Stor hjälper liten

Så har Moa kommit in i våra liv. Och med vilken fart hon har gjort det då! Modig, tuff och vansinnigt söt charmar hon allt och alla som kommer i hennes väg. Den något äldre Manne funderade ett tag på vad det var som kommit in i huset. Men det tog inte många minuter innan han förstod att det var en liten busa, och med sådana får man vara lite varsam och lotsa Moa till hur det funkar på det här stället. Allt är ju nytt och spännande.

moaförstadagen

Och så har de hittat en gemensam nämnare – Dragkamp – såklart! Mannes favorit!

Det är således bråda tider i huset. Moa är som en liten virvelvind när hon är vaken och på bus, men ack så rar och snäll. Och inte varar forsandet så länge – så vi får alla lite återhämtning med jämna mellanrum. Ska man växa ett kilo i veckan så gäller det att sova ordentligt. Det är ju den tiden kroppen har för att just växa och gro.

Det mest fascinerande är nog ändå hur snabbt de lär sig. Om man är varsam och visar vad som är roligt och bra. Det är ju alltid en fundering det där – hur man bäst gör. Men för mig är det vansinnigt enkelt. Man ger kärlek, mer kärlek och ännu lite till. Så kommer ”folkvettet” av sig själv. Om man dessutom lär sig att läsa av hennes behov så går det mesta som en dans. Hon är redan superduktig på att säga till när hon vill ut och kissa, när hon är trött och behöver sova. Och jag lyssnar in så vi lär oss varandra. För om jag lyssnar, lyssnar också hon. Vi ska ju leva hela hennes liv ihop. Och jag vet att hon är en del av mitt liv, men att vi är hela hennes…. ❤

Än så länge, handlar livet mest om små stilla promenader. VI har redan hunnit hälsa lite på hästarna. De är lite läskiga (bra! hon har självbevarelsedrift!) då de är stora och luktar konstigt. Men snart kommer det ebba ut och hon kommer bli en sådan där härlig vakthund, familjehund och kompis som alla de andra fantastiska schäfrar som bott här har varit.

Annonser

En liten Moa

moasötis.jpg

Även den här lilla krabaten drog igång min energi förra helgen. Henne hann jag träffa innan en lektion i söndags. Ett litet hjärtetroll som bara behöver växa till sig lite innan hon får komma hem till sitt foreverhome Lövslätten. Hon är en ny generation schäfer som ska vakta gården, vara mitt sällskap och lysa upp tillvaron här. Jag verkar aldrig komma ifrån att ha dem – på något vis blir det alltid så. Men bättre hundar än schäfer på en lantgård är svårt att få – skulle vara gårdshund då! 😀 Men en sådan parvel har jag ju redan.

Nu får Manne en kompis igen – den här gången som ”gammelman” i gården, att hjälpa en liten schäfertik till att bli en stor, stark, stolt och självsäker vacker dam. När han var liten var rollerna det omvända – då lotsades han till livet på landet av Cajsa – den schäfer som en gång var mitt allt och den bästa hund som jag någonsin mött. Ja djur är förunderliga och ger så mycket.

 

 

Vem ska trösta?

 

Juldagarna går sakta med säkert framåt. Vädret är sådär krispigt och vackert – precis som det ska vara under julen. Snön gnistrar, inte en vindpust viner och solen skiner de få timmar den får lov att vara uppe så här års. Familjen har varit här, vissa är det än. Hästarna trivs i sina lösdrifter och allt borde ju vara juvligt. Om det inte vore för att det varit så sorgligt alltihopa, och om det inte vore för att det var så tyst och tomt överallt.

Något har hänt. Något har verkligen hänt. Knappt veckan innan jul släpper jag ut en av mina två schäfrar för sitt sedvanliga morgonpinkeri i trädgården. Själv gör jag likadant men på toaletten. När jag släpper in hunden fem minuter senare är allt slut. Han har halkat – illa. Han är för stor och tung och för gammal. Hans liv går inte att rädda med mindre än att det kommer bli en plåga. Jag måste låta honom gå. Sorgen är oändlig.

Men det räcker tydligen inte med det. Min andra schäfer – sedan länge gammal och rätt skröplig men vid gott livshumör – får ont och börjar röra sig dåligt och vill inte vara med längre. Hon har ont överallt. Hon börjar checka ut, och jag kan inte göra annat än att hjälpa henne på traven.

I ett trollslag har jag och gården och min gårdshund Manne blivit av med båda våra stora underbara schäfervänner. Gården lägger sig stilla. Inga hundar skäller och hoppar och leker, ingen ställer sig i vägen när jag kommer med fodervagnen, inga hundar jagar kvasten när jag försöker sopa stallgången. Ingen kommer släpande på något däck eller pinne, ingen rullar sig i snön och viftar på svansen. Manne går försynt runt och undrar vart hans trygga kompisar är. De är bara borta. Sådär bara – helt plötsligt. I hela hans liv har han haft åtminstone en trygg vakthund med stort mod bredvid sig. Nu står han utan. Jag med.

Men jag kan förstå, jag kan se framåt och jag kan känna att det ändå var ok – vi gav dem underbara liv, och jag kan glädjas över att de funnits. Även om jag saknar dem så. Hur berättar jag detta för Manneplupp som mest känner sig övergiven och ensam? Hur får jag honom att förstå?

Jag köpte en gosenalle och en myspläd åt honom igår. Skämmer bort den enda hund jag har kvar. Och ger honom så mycket uppmärksamhet jag kan. Men vem kan trösta en hund som sörjer?

 

mannemys.jpg