Vad är säkerhet med häst för dig?

Det där med säkerhet runt och med hästar är en viktig sak att fundera över. Hästar är stora. Hästar är flyktdjur. Hästar är snabba och otroligt starka. Dessutom har de ofta järnskor på sig. Hästar reagerar heller inte alltid som vi och deras reaktionsförmåga är dubbelt så snabb som vår. Vi sitter dessutom på eller bakom dessa när vi rider eller kör. Allt detta gör säkerheten till en mycket viktig fråga, och det är nog de flesta överens om.

Jag tänker nog lite extra mycket på den saken, då det är mer regel än undantag att jag jobbar själv i stallet. Ett tjogtal hästar ska tas ut och in, det ska fodras hö i hagar, fyllas på vatten. Jag rör mig i timtals runt hästar som är lösa, leder dem i grimmor, rider hästar och markhanterar dem. Veterinär och hovslagare, nya elever, barn och hundar antingen hanterar eller kommer nära mina djur titt som tätt.

Tänk om det händer mig någonting när jag jobbar där själv mitt i natten och regnet öser ner? Jag tänker också mycket på veterinärens och hovslagarens säkerhet. Och hur jobbigt skulle det inte vara om jag behövde gå omkring och vara orolig hela tiden? Men det är jag väldigt sällan. Och peppar, peppar – jag har bara fått en rejäl känga en enda gång de senaste 15 åren, och den tog som tur var väl. Och det var helt mitt eget fel. Och ändå har jag helt vanliga hästar. De ”trillar” ibland ur hagen – för att det är godare gräs på andra sidan eller för att älgarna brakat igenom staketet. De är ibland både blöta och hungriga, även om jag försöker ha rutiner som gör att de inte hinner bli vare sig kalla eller tomma i magen. Ibland blir det så i alla fall. Och visst är de oroliga ibland – kanske för att en fläkt påminner dem om en läskig sak, kanske för att det blåser, eller för att vargen spatserat förbi under morgontimmarna.

Det verkar det finnas många åsikter om VAD säkerhet med häst faktiskt är för något. En del verkar tycka att det ligger i den utrustning man använder. Bara den är ”rätt” så kan man göra vad som helst. Hjälmen, skorna med stålhättorna och säkerhetsvästen åker på. Alla dessa saker ypperliga som säkerhet – OM något ändå går snett….

20170818_183705

Sedan åker gärna prylar fram till hästen också. En häst som drar iväg med en fixas då kanske gärna med ett starkt bett eller ett kedjegrimskaft som kan hålla tillbaka hästen om man rider den. Vid ridning blir alternativet kanske graman för att få bort bockningar och spöet kan hålla kvar hästen på linjen man valt vad som än händer. Just bettdetaljen verkar vara mest efterfrågad, i alla fall om man kikar till vad som efterfrågas i sociala medier. Men är det verkligen i utrustningen det hänger? Det ska väl inte behövas säkerhetsväst, hjälm, spö och kedjegrimskaft för att få in hästen från hagen på ett säkert sätt? Borde man inte reagera på att någonting är knasigt då? Det är ju inte så att vi hanterar köttätande dinosaurier. Hästar är ju intelligenta, samarbetsvilliga och dessutom gräsätare…..

Andra letar efter säkerheten i form av kontroll över hästen. Den får inte göra ditten eller datten, då blir det farligt. Hästen måste gå på ett visst ställe i förhållande till människan, annars blir det farligt. Och människan får inte heller göra vare sig ditten eller datten. Ve den som leder två hästar. Och vissa hästar behöver tas in före andra, annars blir det pannkaka….. För att bara nämna några saker. Reglerna blir snabbt många. Kadaverdisciplin i all ära, men att förlita sig helt på regelverk kan vara riskabelt. Tänk om det händer något som regelverket inte reglerar?

 

För mig ligger säkerheten främst i fem saker: 1. Att hästen har en bra tillvaro i grunden så att den mår bra och är glad. 2. Att ha några få men otroligt viktiga grundregler som gäller för såväl mig som häst som är väl inlärda och sitter i ryggmärgen. 3. Att hela tiden vara med mentalt och känna av minsta skiftning i hästens beteende och energinivå när jag hanterar eller är i närheten av en häst. 4. Att ha en god relation och kommunikation med de hästar som är i min närhet. 5. Att nya saker som kan vara läskiga för hästen tränas in steg för steg och att jag inte ”förutsätter” att hästen kan och förstår bara för att jag vill det.

