En sjukt lång och besvärlig vinter och en sen vår som idag stoltserar med snöstorm. Sjuka djur som behöver extra omsorger och en egen kropp som inte alltid vill göra som jag vill längre, efter många års slit får mig nu, så här i den förhoppningsvis för året sista kampen mellan Fru Vår och Kung Bore att känna att tillvaron rasar isär lite. Som om allt faller runt omkring och jag inte hinner plocka upp i samma fart som bitarna rasar.
Det är troligtvis inte alls sant. Även den här gången kommer allt att reda upp sig och våren med värmen, fågelsången och glada hästar som kan börja beta dyker upp precis när som helst. Då kommer jag att njuta desto mer. Men jag hade velat att det hänt igår, och inser att det är lite som vanligt – vintertröttheten tar ut sin rätt och törsten efter en lite enklare tillvaro är till bredden fylld. Och våren är på gång. Den kommer. Den här gången också.
Kanske, kanske kommer den till hästarna på andra håll också? Kampen mellan de som vill slå ifrån sig allt och alla som avslöjar oegentligheter inom den och de som vill reformera sporten stort har hårdnat ordentligt. Så till den milda grad att det ibland till och med är svårt att hänga med i de argument som framförs, och förstå de skämt som används för att försöka vifta bort trycket från såväl proffs som amatörer inom hästsporten (vilket inte betyder okunniga, utan de som inte rider inom eliten till vardagsdags) som en allt bredare allmänhet. Exempelvis kan jag nämna att redan 2022 var Frankrike (åh vad jag älskar det här landet) ute med att de skulle ha mycket strikta regleringar runt just ridsporten och att just ridsporten skulle synas noga i OS i Paris som sker nu i sommar. Och bara häromveckan hade Info France 2 ett stort reportage om problemen med hästarnas väl och ve under olympiska spel. Man har inte glömt katastroferna under OS i Tokyo senast.
Även inom själa ridsportseliten kommer fler och fler uttalanden för hästarnas skull, och för sporten som helhet. Fler förstår att ridsportens vara eller inte vara inte bygger på vad man själv, i sin lilla bubbla inom eliten inom hästsporten tycker, utan vad allmänhet och amatörhästälskare tycker. Dels så är det de som betalar för spektaklen genom att titta på evenemangen. Inget företag sponsrar en sport ingen vill titta på, och biljettintäkter är viktiga de med. Dels är det faktiskt medborgare i allmänhet, inte någon intresseklubb, som avgör vilka lagar och regler vi alla lever under – även vad man får och inte får göra med djur. Men det är en bit kvar tills vi kan se konkreta resultat. Motståndet är hårt, och vissa tycker ännu att man kan bemöta kritik med inklistrade lila tungor på sig själva i sina profilbilder på sociala media. Lattjo, så länge det varar. Eller? För det har kommit ett antal skandalfall nu vad gäller ”välrenommerade tränare” och ljuskäglan är satt på ridsporten. Fler undersökande reportage lär följa. Djurskydd är något som engagerar allt och alla. Hur många avslöjanden tål ridsporten?
Det är numera mycket intressant att följa all media och organisationer som uttalar sig i frågan för en som var/är på vippen att ge upp hoppet om en ljusare framtid för de hästar jag lärt mig älska – såsom de fantastiska varelser de är. För det känns som om det nästan blir än mörkare alltihopa, och att ingen ljusning står att se men att det ändå lurar något trevligt bakom hörnet. För jag tror och hoppas ändå att det är som i kampen mellan Kung Bore och Fru Vår. Kung Bore är trött och seg och lever på gamla lagrar. Fru Vår har framtiden för sig och för med sig inte bara hopp, utan även ett ljus och betydligt bättre och trevligare dagar. För oss alla – människor som djur. Men för att det ska hända, kommer knoppar att behöva brista. Och det gör ont för många, även om det är väldigt ljust och vackert på andra sidan i det stora hela. Inte undra på att det blivit en bitter kamp.
Ja visst gör det ont – Karin Boye
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Det är smått omöjligt att inte tänka ”Helgstrand” när jag funderar på att lägga ut ett nytt inlägg på bloggen. Inte bara för att diskussionerna går höga på nätet: på sociala medier framför allt men också i tidningar, så vart jag än tittar dyker detta namn ut. Om karln inte var känd nog innan, så är han det nu – eller kanske ökänd… Och mer ska det bli. Operation X, dokumentärprogrammet på danska TV2 har nämligen ett program till, och det går nu på onsdag.
Senaste inlägget handlade om lite myter som dokumentären knäcker. Eller som jag trodde hade knäckts. De finns kvar där ute bland ”hejaklacken”. Och så märkte jag några till jag glömde att ta upp i förra inlägget. Det ena är whataboutismen, och den är flitigt använd hos kreti och pleti. Whataboutismen i det här fallet handlar mest om att det är mycket mer synd om hobbyryttarnas hästar än elitens hästar – tydligen oavsett vad eliten gör. Men jag vet inte jag – är man lyckligare som fågel för att man är instängd i en gyllene bur och för att det finns andra fåglar som har det etter värre ? Knappast. En individs smärta och dåliga tillvaro (även om det ”bara” handlar om en hästs) ska inte förminskas för att det finns andra hästar som också lider. Det faller på sin egen orimlighet. Då skulle bara den värsta av den värsta av smärta och tillvaro tillmätas någon betydelse, vilket blir ganska befängt. Och som de flesta företagsmänniskor och städare vet – städar man såväl trappor som organisationer uppifrån, annars blir det aldrig rent, då skit rinner nedåt
Ett annat argument, som används av framför allt toppskiktet inom dressyr är att ”det inte lönar sig” att rida och hantera hästar på det sätt som visas i Operation X. Detta har dressyrens förbundskapten Bo Jenå och Patrik Kittel nyligen använt sig av. Bo Jenå menar också i en artikel i Hippson att man inte kommer någonstans med dessa metoder och tillägger ”– Det här kommer säkert inte att repeteras. Allt kommer nog bli mer belyst åt alla håll och kanter. Jag tror inte att det kommer fortsätta.”
Om vi går tillbaka till det där med att trappor och organisationer städas uppifrån för att skapa en genomgående och varaktig förändring blir dessa två herrars uttalanden om att ”det inte lönar sig” inte bara fånigt eftersom Helgstrand blivit miljardär och dominant inom dressyrsporten och just precis tjänar storkovan på att träna så här, utan väcker också en oro för att den här stormen inte kommer leda någonstans alls.
Det är precis dessa herrar – Bo Jenå och Patrik Kittel som är herrar på täppan inom dressyrvärlden och de som kan starta den förändringsprocess som så väl behövs för att dressyrsporten ska bli en sport där god hästhantering och god ridning premieras och motsatsen beivras. Men inte ett ord yttrar dessa herrar om detta – deras ansvar som förbundskapten och tränare/utbildare/idrottsman på högsta nivå.
Istället har vi i Tidningen Ridsport kunnat läsa ett inlägg där en som är mycket insatt och har stort inflytande klagar på de som klagar på elitens frånvaro av avståndstagande. Vilken metadiskussion! Hon tycker man ska arbeta för förändring på plats, vilket ju till en första glans framstår som lovvärt. Det finns bara ett problem – om du kritiserar någon i en hierarkisk struktur måste du vara stark som sjutton och vara beredd på att bli utfryst. I bästa fall blir du negligerad. Och nog kan många, många, många, många vittna om detta bara här i vårt eget land. Då kan man tänka sig hur det är internationellt och inom elitnivå.
