Ta hand om gamla hästar del 2

Ta hand om gamla hästar del 2

Nio år har gått sedan jag skrev det inlägg som än idag är det absolut mest lästa på den här bloggen: Ta hand om en äldre häst. Vilken härlig rad kommentarer det finns på det inlägget, och titt som tätt kommer nya. Nio långa år. Sedan den tiden har flera kära gamla trotjänare gått vidare över regnbågsbron. Som jag saknar dem!

Men allt har sin tid, och minnena finns kvar. Och de som då var unga, är inte så unga längre. Jag inser att det börjar bli dags att se de som jag fortfarande i minnet anser som så unga, som de äldre hästarna på gården. W med sina tjugo år blankt, Knasen med sina 21 och så de där som inte kommer alls så långt efter. Sedan är det tack och lov ett snäpp nedåt i åldern, där de ligger på ett pärlband på 17 och nedåt. Men de kommer ju bli äldre de med, och på gården ska de stanna – vårdas och älskas. Så är det med familjemedlemmar – de har ju alltid en plats i sitt egna hem. ❤ Men den dagen den sorgen.

Nu vakar jag lite extra över dessa två. Små tecken på ålder finns, om än inte så stora. Tack och lov har de i det stora hela fått ha hälsan. W har faktiskt till och med blivit bättre på senare år, då hon drabbades av förgiftning och påföljande fotosensibilitet, en sensibilitet som höll i sig i många år. Knasen har mest fått veterinärvård när han ätit något dumt – som tre ton ekollon eller en säck havre. Så är han fjording också.

Så hur var det nu? Det gäller att hålla god vigör på de gamle. Att se till att deras tänder är så friska det bara går, att de hålls igång och får behålla muskelmassan så de inte säckar ihop. Att ge dem extra mat behövs inte än i alla fall, och rörelse får de naturligt, och så träning på det. De har gått i lösdrift i många år, och båda älskar det högt. Stallet är mest som sov- och gosplats när vädret är strunt.

Och rider det gör vi ju såklart på dessa vänner. Fattas bara annat – annars blir de runda som tunnor och musklerna försvinner. Det är bra att tänka på dock att de behöver lite mer uppvärmning än de yngre förmågorna – man brukar säga att hästen behöver lika många uppvärmningsminuter som den är gammal i år. Så tjugo minuter sisådär blir det i skritt innan vi sätter fart. Men då är allt som vanligt – om än kanske något ovigare och lite stelare än förr. Men det är det – än så länge.

Vilka av er därute har åldringar som ni vårdar? Och vilka knep och knåp använder ni för att hålla dem i gott skick? Smarta och roliga tips är till för att dela med sig – inte minst för hästarnas skull 😀

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Smartaste julklappen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

185,00 Skr

 

 

Boken ute i handeln!!!

Så plötsligt händer det. Efter år av skrivande, tvekande, omskrivningar, funderingar och tankar. Så är boken här – den ligger på bordet. Den har mitt namn på omslaget. Världens bästa bilder, så fint satt. Tack vare Petra Kempi och Karin Ingerstam. De var de som gjorde tricket. När jag kontaktade dem blev drömmen verklighet. Då fanns ingen återvändo. Och jag är så stolt över resultatet!

Den här boken är en bok för alla som vill lära sig hästvett, få vardagsfakta som är användbar i verkliga livet, som vill kunna förstå och relatera till hästen som en vän och en samarbetspartner. Till alla som vill våra hästar väl, och som vill ha kunskapen att göra mer än bara tycka om en häst. Den som vill att hästen också ska tycka om dem. Min önskan är att den ska göra fler till tänkande varelser runt hästen – att fler försöker hitta bra lösningar för hästarna så att de har lättare att fungera i sin vardag tillsammans med människor. Min önskan är att färre hästar ska bli missförstådda, och att fler ska ta sitt ansvar för de finaste djuren som vandrar på jorden – hästarna.

Vill du köpa boken?

