Min Tingeling finns inte mer

Min Tingeling finns inte mer

Vi vinner livet varenda dag. Utom en. Den dagen kom alldeles för tidigt för Tingeling, gårdens finaste och mest älskade lilla russ. I över ett halvår kämpade hon mot PPID (Cushings), något jag också skrivit om här på bloggen. I över ett halvår kämpade jag med henne. Men så en lördagsnatt vaknar jag kallsvettig. Jag tänker bara på att jag måste ringa veterinären för att ta bort Tingenling. Att det inte finns någon återvändo. Tycker själv jag är larvig men insikten är så klar, så tydlig. Och visst är det så att hon ligger i boxen och inte kommer upp några timmar senare när jag går ut till stallet. Och jag ringer det där samtalet som gör så ont, så ont. Och jag gråter sådana där tårar igen, som bara kommer när jag verkligen inte vet om jag klarar av verkligheten. För det går ju inte att andas när ens vän har så ont så ont och jag vet att jag förlorar kampen. Jag vill ta över hennes smärta, så att hon slipper. Men jag kan inte, jag har ingen makt och jag vet att det bara finns en väg att gå. Och jag får stå kvar här med en tom grimma medan hon går över där på andra sidan där det onda inte når henne längre. Min Tingeling. ❤

(PS – Tingeling gick bort tidigare i år, men då jag inte skrivit några rader om hur det gått för henne här på bloggen, kommer det nu något sent – men ändå. Saknaden idag är minst lika stor nu som den var då…. <3).

Annonser

Min lilla ior

Jag har en fyrbent liten gotländsk vän vid namn Tingeling. Hon är bedårande söt, ganska liten och lite sådär gul som bara urhästar kan vara. Hon har eksem, så på sommaren ser hon ut som en bashkirhäst. Och hon är rasande söt, rar och bara världens gulligaste.  Hon kom till mig en vacker vårdag 2005.  Hon var fem år gammal och var vilse i livet. Förstod inte riktigt det människan ville och var nog ganska så rädd och förvirrad. Med tiden har Tingenling och jag kommit att bli de såtaste vänner. Det är Tingis och jag mot världen på ett sätt och ett sött vis.

Tingeling är inte bara en av mina bättre vänner i livet. Hon var även min gammelfux Alexanders bästa vän. När flugorna yrde runt dem på sommaren stack Tingeling helt sonika in hela sitt huvud och halva halsen mellan bakbenen på Alexander. Och så fick hon en låååång fuxlugg, som också fungerade som Alexanders svans. Så stod de i timmar och hjälpte varandra att undkomma sommarens plågor.

När de kliades såg det lite udda ut. Hon kliade Stora halvblodet på magen. Han kliade henne på svansroten. Men nöjda var det och aldrig bråkade de. Tvärtom. De var som lång och lerhalm, Tingeling och Alexander.

När Alexander försvann gammal och trött sörjde Tingeling. Hon blev sådär nere och ledsen som man annars bara ser Ior i Nalle Puhböckerna blir. Likso det inte tjänar något till alls, så det är bäst att inte göra någonting. Så ledsen blev lilla Tingeling, även om hon fick gå med alla de andra flickorna. Varav några hon kände väl. När vi fick en ny kompis i Doloress nu under hösten levde Tingeling upp. Det var en häst för mig, och en häst för Tingeling. Nu vart hon sådär glad igen, som bara min Tinkeplonk kan bli. Och jag var lika glad jag. För de som Tingeling gillar, ja de är mina favoriter det med. På något lustigt sätt har vi samma hästsmak hon och jag.

Nu vart då tyvärr lyckan väldigt väldigt väldigt kort. Knappt hade vi lärt känna vår underbara Doloress innan katastrofen är ett faktum. Vi förlorar vår nye vän, lika hastigt som hon kom. Men ack så mycket mer traumatiskt. Sorgen förlamade mig nästan nästan helt. Den kommer göra så länge, även om jag gläds över alla andra fina jag har. Men ingen, inte ens jag, kan sörja så som min Tingeling. Nu är hon tillbaka till den där tysta, undvikande lilla tjejen igen. Som väntar så på att få en äkta kompis.

Det skär i hjärtat. Jag kelar och jag gullar. Jag tar in i stallet och borstar. Fodrar och ger godismat. Där inne är hon nästan som vanligt. lite glad sådär över all uppvaktning hon får.  Men det är med tunga steg hon går ut till sin lösdrift igen. Så ensam hon ser ut, min lilla Tingeling. Där hon står lite avsides och liksom bara betraktar oss andra som springer än hit än dig. Så övergiven hon ser ut, och så liten.