Vi behöver inte heller leta länge för att se att detta är ett reellt faktum. Vi kan ta före detta stallmästaren i Helgstrands stall som exempel, en svenska, som är med i dokumentären, där hon berättar om hur vidrigt allt är. Vad fick henne att vänta fyra år med att berätta? Inte var det för att hon tyckte det var så roligt att uppleva det hon gjorde hos Helgstrand, precis. Hon var snarare smart nog att förstå (om det inte till och med papper på det) att en sådan som Helgstrand kan förstöra hela hennes karriär inom branschen om hon hade opponerat sig och slagit på stora trumman.
Vi kan ju faktiskt också se, vilket inte uppmärksammats i tillräcklig grad i mitt tycke, att personer som arbetar hos Helgstrand arbetar under ganska, för att inte säga riktigt, vidriga förhållanden. Frustration, gråt, stress, trötthet, överarbete och mobbing har enligt vittnen och som det berättas varit vardagsmat. Så fruktansvärt för alla de som kom till Helgstrand för att få jobba med ”de bästa” och hamna ur askan in i elden. Arma människor. Här kan vi snacka hierarkisk struktur med en Helgstrand på toppen som nyttjar tjejer som älskar hästar så mycket det bara går. Rent utsagt vidrigt.
Jag hoppas högdjuren inom ridsports-Sverige tänker om här. De har ett tungt ansvar i att följa upp och inte bara vara utan även ansvara för den förändring som behövs för att både skapa en god grund för att hålla dressyren legitim i åskådares och allmänhets ögon, och för hästarnas skull. Framför allt för hästarnas skull. Vi får se om nästa avsnitt eldar på brasan lite. Det kan tydligen behövas.
Vi kan väl lugnt säga att danska statliga TV-kanalen TV2 sänkte ett helt grustag med myter och hitte-på-argument vad gäller etiken bland elitryttarna häromdagen när Operation X, kanalens dokumentärprogram handlade om Helgstrand och hans så kallade ”träning”.
För det har inte funnits någon hejd på märkliga argument för att stoppa den kritik och de ifrågasättanden vad gäller elitryttares träningsmetoder tidigare. Och ett gäng flög som sagt sin kos efter detta program. Vi kan väl ta en del av dessa argument här i bloggen, istället för att diskutera det program som visade systematisk djurmisshandel – och därmed avslöjade hur Helgstrand lyckats bli miljardär i en bransch där det är ytterst, ytterst svårt att gå på plus alls som företagare. Programmet talar för sig själv och nu vet vi – det stinker, det stinker fett. Och det här rinner över till hela dressyrvärlden då han har varit (är än?) den som är involverad i allt och mycket därtill och en person som många, många, många – även i Sverige – har samarbetat med och tjänat pengar tillsammans med. Om de inte vetat – har de inte vetat. Och då är dem medskyldiga. Så har jag sagt det.
Vi går över till argumenten om att eliten inte ska/kan ifrågasättas istället – de där som programmet slaktade helt och hållet. Jag väljer några jag sett på Helgstrands facebook-sida inför programmet och jag väljer några jag varit med om själv.
Myt: Den som inte rider på elitnivå vet inte tillräckligt om häst och ridning för att veta hur man gör så hen borde hålla tyst. Svar: Finns så många fel med detta ”icke-argument” att man knappt vet var man ska börja. För det första krävs det en häst för flera miljoner för att hamna på elitnivå oavsett ridkunskaper. För det andra kanske man vet vad som krävs men inte är beredd att lägga ner jobbet för att komma dit – då man inser hur sjukt svårt det är att göra det på ett etiskt sätt (vilket bevisas av Operation X om inte annat – för där ”fuskas” det genom hugg och slag på ett systematiskt sätt). Eller så är man inte en tävlingsmänniska utan har helt andra mål med sina djur. För det tredje har kunskap om häst ingenting att göra med om man kan sätta ett byte på rätt plats. För det fjärde så behöver man inte vara expert på häst eller ridning alls för att kunna avgöra om ett djur far illa eller inte. Det räcker gott med att vara en empatisk människa som har lite öga för djur och en förmåga att förstå att hästar har känslor och är flyktdjur. Rosetter på en tävling visar ingenting annat än att man lyckats tråckla igenom ett dressyrprogram på det sätt som förväntas av domarna – och nu är ju domarna också under lupp eftersom de inte kan avslöja träningsmetoderna bakom vinnare i dressyrklasser uppenbarligen, vilket många kritiserat dem för läääänge. Så om man varit lika intresserad av djurskydd som man varit om att halten är på exakt bokstaven X, så hade man sett effekterna av eländig träning och satt ner betygen på de ryttare som fusktränar på hästens bekostnad för många år sedan. Rollkur och annat skit som vissa inom eliten håller på med har varit på tapeten sedan 90-talet. det är 30 år sedan….. och visst ser man – om man vill se. Så ingen borde vara förvånad över vad man såg på Helgstrand. Inte alls egentligen. Men ingen ville se.
Myt: Hästarna vill tävla och tycker om det. Annars skulle de inte göra det så bra för det går inte att tvinga en häst. Svar: Vad vet hästar om tävling till att börja med? Och kan vi få dem att tycka det är ok? Absolut. Men sådant tar tid, kräver mycket kunskap om såväl hästar som inlärningsteori. Förr sa man att en dressyrhäst var bäst som 14-åring – så lång tid tog det. Idag går hästarna OS-dressyr vid 9 års ålder. ”You do the math” – som man säger. Vad har man dragit ner på? Etiken kanske? För det går också bra att tvinga hästar till att prestera om man är lagd åt det håller – och alla andra djur inklusive människor förresten – till att göra stordåd. Om konsekvensen att låta bli att prestera och göra sitt yttersta är för stor, gör de flesta detta för att rädda sig själva. Hästar, som verkligen hellre flyr än illa fäktar, är ganska snabba på att göra det, men som sagt är människans historia lång och där kan man hitta miljontals exempel på människor som gör det mest märkliga saker under tvång. och om det inte gick att tvinga en häst – hur i hela friden kom Helgstrands team på att man skulle dra in gramanerna till det yttersta, sporra hästar blodiga och därefter låta dem ha skitiga sår så ”de skulle tänka igenom sina synder” eller piska dem på en liten, liten volt när de är sjukt inspända. Då hade ju det varit helt onödigt – eller hur?
Myt: Jag har varit på plats och det har varit så fint såååååååååååååååååå! Så det kan inte ha pågått något konstigt på den anläggningen. Svar: Operation X besvarar faktiskt den frågan – när besök kommer så får all personal strikta instruktioner om att ta bort alla bevis på oetiska förhållanden – täcken på hästar med sporrsår och spöränder, bort med gramanerna, etc etc. Lika få som pryglar sina barn öppet, spöar sina hästar när andra ser. Man vet att man gör fel – men skiter i det så länge ingen ser.
Myt: Hästarna är för dyra för att misshandlas. Svar: Se Operation X. Förresten går det lika bra att gå in på TikTok och söka på ”Helgstrand”. Eller är det bara miljardären Helgstrand som har råd att förstöra miljontals kronor? Det lönar sig ju – eftersom han vinner? Och här fann jag till och med ett inlägg som inför Operation X-programmet försvarade Helgstrand med att man TILL OCH MED vårdade de hästar som inte var så VÄRDEFULLA på ett bra sätt. Som om värdet på hästen legitimerade skithantering och dålig vård.
