stall

av

Heta sommardagar

Det var något vansinnigt vad varmt det blev helt plötsligt. Från att ha varit ett sådär perfekt svenskt sommarväder med lite värme och lite regn och lite blåst och lite huller om buller smällde det bara till. Eftermiddagarna är olidliga rent utsagt så det blir till att jobba på under förmiddagen och sedan ta en rejäl siesta för att sedan jobba på under kvällen. Jag förstår varför man har lagt in rejäla siestor längre söderut. Hjärnan blir ju helt kokt när det är sådär varmt. Och som vanligt när hettan kommer, vilket den gör lite oftare nu än förr, så tänker jag på alla hästar som ska uthärda värmen och insekterna.

Hästar klarar kyla bättre än värme. De plågas av hettan precis som vi. De plågas också av insekter som verkligen, verkligen gillar att gå på hästar – knott, mygg, bromsar, flugor. Ja det verkar vara få insekter som INTE gillar hästar. De svärmar överallt, hur man än gör. Igår tog jag in varenda häst i stallet. Att ha ett stenstall är guld värt – här är det svalt och skönt. Inga insekter kommer åt oss och hästarna kan svalka av sig och få vila upp sig ordentligt. Det blir en hel del pyssel förstås, men har man häst så är det inte läge att vara lat (vilket jag annars garanterat hade varit…). Som ni ser på stallkortet ovan har jag övervakning i stallet så jag kan ha koll på hästarna samtidigt. Det är ren lyx om det är någon häst som inte mår så bra. Det är också en säkerhet. Stölderna på landet ökar alltmer och även om det inte stoppar något från att hända, kanske det har en liten avskräckande effekt i alla fall. Peppar, peppar så har inget hänt här än.

Nu har ju hästarna förstås lösdrifter också. Det är så lustigt det där med djurskyddsregler och vad hästar egentligen behöver. De har inte alltid lyssnat på vad hästarna tycker och tänker. När gräset inte växer måste jag erbjuda hästarna en lösdrift. Då använder en del hästar dem inte alls. När det är varmt som i en masugn och insekterna plågar hästarna, behövs ingen lösdrift. Och – Nu när sommarens värme är här är mina hästar i lösdrifterna minst 10 timmar om dagen. De gömmer sig från solen och från insekterna. Arma djur som inte kan komma undan i skugga och insektsfritt. Och ja – jag har skog och kuperat i alla sommarhagar. De går till lösdriften i alla fall för det är det absolut bästa stället. Med tanke på att de flesta av dem är lite äldre så behöver de verkligen hjälpen så de inte tröttas ut totalt.

Det blir som sagt mycket pyssel i värmen. Jag har satt upp två stycken bromsfångare, håller igång knottmaskinerna, smörjer in hästar, tar in och ut hästar, mockar, och vattnar, vattnar och vattnar. När jag inte klipper gräs förstås. Men nu när det är så varmt gör jag också det en lat person gör helst på eftermiddagarna. Vilar och tittar på serier.

Och jag kan ju inte göra annat när det visar sig att ”Skilda Världar” går på TV4 igen. I 29 avsnitt fick jag glo på allt vad Bovalliusfamiljen och de andra hittar på innan jag hittade honom. Min häst! Och inte bara det. Den häst jag skulle gett ett kungarike för, min absolut största hästkärlek i livet. Kung Alexander, Tsar Alexander, Alex, Axelander. Eller kort och gott: Vackrast! Där var han ju i egen hög individ. Inspelningen sker bara månader innan jag skaffade min egen första hästgård. Men på den tiden stod vi på Stora Kovik där inspelningen av seriens hästsekvenser genomfördes och när jag ser klippen och min häst sköljer minnena över mig. Det var som igår.