Klicka på omslaget och du dirigeras om till en av alla de näthandlare som säljer den:

 

bästahästägaren.jpg

Du kan också köpa den på Adlibris!

Hästen och miljön

Kanske ska avslöja det ändå – jag håller ju på att skriva en bok om det där med att hålla hästar. Jag kommer återkomma (mycket!) om det – men jag fick en väldigt bra fråga angående det – det handlar om hästen och miljön. Hur är det egentligen – vilka miljöbovar har vi att tampas med vi som håller häst(ar)?

Det blir nog en hel del om man tänker efter. En del kan vi inte hjälpa, en del kan vi påverka, även om vi kanske inte gör. Här är några funderingar kring detta. Har du fler? Återkoppla då gärna! 😀

  1. Strö och gödsel. Vi köper bara svenska produkter för strö. Det gör kanske de flesta, för det är det som är lättast att få tag på. Mer än så – vi köper lokal halm och lokalt spån. På vintern har vi pellets, då det är drygare och lättare att få till som en bra bädd. Då går det åt mindre. Vårt gödsel bildar en klassisk gödselstack på godkänd platta. Här mår snokarna utmärkt! De är annars utrotningshotade. När vi har fyllt hela plattan så kommer vi sprida ut det på egna marker så det blir god näring åt nytt hö – till våra egna hästar.
  2. Foder. Vi har lokalt hö. Enbart. Över hälften kommer från egna marken som vi ser utanför hagarna. Vi köper bara svenska tillskottsfoder – i den mån vi behöver. Jag tror vi överkonsumerar poppiga produkter från andra länders åkrar, bara för att vi tror de ska vara bättre. Det tror inte jag de är. Jag tror dessutom det är ett stort problem att vi stoppar i hästarna så mycket konstiga saker vi egentligen inte vet vad det är för något. Kan du säga vad det du ger hästen egentligen innehåller? Jag kan! 😀 Den där jäkla plasten på silagebalarna och som omger visst foder (även det som är ”Papper” innehåller mängder med plast) gör mig fullkomligt vansinnig. Skulle kunna tänka mig att kunna ta återvinningsbara emballage för tillskottsfodret. Varför finns inte det? Ensilaget är besvärligare – men plasten återvinns i alla fall för det mesta.
  3. Sadlar, träns och selar. Det här är en riktigt bov i dramat om vi inte är försiktiga. Det läder som används – var kommer det ifrån egentligen? Och har vi inte mer än vi behöver ändå, och kör på slit och släng i stallarna? Det ska vara nytt och fräscht hela tiden. Det finns få ting som kan vara så miljövidriga som läderprodukter – såväl djurhållning som bearbetning av just läder är en källa till ett enormt elände för djur, natur och oss människor. I mindre nogräknade verksamheter kan det här ställa till med ordentligt med skada. Varför är inte lädret ursprungsmärkt, och vilka alternativ finns? Vi tröstar oss med att vi har samma träns sedna tjugo år tillbaka, med några få undantag. Sadlarna är av hög kvalitet och flera av dem köpta begagnade. Vi vårdar dem ordentligt och är noga med att inte köpa på oss mer än vi behöver.
  4. Resor till och från stallarna. Ja herregud! Det här är eländigt. Vi måste ta bilen många av oss för att nå stallet. Det gäller även de som rider på ridskola. Det är ju itne klokt egentligen. Varför går inte bussarna till stallen – som av djurskyddsskäl ofta måste ligga en bit bort från stan (även av allergiskäl). Hmmmm. Vad ska vi skylla det på? Jag tror jag vet, eller rättare sagt vet att jag vet. Så nu får ni alla pusha på era lokala politiker och se till att bussen går till stallet! Basta! Vi ska inte behöva betala skjortan för att kommat till stallet. Inte naturen heller – för vi blir ofrivilliga miljöbovar bara för att vi gillar djur!
  5. Konsumtionen i allmänhet. Det är makalöst vad schabrak, täcken och andra prylar folk köper till sina hästar. De byter ut innan något är trasigt för att det är ”fel” färg, fel form eller bara för att det är för ”gammalt”. Jag är glad att jag kommit ifrån det här – på riktigt. Vi byter ut när det behövs. Försöker laga så gott vi kan (jag är urusel, eller än mer än så på att sy tyvärr, men försöker fixa ändå), och ser hellre att det är helt och rent än poppigt och ”snyggt”. Det är hästarna som är snygga, inget schabrak i världen kan få dem snyggare än vad de redan är…..