Det sjuka i de här argumenten är inte att de finns – utan att de är så starka hos så många som påstår sig vara hästmänniskor.
Alle de heste der er blevet sparket hævet i munden og pisket til de fik sår hver dag… alle de ryttere der er gået hans vej. spore, glide tøjler og pisk er der blevet brugt til at få de heste til at gå ordentligt🫣😢 de rytter blev ved indtil hestene begyndte at bløde ud af munden mærker fra pisken og fik sår fra isporne virkelig forfærdeligt at kigge på ! De heste er kun blevet brugt for at få penge !💔 andreandreashelgstrands#helgstranddressage
Hästar behöver människor med tålamod, empati, som älskar dem och som vill förstå dem. Det är dessa egenskaper vi som människor har nytta av att träna när vi väljer en tillvaro med häst. Men det verkar vara tvärtom. Jag får känslan av att hästar lite alltför ofta drar till sig folk som vare sig har det ena eller det andra och inte är intresserade av det heller. För det är ju inte bara hästar som drabbas inom hästbranschen. Sjukt många inom hästsporten blir mobbade, utfrysta, att man ser ner på dem eller baktalar dem på annat sätt. Här är färska brittiska siffror:
Och man ska inte tro att Storbritannien är ett undantag. Stela och gammalmodiga hierarkiska strukturer där man sätter vissa stjärnor (lokala, regionala eller internationella) på en piedestal och där man behandlar varandra orättvist behöver jobbas bort pronto. Först då kan också hästarnas väldfärd diskuteras på riktigt – utifrån empati och fakta om de djur vi borde älska och värna så. Och först efter det kan en reell förändring ske.
Men det gäller att vi hästfolk, och framför allt eliten och Svenska Ridsportsförbundet – tar det här på riktigt, riktigt allvar och agerar här och nu. För trappor, liksom organisationer och grupperingar, ska städas uppifrån ned. Det man ser toppen göra, gör man också själv. Debatten fullkomligt rasar nu i Danmark. Jag hoppas den sprider sig och inte självdör. Nu har alla de som verkligen bryr sig om hästarna äntligen, äntligen chansen. Dags att ta den!
Vill ni se en del av debatten kan ni gå in på Helgstrand Dressage på Facebook. Det är, som man säger, intressant läsning.
Det är bara att erkänna – någon vintermänniska är jag då inte. Men att välja mellan lera och regn på tvären och fruset med lite snö och kyla är ganska lätt ändå. Det var faktiskt en av många anledningar till att jag flyttade från Skåne upp hit till norra Västmanland. Aldrig förr hade jag frusit så dant och när de hästar jag släppt ut från stallet till hagen vid åttatiden på morgonen redan klockan elva trängdes vid grinden och sa: ”vi vill in nuuuuuuuuuuuu!” förstod jag att jag inte var ensam. Dessa hästar som tidigare klarat av kyla och snö till förb-nnelse utan täcke frös nu så de skakade. Det var bara att köpa in ett helt gäng täcken och lära sig att spola av alla hästar från den lera som de så ofta var täckta med nästan från topp till tå var och vareviga dag. Vilket jobb det var i mörkret! Det kändes som jag aldrig kom ur de där gummistövlarna till slut, gummistövlar som jag verkligen, verkligen tycker är jobbigt att gå omkring i. Och det kändes som man aldrig skulle bli varm igen, då allt blev blött och kallt hur man än gjorde.
”Äntligen är du här – jag vill in och få mat” /Knasen
Och visst fick vi ett antal fina vintrar här i Västmanland när vi flyttade. Ibland med så mycket snö så det inte gick att rida på vallen – magarna tog i snötäcket, så djupt det var. Och visst har jag bilder på när ungdomarna envisats med att vara ute i 25 graders isande kyla och jag oroat mig för förfrusna tår och näsor. Snö lyser i alla fall upp, och det skitiga klabbiga har varit långt borta. Rent, vackert och torrt. Då klarar sig såväl djur som människor sig ganska bra bara man rör på sig.
Men de senaste vintrarna har tyvärr mest inneburit mörker och is. Is, is, is. Överallt is. Och ett mörker som aldrig verkar ge vika. Klimatförändringarna märks tydligt när man bor på landet och är beroende av väder. Jag hoppas på en bättre vinter i år. Vi har nu utstått höstens regn och lera. Det har således tack och lov frusit till ordentligt här nu, så tjälen gått i backen och idag väntas mer snö in – vi har ett litet, litet snötäcke men det blir knöligt i hagarna när det fryser på fort och ingen snö kommer. Så även snön är välkommen.
Det känns som jag den här gången förberett mig väl i alla fall för vinterns alla mödor. Varje säsong har sin, och vinterns kyla har sin speciella möda. Vattenkarens värme är inkopplad, frostvakterna i ledningarna likaså. Utan vatten står man sig slätt. Och så fort det blir kallare blir elen uppenbarligen snordyr (tack för det politiker) så inköp av timers så byttorna värms på natten är en god investering. Vattenslangar är upprullade i uppvärmda lokaler så att de kan tas fram vid behov. Bara att rulla ut när färskt vatten behövs.
Traktorn är servad liksom lilltraktorn ”Lille blå”, med förhoppningen att de ska funka hela vintern. Det funkade sisådär. Nybörjartrassel startade vintersäsongen då lilltraktorns startmotor gick sönder. Tur sånt går att fixa. För nog behövs båda traktorerna som mest under vintern – sladda ridhusbana, mocka lösdrifter, köra spån och silagebalar, skrapa bort lera utanför lösdrifterna, ploga och ta bort snö.
Hö är inköpt till fjording Knasen som har svårt att äta silaget vi har. Lucern, höpellets och proteinmüsli likaså. Och gången mellan ridhus och tjejernas lösdrift är ”Hubertsäkrad” (han tar sina chanser den herrn att larva iväg åt sitt eget håll), så att jag lätt kan låta tjejerna få bra underlag och ro i ridhuset när så passar. Lösdriften i alla ära, men nog älskar de ridhuset lite extra ändå.
Och täcken är fixade, hela och rena. Eller var… innan regntiden i november satte sina spår. Flera av de äldre behöver mer täcken än förr, för att inte slösa på energin de så väl behöver för att hålla hullet. Som tur var vet jag också att mina hästar säger till om de vill in och vila i stallet ett tag. Då kommer de till grinden och blänger tills jag kommer med en grimma. Det är en lycka, en lycka som kommer av många års samvaro, där de allt eftersom förstått att jag försöker lyssna och agera på deras signaler, även om jag är en klant som inte fattar allt (de lär sig prata mycket T-Y-D-L-I-G-T så jag ska fatta….). Har faktiskt märkt samma fenomen vad gäller gnägg också. Det är inte bara det att de hö-hö-höar när de får en mathink serverad, eller ska få den serverad enligt dem. Det är också vrålgnägg på kompisarna: att de vill ut från stallet till sin flock, eller att jag borde ta ut den som är i stallet till flocken. Dessa vrålgnägg dyker upp när de märker jag är i antågande och hör mig komma gående. Om de inte hör mig, eller märker mig är det knäpptyst. Kommer jag mot stall eller hage vrålar de och stirrar uppfordrande på mig. Jag har testat om min tes här verkligen stämmer ett antal gånger. Det gör det. Tro mig. Rätt kul faktiskt. Och användbart. En häst som jag tar in i stallet och som mår dåligt eller som är mycket trött nöjer sig med det sällskap de har i stallet (ställer givetvis aldrig in en häst ensam en längre stund) och är tyst som en mus. En häst som är pigg och alert, vill vara ute med kompisarna. Och då vrålar de. Vrålar de även när de får en hink med müsli har de verkligen tröttnat på att stå inne.