Första säsongen, där Alex var med, spelades in år 1996. Då var jag 25 år och det var över 25 år sedan. Alex var 9 år. Herregud. Han hängde ju med i 20 (!) år till. Han gick bort 2016…… Och jag hänger med jag med, i alla fall ett tag till. Om inte värmen tar mig förstås. Tur jag har min ”gamla” varmluftspump kvar i huset. Nu får den svalka några rum till mig och hundarna, så vi inte får värmeslag helt, och jag kan i lugn och ro gå vidare i ”memory lane” över allt jag upplevt och allt jag gjort sedan jag var 25 år. Och så tittar jag vidare på ”Skilda Världar” förstås. Serien är ju rätt kul!

Annons
av

Stor hjälper liten

Så har Moa kommit in i våra liv. Och med vilken fart hon har gjort det då! Modig, tuff och vansinnigt söt charmar hon allt och alla som kommer i hennes väg. Den något äldre Manne funderade ett tag på vad det var som kommit in i huset. Men det tog inte många minuter innan han förstod att det var en liten busa, och med sådana får man vara lite varsam och lotsa Moa till hur det funkar på det här stället. Allt är ju nytt och spännande.

moaförstadagen

Och så har de hittat en gemensam nämnare – Dragkamp – såklart! Mannes favorit!

Det är således bråda tider i huset. Moa är som en liten virvelvind när hon är vaken och på bus, men ack så rar och snäll. Och inte varar forsandet så länge – så vi får alla lite återhämtning med jämna mellanrum. Ska man växa ett kilo i veckan så gäller det att sova ordentligt. Det är ju den tiden kroppen har för att just växa och gro.

Det mest fascinerande är nog ändå hur snabbt de lär sig. Om man är varsam och visar vad som är roligt och bra. Det är ju alltid en fundering det där – hur man bäst gör. Men för mig är det vansinnigt enkelt. Man ger kärlek, mer kärlek och ännu lite till. Så kommer ”folkvettet” av sig själv. Om man dessutom lär sig att läsa av hennes behov så går det mesta som en dans. Hon är redan superduktig på att säga till när hon vill ut och kissa, när hon är trött och behöver sova. Och jag lyssnar in så vi lär oss varandra. För om jag lyssnar, lyssnar också hon. Vi ska ju leva hela hennes liv ihop. Och jag vet att hon är en del av mitt liv, men att vi är hela hennes…. ❤

Än så länge, handlar livet mest om små stilla promenader. VI har redan hunnit hälsa lite på hästarna. De är lite läskiga (bra! hon har självbevarelsedrift!) då de är stora och luktar konstigt. Men snart kommer det ebba ut och hon kommer bli en sådan där härlig vakthund, familjehund och kompis som alla de andra fantastiska schäfrar som bott här har varit.

Stoppa smittan!
av

Stoppa smittan!

Jag hoppas att alla nu uppfattat det – såväl EHV-1 som annat elände sprids just nu mellan stallarna. Framför allt är det EHV-1 och då en variant som ger nervskador som är aktuell, men jag ser också på smittinfo att det finns konstaterad kvarka i landet.

EHV-1 har tidigare mest varit känt som ett virus som fölston riskerat att drabbas av. Det har nämligen varit vida känt att just detta herpesvirus hotat ge spontanaborter i sent skede för dräktiga ston, något som är oerhört traumatiskt såklart. Därför vaccinerar man gärna ston som ska få föl mot detta. Jag har också tidigare läst om att en variant av detta herpesvirus kan ge nervskador på häst. Och för den här varianten finns INGET VACCIN! I Skånsta har de förlorat fyra (!) hästar i denna ytterst otäcka sjukdom. Och många fler har drabbats runt om i landet. Det är ju en hästägares värsta mardröm!

Och allt beror på bristande respekt för de smittskyddsrekommendationer som finns. Hur svårt ska det egentligen vara. Alla fall kan såklart inte stoppas, men en hel del. Nuförtiden verkar okunnigheten vara alltför stor och bara häromdagen mötte jag folk som inte hade en aning om att det fanns smittor och att det är vi människor som ofta är orsaken till att smittor sprids mellan stallarna. Såväl kvarka som EHV-1 sprids genom kläder, och till och med via luften. Den som rör sig mellan olika stallar – själv eller med häst har ett stort ansvar för att inte sprida smittan vidare. Men det slarvas uppenbarligen ordentligt med detta.