Att få de här fem enkla punkterna att fungera i praktiken kräver övning, närvaro,  arbetsro och en stor dos empati och kärlek till hästen. Lite kunskap skadar inte heller.

En häst som inte får sina behov tillgodosedda, och som inte mår bra kan aldrig bli en säker häst. Det duger inte heller att själv stressa omkring och sedan begära att hästen ska vara lugn och säker i hanteringen, särskilt inte om hästen inte ens förstår vad som menas utan blir nödd och tvungen att chansa. Det kommer inte att fungera då hästar påverkas starkt av stress, och hästar som inte förstår blir oroliga. De gör så gott de kan utifrån de förutsättningar som de har, så vårt jobb är att ge dem goda förutsättningar.

20170714_185803

Hästar vet också om den som kommer och ska hantera den är vänligt sinnad eller inte, och de lär sig snabbt om det brukar bli fel och rörigt när vissa personer är i närheten. Hästarna blir som du hanterar dem. Jag undviker därför också med flit saker som kan göra ont på hästen såsom kedja etc – det stressar bara och väcker hästens flyktbeteende. Med andra ord, risken är överhängande att effekten blir helt det omvända mot vad jag hoppas uppnå med utrustningen. Detsamma gäller att hålla fast eller tvinga en häst. Då väcks också flyktinstinkten, vilket gör att problemet bara blir värre, särskilt över tid. Jag ger istället plats och tid. Det fungerar helt klart bättre både för stunden och i det långa loppet.

Jag har fått in många hästar i mitt stall, från många olika bakgrunder och med olika bagage i bakhuvudet. Ingen av dem har någonsin varit svåra eller osäkra att ta in och ut från hagen eller att träna, så länge jag själv tagit det lugnt, sett till att de förstår och vet vad som ska hända, och anpassat mig efter rådande situation. Inte ens den stackars häst som blev panikslagen av luftvärmepumpen jag installerade till fikarummet, då ljudet påminde om en traumatisk upplevelse från förr. Hästkraken for runt och hoppade som en groda hit och dit och överallt – utom på mig, och helt utan att dra i grimskaftet. Kan hon, kan alla hästar. Ändå är det just vid ut- och intag av hästar flest hästfolk skadar sig, om än i de flesta fall lindrigt. Och det är inte ok.

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

 

 

 

Annonser

Ridning – till vilket pris? del 3

Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen  som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Holiten helena på jolly.jpgn som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?

Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?

Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!

Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.

Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.

Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.

Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?

Hold my beer – sa det lilla stoet……

w2

Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.

Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan. 

Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.

Det kanske indunning kruger.pngte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.

Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.

Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!

 

Fakta:

Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.

Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa

 

 

 

Leva i ett vargområde

När jag först flyttade hit och insåg att jag faktiskt bor i ett vargområde kände jag mig kanske inte så kaxig. Första rapporten kom när jag inte bott här mer än en vecka. – Du vet, det stod en varg utanför din garageport här förra veckan! Fick jag höra.

Det fanns ett föl med oss, och tänk om det hände något. Jag har ju en del av mina hästar på lösdrift och nog vart det en och annan kväll med span utför fönstret för att se om det skulle blir rabalder om en varg kom in på området. Det gjorde det aldrig.

Jo – det har det såklart gjort. Nu ljög jag lite. Men, med att hända något menar jag förstås att vi inte haft något större obehag av dem. Men visst har det funnits incidenter och visst rör de runt i grytan då och då. Första sommaren så gick det heta rykten om att det fanns tio vargar i området. De hade setts bara hundratals meter från mitt hus. Snacket gick.

I samma veva fick in en ny häst på gården. Mitt på dagen står han och gnäggar frenetiskt, och undrar vart han hamnat. Då, som på beställning, kommer en bil insladdandes (bokstavligen!) på min stallplan. Ut hoppar två damer och de verkar helt säkra på att vi blivit attackerade av varg. Jag fick mig ett gott skratt. Bara dagarna efter är jag ganska övertygad om att jag ser en varg i skogsbrynet. Min hund, då väldigt liten, skällde mot skogen och när jag tittade dit var det något som var fruktansvärt likt en varg i alla fall som smet in i skogen. Men jag kan inte vara säker.

