utegång

av

Relationer

Jag tänker mycket på det där med hur hästar uppfattar tillvaron, varandra och inte minst mig och deras livsmiljö. Jag vill ju såklart att de ska ha det bra och då kommer många aspekter in i bilden. Hur tycker de egentligen att det är här hos mig?

Hur hästar mår beror på vilket foder de får, hur deras dagsschema ser ut, om de har goda hästvänner i hagen, om jag är en trevlig prick att vara med och om de sover gott om ”natten”, om de känner sig friska och starka. Om de har ett bra liv mår de bra, och då är de också förbaskat trevliga att umgås med – och jag får på kuppen precis det där jag drömt om som liten – en härlig tillvaro omgiven av hästar som faktiskt också tycker det är ganska kul att vara här hos mig.

Allt det här kan jag också själv påverka – om jag är intresserad av deras väl och ve. Det är jag som bestämmer vilka hästar de ska umgås med hela dagarna, det är jag som bestämmer vilken hage de ska gå i och hur den är utformad, det är jag som bestämmer om de ska vara ute eller inne och hur deras stall och lösdrift kommer att upplevas av dem. Framför allt bestämmer jag hur jag själv är när jag är med dem och till syvende och sist kommer allt det där ovan an på mig som människa. Hästarna har inte valt att vara med mig. Det är jag som valt dem. Inte tvärtom.

Två saker slår mig nästan dagligen. Det första är – jag får det jag ger. Inte minst när det kommer till hur de relaterar till mig och hur lugna de är i sin miljö. Om jag hystar med nävarna och tolkar allt negativt, om jag ryar för minsta lilla och domderar och stressar på. Så är det också det jag får tillbaka. Hästarna blir oroliga, det är svårt att hantera dem, de tycker inte om när jag kommer och de kommer blir stressade vid fodringar, sparka i dörrarna för att komma ut, och allt kommer att bli jobbigt. Vilket troligtvis skulle leda till att jag skulle rya och tjoa och stressa än mer.

Nu gör jag inte så. Jag tror inte det är vägen att gå. För jag tror som sagt att jag får det jag ger. Jag larvar runt med sänkta axlar, ropar in dem när de ska få mat, blir glad och hälsar på de hästar jag möter. Jag ger alltid en klapp, rättar till ett täcke, pratar lågt och stilla och kallar dem för det jag vill att de ska upplevas som: finkillen, fina tjejen, vackraste damen, tokfian. Och jag skrattar. Åt deras snack med mig och med varandra. Visst säger jag till när de är röriga, men inte mer. Inte om jag inte absolut måste. Jag visar tydligt hur jag vill ha det, men alltid med respekt, alltid med kärlek och kontakt.

Det är ju jag som lär hästarna vad de kan förvänta sig av mig, och hur det är att vara med mig. Vare sig det handlar om att vi ska gå ut eller in från en hage, om det är fodring, om det handlar om att hantera dem när de är skadade eller när jag ska rida på dem. Om de har en bild av mig som en trevlig prick – så är jag helt övertygad om att de kommer att hantera mig som en trevlig prick värd att snacka med också. Jag skulle göra det – och jag är en social varelse. Hästar är sociala varelser och borde tycka precis likadant. Här är jag helt övertygad om att hästar är likadana. Och om någon tror att det behöver forskas på för att man ska tro det – så finns det forskning på detta också. Tro mig. Nu börjar det också komma forskning på de fina signaler hästar ger som visar på nöjdhet och missnöjdhet – och på att vi ofta missar dessa små signaler. Men om man är uppmärksam vet man direkt, och om man känner hästen och är uppmärksam likväl – vet man instinktivt hur det är fatt.

I naturen går hästarna bara bort ifrån den som är dum och elak. I människorvärlden kan de inte det. De kan inte fly, inte komma undan. Tacka sjutton för att de blir aggressiva – när flyktdjur vill fly och inte kan gör de annat istället. Bättre fly än illa fäkta är hästarnas paroll – men vad gör man när man inte kan fly då?