Är vi ute och går och det inte är för kallt funkar det att vara utan täcke. Annars blir det täcke på för Manne numera.
Även min lilleman till hund, Manne, behöver numera täcken för att inte frysa. Han har alltid klarat sig fint utan tidigare. Jag har försökt, men han har tydligt visat att han inte vill ha dem på. Nu tar han tacksamt emot hjälpen att hålla värmen. Även han är en äldre herre vid det här laget och det påminns man om lite då och då. Även om han fortfarande, vid snart 12 års ålder, är en gynnare med mycket energi och lek i kroppen.
Så hoppas vi på att den snö som nu kommer får ligga till jul. Då blir ju december ganska mysig ändå. Men det är ju inte vi som bestämmer en sådan sak, så vill det sig illa blir det till att ha solsken i sinnet, och humöret uppe på de sätt man kan ändå. Badtunnebad, IR-bastumys och levande ljus, en god bok, trevligt sällskap och att man älskar sina djur väldigt mycket brukar vara en god hjälp på traven.
Har dessutom försökt få abonnemang på TV2 Danmark. Gick inte alls. Det är ju dokumentären (del 1 av 2) om Helgstrand ikväll – den omtalade om hur han verkligen gör för att bli så framgångsrik och tjäna så mycket pengar. Lär inte vara så upplyftande att titta på om jag förstått det rätt. Men något som känns viktigt att följa, av många olika skäl. Men nu fick jag tydligen inte ha abonnemang – tror man behöver betalkort registrerat i Danmark om jag förstod det rätt. Så jag får se hur jag löser detta – för se den vill jag, även om det kanske får mitt hjärta att snörpas ihop.
Så nås jag av det så tråkiga beskedet att Helene Knutsson, giganten som drev Svedens gård i så många årtionden tillsammans med sin fantastiske man Göran, har gått bort. Göran gick bort i våras, och nu finns ingen av dem kvar. Jag har tänkt så många gånger att jag skulle åka förbi och säga hej, och se hur det var. Inte för att jag kände Göran och Helen så här i vuxen ålder. Utan för att de hade ett så enormt stort inflytande på mig, mitt liv och inte minst mitt hästliv under merparten av 80-talet när jag var tonåring. De minnena vårdar jag så ömt än idag, och kommer alltid att göra. Men nu är Helene och Göran borta och jag kan inte säga tack längre. Det är för sent. Och jag kan inte göra annat än att skriva här och berätta om hur fantastiska de var. Så att fler förstår och för att man inte ska glömma deras otroliga insats under deras livstid.
Då i ungdomen på 80-talet fick jag chansen att åka på Svedens ponnyläger. Jag måste ha fått högsta vinsten. Vilka läger det var! Ytterst välarrangerat och välordnat, så hade vill fullt upp från morgon till kväll. Med teorilektioner, dressyr- och hopplektioner, uteritter, körning av gårdens otroligt vackra gotlandsruss, voltige, longering, bad, utflykter, bus och inte minst att sätta ihop sista dagens föreställning. För föreställning skulle det vara – med show, dans, voltigenummer, hästparad, utklädning och allt. När jag kikar i mina luntor med papper från den här tiden inser jag att någon (Helene?) har skrivit en hel saga som vi spelade med olika nummer och musik. Och vi repade febrilt för att sätta allt så bra det bara gick och tog det på största allvar. Vi hade också dressyrprogramridning under veckan och hopptävling. Dressyren dömdes av Göran, en person jag hade stor respekt för. Och det skulle man ha. Göran var en fantastiskt genuin och trevlig person, och kunnig. Han var internationell kandidat inom domarskrået och kunde köra häst som ingen annan. Så här fick man de poäng man förtjänade på ridbanan och konstruktiv kritik. Inget slarv här inte. Ja på Svedens gård med Helen och Göran i ledningen kunde man göra allt med hästar. Och hästarna var det centrum varav allt snurrade kring.
För Helene och Göran var hästarna och eleverna det de levde för. Den kärlek de hade till sina vackra djur var mäktig och genomsyrades på gården. Vad lyckliga vi var på Svedens gård när vi var där. Vi fick känna oss viktiga och duktiga och att det var möjligt att ha roligt med häst. För första gången. Ridskolorna i Stockholmstrakten var mindre bra på det, nöjer jag mig med att skriva just i denna text. Men här fick vi hjälpa till överallt och ta ansvar, fick beröm när det blev bra, konstruktiv kritik när vi behövde göra bättre. Här vågade jag rida min första LA. På McChief, stallets kanske bästa ridponny. Vilken häst! Med tiden kom jag att rida många av de hästar som stod där i stallet, och jag kommer ihåg många av deras namn. Och jag tyckte alla var lika fantastiska. För så var det på Sveden. Och oj så jag längtade till dessa läger!
Göran som kör sina älskade hingstar.
Att jag också fick chansen att jobba här under några sommarveckor i ett par år, satte djupa spår i min syn på vad som går först på en hästgård. Hästarna. Och vad kamratskap och att hjälpa varandra betydde. Jag tittar i mina gamla pärmar. Sådana jag inte haft hjärta att göra av med. Jag hittar varenda anmälningssedel till ridlägrena, våra låtsasanmälningar till dressyrprogrammet vi skulle rida på lägret, alla tjocka luntor med information som Sveden sände ut till alla oss lägerungar med bilder och allt (vilken ordning och vad tryggt det måste känts för föräldrar att skicka oss hit!), varenda papper från teorin på lägren- hur man gör halt, framdelsvändningar, hindertyper, ”you name it”, vi lärde oss det. Allt finns kvar. Tack mig själv för att jag inte gjorde mig av med detta. Nu känns varje papper värdefullt, ett älskat minne i sig.
Den här målsättningen med lägren borde fler ta efter – och förverkliga!
Svedens gård har varit Helenes och Görans hem i närmare 70 år (!). Helene och Göran arrenderade gården först Helene och hennes bror Erik, ärver när mamma Lilly dör. Helene löser ut Erik några år efter det. När Helene och Göran tar över gården är hästsporten i sin linda och det fanns ytterst få hästar var hobbyhästar. Så Helene och Göran hade mjölkkor under de första tiotal åren, och i kombination med det startade de upp Svedens Ponnyklubb (den startade 1958). Sedan utvecklades verksamheten med hästar stadigt. Under 80-talet när jag var där måste det ha funnits över 60 hästar på plats, ridhus, två ridbanor, flertal stallar, en lägerlänga för lägren inklusive arbetarbostad, mängder med uthus, Heléne och Görans otroligt vackra hem, och enorma hagar. Vilket arbete de la ner på allt detta, vilka framgångar de hade, och vilka pionjärer de var som tog sig an nya idéer och de var en stor del i utvecklingen av den moderna ridskolan. Till sin hjälp hade Helene och Göran herrarna Stig och Eilert, och det var nog tur det med tanke på den enorma arbetsbelastningen med all verksamhet. De var tystlåtna bröder som jobbade hårt, men som också gillade att busa (snällt!) med oss kids. Vi var trygga på Sveden. Alltid trygga.
De hästar som hamnade på Svedens gård var nog ganska så lyckliga och trygga de med. Stora hagar, fina stallar, välordnad service och fantastiska människor med stor kompetens tog hand om dem på bästa sätt. Hästar från andra ridskolor hamnade också ibland här. De som inte passade där. Men här var de prinsar och prinsessor och trivdes!