Som ni märker – det finns mycket att göra för att hålla miljöbelastningen nere. Vi här på gården kan i alla fall skryta med att vi är landskapsvårdare samtidigt – vi håller betesmarker där djur betat sedan åtminstone 1500-talet öppna. PÅ det sättet hjälper vi till att säkra upp mångfald då gamla hagmarker är hemvist åt en mängd olika växter och djur. Och det gör vi så gärna – för vi älskar när tranorna, svalorna, tofsviporna, morkullorna och alla deras andra fågelkompisar samt snokarna kommer för det betyder att våren är här på riktigt, vi njuter av att se alla de fantastiska blommor och växter som finns i vår natur  och vi vet att mångfald ger stabilitet i naturen.

 

Våra stallrutiner

Alla stall har sina rutiner. Hästar och folk vänjer sig vid hur det ska vara och ofta funkar sedan rutinerna som en röd tråd genom dagen, en röd tråd som påverkar när hästarna rids, när vi människor jobbar och när vi sover. Allt hänger ihop på en gård. Hos oss utgår vi från hästarnas behov när vi planerar vår dag.

Varje morgon när jag vaknar upp tittar jag ut genom fönstret. Då vi har lösdriftshästar som jag kan se från mitt fönster får jag då en snabb överblick över hur natten varit. Står de inte ens vid grinden, vet jag att de inte är särskilt hungriga. Står de vid grinden vill de ha mat – typ nu! Sådant beror mycket på väder, men också vad de hittat på under natten. Vad vet jag? Kanske har de busat järnet? Eller så har det varit för mycket snö för att orka gå omkring och äta av granen och gräva fram det torra gräs som finns därunder.

Morgonen börjar med mat. Mat i stora lass överallt. Hästarna som står inne – just nu fyra stycken får mat inne, de andra portionerar jag ut mat till. Jag släpar omkring på min stora blåa kärra, som i sig är ett litet under. Den har hängt med i femton år nu, och verkar vilja funka ett tag till. Den fyller perfekt till en fyra, fem hästar – lite beroende på hur mycket jag lassar på. Varje häst går på en 12-15 kg hö per dygn. Vi ger ju inte fri tillgång, men jag ser till att de inte är hungriga. Det blir väldigt mycket spill om vi kör frit illgång, väldigt mycket stillastående och bara stå och äta för mina hästar om jag låter dem gå på fri tillgång. Vissa klarar det galant, men de andra blir feta som grisar. Och så rör de sig för lite. Sådant är inte bra och då vi har möjlighet att fodra så många gånger per dag, ha skog till alla hästar och halm i lösdriften så tycker jag i alla fall att det är ett bra system att portionera ut och dosera efter behov.

En och annan behöver lite mer än normen, och då tar vi in och ger extra. Eller så tar vi in och ger lite mindre, för att de är så lättfödda. En får stå inne på natten och äta så mycket han mäktar med. Bara där blir det ett tiotal timmar med fri tillgång, och så lite extra på det. Så är han fin i hullet. En annan vill också komma in och sova, för han blir på dåligt humör när han måste dela sin ”säng” med andra i lösdriften. Se han kommer också in. Alla passar inte i samma mall. Har man eget stall gör man som man tycker och känner antar jag – jag försöker känna av vad hästarna trivs bäst med och så mycket jag bara kan anpassar jag mig till det. Det brukar finnas lösningar till det mesta, så alla får det de behöver.

