När hästen inte jobbar

Hästens liv består till stora delar av ”dötid”, i alla fall ur människans synvinkel. Vi rider dem och vi motionerar dem, men däremellan går många, många timmar. Vad gör hästen då? De äter och umgås, och sover lite grann. På ett ungefär.Tänk så lika hästarnas och våra behov är. De flesta av oss äter och umgås när vi inte jobbar. Det vill hästarna också göra! 

I Sverige har vi för vana att ta ut hästarna i hagen. För det mesta i alla fall. Det är en riktigt, riktigt bra början. Hästar behöver förutom långa måltider (typ upp till 18 timmar), röra på sig och få vandra omkring. Men för att det ska bli riktigt ultimat behöver också hästarna sällskap. Och mer än så – de behöver vänner. De är precis som vi – de vill vara med i en social gemenskap med sådana som förstår dem. Som fölisar behöver de också lära sig de sociala koderna, och hur det är att vara häst. Då behöver de hästar från alla åldersgrupper som fungerar väl i grupp. Det berättar Lisa Ashton i den här artikeln som publicerat i Equitation Science. 

En liten not gör jag också till den sidartikel som syns i uppslaget – om hästars behov av variation i kosten och en undersökning som ska leda till nya svar, får vi hoppas. I naturen äter hästarna gärna lite där och lite här och får i sig en mängd grässorter, örter, rötter, grenar och annat smått och gott. I vårt hästhö ingår ofta väldigt få sorter, och vad det innebär i längden vore kul att lära sig mer om! Hoppas på snar uppdatering om detta. 

 

 

Annonser

Hingstar är som andra hästar…

I mitt tidigare inlägg om hingstars tillvaro – Hingstar dömda till ensamhet – eller? funderade jag på hur hingstar skulle reagera om de sammafördes som vuxna. Själv har jag inte svaret, men forskarna verkar ha det.

Glädjande nog har det gjorts en undersökning av forskare som verkat lika nyfikna som jag. Dessa schweiziska forskare var dessutom modiga nog att prova gruppkonceptet på hingstar som också verkade i aveln. Vilka hugade ägare som vågade sig på detta står dock inte klart.

I vilket fall som helst tossades fem hingstar ihop efter avelssäsongen. Utanför hagen stod forskare och andra kunniga beredda att rycka in. Ingen visste vad som skulle hända. Men det verkar ha gått ungefär som vanligt när en hel grupp hästar släpps ihop för första gången. Bus, röj, hotande, skrik och sparkar i luften. Under 45 minuter verkade stojet ha varat, efter att sedan ha lugnat ner sig.  Betet lockade mer.

Efter några veckor var ordningen uppställd i hagen och goset och kompisrelationerna blev synliga även för människan. Inte en häst kom till skada. Och visst förekom en styrkeordning, lite machotänk sådär. Men i övrigt uppvisade hingstarna alla de fördelar som finns för en häst att leva i flock – de skapade sociala band, gnuggade varandras mankammar och fick nya, bättre, dygnsrutiner.

Där ser man! Nu var detta just den här gruppen. Men fler tester hoppas jag kommer, och att dessa går lika bra. Sköt er nu hingstarna! så kanske ni trots allt slipper gå ensamma i framtiden….

Mer om undersökningen kan du läsa om i The Horse.

Hingstar – dömda till ensamhet, eller?

Det är något visst med en hingst, på gott och ont. de ses som vackra och ädla och maffiga. Men hingstar ses också av många som mer eller mindre givna monster. Den som söker stallplats och råkar ha hingst inser snart att det inte är det lättaste. Få stallar tillåter hingstar över huvud taget, och om de gör de blir det direkt en liten ruta till hage (om utegång alls) och den mest isolerade boxen av alla.

Som vilka hästar som helst
Varför räknas hingstar som något annat än vanliga hästar? Jag har haft år av tid att fundera på det. Jag har nämligen själv lyckats avla fram ett par hingstar, ett par hingstar som fortfarande finns hemma på gården. De är lättskötta, lätthanterliga och mycket känsliga. De är på många sätt mer lätthanterliga än stona, som inte alltid är lika lätt att komma överens med. Hingstar är förutsägbara. De vill ha snygga brudar, har svårt att koncentrera sig på fler saker än en och är mycket måna om att framstå som vackra och goa. Precis som män, med andra ord. Hehe…..