Den andra saken som jag funderar mycket på är hästarnas relation till varandra. Trivs de med varandra i hagen och vilka kompisar är bättre än andra. Jag har ju förmånen att kunna studera dem långt och länge varenda dag då de går utanför fönstret. jag betraktar dem ofta. Många timmars studier blir det efter ett halvt liv som hästhållare.

Just nu verkar W och Isa vara superkompisar, liksom Rio och Lady. Knasen och Eos hänger tätt ihop. Knasen blir lite stressad när han tas ut från hagen, om det dröjer för länge innan han kommer tillbaka. Micro och Nisse är bundisar de med. Och så Hubert och Sayo. Cattenkotten vet jag inte riktigt – hon är kompis med alla och går gärna iväg själv. Men Isa och W verkar vara lite favoriter ändå. De hänger ju alla med varandra i hagen – tjejerna, killarna och så Hubert och Sayo som faktiskt bara går två. Det blev lugnast och behagligast så så troligen trivs de bäst på det viset. Hubert tycker de andra är lite jobbiga och på, och verkar betydligt gladare när han bara behöver hålla reda på Sayo.

 

 

 

 

Täta kamratskaper visar sig på många sätt. De håller sig nära, och äter gärna av samma tuss hö. De klar varandra ofta, och går en iväg – följer den andre med. Även om de andra i gruppen gör något helt annat. Eller som för Lady D idag, när jag tog in Rio precis när jag fodrat i hagen. Jag funderade på att ta in Lady D också. Men även om jag brukar ha mer än lätt att ta in hästarna från hagen vet jag att hon brukar vilja äta den mat hon får ute först innan jag ska försöka ta in henne. Annars viker hon undan. Så inte idag. När jag bestämt mig för att göra ett försök hann jag inte mer än att gå ut mot haggrinden så stod hon där – vid grinden. Hon hade lämnat sitt hö och väntade lugnt på att få komma in hon med. Det är en kompis det! ❤ Och i det här läget inte min i första hand – utan Rios. Tycker de ser rätt nöjda ut över att få vara inne en stund – tycker ni inte?

De flesta hästar trivs i varandras sällskap, även om de inte blir dödspolare kanske. Men alla hästar är inte bra vänner. Vissa känns som de mest tolererar varandra. Ibland är de verkligen inte vänner alls och vissa tolererar inte varandra över huvud taget. Jag har ett par som inte kommer överens. De går i olika hagar. Så slipper de kämpa om att stå ut med varandra.

Att hålla ovänner ihop i en hage tror jag rakt inte på. Vissa säger att det är nyttigt. För vem och på vilket sätt? Ska de hästarna lära sig ta skit? Och i så fall till vilken nytta? Risken för sparkskador, skadade täcken och sprängda hagar är ju överhängande, förutom att hästarna inte trivs i sin tillvaro – ihoptvingade hela dagarna. Och inte vill jag att mina hästar ska tåla skit. Tvärtom. I min värld ska de byggas upp – även i självförtroende och bli sedda och förstådda – och därmed vistas med de som förstår dem. Det självförtroendet vill jag ha i en häst. För en häst med självförtroende är en säker häst, en glad häst, en sund häst. En häst ska ha en trevlig tillvaro i livet – det kan jag ge dem, och det ska jag ge dem.

20171112_094157-animation

Oftast ser det ut så här när jag kommer till hagen – de vet vem jag vill ta in och hänger gärna på! 😀 Jag försöker som sagt ha en bra relation med mina hästar – men säger också till när det behövs. Vi har vårt system, våra regler som vi är överens om. Och gör de annat – ofta lite busigt sådär, men också ibland för att de blir sura på varandra – säger jag ifrån. Då lyssnar de – inte pga rädsla utan för att jag kan styra upp. Jag hoppas de vet, och de har de nog lärt sig, att jag aldrig, aldrig skulle göra dem illa. Och för att jag valt att berömma tio gånger mer än säga till, och valt att inte säga ”nej”, utan ”gör så här så blir det bra!”. Det verkar inte sämre än att detta funkar även i praktiken, inte bara i teorin.  ❤

 

 

Annons
av

Hur mycket behöver hästen röra på sig

Hästar är gjorda för rörelse. I naturlig miljö rör de sig lite hela tiden, och de tar bara ut krafterna ordentligt under korta stunder. Sedan rör de på sig i lugn mak igen. Hela deras fysik är beroende av detta. De är faktiskt några av de absolut mest fantastiska atleterna i djurvärlden, men för att allt ska fungera ordentligt måste hästens kropp vara i balans och ha god blodcirkulation. Det får man bäst genom att hästen får bete sig naturligt – dvs röra på sig mest hela tiden.