Nåväl – tillbaka till morgonpasset. Som kanske inte är så tidigt som folk tror. Innan ått ska jag vara färdig med att ha fodrat, ibland blir det tidigare om jag ska iväg. Sedan kollar jag vatten till alla och så går jag in och har kaffe, kollar dagens nyheter på olika sätt, chattar på nätet och planerar upp min dag. En timme lite drygt senare är det dags för utegång för de som står inne. Sedan mockar jag och fixar i ordning stallet. Har vädret varit, eller är, eländigt så åker sedan ett gäng lösdriftshästar in. Just nu åker alltid åtminstone en häst in i stallet från lösdrifterna. Den hästen har som viktigaste uppgift att mysa, må bra och hålla vår Tingeling, som står inne pga sjukdom, på gott humör. Då gäller det att ha hästar hon trivs med. Vi vet vid det här laget vilka som funkar, och vilka hon ber flyga och fara. Och som tur var är det alltid någon av de där som vill ha lite extra mat som passar. Så fint det blir då, då det går att synka ett behov med ett annat!

Är det kallt värre är vi rädda om värmen i stallet. Då åker några fler hästar in. Samma sak, som redan skrivits, ifall det är uruselt väder. Vissa är känsligare än andra, så de får stå inne lite längre. Täckas lite mer. Andra klarar det mesta och bryr sig inte så mycket.

Under dagen kollar jag vatten och fodrar i hagarna två gånger vintertid. Är det barmark och lite att äta på, blir det en fodring under dagen. Sommartid ingen, för då är det ju bete som gäller. Eftersom vi har så stora betesmarker vänjs hästarna in i takt med att våren gör entré. Vilket vi hoppas blir när som helst nu! Förra året hade redan tranorna kommit vid den här tiden. De gör rätt i att vänta i år. Snön ligger meterdjup och det har till råga på allt regnat som bara den under ett dygn för att sedan frysa på. Det känns som våren är långt borta…..

Då kan ni tänka er vad hästar det varit i stallet – alla har de fått kel, borstning, täcken på och av, fodrats och fått mysa en stund – trots att man har en bra lösdrift skadar det inte att skämma bort sina djur lite och dubbelkolla att de mår väl. Det är tur jag ofta kan variera mina arbetstider något, eller åtminstone hinner med att göra det som hästarna behöver.

Nu väntar istället kyla och klart väder. Perfekt för hästar! Blir det inte för kallt, så blir det lätta dagar för oss människor.

Om hästarna själva får välja är det lite bustid i hagen under morgonen efter maten. Sedan råder stilla lugn. Det är sovtid för hästarna. De myser lite här och där beroende på väder. I lösdriften om det är busväder, ute i solen om det så tillåts. Då ska man inte träna hästar som behöver lite mer energi. Men det är perfekt att träna en häst som kanske har lite väl med energi.

Eftermiddagstid och tidig kväll så länge det är ljust är träningstid. Då tränar jag ofta en tre, fyra hästar och sedan tillkommer lektioner på kvällen. Om det inte är helg förstås för då har vi folk här mest hela tiden och vi jobbar i stallet hela dagen, rider så mycket vi orkar och njuter av att vara i hästarnas värld. Och efter varje ridpass ger vi dem lite extra protein, mineraler och låter dem vila inne mumsandes på hö. Det är rutiner hästarna gillar lite extra. Försöker man ändra på det finns det hästar som opponerar sig starkt. Typ vägrar gå till hagen! 😀

Så går dagarna fort på Lövslätten. Med sina rutiner. Rutiner är bra. Det gör att vi inte glömmer. Det gör att vi kan fokusera på annat – lösa problem, förbättra vår verksamhet och hinna med att jobba med det som inte har med hästar att göra.

 

 

Brist på hö och ensilage drabbar hästarna

Än idag är vi helt beroende av vädret för vår vällevnad. Man kan ju tycka att det inte längre borde spela så stor roll, i denna moderna och tekniktunga värld. Men nog är det så fortfarande. Det var inte bara på 1800-talet som det blev stora problem med försörjningen av mat om skördarna slog fel. Sådant händer idag också. Kanske inte oss människor i den rika världen – vi importerar då glatt det som behövs. Men när det gäller våra djur är det här en realitet att leva med. Och frågan är om klimatförändringarna kommer göra så att fler skördar slår fler framöver?