Några år senare hörde jag talas om att en varg blivit påkörd av en lastbil här i krokarna. Vad oddsen nu är för det. Men så var det i alla fall. Dagen efter rider jag på ridbanan och ser något komma ut på vallen. Det tar en stund – men visst är det en varg! Nu är det tydligare, för den kommer rakt mot mig mitt på blanka dagen. Jag och hästen står och blänger på den och den kommer allt närmare. Till slut får jag lov att ropa på den och säga att den får vika av. Det gör den tack och lov. Jag försökte ta en bild på den då, men den var helt enkelt för långt borta, så det blev inget med den kameran jag hade då.

Sen har det varit rykten eller fakta, vad vet jag, lite då och då. Om flockar som går än hit, än dit. Och grannar som möter vargen när de är ute i skogen, och att de inte ger vika. Jag har klarat mig. Men jag såg en vacker en i somras, när jag var på väg mot stan och ridläger på Häståkeriet. Det var tidig, tidig, morgon strax innan midsommar. Och det var sådär vackert som bara Sverige kan vara i all sin prakt. Vilken morgon! Jag njöt varje sekund utmed den glest trafikerade vägen bort från gården. Jag åker över ett fält inte långt från mig och ser att det kommer något över vägen. Den skuttar på ett väldigt mjukt sätt över vägen, som om den lekte. Det såg inte ut som något jag brukar se.

Så jag saktar ner, ordentligt. SÅklart blir jag omkörd av en stressputte med tjänstebil. Hans miss – helt klart. För när jag saktar in så ser jag. Vargen har stannat på vallen bara ett tjugotal meter bort från vägen och tittar på mig. Och jag tittar tillbaka. En magisk upplevelse. Nästan lika magiskt vart det bara för någon månad sedan, då vi skulle hämta vår fina Rio.

Det är jag, och Tina – vän och hovslagare – som är på färd ner från Skinnskatteberg mot Köping. Vid ett fält ser jag något röra sig. Jag frågar Tina om hon ser vad som rör sig? Men vi måste köra en bit till för att få bra utblick. Det är två vargar som leker. Vilken syn!

Det är mäktigt – det där med naturen. Riktigt mäktigt. Jag har enorm respekt för alla vilda djur, och den kraft skogen har. Jag har respekt för vargen, som en del av allt detta. Så mycket är klart. Men än så länge lever vi sida vid sida. Mina hästar verkar inte störas, eller låta sig störas. De måste sett varg både en och två gånger. Förra vintern såg jag faktiskt vargspår rakt igenom min gård i snön. Men inga staket var rivna. Inga hästar verkade må dåligt. Det verkar som om det funkar. Än så länge. Jag hoppas det varar.

 

 

Våra vänner älgarna

Runt om i våra skogar går de mäktiga älgarna. Att se dem på nära håll är nästan bara möjligt om man har turen att de står utmed vägkanten när man kommer med bilen. Då blir de inte rädda, för de verkar inte koppla bilarna med något farligt. Även om jag insett att många av dem är trafikvana och håller sig ur vägen när man kommer förbi, så står de gärna vid kanten och blänger på en när man passerar. Då kan jag få riktigt trevliga bilder.

älg1

Det kan jag också när jag rider. För hästarna och älgarna verkar på den här gården i alla fall vara riktigt såta vänner. Få av mina hästar reagerar nämnvärt när vi passerar en älg. Det är så jag får styra undan så vi inte kommer alltför nära. Jag har nämligen själv en stor respekt för dessa vilda fyrbenta djur. Älgar kan bli aggressiva om de blir stressade eller störda. Och det sista jag vill är att bli jagad av en älg. Inte för att jag blivit det någon gång, men bara tanken på att har flera hundra kilos hornbeklädd surpuppa i rumpan får mig att undvika det.

älg2

Med åren har vi fått en hel del älghistorier på halsen här på gården. Älgarna rör sig i olika zoner i skogen vid olika tider på året. Så här års ser vi dem inte så mycket, men om bara några veckor, när gräset börjar komma på vallen kommer de att vara desto mer närgångna. Det händer att vi får jaga bort dem från hagar och ridbanor. De står gärna och mumsar bara femtiotalet meter bort när vi rider på ridbanan och det händer till och med att jag hittar dem mitt i hagen mitt på blanka dagen.

