ridskolor

av

För lite teori på ridskolorna?

För ett par veckor sedan drog mitt företag med mig i spetsen igång en undersökning på nätet riktad till ridskoleelever om hur mycket teori de får på den ridskola de rider på. Det blev en undersökning som gav uppmärksamhet, inte minst tack vare att Hippson valde att publicera den artikel jag skrev i samband med undersökningen.

Vad sa då undersökningen lite mer exakt? 95 elever tog sig tid att svara och det absolut stora flertalet konstaterade att de ville ha mer teori. Alla svaren var helt anonyma.

I svaren kan man utläsa att i dagsläget erbjöds 43% av eleverna som svarade teorilektioner en till två separata gånger per termin, medan en fjärdedel angav att de fick mer än två lektioners teori under en vanlig termin.

17% angav att de fick teori i samband med lektioner 2 eller fler gånger per termin, medan 5% angav att de inte fick någon teori alls. 20171101_095705

Förutom att fråga hur mycket utbildning man fick i form av teori frågade jag även om respondenterna tyckte de fick en god utbildning inom en mängd olika områden som rör häst: hästhållning och vård av häst, hästens beteende, inlärningsteori, ridlära samt markarbete såsom visning för hand, longering tömkörning.

Här ser vi andelen som svarat att de instämmer till stor del, eller helt och hållet i påståendet att de får god utbildning i följande:

45 % i hästhållning och vård av häst
42 % hästens beteende
27 % inlärningsteori (notering: 32% har angett ”neutral” på detta påstående)
67 % ridlära
29 % markarbete såsom visning för hand, longering och tömkörning

Det är alltså ridlära som det teoriutbildas bäst på de ridskolor som representerades av respondenterna. Sedan kommer hästhållning och vård av häst samt hästens beteende. Vad gäller inlärningsteori verkar begreppet ganska okänt. Här är det många som svarar neutral (det gäller även nästa fråga i enkäten -vad man vill se mer utbildning i). Det är synd – då inlärningsteori är ett begrepp som kommer igen i allt lärande – för människa, häst, hund och alla andra däggdjur.

När vi sedan går över till att se vad eleverna önskar sig lära mer om får vi följande svar (vi frågar om samma ämnesområden som ovan): 20170818_183728

55 % hästhållning och vård av häst
70 % hästens beteende
58 % inlärningsteori (notering: 24% förhöll sig ”neutrala” till påståendet)
72 % ridlära
71 % markarbete såsom visning för hand, longering, tömkörning etc.

Det ser alltså väldigt olika ut på olika stallar enligt den här undersökningen. Vissa ridskolor verkar satsa stort på teoridelen, medan andra nästan verkar ha gett upp helt. Det är också en överväldigande majoritet av respondenterna som vill lära sig mer inom de flesta områdena inom häst. Enligt undersökningen finns alltså en kunskapstörst bland eleverna, en törst som inte släcks av det många ridskolor har att erbjuda.

Är det verkligen så? Och Varför då i så fall?

När enkäten blev känd via Hippson fick jag in en mängd olika kommentarer och svar om både ditten och datten. Mammor började vittna om hur dåligt med teori det var för deras barn på ridskolorna, andra berättade om hur bra det var förr och att man var tvungen att komma på teorin för att få rida, medan andra inte alls höll med. En person – och det plockar jag verkligen med mig – konstaterade att som funktionsvarierad fick man ingen teori alls. Då räknades man liksom inte. Medan ytterligare andra berättade att när de verkade som ridlärare så kom inte eleverna till teorilektionerna och engagemanget var ljumt – medan andra ridlärare i kommentarerna konstaterade att det inte är några problem alls och att det visst fungerade superbra med teori på deras ridskolor. Vissa tipsade också om att det på travskolorna runt om i landet fungerar bra med ett tydligt fokus på såväl teori om praktik – båda måste läras in om man ska kunna avancera inom sporten.

Så hur är det egentligen? Hur fungerar det i faktiska livet på ridskolorna? Vad är ridskolornas egna bild, och hur arbetar de med teori ur deras synvinkel. Vilka är svårigheterna och vad kan utvecklas?