Man kan lite slarvigt se på saken som att hovarna är hästens blodpumpar som hjälper hjärtat i kroppen att få runt blodet i hela den stora kroppen. När benen belastas i rörelse kommer blodcirkulationen igång. När hästen står still har hästen mycket svårare att transportera tillbaka det blod som går ut i stora delar av kroppen, och som går via benen. Det beror på att den inte har några muskler alls i benen- de är senor och ligament och fungerar som på en marionett – senorna är trådar som styrs av muskler i själva kroppen (inte benen). Så det är hoven som måste göra detta jobb mekaniskt.

När en häst står stilla länge kan man se det här i benen på hästen. De blir ofta svullna i benen då. Det gäller särskilt gamla hästar som står väldigt stilla inne i en box. Det behöver inte betyda att hästen är dålig, utan att den stått för mycket stilla. Problemet blir ju att slaggprodukter samlas i benen och det gör inget gott.

Fenomenet med att en stor del av hästens blodströmmar går genom benen och pumpas upp via hoven. syns också vid sjukdom. Jag fick en häst som fick en rejäl infektion, en infektion som jag inte fick hjälp från av veterinärer på plats hur jag än tjatade. Trots att jag drog ut dem varannan dag (och betalade en halv förmögenhet för varje besök) fick jag inget gehör för att en häst med en sårficka skulle ha antibiotika. Det var ett typexempel på när veterinärerna gått en snabbkurs för mycket och lärt sig att de ska försöka undvika antibiotika då resistensen ökar. Sukc. Inflammationshämmande fick jag, vilket inte var till någon nytta precis.

Det slutade med att jag fick åka till veterinärklinik med en vettig veterinär på plats och hen förfärades över att jag inte fått någon antibiotika till hästen. De såg på prover att hästen var illa däran och satte hästen på ett brett antibiotikum. Fick åka mil för att hitta detta, då det var en ovanlig sort (som tur är behöver få hästar detta då de oftast får hjälp av ambulerande veterinär). Tre dagar efter medicinstarten så hittar jag en häst som har fyra stockar till ben. Hon stod på box, då hon var sjuk och hade ett infekterat sår. Åh vad jag grät. Stackars, stackars djur. Hon kunde knappt gå. Allt skit hamnade i benen när medicineringen kom och som tur var skulle vi till klinik samma dag.  Men med lugn och stilla rörelse och massage gick svullnanderna ner. Jag förlorade ridbarheten på den här hästen pga detta, men det är en annan tragisk historia. Jag lärde mig i alla fall vart problemen sätter sig när det blir obalans och sjukdom i kroppen.

Nåväl, en häst behöver röra på sig ordentligt för att få blodomloppet att fungera i kroppen i alla fall. Så mycket är klart. Den behöver också röra på sig mycket för att hålla magen igång. Ett stort problem för hästar är att magen inte alls fungerar bra när de står för stilla. Det kan leda till kolik och det kan bli riktigt farligt för hästen. Det här är något jag själv bävar för när jag behöver ställa en häst på box pga skada. Det är nämligen inte alls ovanligt att hästen då får magproblem.

Sen tillkommer ju den självklara saken att hästar som står inne hela tiden också blir stela i musklerna. Och om vi vill rida på dem, så bli det svårt för hästarna att leverera någon mjukare tillställning. I det här fallet skiljer det sig nog inte så mycket mellan människa och häst. Men hästen har alltså fler anledningar än oss till att röra på sig. Och ändå är det många hästar som står instängda i en låda mest hela tiden.