Dressyren var i fokus, och faktum är att dressyrryttarinnan Minna Telde tror jag än idag tävlar för Svedens Ponnyklubb och Charlotte Haid-Bondergaard har även hon tät anknytning till Svedens Ponnyklubb, Helene och Göran. Så framgångar för eleverna saknades inte. Gotlandsrussuppfödningen hade stora framgångar den med, med hingsten Charm och inte minst med guldhingsten Mario, som var Görans stora guldklimp som prisbelönades ett antal gånger och och som fick en stor mängd lyckade avkommor. Shetlandsuppfödningen gick också bra och detta med avel höll Hélène och Göran kvar intill de sista åren de orkade driva verksamheten, även om Svedens Ponnyklubb sedan länge tagit över ridverksamheten.
Tusentals unga hästjejer och en del killar danades i sin ridkonst och sin hästkunskap av Helene och Göran, och fick en fantastisk plats att vara på. De många kallade sig Svedenbarn och vart man träffade en sådan, så hade man verkligen att prata om! Helene som inte fick egna barn hade istället ett helt hav av barn som på pappret kanske var andras, men som såg henne som en extramamma, mentor och vän.
Inflytandet på hästvärlden var minst lika stor, som kunniga pionjärer de var. Ja även inom kulturen var de framgångsrika. För på Svedens gård finns Linnés bröllopsstuga där man i alla år hållit guidade turer. Stugan har en enormt lång historia som startar under 1500-talet och mest känd har den blivit för att här gifte sig Carl von Linné med Sara Elisabeth Moraeus 1739. Detta arbete fick paret också Faluns kulturpris för.
När jag nu några dagar efter att det har hänt ser att Helene gått bort (hon gick bort 27 oktober 2023) förstår jag också att många varit upprörda över hur Helene hade det den sista tiden i livet. Hon som alltid vördat de levande blev själv fråntagen värdighet den sista tiden, inser jag dessvärre. Hon fick gå bort utan vänner och kära runt omkring sig i stor sorg efter hennes livskamrats bortgång, efter att hennes hund togs ifrån henne (Helene var skadad i ryggen och i djup sorg efter Görans bortgång och hade hemtjänst som gick ut med hunden utan att komma tillbaka med den, enligt uppgift. Den hade tagits hand om på annat sätt) måste hon blivit väldigt förvirrad och olycklig när de sedan bryskt tog bort henne från den miljö hon haft sedan 1954 – Svedens Gård. På ett hem där hon inte får chansen att träffa sina vänner och mår så dåligt att hon slutar prata så går hon då till slut bort i ensamhet. Kvinnan som var ett socialt fenomen och som betydde så mycket för så många.
Många i Falun där Svedens Gård ligger var och är mycket upprörda över Helenes öde. Många ”Svedenbarn” samlades, med hästar och allt, för en marsch under lördagen för hennes rättigheter och gick och red till hennes boende – dagen efter hon dog. Ingen berättade få att hon redan gått bort, utan besöket vännerna önskade avvisades. Först efteråt kom det fram att Helenes dagar var förbi. Upprördheten över hur Helene behandlades i sitt livs slutskede är stor men kampen verkar större. En samling med många nära och kära har skett på måndagskvällen (30 oktober) utanför hennes hus på Svedens Gård. Där har man tänt ljus till såväl Görans som Helenes minne.
Och vi får se vad som händer framöver. För ingen vet vad som händer nu. Inte med arvet, eller med Svedens Ponnyklubb som sedan 1996 haft samverkansavtal med Helene och Göran, och som nu sagts upp av förvaltaren. Nya krav har ställts av jurist som ombesörjer dödsboet. De arvingar som finns är syskonbarn. Så tråkigt med all dena osäkerhet och oro – så långt ifrån allt det Helene och Göran stod för. De stod för kärlek, trygghet, vänskap, empati, givmildhet och samverkan. Och det finns nog ingen som någonsin tror att Helene och Göran ville något annat än att Svedens Gård skulle få fortsätta vara det paradis för djur och människor som de själva skapat och levt för.
Nu kan ingen göra något mer för Helene. Hennes livsgärning är över, en livsgärning att vara mäkta stolt över. Vi som finns kvar kan kämpa för att ingen människa ska få ett slut utan värdighet. Och vörda allt det Helene och Göran hann göra och utverka under deras långa livstid. Jag hoppas vi alla som minns, alla vi som vet vilket enorm skillnad såväl Helene som Göran gjorde för så många under sin livstid, alla som dessa båda förändrade livet på, som de fanns där för när de som bäst behövde, och alla som bryr sig, minns den gärning de båda gjorde när de levde.
Marsch anordnas för Heléne Knutsson, dagen då hon går bort.
Vila i frid Helene och Göran. Jag minns er med glädje, med värme och tänker på er ofta. Har alltid gjort. Tack för att jag fick bli en liten, liten del av detta och att ni visade mig hur härligt ett liv med häst kunde vara. Jag vet att otroligt många andra ”där ute” minns er med än mer kärlek. Det har de visat under era livstider och även nu, när ni inte längre finns kvar. Ni har ”fostrat” många vettiga människor. Det ger hopp, även i mörka tider.
Må era enorma insatser för så många av oss aldrig någonsin bli glömda, utan föras vidare till kommande generationer. Vilka otroliga människor ni var. Tack för att ni fanns.
Helena 15 år visar stolt upp McChief för mamma när hon kommer för att se uppvisningen sista dagen på lägret.
Snacka om måndag. Snacka om att situationer snabbt förändras. Fast redan nu vill jag säga – ingen fara. Helena fixar. Mina hästar må vara knäppa. Men de är snälla. Och väldigt tama. Tack och lov.
Lugnet före kaos – snö, lösa hästar, sprängda staket.
För två veckor sedan betade hästarna fortfarande. Nog nytt rekord. Idag faller snön och det första jag ser på morgonen är en varg som går utmed staketet på fältet. Den är inte långt borta från det hus jag står i och ser den gå. Jag öppnar fönstret och skriker åt den att dra åt pipsvängen. Tittar mot mina hästar. Vargen gör likadant – stannar och tittar på hästarna med som det verkar intresserad min. Min puls går upp. Jösses. Det här är verkligen, verkligen inte bra. En häst springer mot vargen som för att se vad det är för filur som kommer där. Där brukar ju inga ”hundar” gå om inte matte är med. Vad händer nu? De andra tre hästarna sluter upp. Vargen studsar och hoppar som om allt vore en lek. Fortfarande på rätt sida staketet, om man säger så. Hästarna travar än närmare vargen och som det ser ut som ”vallar” den bortåt, en varg som då fortsätter sin färd framåt förbi deras hage. Hjärtat klappar. Inser att min teori om att de inte blir rädda för vargen verkar stämma. Jag har ju schäfrar. En häst ser inte detaljer. De ser rörelser och på ett ungefär vad det är. Så är deras syn uppbyggd. Tur för mig. Tur för dem. De verkar ha trott att det var en schäfer som gick förbi. Hästarna är knappast kompisar med mina schäfrar som alltid verkar vilja valla dem och störa när de ska ledas till och från stallet. För dem är en varg och en schäfer ganska lika varandra, vargen och schäfern. I sitt rörelsemönster och sitt utseende. Det var min teori. Nu fick jag se det i verkligheten.
