockmedlemmarna, hennes agerande och utstrålning gör att hon blir respekterad. Hon förtjänar således sitt ledarskap och hennes kommunikation bygger på ett tydligt och klart språk.

Hon behöver också ha ett gott minne och vara intelligent. Det är hennes uppgift att komma ihåg och visa flocken bra betesmarker, vatten och vart det är säkert att vila.

Hingsten vaktbolaget
Hingsten å andra sidan har fullt upp med att bevaka sina ston. Han kan också styra undan sina ston om de kommer för nära andra hästgrupper. Han har arbetet att försvara gruppen. Men han är inte ensam om det. Om det behövs finns det sto-assistenter till hjälp. Dessa är inte desamma som ledarstoet. Hon behöver ju skyddas, så att ledningen inte försvinner.

Uppdelning av ”makten”
I en stor flock finns det hierarkisk ordning, men inte så strukturerad och triangelformad som vi gärna vill ha det. Flera individer har ett stort inflytande i försvar och i ledarskapet. Det kan också, och det är inte ovanligt, vara att en häst kan flytta en annan häst som i sin tur har inflytande nog att flytta den tredje hästen. Men se – till vår förskräckelse kan sedan den tredje hästen ibland flytta undan den första hästen. Det stämmer inte alls med vår tanke om hierarki. Men då hästar inte kan lästa maktstruktursteorier, hur fulländade de än verkar vara, så bryr de sig inte om det alls.

Måste vi vara dominantast?
Det talas oavbrutet om ledarskap och att få lydiga hästar och att vara en bra ledare över en häst. Ofta menas implicit att vi måste vara dominanta och starka. Detta kommer igen i mängder av teorier, gärna populära sådana som också innebär snabba förändringar, då till det bättre är det tänkt.

I naturen betyder sådana handlingar – att visa dominans – på att den andra hästen ska fara och flyga. Men i våra träningsprogram är det inte möjligt. Vi visar dominans utan att låta hästen gå sin väg.

Ett bättre sätt, ochh ett hållbarare sätt, vore att så långt som möjligt eftersträva ledarstoets egenskaper. Hon förtjänar sin respekt tack vare att hon ses som pålitlig och en individ att följa.

Hela artikeln som denna information är hämtad från är skriven av Sue McDonnell, PhD och går att läsa här. För att få tillgång till artikeln behöver man vara medlem på http://www.thehorse.com, men det är helt gratis och ger också tillgång till mängder med forskningsartiklar om allt som handlar om häst.