Redan i somras kom de första rapporterna om att skördarna blivit dåliga. Särskilt vad gäller hö och ensilage till djuren. Det är svårt att importera gräs. Varje djur äter en sisådär 300 kilo så ni kan ju tänka er fraktkostnaderna om det inte går att handla in det här lokalt. Många bönder valde att minska sin besättning – det vill säga skicka djur på slakt. Köerna till slakterierna blev ganska så långa.

På hästsidan har det varit någorlunda tyst, även om man kan se ovanligt många annonser ute med hö eller ensilage köpes. Och svaren är inte många. De som har och är leverantörer säkrar sina stamkunders behov. De som är som jag som har eget (tack och lov fick vi en bra skörd!), håller stenhårt på vårt. Och de som inte är några storköpare och som inte kunnat boka in sig på tillräckligt har nu enorma problem att hitta foder som är dugligt åt hästar.

Det här är ett elände. Det går inte att vänta med att köpa in foder till djuren. De behöver lika mycket varje dag. Jag kan tänka mig att de med brist satsar på att hitta halm, men det är inte så lätt det heller. Halm och lusern kan annars kompensera brist på hö till viss del i alla fall. Men det är verkligen inte ultimat. Jag kan också tänka mig paniken när det inte finns foder att få tag på. Vad gör man till slut?

Ja – jag är otroligt glad att vi fick in en såpass bra skörd i år. Jag hoppas det räcker hela vägen in i sommaren nu. För att köpa in av andra verkar stört omöjligt. Jag skulle heller inte bli särskilt ledsen om det är så att våren kommer tidigt och det blir en bra betessäsong. Den förra var eländig – vilket i sig bidragit till bristen på foder. Det var torrt och kallt på våren – betet kom aldrig igång. Sedan var det torrt och eländigt lite till bara för att börja störtregna hela hösten när tillväxten inte sker och det blev bara lera av alltihopa. Till och med på mina sandmarker var det lerigt. Då är det illa.

Näe – nu hoppas jag på ett bättre skörde- och betesår, även om jag verkar klarat mig undan det värsta – foderbrist och betesbrist. Så har jag stora marker också, även om det inte är så intensivt växande på varje fläck så räcker det till oss som tur är. Än så länge.

Mer om bristen på hö och silage i framför allt Mellansverige men även på andra håll kan du läsa om på:

Land Lantbruk

Hippson

P4 Gotland

SVT nyheter

SVT nyheter 

Norrbottenkuriren

Vad gör hästen hela dygnet???

Vad gör hästen hela dygnet???

Det är en allmän sanning i djurvärlden – ju mer gräsätare man är, desto mindre sover man. Utpräglade köttätare, såsom kattdjur, sover mest hela dagen. Vi människor som är blandätare gör lite mittemellan. Och hästar som är utpräglade gräsätare (och flyktdjur!) sover nästan ingenting.

De sover kanske 3 – 4 timmar fördelat på dygnet och ligger ner en av dessa timmar (fördelat på flera gånger). Det gör förstås inte sömnen mindre viktig, inte heller den liggande delen. När min gode fyrbente vän Alexander var inne på sitt 29 år så vågade han inte lägga sig ner längre. Då var det kört. Till slut blir hästen så trött att de somnar stående och hästens ben viker sig under dem. De vaknar nästan alltid i fallet och hinner räta upp sig.

Att se en häst falla på det viset är en otroligt läskig sak att bevittna. Det är heller inte mindre Otroligt obehagligt för hästen. Vad som gjorde att han inte vågade lägga sig ner vet vi inte riktigt – kanske hade han ont invärtes, eller så var ett ben knasigt. Då han var tuff som få och absolut inte ville visa att han hade ont, stod han tappert och såg glad ut ändå. Jag tackar gudarna för att jag har uppsikt över mina hästar flertalet timmar per dag. Jag såg direkt vad som var på gång. Det var dags att säga farväl. Hästar behöver sova, om än i våra ögon allt så lite.