Nu är inte risken att en ensam varg skulle attackera mina hästar särskilt stor. En varg går inte på fyra hästar som går emot den och som väger mellan 500 och 650 kg var om de inte blir rädda. Då dör den. Det fattar den. Det fattade jag. Och det här har antagligen hänt många gånger då vi bor i vargtätt område, men då har jag inte sett det. Hästarna fattar nog inte alls den potentiella faran, och det är ju tur det. Flyr de kan de väcka vargens jaktinstinkt. Nu hände inte det. Det har nog aldrig hänt, även om de stött på vargen förut. Men för mig blev det hjärtklappning så här en måndagmorgon som jag nu trodde var över och ordningen återställd. Men denna måndagsmorgon hade bara börjat.
Jag återgår i alla fall till mina rutiner. Tar hand om hästar. Har två stora lösdrifter där det går två grupper hästar – en stogrupp plus en valack som tycker de andra valackerna är läskiga samt en grupp valacker. De går på var sin sida om en liten enskild väg som går igenom gården med varsin stor lösdrift i hagen.
Jag gör som jag alltid gör. Släpper in tjejer och valacken i ridhuset så de får ”frukost”. Två av stona ska få medicin och då kan jag lika gärna ta in alla i ridhuset och ge dem varsin hink. Har gjort en gång med hinder mellan ridhus och lösdriftshage och jag öppnar upp så de själva kan gå in och ut. Så gör vi varje morgon och det har funkat fint, men jag har tänkt att jag skulle sätta upp riktiga staket att sätta upp mellan hage och ridhus. För idag vill jag att de ska kunna vara i ridhuset hela dagen, då snön yr här på gården.
Jag borde inte tänkt. Jag borde gjort. Men det vet jag inte än. Så jag går in och tar en kaffe. Min plan är att efter ännu en kaffetår ta in två av valackerna från den andra hagen in i stallet. Ännu en häst behöver medicin och då kan jag lika gärna passa på att låta den lite tunnare hästen i gruppen följa med in och få extra foder.
När jag kommer ut på stallplanen efter att fikat i tjugo minuter är kalabaliken ett faktum. Tre valacker kommer forsande på gårdsvägen. Inga andra hästar står att se. De tre valackerna jag ser komma över nejden forsar in i en öppen hage. Det är bara att lägga benen på ryggen och springa emot den grind de for in igenom. Jag stänger fort som attan. Var är de andra? Grabbar tag i en grimma och går för att leta. Tur jag åtminstone är smart nog att ha grimmor lite här och där på gården. De andra hästarna, sex till antalet, är en bit bort i en skogsglänta. De betar lite, men det känns på långt håll att de är stressaade. Sex hästar ihop som inte kommer riktigt överens. Jag är ensam.
Hur gör jag nu? Det verkar på ytan så busenkelt att ha lite hästar eller hur. Men här är realiteten – mitt komplicerade hästliv. Jag måste bygga på de relationer jag har tidigare med mina hästar, mina kunskaper om hur jag bäst gör för att få alla hästar på plats igen på egen hand utan att själv riskera att skadas och så att hästarna inte skadas eller tycker att det är otäckt. Här sätts det på prov.
Kommer närmare. Lugnt. Försöker andas. Kommer så jag kan klappa men har svårt att bestämma mig för vilken häst det är smartast att ta med mig för att få med de andra också så vi kan gå mot stallet. Överväger mina möjligheter. Få in dem i ridhuset? Riskabelt med tanke på att de kan börja sparka mot varandra om jag tränger ihop dem. De känner ju inte varandra och trängda hästar är farliga hästar. Bättre att gå mot stallet. Det finns en hage till utmed vägen till stallet som är öppen som jag kan stänga in dem i om det blir rörigt. Bara jag kan leda dem till ett säkrare ställe så de är trygga.
Hoppas jag tar rätt häst nu. Närmar mig. En viker undan så jag inte kan få på grimman. En annan betar frenetiskt. Får på grimman på det snälla stoet och börjar gå mot gårdsplanen. Hinner inte tänka längre än om hur det blir om hästarna börjar forsa omkring förrän en häst kommer mellan mig och den häst jag har i grimma. Bara att släppa. Trängda lösa hästar kan verkligen som sagt vara farliga. Om jag skadas, får ingen hjälp. När jag släpper springer de förbi – en efter en. Till slut har alla hästar sprungit förbi mig ner mot stallplanen.
Ok. Rätt håll i alla fall. Vad nu?
Hästarna travar mot ridhuset. De kan här välja väg. Springa runt till höger om ridhuset, eller rakt fram mot stallet. De tar till höger. Perfekt. Jag som gått en god bit bakom för att inte stressa vare sig mig eller dem tar min chans. Springer rakt fram mot stallet för ridhuset täcker mina rörelser så hästarna ser mig inte. In i stallet. Öppnar alla boxdörrar. Grabbar tag i en hink som jag fyller med müsli. Håller tummarna.
När jag kommer ut på gårdsplanen igen är de flesta lösa hästar där. Jag skramlar med hink, visslar som jag alltid gjort när jag kallar in dem och ropar dem med namn. Hoppas på det bästa. Och det funkar. De kommer mot mig och börjar gå in i stallet. En efter en genom porten. Det är trångt och de är lite förvirrade. Men de går in i den första öppna box de ser. Jag stänger dörren efter dem. En efter en. Fem av sex hästar är nu inne i varsin box. Bara en häst är kvar.
Upp till 25 cm snö förväntas. Det är mycket snö det…. För två veckor sedan hade vi fortfarande betestider här. Svårt att förstå.
Det fattas en valack. Han har valt att stanna med de där tre hästarna jag lyckats få in i en hage i början av detta rabalder. Jag tar hinken, en grimma och går ut. Ställer ner hinken tio meter ifrån honom. Lockar. Han kommer. Börjar äta och tittar på mig. Grimman kan träs på. Vi står där en stund. Går sedan in i stallet där nu alla andra fem hästar står lugnt och undrar om de inte kan få mat eller något annat trevligt. Allt är lugnt igen. Jag drar en lättnadens suck. Tacksam över att jag håller huvudet kallt, är rädd om mig och att mina hästar trots allt är väldigt väldigt tama och snälla. Inte en skråma på någon av oss. Tittar till de tre hästarna jag stängt in i en hage. De står och betar och verkar tycka det är mysigt med en ny hage.
Hur kom de ut då? Jo givetvis har en häst lyckats få ner de där hinderbommarna jag satt som en gång. De andra har följt med och de har hälsat på den andra gruppen hästar där staketet sprängts och de också kommit ut. Inom loppet av en kvart gick gården från att ha två välartade och trevliga grupper av hästar som gillar varandra till en hög med förvirrade hästar på driven. Så fort det kan gå.
Men så glad jag är ändå att jag varit med förr och vet vilka saker jag kan göra och definitivt ska undvika. Som att stressa upp mig, springa emot dem och röra runt det mer. ”That’s a No No” som man säger. Lita på att hästarna faktiskt är tama och att vi bott ihop i många, många år. Lita på min hjärna och erfarenhet. Att hästarna och jag själv någonstans vet att jag kan lösa problemet och att jag aldrig börjat vråla eller ställa till de om de är lösa någonstans. Jag har alltid låtsats som det regnar och bara gått och hämtat dem med en klapp och en – ”oj, så det där blev då – nu går vi mot tryggheten igen”. Varje hantering är en träning – hästen lär sig hur vi blir och vad som händer vid olika tillfällen, och det väldigt snabbt. Händer ingenting, lär den sig i alla fall inte att bli stressad då. Och så är det här, med alla pållar. Det är jag tacksam för medan snön fortsätter att falla och jag strax ska åka iväg för att få till vinterdäck på bilen. I sista sekunden. Välkommen vinter! Hejdå lugna höst. Nu är det bara att bita ihop och hålla huvudet såväl högt som kallt för att klara ännu en period av mörker, halka, kyla och snö.
