Det var inte bara mitt ungsto som tyckte jag var helt kass på det där med att förstå och ta hand om en häst. Det gjorde en av de bästa hästhanterare jag mött till dessa dagar också. Hon konstaterade fundersamt att – ”Ja, visst. Du älskar dina hästar, det gör du säkert. Men du har inte en aning om vad du håller på med.”
Men när man som jag redan var på botten blev mitt eget svar bara ”Jag fattar det. Men hur gör jag då? Vad är det jag inte ser?”.
Det var en del jag inte såg. Men även jag kunde lära mig. Och det fanns hjälp att få – hos människor som kunde bättre, hos människor som hade erfarenhet och hos hästarna själva. Om jag orkade och ville lyssna. Det var tufft och besvärligt, för det var knappast upplyftande att brottas med alla ens egna brister. Men jag ville, och jag orkar. För det är också väldigt givande.
När man av olika anledningar fått upp ögonen insett hur mycket som finns att lära sig inom ett område så blir sig livet aldrig sig riktigt likt igen. Det blir faktiskt mycket roligare, intressantare och berikar på ett sätt som utvecklar och ger mersmak. Och jag insåg att jag inte kunde lära mig allt. Men att det också fanns hjälp inom områden jag kunde sämre. 
Nya mål kom upp i huvudet. Som att hästarna skulle VILJA de med, och att hästar inte skulle fara illa, som till exempel bli halta, bara för att jag ville rida. Att priset för ridning skulle ligga hos mig – och inte hos hästen. Att priset var tålamod, empati, självkännedom, insikt och kunskap. Och att när det gällde just dessa bitar fanns det inget pristak. Det kunde alltid investeras i lite mer kunskap, lite mer empati och lite bättre självkännedom.
Dörren till insikten om att det var det här som var det sanna i hästar och ridning öppnade sig en gång för alla när jag ett par år senare får för mig att gå ner på ridbanan med min fux Alexander – hästen jag till en början förstört genom min egen ridning ridning. Vi är egentligen på väg ut i skogen, han och jag, barbacka och med endast repgrimma på. Men så ser jag den där ridbanan ligga där, då nästan aldrig använd. Jag vänder min eldfux nedåt ridbanan och går in på den. Undrar lite själv vad som ska hända.
Så tänker jag i mitt huvud – ”om det är som de säger, så borde det ju bara vara att fråga? ”
Så jag frågar – ”kan du tänka dig att galoppera?”. Min fux lyfter upp sin front, sätter bakbenen under sig, och dansar iväg med mig barbacka i lätt galopp. Hans svar – på en respektfull fråga.
Så frågar jag en fråga till – det är som jag inte kan låta bli. ”Kan du tänka dig att byta galopp?”. Alex byter galopp från höger till vänster utan att blinka. Den fuxen kunde sina byten, men detta var något annat. Det var ett byte som gavs från en vän till en annan. Utan krav, utan press. Det vackraste bytet jag någonsin upplevt. Jag skrittar därifrån. Mer behövs inte. Jag ser.
Med insikterna kom också glädjen tillbaka – i 
att kunna vara med häst utan att det var på deras bekostnad. Ridningen på ridbanan blev ett tag, flera år faktiskt, mindre intressant. Hanteringen, förståelsen och samvaron kom först. Jag hittade tillbaka till barnet som älskade häst – för att hästar är hästar. Inte för vad de kunde göra när jag sa till dem. Så är det fortfarande. Kontakten, känslan av samvaro, att de finns där – det är det som är grejen med hästar. Egentligen.
Epilog:
Alexander var min bästa vän i 22 år. De sista av resterna av den hälta han ådrog sig när han var 9 år, försvann vid 12 års ålder för att aldrig dyka upp igen.Han reds och trän
ades fram till sin 26-årsdag när han fick bli pensionär här på gården och lunka ut i skogarna när han ville. Han gick bort år 2016, 29 år gammal. Tack för att du fanns hos mig så länge! ❤
Det lilla ettriga ungstoet, vars största uppgift fortfarande är att sätta upp stora skyltar till sin matte för att hon ska begripa vad som gäller eller påminna henne om saker hon kanske glömt, är idag 20 år gammal och lika pigg och busig som alltid. Tack för att du finns! ❤
Hästar har inte bett om att få vara hos oss eller
bli ridna av oss. Det är vi människor som fått för oss att det är en kul idé. Därför ligger också ansvaret helt och hållet på människan, hur samarbetet och livet tillsammans gestaltar sig. Om vi är beredda att ta det ansvaret är jag övertygad om att såväl hästar som människor kan trivas med att jobba ihop.
Tyvärr drabbas många hästar av människors okunskap, av människors prestige, frustration, rädsla, ångest, vrede och kontrollbehov – sådana motiv och egenskaper som arbetar emot hästens natur som flyktdjur. Och då är det hästarna som får betala ett högt pris.
Jag är dock övertygad om att det stora flertalet av oss som tyr oss till hästar egentligen är de där barnen som söker den oförställda lyckan i att få umgås med häst, men att något sedan lätt går snett. Jag hoppas vi kan hjälpa varandra att hitta glädjen igen, och att vi kan bygga en hästvärld baserad på kunskap och empati – för hästarnas skull men också för vår egen skull.
Min färd för bättre kunskap och större respekt för våra fyrfota vänner, både hos mig själv och andra, går vidare – genom min egen hästverksamhet, lektioner, föredrag, försäljning av boken ”Bästa Hästägaren” och genom att sprida goda exempel och hästglädje. Häng gärna med på resan.
En hel del av mina tankar och funderingar kring häst hittar ni här på bloggen. Andra saker hittar ni i min bok. Men det mest essentiella – det viktigaste – det kan liksom bara upplevas och förstås genom erfarenhet. Genom att vi umgås med dessa fantastiska djur utan krav och förväntningar. Och genom att vi orkar lyssna på vad de har att säga. De är och förblir de sanna mästarna i det där med hur en häst fungerar och vad de behöver.
#horserevolution #bästahästägaren #hästglädje #Ilovehorses
Busenkelt! 