Vad gör de alla de 21 timmar som är kvar då?

Äter.

Äter.

Äter.

17 timmar av dygnets 24 går åt till att äta, om hästen får som den vill. Det innebär inte att den är osedvanligt glupsk. Det beror på att de är gräsätande djur. Och i deras gener ligger att gå och äta, hela dagen. De behöver det av många olika anledningar. Den mat de är genetiskt betingade att få i sig är spridd över enorma arealer, och de får i sig lite i taget. När de är de stäpp- eller skogsdjur de är födda till att vara. Efter 17 timmar har de fått i sig tillräckligt. Så är förutsättningarna i naturen för en häst.

Eftersom förutsättningarna är som de är i naturen, så har också hästens kropp formats till detta faktum. Deras kropp är anpassad till att få i sig lite mat hela tiden. Magsäcken kan inte expandera (behövs inte då de får i sig lite hela tiden), och magsyran, till för att bryta ner maten, kommer lite i taget. Hela tiden.

Så när vi ska ge hästar mat måste vi förhålla oss till det här. Vi kan inte ändra hästarnas biologiska förutsättningar. För att få dem att må bra behöver vi anpassa oss till det som är, inte till hur vi vill att de ska vara.

För visst hade det varit enklare om de var lite som oss. Som klarat oss på en två, tre mål om dagen sisådär. Vi slungar in en bunke käk till magen och kan sedan luta oss tillbaka och jäsa. Så kan inte en häst.

På sommaren, under betestider, är det väldigt enkelt att leva upp till hästens behov av lite foder hela tiden. Då går de ju på bete, och äter när de vill. Då får också de flesta hästar tillräckligt med rörelse, vilket gör att det under den tiden förekommer väldigt få kolikfall.

Klart värre är det på vintern. Då ger vi dem fodergivor och styr hela deras möjlighet att få något i magen. Då blir det ganska ofta mindre bra. Studier visar att där de borde äta 80% av tiden, så får de flesta stallhästar bara en ättid om 15%. Alldeles för lite.

Det här ger stora problem för hästarna. Och för oss. För en häst som inte får sitt tuggbehov tillfredsställt kommer inte att må bra. Den kommer tugga på väggar och krubbor, den kan bli vresig och sur. Inte undra på. För magsyran produceras i alla fall och den skyddande hinna som finns i magsäcken för att inte fräta sönder finns bara på den underliggande delen av magsäcken. När magsyran pumpas ut i en tom mage riskerar den att nå hela magsäcken, även de oskyddade delarna. Inte svårt att tänka sig att man blir sur och vresig och får ont i hela kroppen när magen är i uppror. Det här ökar också risken för kolik och andra hälsoproblem för hästen – fysiska som psykiska.

Undrar hur många hästar som anses ouppfostrade och rent av elaka, men som egentligen bara försöker säga att de behöver få må lite bättre? Så enkelt det kunde ha varit – att med lite fantasi försöka ge hästarna lite mer av det de verkligen behöver?

Så hur löser man då problemet med att ge hästar långa ättider under vintern? Till att börja med kan vi maximera grovfodergivan (hö och silage) och minimera kraftfodergivan (müsli och havre och allt vad som nu finns). Kraftfoder är energirikt värre och ingen föda en häst är född till att äta i någon större mängd. Ska man ge kraftfoder så ska det vara ofta och i små doser. Så att kroppen hinner ta upp näringsämnena. Men hästar kan bli feta på att enbart äta hö och silage i för stora mängden.

I alla fall om vi ger det i en stor klump (läs fri tillgång på hö eller silage på ett enda ställe). Jag har provat detta och det fungerar inte för mig. Vissa hästar formligen parkerar i silagehäcken och går inte därifrån. De blir runda som bollar. Även om det är naturligt att äta långa perioder är det inte naturligt för hästen att stå på samma ställe och göra det. Det kan, förutom fetma, leda till kolik och andra problem då hästarna inte rör sig tillräckligt. För hästar är också i stort behov av att röra sig lite hela tiden och inte stå på samma fläck, och om man inte rör sig blir man fet.