Roligaste tillfället då det hände var nog när jag och en äldre herre som är elev till mig skulle gå till huset för att ta en kopp fika efter ett ridpass. Vi passerar då en hage där det stod tre valacker, varav en var mitt då nya fina fullblod. ”Vilken fin älg du har i hagen”, kläcker min elev ur sig. ”Så får man väl inte säga om mitt fina fullblod!”, replikerar jag snabbt. ”Titta själv då”, fick jag till svar tillsammans med ett flin. Jag kikar bort mot hagen och nog stod det en älg och mumsar på gräset bara meter ifrån det nyfikna fullblodet. Här nedan ser ni två andra älgar som stod i samma hage, dock utan hästar i. De var där på kvällen och jag tänkte om jag hade glömt ta in hästarna? Så såg jag att det var älgar. De var också där på morgonen när jag vaknade – sovandes de med. (bilden är tagen från mitt sovrumsfönster).

älg3

Jagade har vi som sagt inte blivit. Älgarna här verkar fatta att vi är ganska fredliga och håller sig lugna, även när vi korsar deras väg. Däremot har jag och en tjej lyckats få en åring efter oss ute i skogen. Vi gick lite off road som vi gör ibland och svängde upp bakom en gran. Där – bara meter framför oss, stod en åring och glodde på oss. För att inte störa girade jag snabbt till vänster för att gå runt älgen utan att störa, i alla fall inte störa mer än nödvändigt. Bara för att inse att älgen glatt följde efter oss. Jag var inte lika glad. Det tog många minuter att få den att stanna kvar på plats och sluta försöka följa med. Jag tjoade och tjimmade så dant att min stackars fjording till slut blev stressad av mig. Älgen bekom honom inte, men han kunde bara inte förstå varför jag skulle föra sådant oväsen och vifta med armarna så. Så jag fick sluta med det och vi red vidare i sakta mak, inte sätta fart för att stressa något. Till slut hade vi skakat av oss den ofrivilliga stalkern.

Min stora favorit bland älgarna i vår skog är älgkon som alltid sover i tallskogen intill. Varje år får hon tvillingar. Varje år lyckas hon föda upp dem till fullstora djur. Sedan kan man se dessa tvillingar hänga ihop i flera år till, innan de vandrar iväg och försvinner. Mäktigt, duktigt, vargland som det är runtikring oss (något jag kommer skriva om i kommande inlägg!). Men det händer att hon kommer alltför nära. Nästan i alla fall….Här är hon till min förvåning mitt utanför mitt vardagsrumsfönster. Den andra knatten är precis runt hörnan av mitt hus.

älgutanförfönstret

Det händer, som ni förstår, att djuren lyckas förstöra mina hagar och att det trasslar sig lite här och där. Men vad skulle min fina landsbygd vara här runtikring utan dessa skogens konungar. Jag vårdar dem ömt, i alla fall i tanken och oroar mig för dem när vädret är eländigt för dem. Som nu. Men de verkar, all snön till trots, klara sig rätt bra här. Har inte fått rapporter om att de skulle svälta i alla fall, och omgiven av jägare som bryr sig så tror jag att jag skulle fått höra något i alla fall.

Annat verkar det vara på lite längre uppåt landet, där det på sina håll är 1,7 meter snö! (så mycket snö har jag aldrig sett i mitt liv). Ni har väl inte missat den hästverksamhet utanför Kiruna som kämpar för att hjälpa de fyrtiotal älgar i deras närhet (och i deras hagar!) att överleva vintern. Ofelas islandshästar heter verksamheten och alla där ska ha en enorm eloge för sin empati och kampvilja för djur som annars skulle duka under. Vilka hjältar! Kan ni – så skänk en slant! Det är långt till våren på dessa nordliga breddgrader och djuren behöver all hjälp ni kan avvara.

Halka och is

Under gårdagen la sig isen som ett otäckt täcke över gården. Allt var halt, ordentligt halt. I hagarna var det väl ok, men till och från stallet! Kände mig som Bambi när jag försökte ta mig till stallet.

Det finns inga enkla lösningar för att råda bot på halkan. Hästarna får såklart brodd på sig, i alla fall så mycket brodd jag vågar sätta på. Då det som tur är inte är tokhalt i hagarna får det räcka med framskorna. Aldrig att jag broddar bak i hagen heller – den risken är för stor. Tyvärr har jag varit med om en häst som blev så illa däran att hästen fick tas bort efter en broddspark på bringan. Det känns onödigt. Illa nog att de kan skada varandra när de har skor på bak (dessa tar jag ju alltid bort när jag släpper ihop nya hästar med varandra. Tur jag har hovslagare inpå knuten! 😀 ) .