Hade önskat jag hade mer foton att visa. Men behöver nog en riktig kamera för att fånga en varg på 100 meters håll och när jag höll på att fixa med pållarna hade jag inte riktigt tid. Ber om ursäkt för detta.
Hästvärlden är inte så trevlig som den vill påskina. Inte ens när det gäller ”stjärnorna”. Tyvärr blir den som påtalar sådant sällan trodd. ”Rider man inte i OS vet man inget om häst” – är devisen. För den som vinner priser, den har ju aldrig fel? Som om att kunna rida ett dressyrprogram på hög nivå automatiskt kommer med hästkunskap, etik och medkänsla för djuret. Skulle inte tro det.
Dessa egenskaper, som är så viktiga för de som håller djur, kommer inte alltid med förmågan att föda upp hästar heller. Som om någon som har femton barn är den enda som ser om ett barn far illa. Idiotisk logik som tyvärr får fäste i en värld där hierarkier fortfarande råder och den som inte är medlöpare åtminstone ska hålla käft.
Det här gör en del av hästvärlden till en ganska ogästvänlig plats – för människor såväl som djur.
Just nu mullrar ett åskoväder in över Danmarks hästvärld. Och det är ingen vacker syn. Först var det Helgstrand, miljardären med alla fina hästarna, som nu ska synas i ett undersökande program på nationell TV. Helgstrand med alla sina pengar och vänner försöker stoppa programmet till varje pris. Till och med till den grad att de gått till domstol för att få stopp på det. Vad som visas på filmerna lär inte vara en vacker syn. Själv säger han att ”Du måste sätta hästen på plats, annars blir de farliga, stora djur ”. Det räcker för mig – då vet jag var det är för en filur som vi pratar om. Ingen jag skulle släppa in på min gård i alla fall, helst inte någon häst alls. En sådan vet inget om häst men väldigt mycket om hur man odlar sitt ego. Tydligen ska det finnas såväl filmer som bilder på hästar som kommit från träningar med tydliga spömärken på kroppen. Så sätter man tydligen hästar på plats. Arma djur. Läs mer om det på Hippson.
Men det här visade sig bara vara en mjuk försmak av vad som komma skulle. Det finns en viss John Byrialsen som verkar i Danmark genom Viegård Stutteri och Vieland om som avlar fram ”topphästar”. På ytan är allt vackert som en dag. Men bakom fasaden döljer sig ett rent helvete för hästarna. I skrivande stund håller myndigheter på att gräva up kroppar efter hundratals djur som dött på gården.
Den här killen är inte ny för myndigheterna. Tvärtom. 2013 åkta han dit i Polen för att ha långsamt svultit och vanvårdat ett femtiotal hästar. Han flydde till Danmark. Snart började rapporterna komma från stuterierna i Danmark också och nådde myndigheterna. Som envisades med att lägga ner ärendet. TIll slut är en tuff amerikan på stuteriet för att jobba. Han filmar och tar bilder och agerar visselblåsare. Killen är Tyrell Cotant och ni kan läsa hans fb-inlägg här. Då han blev så hotad på arbetsplatsen Viegård att polisen fick hjälpa honom därifrån när han försökte påpeka ”bristerna”. Han summerar förhållandena så här:
”He has 500 sum horses he owns on 7 different farms with only 5 “employees”. They feed moldy silage to these horses only and don’t clean the stalls. there are horses with open wounds and no vet around in sight. He lets them die and doesn’t help them. I’ll let the pictures say the rest. These are only a few of the ones I have on my phone.”
DÅ äntligen tar det fart. På Sociala medier. Inte på myndigheterna. Till slut åker djurägare runt gårdarna i protest – i hästbussar. Media får fnatt. Då kliver myndigheterna in. Så dags då. Jag tar mig friheten att klippa skärmbilder av det jag sett på nätet. Är ett uns av det som sägs och skrivs om den här om dessa stuterier sant, har det här varit ett sant helvete på jorden för hästar. Och alla har vänt bort blicken – kungligheter och tävlingsfolk har handlat av det här företaget. Folk har jobbat här. Myndigheter har kollat upp saken. Inget har hänt. Hästarna lämnas åt sitt grymma öde. Och sedan visar det sig att det här är det största och allvarligaste djurskyddsbrottet i Danmarks historia. Som pågått i åratal.
Jag tappar tron på mänskligheten ibland. Men hoppet står till att det här ger ringar på vattnet, att politiker vaknar, att hästfolk vaknar och att det till slut händer något. Innan allmänheten tröttnar totalt. Jag har varnat för det förr. Risken börjar nu bli överhängande. Jag har jobbat ett helt liv för ett schysstare sätt mot hästarna. Det känns inte som man kommer en millimeter framåt. Fortfarande säger folk att ”de minsann måste bestämma över hästen”, folk ser hästarna som något man rider på och om det inte funkar som man vill är hästen tydligen inte värd ett skit. Få ser hästarna för de fantastiska djur som de är, än färre förstår och är intresserad att förstå vad de är för djur alls. Och det blundas för alltför mycket skit. Inte minst från de som är i toppen av hackordningen. Det är ju där det måste börja. Skit, men också bra saker, rinner nedåt. Och myndigheter, hobbyryttare och allt annat folk behöver sluta fjanta runt och se elitryttarna och andra sturska självlärda förståsigpåare som några halvgudar. Det räcker nu. Utan alla medlöpare skulle det här inte kunna få den omfattningen det fick. Så enkelt är det.
Ber om ursäkt för hemska bilder. Men detta är verklighet och något hästarna inte kan blunda för – de har levt det. Och inte har brytt sig. Vi måste orka se. Vi måste orka reagera. Jag lägger de värsta efter den här texten.
Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.
Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.
Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.
Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….
Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..
Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?
För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.
Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro, arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.
En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.
Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.
Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
Om någon nu trodde att det var lätt att vara envis och åka till klinik typ vareviga månad för att få en häst frisk som ridits sönder av en själv, så kan jag redan nu konstatera: Det är det inte!
Det är inte lätt för att det kostar massor med pengar. Det är inte lätt för att du hinner inte göra något annat. Det är inte lätt för att flera i den omgivning du har runt omkring dig ifrågasätter vad sjutton du håller på med – såväl hästfolk som andra tvåbeniga filurer. Vilket såklart slutar med att man till slut ifrågasätter sig själv.
När fler och fler i ditt hästnätverk dessutom börjar berätta om den och den hästen som de dömde ut, efter tre behandlingar typ, och du själv vet att du redan genomfört ett tiotal börjar det bli jobbigt. När fler och fler berättar hur bra deras nya häst är och att de lätt fick ut försäkringspengarna för den gamla som ändå inte höll. Eller att de dömt ut flera och till slut hittat en som höll. Ja då är det oerhört svårt att envisas med att tro på något som inte verkar funka. Särskilt när det märks att alltfler av dina bekantskaper tycker du är tokig som du håller på.
Inte ens operation hjälpte i längden. Och där någonstans kom jag till vägs ände. Men då denna häst verkar ha varit mer av en katt än en häst, i alla fall till antalet liv, så hade han inte bara en hästägare som var lite sådär envis (även om det var mitt fel att det var som det var), utan hon hade även haft förmågan att hitta en veterinär av det lite mer speciella slaget.