Enligt lag ska en häst få gå ut varje dag och röra på sig fritt, om veterinär inte anger annat. De ska ha möjlighet att galoppera i hagen. När denna regel kom för ett antal år sedan så vart det stor skillnad på hur man höll hästar på många håll. Men inte överallt. Regeln tolkades som att hästar behövde en trettio meter lång hage för att kunna galoppera (väldigt liten yta med andra ord). Det står inte hur länge en häst ska kunna göra det här, utom att det ska ske varje dag. Det duger alltså fint att släppa en häst lös i ridhuset i en kvart för att uppfylla kravet.

Och i min värld är det här inte okej, inte om man bryr sig om hästen som atlet eller om dess hälsa som de kännande varelser de är. I vissa fall är det svårt att tillgodose utevistelsen. Hästar på resande fot till exempel. Men i många fall är det utrymmesskäl – t ex i storstäderna, vilket inte är lika okej då det handlar om hela hästens liv, inte vid enstaka resor

Själv har jag förmånen (har sett till att ha förmånen) att mina hästar har ett antal hektar att leka på. De är ute minst tolv timmar per dag om inte vädret anger annat (och hästarna vill in trots fodringar ute), de flesta kan själva bestämma om de vill hänga i en mysig lösdrift eller vara ute, om de vill gå, stå eller ligga. För hälsans skull. För deras rätt att bestämmas skull. De är också väldigt sunda, och det var nog en fyra år sedan jag hade ett kolikliknande fall, som löste sig rätt fort ändå. (tarmvred och annat kan dyka upp hur bra man än håller sin häst, men man kan minska risken för sjukdom en del i alla fall genom att hålla en häst så att deras behov tillfredsställs).

Tack och lov visar alltfler inom eliten på den goda smaken att ha hästarna ute. De märker att hästarna presterar bättre, mår bättre, blir starkare och sundare. Som om det var någon nyhet. Än så länge blir det stora glada reaktioner på varje elitryttare som visar upp detta – som om det var något annat än sunt förnuft, och att man inte kan förvänta sig av en hästhållare på elitnivå att de tillgodoser hästens behov? Lite konstigt är det allt…..

Hur hoven som blodpump fungerar

Rörelsens påverkan på matsmältningssystemet

Tips för att undvika kolik

av

När hästen inte jobbar

Hästens liv består till stora delar av ”dötid”, i alla fall ur människans synvinkel. Vi rider dem och vi motionerar dem, men däremellan går många, många timmar. Vad gör hästen då? De äter och umgås, och sover lite grann. På ett ungefär.Tänk så lika hästarnas och våra behov är. De flesta av oss äter och umgås när vi inte jobbar. Det vill hästarna också göra! 

I Sverige har vi för vana att ta ut hästarna i hagen. För det mesta i alla fall. Det är en riktigt, riktigt bra början. Hästar behöver förutom långa måltider (typ upp till 18 timmar), röra på sig och få vandra omkring. Men för att det ska bli riktigt ultimat behöver också hästarna sällskap. Och mer än så – de behöver vänner. De är precis som vi – de vill vara med i en social gemenskap med sådana som förstår dem. Som fölisar behöver de också lära sig de sociala koderna, och hur det är att vara häst. Då behöver de hästar från alla åldersgrupper som fungerar väl i grupp. Det berättar Lisa Ashton i den här artikeln som publicerat i Equitation Science. 

En liten not gör jag också till den sidartikel som syns i uppslaget – om hästars behov av variation i kosten och en undersökning som ska leda till nya svar, får vi hoppas. I naturen äter hästarna gärna lite där och lite här och får i sig en mängd grässorter, örter, rötter, grenar och annat smått och gott. I vårt hästhö ingår ofta väldigt få sorter, och vad det innebär i längden vore kul att lära sig mer om! Hoppas på snar uppdatering om detta. 

 

 

av

Dispenser från utegångskravet

Flera dispenser från det kommande godkänns i skrivande stund och skrivs ut till ridskolor och insitutioner som inte anser sig kunna fullfölja kravet om hästars dagliga utevistelse. Om detta talas det väldigt lite. Det har tidigare talats desto mer om djur som har haft hundratals hektar att röra sig på, men ”skam” å sägas inte har ligghallar som drogs inför regeringsdomstolen till och med, trots att vetenskapen kunde visa på välmående och hälsosamma djur. Kan ridskolorna göra detsamma?  