Den som säger att en hingst är oförutsägbar har nog aldrig tänkt sig in i hur en snygg ung hingst borde reagera när det luktar vackert sto eller när det står en snygg ung donna med svansen i vädret och glor på en. Men den som vet hur naturens gång är, vet precis. Det är bara att relatera till att hingstar har sociala behov som alla andra hästar, och att de är just hingstar. Det är inget fel med det! Snarare tvärtom.

Går fortfarande ihop
Idag är jag evigt glad över att mina hingstar och valackerna fortfarande går ihop. Det har kommit sig naturligt, då de tyr sig till varandra och verkligen tar stöd och hjälp av de andra. Maken till respekt för de äldre gubbarna får man ju leta efter. Jag misstänker skarpt (eller vet snarare) att det hjälper mig att få trevliga och lätthanterliga hästar – hingstar eller inte. De kan sitt hästspråk och vet när the bottom is nådd, på något vis. De vet hur det sociala spelet fungerar.

Dessutom har de all den sociala kontakt som behövs för att må bra. De forsar runt i hagen, leker och stärker upp sina ligament, sin muskulatur och sitt skelett. De lär sig använda rumpan för att snurra på bakdelar, kontrollera sina framben när de slår (de träffar aldrig), lär sig att nafsa sådär lagom så att det inte går hål. De lär sig tvärstanna utan att bli framtunga och de lär sig att gasa allt vad de har i närheten av andra. En mycket trevlig bieffekt är också att jag får en enormt trevlig stund när jag ser dem härja runt och leka. Det är livskvalitet för mig!

Inte ett bett finns att se på mina hingstar. Inte på valackerna heller. De är kompisar och respekterar varandra. De är the bachelor league, som jag kallar det.

Stona
Stona har sin egen gamla gubbe att ty sig till. Jag låtsas som han är HSB, han som är den stora hingsten i stallet. Att han är en tjugotreårig skumögd gubbe är det ingen som bryr sig om. Bara han går in i stallet stannar hingstarna upp med ätandet och trycker ner huvudet – jag är liten och snäll! Jag äter gräs! tuggar de undergivet. Eller? Här vet inte forskarna riktigt varför de unga gör så, men så gör de i alla fall. Inte för att han någonsin gjort annat än att skydda dem när de var föl. Det är det ingen som bryr sig om. Han är den utnämnde, den hingst som gäller i våran värld. De andra får hålla sig i wannabe-grupen och är nöjda med det.

Än fler i somras
I somras hade vi i alla fall ett tiotal hingstar och valacker av blandad ålder i en enda hage. Det gick utmärkt, förutom den lille prickige busen som älskade att hänga som en terrier i unghingstarnas halsar. Det blev små bitmärken som fick plåstras om så flugorna inte flockades. Men i övrigt hände inte mycket. De verkade ha buskul ihop. Men det gick att se att ”mina” fyra pållar, två hingstar och två valacker, höll ihop i vått och torrt. De var som en kärntrupp bland alla de andra.

Släpp hingstarna loss
Tyvärr är det väl så att när en hingst väl lämnats ensam så blir det svårt att få dem att fungera ihop med andra igen. Förväntningarna från människor om vad som kan och bör hända, blir höga och en stressad ensam själ kan inte förväntas bete sig helt normalt. Då blir det moment 22 och hästen är dömd till ett liv i ensamhet. SJälv skulle jag genast kastrera mina pojkar om jag behövde. Hellre ett liv med kompisar utan bollar än ett liv med bollar helt ensam. Men än så länge, peppar peppar, verkar det inte finnas minsta anledning. Just nu har de fullt upp med att försöka hitta gräset under den meterdjupa snön i sin stora hage. Det kan de fortsätta med.

Forskningen

De har till och med forskningsresultat som visar att deras lilla bachelorgrupp är hur naturlig som helst. Hingstar formerar sig i mindre grupper som håller sig nära en annan eller flera andra grupper, och interaktion mellan dem är inte helt ovanliga. De SKA trivas ihop, och det gör det också så länge maten räcker och utrymmet är tillräckligt. Annan forskning, bland annat forskning från Dr Deborah Goodwin, visar att hingstar inte ens är de som är mest aggresiva i en flock. Och det säger en del, för hästar är inte särskilt aggressiva till att börja med, om vi människor inte utmanar dem till att bli det.

För mer läsning om hur hästen är:

Dr Deborah Goodwin