Det finns flera tankar kring det där med broddar. Fyra brodd är det många som kör med Det stoppar den lilla glidrörelse en hov utan broddar genomgår, så det kan slita på knäna (något tar upp stöten när det tar tokstopp när hoven sätts ner). Två broddar är då bättre även om det inte är perfekt då vinkeln på hård mark blir lite tokig och hästens hov stoppar till en del men inte fullt vid nedslaget. Jag väljer av den här anledningen två broddar per hov.

Sedan är inte två broddar i ultimat för alla och envar. En häst som jag kände tåade så infernaliskt bak att inte ens de förborrade broddhålen fram i tån räckte. Ju halare det blev, desto mer tåade han och han halkade mer och mer. Det blev till att borra nya hål så nära mitten på skon som det bara gick. En gång var paniken så stor i stallet att dessa nya hål borrades med skon på hovarna. Det gick bra det med. Tur att det var en snäll häst. Så illa är det inte för så många som tur är. Men de finns. Och ska man fräsa full fart över isvidderna så är nog fyra broddar i varje sko att föredra. Eller om man går på asfalt kanske. Men om jag använt fyra brodd i ritt, hade jag snällt tagit av två då hästen inte gick. Med tanke på hästarnas benhälsa. Jag vill ju att de ska hålla så länge som möjligt.

Det är lite pyssel att brodda och brodda av. Det värmer bra mycket mer än att rida faktiskt. Det är bara sopningen i stallgången som kan mäta sig med just den här manövern och ofta är det lite trixigt då sand och stenar fastnat i broddhålen. Men den som är rädd om hästarna broddar snällt på och av.  Blindbrodd eller bomull i hålen kan då hjälpa lite i alla fall. Själv tycker jag att det för det mesta funkar fint, bara man håller hålen igång. Så gäller det att ha bra verktyg också. Snåla inte på det – det blir bara jobbigare än nödvändigt.

Snösulor är bra grejer också. Allra värst är blötsnön. Det packas rejält under hovarna med skorna på och snösulor räddar verkligen situationen. Vilken toppenuppfinning verkligen! Själv är jag så gammal att jag överlevt vintrar innan dessa gummisulor under hovarna, men det är inte att rekommendera. Jag lovar.

Sedan är det till att sanda och salta. Lagom mycket så att det inte byggs på. Ridbanan är värst. Det är en stor yta, och isen ligger tjock. Det är till att drömma om ett ridhus. Så att det går att hålla tempot uppe – för träningens skull, utvecklingens och inte minst för sinnets skull. Men nu är det som det är. Ridhuset finns inte, isen ligger fortfarande som ett täcke oavsett vad man vill om det. Det är bara att härda ut. Förhoppningsvis kommer riktig snö snart och vintern blir kanske inte så lång ändå. Hoppas jag…

 

 

När hästen inte jobbar

Hästens liv består till stora delar av ”dötid”, i alla fall ur människans synvinkel. Vi rider dem och vi motionerar dem, men däremellan går många, många timmar. Vad gör hästen då? De äter och umgås, och sover lite grann. På ett ungefär.Tänk så lika hästarnas och våra behov är. De flesta av oss äter och umgås när vi inte jobbar. Det vill hästarna också göra! 

I Sverige har vi för vana att ta ut hästarna i hagen. För det mesta i alla fall. Det är en riktigt, riktigt bra början. Hästar behöver förutom långa måltider (typ upp till 18 timmar), röra på sig och få vandra omkring. Men för att det ska bli riktigt ultimat behöver också hästarna sällskap. Och mer än så – de behöver vänner. De är precis som vi – de vill vara med i en social gemenskap med sådana som förstår dem. Som fölisar behöver de också lära sig de sociala koderna, och hur det är att vara häst. Då behöver de hästar från alla åldersgrupper som fungerar väl i grupp. Det berättar Lisa Ashton i den här artikeln som publicerat i Equitation Science. 

