Ta hand om gamla hästar del 2

Ta hand om gamla hästar del 2

Nio år har gått sedan jag skrev det inlägg som än idag är det absolut mest lästa på den här bloggen: Ta hand om en äldre häst. Vilken härlig rad kommentarer det finns på det inlägget, och titt som tätt kommer nya. Nio långa år. Sedan den tiden har flera kära gamla trotjänare gått vidare över regnbågsbron. Som jag saknar dem!

Men allt har sin tid, och minnena finns kvar. Och de som då var unga, är inte så unga längre. Jag inser att det börjar bli dags att se de som jag fortfarande i minnet anser som så unga, som de äldre hästarna på gården. W med sina tjugo år blankt, Knasen med sina 21 och så de där som inte kommer alls så långt efter. Sedan är det tack och lov ett snäpp nedåt i åldern, där de ligger på ett pärlband på 17 och nedåt. Men de kommer ju bli äldre de med, och på gården ska de stanna – vårdas och älskas. Så är det med familjemedlemmar – de har ju alltid en plats i sitt egna hem. ❤ Men den dagen den sorgen.

Nu vakar jag lite extra över dessa två. Små tecken på ålder finns, om än inte så stora. Tack och lov har de i det stora hela fått ha hälsan. W har faktiskt till och med blivit bättre på senare år, då hon drabbades av förgiftning och påföljande fotosensibilitet, en sensibilitet som höll i sig i många år. Knasen har mest fått veterinärvård när han ätit något dumt – som tre ton ekollon eller en säck havre. Så är han fjording också.

Så hur var det nu? Det gäller att hålla god vigör på de gamle. Att se till att deras tänder är så friska det bara går, att de hålls igång och får behålla muskelmassan så de inte säckar ihop. Att ge dem extra mat behövs inte än i alla fall, och rörelse får de naturligt, och så träning på det. De har gått i lösdrift i många år, och båda älskar det högt. Stallet är mest som sov- och gosplats när vädret är strunt.

Och rider det gör vi ju såklart på dessa vänner. Fattas bara annat – annars blir de runda som tunnor och musklerna försvinner. Det är bra att tänka på dock att de behöver lite mer uppvärmning än de yngre förmågorna – man brukar säga att hästen behöver lika många uppvärmningsminuter som den är gammal i år. Så tjugo minuter sisådär blir det i skritt innan vi sätter fart. Men då är allt som vanligt – om än kanske något ovigare och lite stelare än förr. Men det är det – än så länge.

Vilka av er därute har åldringar som ni vårdar? Och vilka knep och knåp använder ni för att hålla dem i gott skick? Smarta och roliga tips är till för att dela med sig – inte minst för hästarnas skull 😀

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

Går det att rida etiskt?

Då och då och egentligen hela tiden finns det människor som yttrar sig om ridsporten som något avskyvärt. Som något som förslavar hästen och som utsätter hästen för, om inte tortyr, så i alla fall något som är hemskt och illa. Ofta reagerar vi ryttare instinktivt med att tänka att dessa personer mer eller mindre inte fattar något, att de verkligen är ute och cyklar och att de bara borde hålla tyst om något de inte begriper.

Istället kanske man borde fråga sig om det finns omständigheter som gör att det är ok att rida? Finns det sätt att rida på som inte gör att hästen far illa? Hästen är ju inte byggd för att bära en tyngd på ryggen, den är inte född till att ranta runt med bett i munnen och den har ingen naturlig bäring i kurva efter kurva på ridbanan om det inte är så att vi lär den HUR den ska forma sin kropp i vändningarna. Vänder den på det sätt den gör naturligt kommer den gå sönder om vi rider på ridbanan för länge och i för hög hastighet.

Det är mycket som inte är ”naturligt” men som man kan överleva, leva med och till och med uppskatta. Varför skulle det inte kunna vara samma sak med ridning? Det är inte naturligt för oss att åka iväg till ett kontor hela dagen och jobba för pengar. Så var det inte förr, om man säger så. Inte under många hundra tusen år faktiskt, även om generna hos människan är sig lik än idag. Men det finns faktiskt de, ganska många faktiskt, som tycker det är det som är meningen med livet och att det är det roligaste de vet. De som har rätt jobb för sina förutsättningar, med rätt chefer och en god arbetsmiljö med bra arbetsförhållanden.