Nu börjar folk få upp ögonen och jag hoppas verkligen att alla förstår att vi måste ta det här på allvar. Det som oroar mig att det bara krävs en idiot för att sprida smittan vidare, en som inte bryr sig eller inte förstår. Och att det finns en övertro på att virkon ska göra susen hur man än använder det. SÅ är det inte. Virkon ÄR bra och fungerar, men för att Virkonet ska ge effekt måste till exempel skorna vara helt rena och medlet måste hinna verka ordentligt för att rå på virus.

Här får du smittråd och info om EHV-1

Men jag förstår inte riktigt. Vi ska vara noga med det här INNAN utbrott är ett faktum. Vi ska alltid byta kläder mellan stallarna, alltid ha koll på snuvor och symtom på smittsamma sjukdomar och vi ska alltid skydda våra hästar från sjukdom. Inte bara när det blir en stor sak av att det sprids så snabbt och ett stall drabbats så hårt. Då är det redan för sent.

 

 

 

av

Hästen och miljön

Kanske ska avslöja det ändå – jag håller ju på att skriva en bok om det där med att hålla hästar. Jag kommer återkomma (mycket!) om det – men jag fick en väldigt bra fråga angående det – det handlar om hästen och miljön. Hur är det egentligen – vilka miljöbovar har vi att tampas med vi som håller häst(ar)?

Det blir nog en hel del om man tänker efter. En del kan vi inte hjälpa, en del kan vi påverka, även om vi kanske inte gör. Här är några funderingar kring detta. Har du fler? Återkoppla då gärna! 😀

  1. Strö och gödsel. Vi köper bara svenska produkter för strö. Det gör kanske de flesta, för det är det som är lättast att få tag på. Mer än så – vi köper lokal halm och lokalt spån. På vintern har vi pellets, då det är drygare och lättare att få till som en bra bädd. Då går det åt mindre. Vårt gödsel bildar en klassisk gödselstack på godkänd platta. Här mår snokarna utmärkt! De är annars utrotningshotade. När vi har fyllt hela plattan så kommer vi sprida ut det på egna marker så det blir god näring åt nytt hö – till våra egna hästar.
  2. Foder. Vi har lokalt hö. Enbart. Över hälften kommer från egna marken som vi ser utanför hagarna. Vi köper bara svenska tillskottsfoder – i den mån vi behöver. Jag tror vi överkonsumerar poppiga produkter från andra länders åkrar, bara för att vi tror de ska vara bättre. Det tror inte jag de är. Jag tror dessutom det är ett stort problem att vi stoppar i hästarna så mycket konstiga saker vi egentligen inte vet vad det är för något. Kan du säga vad det du ger hästen egentligen innehåller? Jag kan! 😀 Den där jäkla plasten på silagebalarna och som omger visst foder (även det som är ”Papper” innehåller mängder med plast) gör mig fullkomligt vansinnig. Skulle kunna tänka mig att kunna ta återvinningsbara emballage för tillskottsfodret. Varför finns inte det? Ensilaget är besvärligare – men plasten återvinns i alla fall för det mesta.
  3. Sadlar, träns och selar. Det här är en riktigt bov i dramat om vi inte är försiktiga. Det läder som används – var kommer det ifrån egentligen? Och har vi inte mer än vi behöver ändå, och kör på slit och släng i stallarna? Det ska vara nytt och fräscht hela tiden. Det finns få ting som kan vara så miljövidriga som läderprodukter – såväl djurhållning som bearbetning av just läder är en källa till ett enormt elände för djur, natur och oss människor. I mindre nogräknade verksamheter kan det här ställa till med ordentligt med skada. Varför är inte lädret ursprungsmärkt, och vilka alternativ finns? Vi tröstar oss med att vi har samma träns sedna tjugo år tillbaka, med några få undantag. Sadlarna är av hög kvalitet och flera av dem köpta begagnade. Vi vårdar dem ordentligt och är noga med att inte köpa på oss mer än vi behöver.
  4. Resor till och från stallarna. Ja herregud! Det här är eländigt. Vi måste ta bilen många av oss för att nå stallet. Det gäller även de som rider på ridskola. Det är ju itne klokt egentligen. Varför går inte bussarna till stallen – som av djurskyddsskäl ofta måste ligga en bit bort från stan (även av allergiskäl). Hmmmm. Vad ska vi skylla det på? Jag tror jag vet, eller rättare sagt vet att jag vet. Så nu får ni alla pusha på era lokala politiker och se till att bussen går till stallet! Basta! Vi ska inte behöva betala skjortan för att kommat till stallet. Inte naturen heller – för vi blir ofrivilliga miljöbovar bara för att vi gillar djur!
  5. Konsumtionen i allmänhet. Det är makalöst vad schabrak, täcken och andra prylar folk köper till sina hästar. De byter ut innan något är trasigt för att det är ”fel” färg, fel form eller bara för att det är för ”gammalt”. Jag är glad att jag kommit ifrån det här – på riktigt. Vi byter ut när det behövs. Försöker laga så gott vi kan (jag är urusel, eller än mer än så på att sy tyvärr, men försöker fixa ändå), och ser hellre att det är helt och rent än poppigt och ”snyggt”. Det är hästarna som är snygga, inget schabrak i världen kan få dem snyggare än vad de redan är…..