Som jag hade hört av flera bekanta, var det enkelt att döma ut en häst. Till och med något man bara gjorde, när det inte funkade längre. Kanske var/är det så. Jag vet inte. Jag har aldrig provat med att döma ut en häst efter detta. Men jag vet i alla fall att just den här veterinären inte var en veterinär du vände dig till för att få den ”lätta vägen ut”. Inte en chans. Det var omöjligt.
”En sådan här fin häst ger man en ordentlig chans”, sa han när vi diskuterade saken och stirrade stint på mig. Han gav mig inget val. Eller rättare sagt – han gav mig inte det valet jag egentligen inte ville ha. Han räddade min hästs liv. Och han implicerade tydligt att jag hade en del att lära.
Jag har aldrig tackat honom för det personligen. Kanske spelar det mindre roll för honom. Men jag tackar honom i tankarna mest varenda dag. För mig hade det en avgörande betydelse. Han och hans kollegor hjälpte mig också med vinkar om att hästen behövde bättre skoningar, en annan sadel och mycket annat. Han behövde ett annat schema och ett annat fokus. Vilket var en mycket bra början.
Förutom att folk hade börjat tycka jag är knäpp som slet med en häst som ändå var trasig, hade jag svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig bli bättre – på att rida hållbart, på att hantera och hålla häst, på träningsupplägg etc. Det verkade inte finnas på kartan att man höll på med något utöver just att lyckas med den där övningen som skulle sitta på tävlingsbanan där jag bodde under den här tiden. Och den ridningen kunde jag ju med rätta ifrågasätta.
Så jag fick börja leta efter folk som kunde hjälpa mig på andra håll, och under tiden lära mig själv så gott jag kunde. Och jag önskade en till häst – som jag kunde ”göra-om-göra-rätt” med så att Alexander kunde få vara den han var oavsett om benen höll eller inte. Men kalla mig naiv om ni vill. Att köpa fler hästar gör inte saken lättare. Inte ett dugg. Jag lovar! En ny häst har bara chansen att visa upp ännu en förmåga du inte sitter inne med, ännu en kunskapsbrist. Och det blev jag snart varse.
Men på den nya egna gården hade jag i alla fall chans att få lugn och ro och tänka. Valet att bosätta mig på en gård var en direkt utveckling av det som hände Alexander och de val jag ansåg jag måste göra. Jag såg ingen annan väg framåt. Ville jag ha fler hästar var det egen gård som gällde, något annat hade jag inte råd med.
Den värld som jag och Alex flyttade ifrån när jag körde hem honom till min alldeles egna gård var allt annat än idyllisk. Att lämna stora, stimmiga stallar, stressade människor i högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar.
Känslan av att slippa behöva riskera se tränare som ibland till och med tog till vinklade spön på hästar de just suttit upp på för att ”korrigera”, hästar som reds runt, runt, runt i ridhus och manades på obönhörligt med spö och sporrar trots att ryttarna själva visste om att hästarna varit trötta av tidigare träning, hästar som slog och skrek inför fodringarna för att de var så hungriga och oroliga var obeskrivlig. Nu slapp jag uppleva hästar som stod helt avslagna inne i stora bullriga stallar hela dagarna utan chans att få se en minsta gnutta ljus, hästar som nervöst skrapade med hovarna i stallgången, folk som ryade och tjoade för att få hästarna att göra ditten och datten. När allt detta försvann var det som att kunna börja andas igen från att ha hållit andan för länge.
Jag hade nog normaliserats i den typen av hästvärld som jag flyttade ifrån. Jag reagerade mest när något stort hände, inte lika mycket på det som försegick i det lilla. Det skulle ta lång tid innan jag på riktigt kunde läsa av en häst och hur den mår, så att jag även kunde se vad som låg där under ytan. Men även det stora som hände och det uppenbart dåliga hästhållningen var så vanligt förekommande att det var svårt att mäkta med att reagera för allt.
Minnena är det som lever kvar, och tyvärr tror jag att det inte alltid är bättre nu. De egna erfarenheterna som jag får via mina inköpta hästar, de vittnesmål jag hör, de videos som visas för mig och det jag själv ser när jag är ute, berättar att ingenting egentligen har förändrats.
Men allt var inte elände. Det fanns klokt folk också och med dem hade jag vansinnigt roligt. De kom att bli livslånga vänner. Många tyckte som jag, men ofta vågade vi inte ens säga något. Det muttrades mer vid sidan, man undvek istället de som var för illa. Och alla stall var verkligen inte likadana.
Allt är dock relativt. När man ser att folk i ens omgivning, ja även tränare, gör något mycket värre än vad man själv kan tänkas göra, så flyttas gränsen för det man själv tänker och gör. Och jag tror aldrig att någon någonsin sa eller tänkte att de ville sin häst något illa. Tvärtom. Alla älskade nog sina hästar på sitt sätt. Men alltför få visste hur de skulle göra gott för sina hästar.
Det fanns även de som stack ut i dessa stallar. En dam minns jag bestämt. Hon tyckte något annat. På riktigt. Hon berättade för mig att ”en häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den”. Kommentaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.
Ja jösses – det tog år innan jag fattade vad hon menade, den där damen. Men jag kom ihåg vad hon sa. Vartenda ord. Orden berörde mig illa då. De värmer idag. Idag säger jag det själv ganska så ofta, och det är tack vare ett fantastiskt litet sto som jag köpte på mig när jag hade skaffat egen gård som jag till slut förstod vad hon menade.
En häst som är snäll i stallgången, är lika snäll när man rider den….
(Om mitt lilla knasiga sto, hennes lärdomar till mig, och mycket mer får du läsa om i Del 3! )
Fakta:
Hältor är vanligaste orsaken till att hästar döms ut enligt försäkringsbolaget Agria (55% år 2012). Alexander blev halt som nioåring, den vanligaste åldern för hälta enligt statistiken.
Endast 51 % av svenska halvblodsvalackerna som visats i kvalitetstävlan överlever sin femtonårsdag enligt SLU (år 2012).
P.S – Jag hittar ingen alls som har fällts i domstol eller fått djurförbud för våldsam hantering eller ridning av hästar i Sverige. Några få fall tas upp i Ridsportförbundet, och då handlar det om hantering av häst på tävlingsplats. Däremot finns många sanktionerade fall vad gäller vanvård i form av dåligt foder, frånvaro av verkning på hästarna och otjänliga stallar – länsstyrelsens främsta fokusområde.
Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
Det är lika svårt, roligt och givande att marhantera sin häst som det är att rida eller köra. En god markhantering är också en stabil grund att stå på, vad vi än vill göra med hästen. För genom att markhantera vår häst får vi själva chansen att skapa en god kommunikation och relation med vår häst, och tränar oss i att ge fina men tydliga och klara signaler till hästen. Hästen i sin tur får öva på sin koordination och balans utan en kluns på ryggen, eller fast i en vagn, på att förstå vad vi menar och inte minst på att hitta hur den kan samspela med oss på ett trevligt sätt.
Bästa läsningen!
Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre!
Leveranstid 3-4 dgr.
Frakt ingår.
högljudd miljö och uppleva flera hästar dagligen som jag förstod någonstans for illa var en lisa. Och bara det gav mig ett nytt perspektiv på det där med hästar. 
ntaren var riktad till mig när jag drog på kandar på min häst för att hästen ”gick bättre” på detta. Precis som jag blivit lärd. Precis som så många andra gjorde. Precis som det var gängse att man tänkte.
Busenkelt! 