Annat är de för de miljoner stackare som måste slava dag ut och dag in under fruktansvärda förhållanden bara för att kunna överleva. Som blir utnyttjade och som inte alls får sin röst hörd på sin arbetsplats. De har nog en annan åsikt om sitt jobb. Men det gör inte att arbete i sig är något fruktansvärt. Mer att förutsättningarna för deras arbete stinker.

Kanske är det så med hästar också? Det är kanske inte det ATT den blir riden som är det intressanta. Utan hur? En häst som blir väl omhändertagen i en bra miljö och som får jobba med det som den har fallenhet för och som dessutom får mycket feedback för vad den gör kanske tycker att ridning är mer än ok, ja kanske till och med kul? Varför inte?

Någon gång under historiens gång tämjdes hästen. Det var nog inte alla hästar som kunde tämjas, men vissa. Annars hade man inte gjort det. Zebrorna har vi inte tämjt, inte gnuerna eller älgarna heller. De hade ingen fallenhet för att jobba i grupp. För hästar är gruppdjur, och som sådana har de en viktig plats i flocken och behöver samarbeta med andra individer för sin överlevnad. Det sitter i generna.

En tamhäst av idag behöver inte kämpa på stäppen eller i skogen för att överleva. Den behöver i ett stall där den blir omhändertagen inte frysa, inte leta efter vatten och inte varna sina kamrater för att det kommer läskiga saker. Den behöver inte vakta flockens föl från farliga djur och den är på ett säkert ställe. Jag kan misstänka att denna trygga miljö också faktiskt gör det lite tråkigt. Vi har kort sagt tagit ifrån dem det tuffa jobb det innebär att vara en vild häst. Precis som vi människor har hästarna nu slutat behöva ”överleva” och kan frigöra resurser till annat.

Så att då få ett annat jobb är kanske en bra idé? I alla fall om det sker på ett etiskt sätt – dvs att den har bra arbetsförhållanden? jag är övertygad om att en häst kan tycka det är roligt att ridas på banan såväl som i skog och mark med rätt ryttare och med rätt utrustning som inte gör ont och inte gör en illa. Den kan lika gärna gilla det där med att springa fort, eller gå hästagility eller göra något annat spännande som är utvecklande och lärorikt. Hästar, liksom människor och många andra djur, gillar dessutom att lära sig för lärandets skull. Så varför inte?

Vårt ansvar som hästhanterare och ryttare är dock enormt. Vi har hästarnas väl och ve i våra händer. Bokstavligen. Och det måste vi ta på allvar. Vi behöver lära oss så mycket som möjligt om hur de fungerar och vad de behöver för att må bra i alla lägen. Och vi måste lära oss att uppskatta de insatser hästarna gör för oss, och inte ta det för givet. För vem vill inte få uppskattning på sin arbetsplats? Vem orkar jobba när man bara tas för givet och kraven bara ökar? Så det är mycket vi kan lära oss för att det ska bli mer etiskt med ridning och hästhantering. Men vi är på väg. Forskningen går framåt. Inom alla områden – och det hjälper både människor och djur.

Numera spöar man inte ungar som man gjorde förr när de inte kunde läxan. Man har inte hemska auktoriteter som får personalen att sluta andas när de dyker upp på moderna arbetsplatser utan jobbar i team, där var och en ses som de individer de är och de resurser de är. Inom ridsporten går det långsammare, men man börjar så smått fatta att det finns andra sätt än att trycka ner och begära blind lydnad. Det är det bästa med utveckling. Det går ibland framåt.

 

 

 

 

Framåt nedåt ger framåt uppåt!

 

 

 

Det vi ser på ”stora banan” när vi går på dressyrtävlingar är hästar som bär sig väl och som går framåt uppåt (om ryttaren har gjort sin träning rätt med hästen). Det är en form som är tuff för hästen att genomföra och som kräver stor styrka och balans. Bakom denna form ligger ett långt och idogt arbete med att utbilda hästen och stärka hästens förmåga att bära sin ryttare. Två av de fundamenta bakom denna form ligger ”Kontakt” och ”lösgörande arbete”, något det verkar fuskas lite med till mans.

Det lösgörande arbetet handlar om att få hästen att förstå hur den kan bära en ryttare på ett korrekt sätt – med rätt muskler utan att vara spänd och överbelasta någon del av kroppen. Det kräver att den börjar använda sin magmuskulatur och kommer till avslappning. Det är inte helt olikt det vi tränar på när vi går på ett gympass. Varje rörelse ska komma igenom hela kroppen.