Som ni märker – det finns mycket att göra för att hålla miljöbelastningen nere. Vi här på gården kan i alla fall skryta med att vi är landskapsvårdare samtidigt – vi håller betesmarker där djur betat sedan åtminstone 1500-talet öppna. PÅ det sättet hjälper vi till att säkra upp mångfald då gamla hagmarker är hemvist åt en mängd olika växter och djur. Och det gör vi så gärna – för vi älskar när tranorna, svalorna, tofsviporna, morkullorna och alla deras andra fågelkompisar samt snokarna kommer för det betyder att våren är här på riktigt, vi njuter av att se alla de fantastiska blommor och växter som finns i vår natur  och vi vet att mångfald ger stabilitet i naturen.

 

av

En liten Moa

moasötis.jpg

Även den här lilla krabaten drog igång min energi förra helgen. Henne hann jag träffa innan en lektion i söndags. Ett litet hjärtetroll som bara behöver växa till sig lite innan hon får komma hem till sitt foreverhome Lövslätten. Hon är en ny generation schäfer som ska vakta gården, vara mitt sällskap och lysa upp tillvaron här. Jag verkar aldrig komma ifrån att ha dem – på något vis blir det alltid så. Men bättre hundar än schäfer på en lantgård är svårt att få – skulle vara gårdshund då! 😀 Men en sådan parvel har jag ju redan.

Nu får Manne en kompis igen – den här gången som ”gammelman” i gården, att hjälpa en liten schäfertik till att bli en stor, stark, stolt och självsäker vacker dam. När han var liten var rollerna det omvända – då lotsades han till livet på landet av Cajsa – den schäfer som en gång var mitt allt och den bästa hund som jag någonsin mött. Ja djur är förunderliga och ger så mycket.

 

 

av

En vanlig lunchfodring

 

Som alltid, vid halvfyrasnåret går jag ut och fodrar mina djur (om ingen annan gör det för att jag är någon annanstans….). Tror minsann att min entré till stallet vittnar om vart jag är på väg? 😉 

 

Om inte, så står det också på dörren…… 

Näe – inga tjejer är i lösdriften – de är på andra sidan stallet i väntan på fodringen. Dessutom tog jag in några av tjejerna i stallet, för extra mys. Däremot går jag alltid och kikar att lösdriften är hel och ren och att det finns vatten i den uppvärmda baljan. .

På eftermiddagen fodras med hö – det finns lite kvar, så det är lugnt 😀 räcker till alla hästar. 

 

 

 

Våra hästar bor i lösdrift, men tas ofta in i stallet för extra omvårdnad och för att få vila i lite lyx. Inte bara när de ska tränas. Det uppskattas! Lady ser ganska nöjd ut över tillvaron. 