Självklart nöjde vi oss inte här!, med alla dessa frågor. Nu har vi tagit frågan vidare till ridlärarna. De har fått en alldeles egen undersökning att svara på, och har fått berätta fritt ifall det vill. Vi har också  gett utrymme för ridlärarna att svara och fundera fritt i svaren och bett om att få återkoppla till verksamheter som verkar ha intressanta och konstruktiva lösningar på hur det där med teori och praktik ska hinnas med på en termin – så att eleverna får en god kunskap om häst – det som är tanken med en ridskola.

Vi har fått in 97 (!) svar. Dessa ska vi nu sammanställa till en rapport. Svaren är ganska varierade, men vi tycker ändå att vi kan se en tydlig trend och ett tydligt behov hos dessa ridlärare. Vi kan också se tydliga trender och en stor vilja från ridlärarnas sida att utveckla den här biten vidare. 20170604_111157

Vi har fått in så mycket information att vi nu behöver fundera på hur vi kan gå vidare med detta. Alla dessa vittnesmål om både det ena och det andra, tankar och funderingar, konstruktiva lösningar och många otroligt fina exempel på hur det kan fungera i praktiken behöver vi vårda och ta vidare, så att fler kan ta del av inspiration och kunskap så att vi får en högre allmän standard på teoriarbetet ute i ridskolorna och att kopplingen mellan teori och praktik blir naturlig och självklar. Det är såväl hästar, elever som ridlärare värda!

 

Signerat exemplar av Bästa Hästägaren!

Bästa läsningen! Det här är faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare, för alla som tycker att hästar har rätten att må bra och trivas i sin tillvaro och för alla som vill förstå hästar bättre! Leveranstid 3-4 dgr. Frakt ingår.

197,00 Skr

 

 

 

 

Annons
av

Endast Sverige svenska ridskolor har

Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.

Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.

Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.

De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.

Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.

Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.

Skrivelse från Göteborgs universitet om ridskolornas historia

 

Svenska Ridsportsförbundets historia (Rekommenderas! Vilka härliga historiska bilder de har hittat!!!!).

av

Dispenser från utegångskravet

Flera dispenser från det kommande godkänns i skrivande stund och skrivs ut till ridskolor och insitutioner som inte anser sig kunna fullfölja kravet om hästars dagliga utevistelse. Om detta talas det väldigt lite. Det har tidigare talats desto mer om djur som har haft hundratals hektar att röra sig på, men ”skam” å sägas inte har ligghallar som drogs inför regeringsdomstolen till och med, trots att vetenskapen kunde visa på välmående och hälsosamma djur. Kan ridskolorna göra detsamma?  

Nej, här är det ekonomiska argument som presenteras. Och de håller. Dispenserna delas ut. De dispenser som ges för kravet om utegång, ges åtminstone delvis på ideologisk och välmenande grund. Klart barn och ungdomar ska få tillgång till hästar och ridning – vilket jag absolut inte motsäger mig. Men – är det verkligen havremoppar de ska lära sig av.

Är det inte etter värre att djur som finns med i undervisning om hur djur ska skötas, inte behöver skötas såsom regelverket menar, än att några dyrbara hoppehästar inte får gå ut dagligen? Regeln om allmän daglig utegång är sund och kom senare än många hoppats. Det har trätts länge om detta. Men nu mister den ändå i kraft av dessa dispenser. Och på platser där vi danar nästkommande generations djurhållare  

Dags då istället att skicka in pengar till klubbarna så att de kan bygga och vara på rätt ställe, på rätt sätt, på ett för djuren okej sätt. Var är ni kommuner? Varför är det så svårt att satsa på tjejsporter? Eller sponsorer för den delen. Varför lyser ni emd er frånvaro??? Vi är köpstarka människor, vi ryttare! Vi jobbar hårt för att försörja vår hobby.  Så kan vi bygga nästa generations djurideologi på djur utan bur och lära dem skillnaden mellan parkerade bilar och levande varelser. Det vore en bra början.