Hmmm.

Nu blev det lite värre med att lösa problemet. Då har många tagit till nät, olika typer av hönät eller slow feed nät som det kallas ibland, för att få hästen att ta små bitar i taget. Vissa hästar blir lugna av detta. Andra blir frustrerade, av att ha, men ändå inte kunna ta ordentligt. Det har också visat sig vara problematiskt med tänderna då hästarna drar ur stråna snett ur näten (beroende på hur de placerats) och de kan också få spända nackar då de inte är födda till att dra ur gräs ur ett nät på det sättet. De är snarare gjorda för att reva av gräs från backen.

För många är det här ett alternativ som de är nöjda med. Jag har valt att undvika det, inte minst för att skodda hästar kan fastna i näten med skänklarna på själva skorna. Och då kan det gå illa.

Så jag fodrar.

Och fodrar

Och fodrar.

Oavsett om de är ute eller inne. De hästar som kan och behöver får fri tillgång. De andra portioneras fodret ut till så att det inte går mer än fyra timmar (en bra hållpunkt enligt forskarna) mellan ättiderna om möjligt. Men det går ju inte alltid. Så mycket kan inte ens jag springa och fodra. Så då har jag stora hagar med träd som de kan knapra på. Och jag lägger in nya till de som inte har tillräckligt. Det behövs ändå alltid röjas sly på gården, och varför inte hiva in det i hagarna där hästarna går?

Ja – hästar kan smälta och göra energi av fibrer! Det är lite unikt och väldigt bra. För om de då äter pinnar och grenar och bark, så får magen sitt. Det behöver som sagt inte vara mycket mat för att hästens mage ska bli lugn. Lite och ofta……

Och så har vi halm i lösdrifterna. Så hästarna kan pilla på.

Och gissa vad. Ingen häst är tjurig. Ingen häst verkar stressad när vi ger foder. Det är otroligt tyst på morgonen när man kommer och ska ge mat. De är glada att få den, men inte paniska eller stressade. Så många stallar jag varit på där hästarna lever amok så fort det är fodringstid. Varför då? Kan man ju undra…..

Hos oss är det tyst och stilla. Förutom 28-åriga farbror Daniel som bankar på sin boxdörr, lite sådär om man är för långsam. Han vill ha sin lusernhink. För en gammal man behöver tillägg till höet, när tänderna inte fungerar riktigt som de ska. Och då behövs ett tillägg. Lusern är då ett bra alternativ, för det räknas som grovfoder det med. Lite betfiber och extra tillskott i form av müsli hör också till, så att hela näringsbehovet täcks och maten blir godare att äta.

Till slut – vad gör de av med de sista tre-fyra timmarna som finns kvar? Rids och umgås med folk, strosar runt, dåsar i solen och leker. I en stor hage. Om hästarna får välja.

 

 

 

 

Ett fullblod till ridhäst

Ett fullblod till ridhäst

För inte så länge sedan tog jag hem en fullblodspojke till stallet. Det är en kille som gått på löp, men också använts som ridhäst. Fullblod är hästar som ibland möts med undrande blickar, men jag förstår absolut inte varför. Det måste nog handla om okunskap, för bättre hästar – och till bättre pris – är det nog svårt att hitta. För den som kan förvalta hästen väl.

För se – fullbloden, de är inte bara hästvärldens ferarris vad gäller snabbhet, de är också riktiga allroundhästar som lyckas med det mesta. Få fälttävlanshästar står utan fullblod i stammen, en hel del av dem är rena fullblod. Det där med att ha fullblod i linjerna gäller för övrigt hoppehästar och dressyrhästar också. Halvbloden ”Lättas” upp med fullblodslinjer, så kika i halvblodens stammar så ser du snabbt att det finns fullblod lite här och där. Det är ok i många stamböcker att blanda in just fullblod i linjerna. Och det finns många anledningar till det.