Till morgon och kväll ger vi silage och på eftermiddagen ger vi hö – det går vi ut med till hagarna med blåa vagnar. Jag försökte förut att ge fri tillgång på foder, men känner att det inte fungerar. De hästar som i tidigare liv varit hungriga står och äter till vansinne tyvärr och det är inte bara något som blir dyrt ekonomiskt. Det blir lätt ohälsosamt feta också. Genom att fodra flera gånger om dagen har jag samtidigt full koll på att hästarna mår väl – eftersom jag hälsar på var och en och ser om de ser pigga och glada ut och vill ha sin mat. 

Pojkarnas lösdrift ser ok ut den med. 

Pojkarna har fått lunch och ser rätt nöjda ut. ❤ Nisse här i förgrunden är fullblod och ett matvrak – han behöver mycket energi. Därför får han komma in för fri tillgång till hö på natten och extra lusern och proteinfoder. Han får med sig någon av kompisarna – vilken varierar och för Nisse spelar det mindre roll. De är alla kompisar. 

Snacka om fin arbetsmiljö! 

I händelse av elavbrott behöver vi säkra upp att det alltid finns vatten. En tunna som fylls på med vatten är en bra garant för det. 

Vatten till hagarna går via hinkar och dunkar så här på vintern. Självklart ljummet! Då dricker hästarna bättre. På sommaren har vi slangar ut till hagarna. 

Hunden har koll på att allt är ok i stallet! 

av

Våra stallrutiner

Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.

Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.

Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.

En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.

Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!

Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.

Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..

Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.

Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.

Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.

Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀

Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.

 

 

av

Psykisk ohälsa – vanligare än vi tror

Igår var jag på en föreläsning med Rebecca Anserud. Det var en nästan omvälvande upplevelse, då Rebecca själv är en otroligt levande, inlevelsefull, empatisk och klok människa. Som jag skrattade, men jag hann gråta också, som min hjärna började spinna på den ena tanken än den andra. Om du har chansen – hör hennes berättelse! Hennes föredrag är värd att upplevas live. Nu kanske någon undrar vad i hela friden det har med hästar att göra. Det har det kanske inte egentligen. Men för mig har det det……

Rebecca åker runt om i landet och berättar om hur det är att drabbas av psykisk ohälsa, om hennes erfarenheter och vad hon vill se för förändring när det kommer till vård och behandling av alla som drabbas. Visste ni att 75% av oss alla kommer att drabbas på ett eller annat sätt? Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har i plånboken, hur bra din karriär är, eller i vilket område du bor i. Alla kan vi drabbas.

Samtidigt är det ett stigma för många. De skäms för att de mår dåligt, och tror att de är ensammast i hela världen. För er som läser detta och tror det – så är det inte. Jag hade en tuff ungdomstid, mina nära och kära har drabbats och i mitt stall träffar jag massor med människor som är drabbade eller har drabbats av psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan innebära så mycket, och varje enskild upplevelse är unik. Samtidigt så finns många gemensamma nämnare. Och många av oss drabbas. Du är allt annat än ensam. Det finns också de i din närhet som vill och kan lyssna. Det gäller bara att hitta den individen. Vi kan också hitta platser som hjälper. Ibland är det kanske till och med lättare.

Min plats är stallet och hästarnas värld. För djur kan hjälpa, inte minst hästar. De bidrar med det som människovärlden kanske inte gör – en värld där vi inte döms. Ingen häst bryr sig om hur snygga kläder du har, hur välsminkad du är och vilket efternamn du har. De ser dig inte på ytan, de ser din insida. Den som är du. Egentligen.

De erbjuder en plats där vi får vara som vi är, och där vi märks och syns. En häst ser om du mår dåligt. Den reagerar på det. Den vet, utan att du behöver säga något. Vi människor har av någon anledning svårare för det. Barn ser – lär vi oss att bortse från det under ytan, lär vi oss bli rädda? Varför vågar vi inte prata om psykisk ohälsa och hur svårt är det egentligen att fråga någon hur de mår- och verkligen lyssna på svaret? Oerhört svårt verkar det som, och det blir ett elände. För om vi inte ens kan prata om hur vi mår, hur ska vi då orka nå ut och få stöd när vi verkligen inte mår bra? Det och mycket annat pratade Rebecca om igår på sin föreläsning. Om sin kamp mot skammen, om sin väg tillbaka från ohälsa, och om sjukvård, skola och mycket annat. Inte minst pratade hon om hur man så lätt hemfaller till att behandla symtomen och inte orsaken – det som är roten till allt.