Nej, här är det ekonomiska argument som presenteras. Och de håller. Dispenserna delas ut. De dispenser som ges för kravet om utegång, ges åtminstone delvis på ideologisk och välmenande grund. Klart barn och ungdomar ska få tillgång till hästar och ridning – vilket jag absolut inte motsäger mig. Men – är det verkligen havremoppar de ska lära sig av.

Är det inte etter värre att djur som finns med i undervisning om hur djur ska skötas, inte behöver skötas såsom regelverket menar, än att några dyrbara hoppehästar inte får gå ut dagligen? Regeln om allmän daglig utegång är sund och kom senare än många hoppats. Det har trätts länge om detta. Men nu mister den ändå i kraft av dessa dispenser. Och på platser där vi danar nästkommande generations djurhållare  

Dags då istället att skicka in pengar till klubbarna så att de kan bygga och vara på rätt ställe, på rätt sätt, på ett för djuren okej sätt. Var är ni kommuner? Varför är det så svårt att satsa på tjejsporter? Eller sponsorer för den delen. Varför lyser ni emd er frånvaro??? Vi är köpstarka människor, vi ryttare! Vi jobbar hårt för att försörja vår hobby.  Så kan vi bygga nästa generations djurideologi på djur utan bur och lära dem skillnaden mellan parkerade bilar och levande varelser. Det vore en bra början.

av

En tanke till alla de hästar som står inne

Idag är det femton grader varmt. Solen värmer upp kalla fötter, frusna själar och och en skral livslust efter en tuff vinter som aldrig verkade ta slut. I vintras har vi röjt på våra marker. Tyvärr är alla stammar och grenar kvar och nästan inte en hage har varit hel. Under de kalla vinterdagarna med halvmeter snö har det inte varit några problem. Hästarna har kunnat vara i de få hagar vi har kvar och rört sig ordentligt, så länge snön gav ett bra underlag.

Men sedan någon vecka har de sorgliga ursäkter jag haft till hagar, särskilt för ett gäng, varit ren misär. Bara lera och halt under så att de fått ta myrsteg stackarna. De har gjort så gott de kan och turligen nog kan de i alla fall få rörelse så mycket de vill även om det inte uppmuntrat till lek och stoj precis. Men så idag släppte nästan tjälen i marken. Jag kunde slå ner några pinnar som gjorde att en hektar hage blev användbar igen.

Om hästar kan vara lyckliga, vilket vi som håller på med hästar mycket väl vet att de kan, liksom mängder med etologer och biologer, inklusive professor Marc Bekoff (som ni by the way kan läsa här) så var det ren och skär lycka i hagen när jag släppte ut gänget som haft den minsta hagen till denna lite större variant.

Det for och det forsade, det bockades, det tjöts, det rullades, det sprattlades och det gasades som f-n i kurvor för att få utlopp för mesta möjliga energi. Bättre än Animal Planet, alla gånger, att få se sina egna djur bara skutta som små grodor av glädje! Men så flimrar det förbi, tanken om att andra hästar står inne en sådan här dag, helt utan anledning.

”De ska inte vara för trötta för det arbete vi kräver av dem”, säger folk och har inte en tanke på att hästar har rörelse i blodet och behöver sova sisådär en tre timmar per dygn. Medans vi själva mycket väl vet att vi skulle storkna och dö inombords om vi inte aktiverades och höll igång. Tänk om idrottarna skulle sitta inlåsta i sina hotellrum mellan tävling och träning och inte röra sig alls, med tanke på att de då inte skulle orka? Tanken svindlar.