Lilla vän, jag hoppas vi hittar en ny kompis åt dig. Som vi gillar lika mycket båda två. För vi är båda fulla av saknad, av våra fina vänner som vi mist. Och jag önskar så du kunde bli glad igen.

 

Hästar sörjer

Hästar sörjer

Sorg – något vi kanske gärna ser som väldigt mänskligt, är inte så enbart mänskligt ändå. Den är verkligen inte bara för oss att uppleva. Även djur känner sorg -över vänner de mist och aldrig kommer se igen, av saknad, av att mista någon de håller av. Har man hållit på med hästar ett tag är det också nästan omöjligt att inte ha missat att det är så. För när en häst går bort, finns det alltid en eller fler som påverkas mer än bara just vi som äger hästen. Och vissa av hästarna sörjer rejält. I alla fall om de hunnit få de vänskapsband de är födda till, och har en stadig flock.

Första gången jag erfor det var med min fux Alex. Han hade hittat en bästis i det stall jag stallade in honom på, långt innan jag hade eget. Men den hästen var gammal och sliten och till slut fick han lämna jordelivet bakom stallet. Kvar i stallet stod Alex och han utvecklade då otyget vävning. I ett nafs. Han blev så orolig över att mista sin vän (jodå han förstod!), att han bara gungade fram och tillbaka den dagen och jag vågade inte lämna boxen – och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Vävningen som satte igång då blev ett återkommande inslag i den hästens liv så länge han levde (i mindre doser vid matning tack och lov, men dock).

Det finns också en skräck hos djur över att bli lämnade. Särskilt när det kommer till hästar. Minns så väl när jag flyttade från min första gård och jag och nya ägarna gick omlott med hästarna. Mina hästar flyttades till en hage lite vid sidan i väntan på avresa, medan nya flyttade in.

trams å lilla w2

När lastbilen kom och skulle hämta mina hästar för resa till ny gård, valde jag att lämna min lugna coola och äldsta fux Alexander till sist. Han var både lättlastad och skulle hålla sig cool. Trodde jag. Men inte då. Även om det fanns andra hästar på gården började Alex forsa runt som ett skållat troll när jag lastat på de andra hästarna och han insåg att bara han var kvar. Det var knappt så jag fick på grimman, och att lasta var det inte tu tal om. Det hann jag inte. Han formligen sprang på bussen och tryckte sig in. Han skulle med! Och visst fick han det – i tretton år till fick han hänga med. Överallt där jag var, fanns alltid han. Inte tänkte jag lämna honom där inte, men vad visste han om det?

Åren har gått och sorg har vi erfarit hästarna och jag. På flera sätt. När Tammy, min vita dröm, inte längre mådde bra var det mina hästar som visade hur illa det egentligen var ställt. Det var alltid en som stod nära, nära min vita springare. Och hennes vänner byttes av för att skydda och stötta. Jag var den som kunde och måste ta beslutet, alltid det svåraste beslutet att ta. Av alla här i livet. Men som hästägare måste du besluta, även om det du inte beslutar är något du vill göra. Utan för att du måste. För djurens skull.

W, bästa kompisen, (de var som ler och långhalm de där två), slokade i hagen som en blomma efter frosten när Tammy gick bort. Det var så jag trodde hon blev sjuk. Men jag förstod. Det var ju sorgen hon bar. Älskade vän. Och jag kunde inte hjälpa, mer än finnas där.

Min fina Tingeling har också drabbats av sorg. Inte bara en gång, utan två. Den första var kanske den största – när Alex, hennes själsfrände i så många år, gick bort. Även hon vissnade som en blomma på hösten. Och när hon väl hittar en ny kompis, går den bort hon med. Då var det som om musten ur min Tingeling försvann. Hon fick aldrig fart i livet igen. Ingen kunde trösta det knyttet och det var hjärtskärande att se. DSC_0030 (1)

Att hästar kan inte bara kan utan också intensivt känner sorg är något vi kanske borde ta lite mer hänsyn till i hästarnas värld. Hästar säljs och byts och transporteras hit och dit. De vänskapsband de hinner skapa knäcks snabbt och ofta. Separation och då även sorg måste vara så vanligt. Men även kärleken – för vem sörjer någon de inte tyckt om och älskat som vän?

För den vetgirige:

Animal Studies Repository 

Scientific American

Psychology Today

Equimed