För att hjälpa hästen att komma till bärighet är den långa låga formen nyttig. Den låter hästen komma till ro i handen och hjälper hästen att hitta avslappningen och bärigheten. Det handlar om allt annat än det jag ibland ser – det som handlar om att nosen går inåt nedåt. Här ska istället nosen gå framåt nedåt för att det ska ge bästa effekt. Hästen ska ju bära sig själv och söka sig fram till bettet. Och då får vi också kontakt – om vi har bra händer som fångar upp den framåtgripande känslan och avslappningen. Först då kan vi påbörja det mödosamma arbetet med att få hästen samlad – på riktigt, inte bara kröka på naken och skrutta runt.

Det är svårt att rida långt och lågt. Det kräver god balans och bra taktkänsla. Det krävs att man rider med sätet fram mot handen utan att jäkta, utan att istället släppa fram hela rörelsen igenom hästkroppen. Det kräver en mjuk hand som erbjuder en fin kontakt utan att vara bromsande eller hämmande. Hästen ska inte bli framtung – tvärtom, den ska istället få under sig frambenen mer och bära upp sig bättre och framför allt slappna av. Då duger det inte att såga lite med handen och hoppas på att hästen kröker på nacken i hopp om att det ska hända.

Här är ett skolexempel på hur lång och låg ska se ut när det är som bäst (och där vi kan se att hästen kan gå i mer samlad form när som helst). Det som är långt och lågt är ”vilan” när hästen får genomsläpplighet i kroppen och blodet cirkulerar genom mer avslappnade muskler och rygglinjen sträcks ut. Arbetet är den lite högre formen där den verkligen behöver bära sig.

 

Ryttaren är här ypperliga Uta Gräf, och hon har en hel artikel om vikten av att stretcha hästen i Dressage Today. Det är mycket läsvärt! Man kan se hästens ridpass som ett gympass – där lång och låg är den mjukgörande vilan mellan mer intensiva rörelser. Mer om detta kan du läsa om på Allt Om hästar. Där diskuteras olika former – även avarterna till lång och låg och korrekt samling.

Avarten kan för ett otränat öga se snarlik ut, men ger inte samma effekt. Snarare kan avarten vara till skada för hästen. Den formen kallas lång djup och rund men får hästen att gå på bogarna och därigenom att belasta frambenen mer. I sin värsta form blir detta det som debatteras så hårt: rollkur. Att sedan detta händer i träning, att hästen går under tygeln och tappar kontakten med bettet, det är en sak. Men det är absolut inte det man vill eftersträva och något som en seriös tränare försöker rida fram ifrån, istället för att stanna i och vara nöjd och dessutom försöka få till det än mer. Då har man tappat tanken på kontakt och att rida ”fram till handen”.

 

 

 

 

 

 

Hästens biomekanik – vad betyder den?

Biomekanik är läran om hur kraft påverkar levande vävnad. Det är, mer tydligt formulerad, studien om kroppens rörelser. Syftet med biomekanik är att förstå hur krafter arbetar i kroppen och på bästa sätt använda kroppen för att utföra ett arbete. Vilka muskler arbetar och vilka belastningar uppkommer i kroppen när vi utför rörelser.

Biomekanik är en stor del av träningsläran i de flesta idrotter. En tyngdlyftare försöker inte bara lyfta tungt hur som helst, utan försöker arbeta med kroppen på ett sådant sätt att tunga lyft blir möjligt – utan skador på kroppen. Detsamma gäller diskuskastaren, löparen, skidåkaren och backhopparen. Det handlar om kraftriktningar. Det är en stor del i att bli framgångsrik i en sport – att hitta den teknik som ger bästa resultat.

En stor del av forskningen inom biomekanik handlar också om att skapa förutsättningar för att rehabilitera skador som hämmar rörelse. På kuppen får vi mängder med information om hur vi bör utföra vardagliga ting för att inte belasta kroppen på fel sätt.

Rätt använt kan kroppar belastas ganska rejält. Men om ett arbete utförs på rätt sätt blir kroppen sliten och bryts ner. Det kan handla om att arbeta snett, med fel muskler och att spänningar i kroppen leder till att en rörelse inte utförs enligt biomekaniska principer.

I den här bloggen kommer jag att skriva vidare om de biomekaniska principer som är grunden i ridning och för hästens arbete. För endast genom att förstå dessa kroppens lagar kan vi träna hästen för att hålla, och inte träna hästen för att slitas ut.