Och den energi mina hästar uppvisar fritt i hage, kan ändå ingen levande människa hantera. Du får vara hur mycket dressyrryttare du vill, två meters fyrfotahopp där magen fladdrar i vädret går bara inte. Och en häst behöver få göra dem ibland. Och rörelsen det ger muskler som jag sedan kan använda mig av, när hästarna fått leka och stoja. Rörelse ger styrka, inte trötthet. Det stärker ligament, muskler, benstomme, hjärta, lungor och hjärna. Rörelse ger livsenergi och glädje, trycker upp endorfinnivåerna i kroppen och gör en kropp hel. Inte sjuk.

Det är magiskt att de är så snälla när de är med mig när de har denna enenergi uppbyggd efter en tråktillvaro på en vecka. Till exempel var de nog så glada när jag ledde dem mot hagen och de visste mycket väl. Men de ”håller sig på mattan” av fri vilja. Inget drag inget slit, inte något mer än energi som väntar på att förlösas. När jag sedan fått av grimman och tagit ett steg tillbaka är det som att trycka på en knapp när de är på det här humöret. En blick på mej – såsom för att kolla att de inte påverkar mig – och sedan full fart iväg. Och jag vet att de känner mig skratta bakom dem, i pur glädje jag med. För när hästarna trivs då trivs jag. Vad är annars poängen med att hålla på med levande djur?

Nu är lugnet återställt i hagen. Känslan av att vara mer fri än förr ger också ro och harmoni. De små, små grässtrån som dykt upp ligger risigt till när känsliga hästmular söker av den jordiga marken. Solen får min fux att se ut att vara i brand, och ovan våra huvuden hör jag tranorna! Det är trandag idag, och våren är äntligen här. Det är en lång härlig resa mot sommaren nu, och själv ser jag nog allra mest fram emot att slippa mocka.

Hälsningar från solen!

🙂

av

Fritidsintresse ställs mot djurens väl i storstan

Nu är det fullt med diskussioner i hästvärlden om den blivande regeln att hästar ska få en ökad rörelsefrihet i sin vardag. I augusti smäller det. Då ska hästar i allmänhet få gå ute varje dag och kunna ha en hage som är stor nog för alla gångarter.

Senast den 16 februari 21010 publicerades en mycket intressant och belysande artikel om fenomenet i SVD som du kan läsa här. Där finns också en länk till en artikel om problemen med att ridskolornas farhågor om att barnen inte ska kunna rida på skolorna framöver.

Det ska bli mycket spännande att se vad som händer i praktiken. I media diskuteras i alla fall problemen med hagtillgång i storstaden och för de ridskolor som finns där. Argument för och emot utegång haglar. De som vill ha det som förr påpekar skaderisk, att hästarna tas hand om väl ändå och att de har det bra. Ett stort argument mot utegången är också att der blir omöjligt för barn och ungdomar i storstäder att rida.

De som vill ha utegång bygger sin argumentation både på forskning om hästens naturliga behov av social kontakt och rörelse och etiska skäl. Ingen trivs i en bur det knappt går att lägga sig i. Flera inlägg i media har även behandlat frågan huruvida ridning och hästägande är en mänsklig rättighet eller inte.

Här står lätt djurskyddet mot de mänskliga rättigheter vi anser oss kunna ta oss och livskvalitet för de tjejer och grabbar som rider på ridskolor i staden. Jag tycker inte att deras rätt till en fantastisk fritid ska negligeras på något sätt. Däremot är frågan hur problemet ska lösas.

För att inte släppa ut hästarna är inte bara dåligt för hästarna idag. Det är också en tradition som har en tendens att gå i arv. Om ridskolebarn lär sig att hästar är varelser som står uppbundna i ett snöre när man inte rider dem, blir synen på hästen mycket märklig. Dessa hästar beter sig inte heller riktigt som hästar som får vara just hästar största delen av dagen.

Det kanske är här problemet ligger nu när nya regler kommer till? Okunskapen verkar vara stor. Många av oss har börjat våra karriärer inom hästeriet på en ridskola. Jag är en av dem, och en av de som gick på ridskola i stan där hagtillgången var obefintlig. Om man bara ser och upplever sådana hästar vet man inte vad de heller KAN vara, i en bättre miljö.