Då jag också är lite politiskt engagerad i min kommun, hade jag dels äran att introducera Rebecca denna kväll, en kväll som var en del av Tillsammansveckan, en vecka i Västmanland för att uppmärksamma psykisk ohälsa och ge kunskap, hopp och inspiration. Dels har jag tidigare insett att det vi behöver jobba mycket mer med psykisk hälsa – i alla de delar som Rebecca nämnde. Hon bekräftade min bild, en bild jag fått a vittnesmål från de många jag mött i mitt hästliv som brottas med just psykisk ohälsa idag. Det saknas så mycket, det tar sådan tid att bli tagen på allvar när man väl söker hjälp (ofta för sent), och det är inte alltid man får den hjälp man behöver. Det är fortfarande så att man måste våga kriga och kräva för att få bra vård inom det psykiska området. Det är inte ok.

Det är tur sådana eldsjälar och starka individer finns, som orkar berätta, orkar informera och orkar kriga för andra. Rebecca är ett ypperligt exempel på det, och jag är så otroligt imponerad över hennes arbete. Hon gör skillnad.

Det gör hästarna i mitt stall också. När jag som yngre inte mådde bra åkte jag till stallet. Hästarna fanns där för mig när jag behövde det som bäst. Inte minst fanns min Alexander där för mig i så många år, när jag som bäst behövde honom. Jag undrar hur många gånger jag suttit under hans krubba, hur många timmar jag bara varit där och hört hans tuggande på sitt hö. Hur självklart det varit för honom att jag satt där, och hur han varit nära. Jag undrar hur många timmar jag suttit i sadeln i skogen och bara andats in hälsa, och snusat på hans hals bara föra att hitta balansen i livet. Och varje gång har det hjälpt.

Lika lite som jag är ensam om att ha haft perioder i livet då det varit kämpigt, lika lite ensam är jag om att ta hästarna till hjälp för att må bättre. Jag har sett så många ta hjälp av dem och vet att de gör skillnad. Det använder jag mig av varje dag – insikten att hästar gör skillnad. På riktigt. Därför är hästar inte ”bara” ett tidsfördriv i min värld, en rolig hobby som jag har för att hålla mig igång. För mig är hästar så mycket mer. Det är nog är därför som jag har såpass många som jag har – och därför som jag håller mitt stall öppet för alla som behöver de hästar som jag har här. Så mycket fantastiska människor jag träffar tack vare mina hästar – så mycket lärdomar jag får. Det är enormt vad det hela tiden ger tillbaka.

Och det är nog därför jag har de hästar jag har – flera av dem har haft vad man kallar för brokigt förflutet. Och jag försöker varje dag ge tillbaka till dem, det de ger oss – en bättre värld där vi får vara de vi är och där vi inte ses som något annat än de vi verkligen är. De har något att lära oss människor. Om vi kan ta med oss detta i vår vardag, kan vi också se varandra och våga fråga – hur mår du? Och faktiskt orka höra svaret.

av

Varför trivs inte hästen i stallet?

En häst kan trivas olika bra i olika stallar. Även om ställena till synes erbjuder i princip samma sak, kan en häst reagera oerhört olika i de olika stallarna. Det här är något jag själv erfarit på nära håll och ständigt har i åtanke. För det faktum att det är så, gör också att det är något vi människor kan göra åt problemet.

Den första gången jag märkte det hade jag inte varit hästägare länge. Min häst var en mager rackare och åt och åt och åt. Han åt mig ur huset. Ända tills jag av just orsaken att vare sig han eller jag trivdes i stallet bestämde mig för att flytta honom. Då blev han snabbt fet som en gris. Och sedan har han varit lättfödd resterande del av livet, en sisådär 22 år….