En liten not gör jag också till den sidartikel som syns i uppslaget – om hästars behov av variation i kosten och en undersökning som ska leda till nya svar, får vi hoppas. I naturen äter hästarna gärna lite där och lite här och får i sig en mängd grässorter, örter, rötter, grenar och annat smått och gott. I vårt hästhö ingår ofta väldigt få sorter, och vad det innebär i längden vore kul att lära sig mer om! Hoppas på snar uppdatering om detta. 

 

 

Vanliga växter giftiga för djur

Härliga sommar, äntligen är du här! Men oj så många faror som lurar bakom knuten för oss hästägare. Håller just nu på att noga gå igenom hagarna för att få koll på betestrycket i hagarna och planerar för att det ska räcka hela sommaren ut. Dåligt med bete – ja då ger de ju sig gärna på det som är lite mindra bra, ja till och med giftigt. Jag har upplevt en häst som fått ekollonförgiftning, om dock mycket lindrig,  en gång. Det räcker för mig. Hästen överlevde och mår bra, men måste nu hållas kliniskt borta från allt vad ekollon och ek heter. Det finns de som råkar mycket värre ut, och olyckan kan vara framme när som helst.

Ek – vanlig och potentiellt farlig

Ek är en riktig buse i våra hagar. De är vackra och vanliga som hagträd, men inte alls nyttiga för hästen. Tvärtom. Det är giftigt värre med ek. När en häst väl fått smak på det blir den till råga på allt beroende av eländet och äter maniskt all ek den hittar. Det som är farligt i eken är ämnet tannin, som verkar som ett gift i kroppen. Djuren blir veka och svaga av att äta ekollon, men också ekbladen i sig är giftiga. De mår allmänt riktigt dåligt och i värsta fall kissar de blod och njurarna kan slås ut. Aktivt kol hjälper hästen från att bli värre men något botemedel finns då inte. Mer om ek och förgiftning kan du läsa om här.  Det här är verkligen något att se upp med både för hund- och hästägare. Tannin är dödlig i större doser och det är inte ovanligt att djur – kor, hästar och hundar-  förgiftas av ek i Sverige.

Kastanjeträd

Även de så vanliga och härliga kastanjeträden är giftiga för många djur, bland annat oss människor. Det innehåller en form av glykosider som påverkar kroppen negativt då det bryter ner blodproteiner. Resultatet vid förtäring blir en orolig mage i bästa fall. I värsta fall blir symtomen värre: spasmer, magkramp och annat otäckt kan uppkomma då det nerverna påverkas. Som tur är fattar djuren ofta att det är kastanjen som orsakar eländet och håller sig undan efter ett tag. Det är faktiskt omtvistat om hästar kan bryta ner denna glykosid – därav namnet hästkastanj (?). Forskarna anser dock att de är giftiga för häst:  läs här.  Än mer om hästkanstanjerna kan du läsá om här.

Många andra farliga växter

Andra giftiga växter är till exempel idegranen, sprängört, stånds och åkerfräken. Plommonträd, vinbär och körsbär är heller inte bra. Sprängörten är en riktig otäcking, då den verkar vara god för våra fyrbenta vänner hästarna. På SVA:s hemsida hittar du hela listan på mer eller mindre giftiga växter. Hästar har en tendens att inte sätta i sig sådant här i några större mängder dock (med en del undantag…) – om det är så att de har god mat att äta i övrigt.

En växt som hästar dock gärna sätter i sig är alsikeklöver (eller helsikeklöver som jag kallar det!). Under regniga somrar kan denna växt orsaka fotosensibilitet vilket ger en kraftig allergisk effekt på hästar. Den här förgiftningen har jag själv upplevt på en av mina hästar, som fick stora sår på hela mulen och svällde upp som en ballong. En kraftig kortisonbehandling hjälpte för ögonblicket, men hästen har kvar men från detta än idag, många år senare. Bland annat genom att tidvis drabbas av headshaking syndrom och att hon är känslig för ljust. Mer om det kan du läsa om i mitt inlägg om just detta här.

När det råder brist på mat, däremot, är hästar mer än villiga att tugga på det mesta. De äter upp träd, buskar och till och med stolpar och inredningar för att få sitt tugg- och matbehov tillfredsställt. Ge hästarna bra med bete i sommar och gå igenom hagarna regelbundet. Det är en billig försäkring mot eländet som en förgiftning är.

Mer råd om det hittar du också på SVA:s hemsida, på denna sida.

 

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr