Vem ska trösta?

 

Juldagarna går sakta med säkert framåt. Vädret är sådär krispigt och vackert – precis som det ska vara under julen. Snön gnistrar, inte en vindpust viner och solen skiner de få timmar den får lov att vara uppe så här års. Familjen har varit här, vissa är det än. Hästarna trivs i sina lösdrifter och allt borde ju vara juvligt. Om det inte vore för att det varit så sorgligt alltihopa, och om det inte vore för att det var så tyst och tomt överallt.

Något har hänt. Något har verkligen hänt. Knappt veckan innan jul släpper jag ut en av mina två schäfrar för sitt sedvanliga morgonpinkeri i trädgården. Själv gör jag likadant men på toaletten. När jag släpper in hunden fem minuter senare är allt slut. Han har halkat – illa. Han är för stor och tung och för gammal. Hans liv går inte att rädda med mindre än att det kommer bli en plåga. Jag måste låta honom gå. Sorgen är oändlig.

Men det räcker tydligen inte med det. Min andra schäfer – sedan länge gammal och rätt skröplig men vid gott livshumör – får ont och börjar röra sig dåligt och vill inte vara med längre. Hon har ont överallt. Hon börjar checka ut, och jag kan inte göra annat än att hjälpa henne på traven.

I ett trollslag har jag och gården och min gårdshund Manne blivit av med båda våra stora underbara schäfervänner. Gården lägger sig stilla. Inga hundar skäller och hoppar och leker, ingen ställer sig i vägen när jag kommer med fodervagnen, inga hundar jagar kvasten när jag försöker sopa stallgången. Ingen kommer släpande på något däck eller pinne, ingen rullar sig i snön och viftar på svansen. Manne går försynt runt och undrar vart hans trygga kompisar är. De är bara borta. Sådär bara – helt plötsligt. I hela hans liv har han haft åtminstone en trygg vakthund med stort mod bredvid sig. Nu står han utan. Jag med.

Men jag kan förstå, jag kan se framåt och jag kan känna att det ändå var ok – vi gav dem underbara liv, och jag kan glädjas över att de funnits. Även om jag saknar dem så. Hur berättar jag detta för Manneplupp som mest känner sig övergiven och ensam? Hur får jag honom att förstå?

Jag köpte en gosenalle och en myspläd åt honom igår. Skämmer bort den enda hund jag har kvar. Och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan. Men vem kan trösta en hund som sörjer?

 

mannemys.jpg

Min Tingeling finns inte mer

Min Tingeling finns inte mer

Vi vinner livet varenda dag. Utom en. Den dagen kom alldeles för tidigt för Tingeling, gårdens finaste och mest älskade lilla russ. I över ett halvår kämpade hon mot PPID (Cushings), något jag också skrivit om här på bloggen. I över ett halvår kämpade jag med henne. Men så en lördagsnatt vaknar jag kallsvettig. Jag tänker bara på att jag måste ringa veterinären för att ta bort Tingenling. Att det inte finns någon återvändo. Tycker själv jag är larvig men insikten är så klar, så tydlig. Och visst är det så att hon ligger i boxen och inte kommer upp några timmar senare när jag går ut till stallet. Och jag ringer det där samtalet som gör så ont, så ont. Och jag gråter sådana där tårar igen, som bara kommer när jag verkligen inte vet om jag klarar av verkligheten. För det går ju inte att andas när ens vän har så ont så ont och jag vet att jag förlorar kampen. Jag vill ta över hennes smärta, så att hon slipper. Men jag kan inte, jag har ingen makt och jag vet att det bara finns en väg att gå. Och jag får stå kvar här med en tom grimma medan hon går över där på andra sidan där det onda inte når henne längre. Min Tingeling. ❤

(PS – Tingeling gick bort tidigare i år, men då jag inte skrivit några rader om hur det gått för henne här på bloggen, kommer det nu något sent – men ändå. Saknaden idag är minst lika stor nu som den var då…. <3).