En annan gång hade jag tre hästar på lösdrift. En av dem pallade verkligen inte med livet på den gården. Det spelade ingen roll att det näst intill bara var jag som tog hand om den lilla gruppen (som jag flyttade ut ur den stora gruppen på gården för att de skulle få tillräckligt med mat och få vara i fred). Det spelade ingen roll. Denna häst, som varit så otroligt rar och lugn, blev som ett monster varenda gång jag försökte ta i henne i stallet. Det gick inte ens att hämta sadeln utan att hon försökte stegra sig och sticka ut från stallgången, och hon var allmänt mycket svår att hantera. Det var nästan så hon blev farlig när jag och min stackars hovslagare försökte få ordning på hennes fötter. Tills jag tog hem hela gänget till min gård igen. Då var hon som vanligt igen och somnade snällt i stallgången när jag gjorde iordning henne.

Men det varade ju bara tills den gång jag skulle iväg på semester. Långa, långa mail kom om min livsfarliga häst, som inte släppte in dem i lösdriften eller knappt ens lät dem fodra hästgruppen. Trodde jag skulle hitta en hysterisk häst när jag kom hem igen. Men nj då- när jag var där var hon den lugna fina tjejen igen. Snacka om säreget sto. Herre min je vad jag älskar den damen. Det är min tant det!

Hon lär mig varje dag, vilket jag nog påpekat både en och två gånger i den här bloggen. Bland annat att en häst kan trivas i ett stall, med vissa personer när det är på ett visst sätt. Men hata ett annat, snarlikt. Det kan ha med person att göra, det kan ha med rutiner, andra hästar, hagkompisar, foderrutiner etc etc. Om vi vill hästarna väl, kan vi flytta dem till annat stall eller omforma rutiner så att stallvärlden passar dem bättre.

Det kan handla om så ytterst små saker. Ett praktexempel är när jag bytte till – bättre!- vattenkoppar i mitt stall. Från sådana där tröliga med plattor man måste trycka på, till nipplar som man bara behöver nudda. De flesta hästar blev jättenöjda. Utom en. Han blev vansinnigt arg på detta. Han vägrade att använda koppen och försökte till och med sparka sönder den. Men drack ur den, det gjorde han inte, så törstig han än var. Det var bara att ställa in vattenhink och sedan sätta in den gamla koppen igen. Som nu hade fått sådant tryck att vattnet sprutade runt hästen när han drack. Men då vart han nöjd igen och livet kunde går vidare. Sicken knasig häst, men har man preferenser så har man!

Det ska sägas att de allra flesta hästar är otroligt anpassningsbara, så bara de får tid att lära sig nya rutiner så blir allt gott och bra. Men vissa är känsliga. Det visar sig tydligt, och då får man försöka hitta på saker som gör dem nöjda igen, om något blivit tokigt.

 

 

Magasinet The horse har en artikel om detta fenomen, där de beskriver en del av de problem som deras experter erfarit orsakat hästens olycka. The Horse

 

 

av

Inte en dag utan att mocka

En enda gång i mitt hästägarliv, ett liv som började i början på 90-talet har jag låtit bli att mocka boxen en häst stod i. Jag minns det så väl, den känslan att jag inte låtit hästen ha en ren bädd att kliva in på i boxen den natten. En natt. Aldrig mer. Jag kände mig som den värsta skurk som tänkas kan.

Varje dag sedan dess har boxarna blivit  mockade. Varje dag. Åtminstone en gång. Det är något man bara gör. Jag kan inte ens ta in en häst i en box som inte mockat för några timmar utan att det känns fel. Om jag gör det, mockar jag med hästen i boxen. Hästar ska ha en ren bädd att stå på. Så är det bara.

Det innebär inte att jag är en petimeter och springer omkring och ska ha varenda sak på sin plats och att allt ska vara skinande blankt och rent. Kanske inte tvärtom heller, när jag tänker efter men med tiden skaffar man sig sina prioriteringar. En av dessa är helt klart mockningen. Den tullar jag aldrig på.