Det handlar både om fysiken men också mentaliteten. Det är lite roligt att höra att många säger att de är ”spattiga”. Något sådant fullblod har jag då aldrig stött på. Min uppfattning är att de är mycket schyssta och coola och till och med väldigt modiga.  Däremot har de en förmåga att reagera väldigt snabbt när det väl gäller. De är också uthålliga. Det är ju perfekt när man vill ha en hopphäst, fälttävlanshäst eller varför inte en bra dressyrhäst som reagerar snabbt för fina signaler.

HÄr är några exempel på framgångsrika fullblod och hästar med övervägande del av fullblod i sin stam inom ridsportsvärlden. Notera att det finns många, många fler.

Rembrandt – hade till största delen fullblod i sina gener och är en av de största fixstjärnorna på dressyrbanan med Nicole Upphoff i sadeln. De förändrade synen på hur en bra dressyrhäst skulle se ut och idag ser man fullblodsstammen i varenda dressyrhäst, även om inte fullt så många hästar är rena fullblod på dressyrbanorna. Men de finns de med. Sea Lord är en fd. racinghäst som idag går Grand Prix. Och både Eric Lette och Lena Lilja har haft fullblod på denna nivå här i Sverige. Ulla Håkansson lär också ha haft ett.

 

 

 

Touch of Class gick från den ena tävlingsbanan till den andra – från löpning hela vägen till OS-arenan 1976.

Gem Twist var en amerikansk och extremt framgångsrik hopphäst som vann grand prix-klasser med inte mindre än tre olika ryttare. Han klassades på sin tid som världens bästa häst. Förresten är 80 % av de hästar som finns med i deras Hall of Fame för hopphästar, just fullblod.

Inom fälttävlan är andelen fullblod stor. Deras atletiska förmågor kommer här helt till sin rätt. De är snabba och viga och mycket, mycket modiga. Här är de så många att det är lönlöst att räkna upp dem alla.  Vi kanske kan nöja oss med att säga att just fälttävlan är en fullblodsgren, och om hästarna inom denna gren inte är till 100 % fullblod, är den i alla fall till stora delar det. Det där vet varenda australiensare som är intresserad av sporten – de är också världsbäst på denna gren. 

 

För den som vill ha motor i sin häst, och människor som har svårt att förvalta en vaken och alert häst är fullblodet ett bra val. Med ett plus på galoppen och förmågan till samling kan den knapra ihop många poäng på en dressyrbana och inte minst hoppa hus. De är däremot av någon underlig anledning lite underskattade. De är därför ofta inte så dyra i inköp som ett halvblod.

Men kanske behöver en ryttare till ett fullblod lite mer kunskap och ett bra system bakom sin ridning/hantering? Fullbloden, har jag noterat,  har ofta en stark vilja, är lättlärda (på gott och ont!) och uppfattar saker mycket snabbt. De vill inte trängas in utan det är kommunikation som gäller, inte tvång (gäller iofs alla hästar men kanske fullbloden reagerar kraftigare på just detta med tvång och att låsa upp och begränsa….). Och kanske är det så att vissa ryttare därför tycker de är lite läskiga. Du har liksom inte kontrollen på ett fullblod – du jobbar fram överenskommelsen och får därför kontrollen, liksom hästen får kontrollen. Om ni förstår vad jag menar. Själv tycker jag om just den energin och ser det härliga  att kunna kanalisera den till något gott.

Enda nackdelarna jag ser är matmängden (jösses vad ett fullblod kan proppa i sig mat!), deras enorma ilska om något gör ont (usch och fy vad eländigt det blir!), och deras tunna, tunna ben.

Det återstår att se hur långt vi – min fullblodsvän och jag – kommer i utbildningen. Men starten har varit ganska så bra, måste sägas. Vi trivs ihop och min nya förmåga är en samarbetsvillig, glad och tuff en, som är med på noterna. Det bådar gott för framtiden.