De hästar som är på sådana ridskolor är inte sådana hästar jag jobbar med idag. Jag har fått lära mig mycket efter att jag slutade, om man säger så. De hästar jag har idag vill röra sig, vill vara med folk och har en helt annan mentalitet än de jag upplevde som liten. Om barn ska lära sig om häst ska de också få träffa hästar som är sunda, friska och välmående – på alla sätt. Det inkluderar inte minst hästar som får röra sig fritt och vara med sina artfränder utan att kontrolleras i vartenda steg av en människa. Här har ridskolorna lång väg att gå….

DET däremot är en mänsklig rättighet att få uppleva. För en sund och frisk häst som vårdas utifrån sina egna förutsättningar och inte mäts efter vår måttstock. Det är en upplevelser som man inte glömmer i första taget. Det är lycka, det.

Släpp hästarna loss – det är vår. För hästens, framtida hästars och barnens skull! Släpp också för guds skull till mark åt ridskolorna. Hästar kräver arealer. Så är det bara!

av

Hästhållning enligt veterinär och tränare Per Michanek

Jag hade tänkt att skriva ett längre inlägg om den intressanta djurskyddsprofilen, veterinären och tränaren Per Michanek. Men det får bli vid ett annat tillfälle. Nu tänker jag mest citera hur han själv beskriver sin hästhållning. Han hästar är i full träning och på Bukefalos berättar han om hur deras boende fungerar för hästarna:

så här gör vi: Hästarna bor ute, alltid. De har varsin hage på cirka 30 x 80 meter (stålrörsstaket) och ett litet hus där två hästar har varsin box som de kan nyttja efter behag. Uteklimat även i boxarna. Mellan boxarna finns en ”krubba” där de två äter ensilage tillsammans (alltid fri tillgång). De har varsin kraftfoderautomat där de får små portioner kraftfoder tio gånger per dygn. Foder behöver fyllas på cirka var tredje dag. De delar på en frostäker vattenkopp. Vi strör (utan att mocka) en gång per dag (om det behövs). Mockar med traktor två gånger om året.

Hästarna har oftast täcke. På vintern för att underlätta rykt (vi har tyvärr tung lerjord), på sommaren för att ge visst skydd mot insekter. När det är snö går de utan täcke. De vilar oftast nov-dec. När de sätts igång i januari klipper vi dem. När vi skall rida tar vi in dem i ett par ”vanliga” boxar när vi gör i ordning dem.

Fördelar:
Djurvänligt – stor frihet. De rör sig som de vill, har alltid något att göra, alltid foder, alltid sällskap, oberoende av skötsel och fodring.
Människovänligt – minimalt med arbete, vi rider i stället för att mocka och fodra. Lätt att få hästvakt när vi är borta, bara att titta till.
Hälsomässigt – aldrig sjuka (undantaget skador på galoppbanan), luftvägsproblem och kolik förekommer till exempel inte.
Blir starka och hållbara – jag kan inte påminna mig att någon av våra hästar haft en ledinflammation.
Billigt att bygga och att sköta – enkla byggnader, lättarbetat.
Tryggt – om stallet börjar brinna går hästarna ut.
Lättränade hästar – utegången ger dem en viss grundkondition.
Och så vidare….

Nackdelar:
Insekter vissa somrar – ibland funderar vi på att ha dem inne på dagarna, men hittills har det gått att ha dem kvar ute.
Trampar av sig fler skor än ”innehästar”.
Nya hästar – hästar vi köper som är vana att stå inne får ofta ont i hovarna (någon sorts lindrig fång) i början – de är väl inte vana att använda hovarna så mycket? Sedan blir dock hovarna mycket bra.
Blir skitigare och mer långhåriga än innehästar – går att avhjälpa med ryktborste och klippmaskin.
Flockbeteende – vissa hästar blir beroende av kompisar och svåra att till exempel ha inne ensamma om det skulle behövas.

Hälsningar Per”

Jag hoppas Per inte misstycker att jag kopierat ett så långt inlägg. Jag ska försöka kompensera detta genom att helt enkelt skriva om Per och hans härliga kamp för ett djurskydd värt namnet och hans framgångsrika karriär som såväl tränare som veterinär i ett kommande inlägg.