För lite teori på ridskolorna?

För ett par veckor sedan drog mitt företag med mig i spetsen igång en undersökning på nätet riktad till ridskoleelever om hur mycket teori de får på den ridskola de rider på. Det blev en undersökning som gav uppmärksamhet, inte minst tack vare att Hippson valde att publicera den artikel jag skrev i samband med undersökningen.

Vad sa då undersökningen lite mer exakt? 95 elever tog sig tid att svara och det absolut stora flertalet konstaterade att de ville ha mer teori. Alla svaren var helt anonyma.

I svaren kan man utläsa att i dagsläget erbjöds 43% av eleverna som svarade teorilektioner en till två separata gånger per termin, medan en fjärdedel angav att de fick mer än två lektioners teori under en vanlig termin.

17% angav att de fick teori i samband med lektioner 2 eller fler gånger per termin, medan 5% angav att de inte fick någon teori alls. 20171101_095705

Förutom att fråga hur mycket utbildning man fick i form av teori frågade jag även om respondenterna tyckte de fick en god utbildning inom en mängd olika områden som rör häst: hästhållning och vård av häst, hästens beteende, inlärningsteori, ridlära samt markarbete såsom visning för hand, longering tömkörning.

Här ser vi andelen som svarat att de instämmer till stor del, eller helt och hållet i påståendet att de får god utbildning i följande:

45 % i hästhållning och vård av häst
42 % hästens beteende
27 % inlärningsteori (notering: 32% har angett ”neutral” på detta påstående)
67 % ridlära
29 % markarbete såsom visning för hand, longering och tömkörning

Det är alltså ridlära som det teoriutbildas bäst på de ridskolor som representerades av respondenterna. Sedan kommer hästhållning och vård av häst samt hästens beteende. Vad gäller inlärningsteori verkar begreppet ganska okänt. Här är det många som svarar neutral (det gäller även nästa fråga i enkäten -vad man vill se mer utbildning i). Det är synd – då inlärningsteori är ett begrepp som kommer igen i allt lärande – för människa, häst, hund och alla andra däggdjur.

När vi sedan går över till att se vad eleverna önskar sig lära mer om får vi följande svar (vi frågar om samma ämnesområden som ovan): 20170818_183728

55 % hästhållning och vård av häst
70 % hästens beteende
58 % inlärningsteori (notering: 24% förhöll sig ”neutrala” till påståendet)
72 % ridlära
71 % markarbete såsom visning för hand, longering, tömkörning etc.

Det ser alltså väldigt olika ut på olika stallar enligt den här undersökningen. Vissa ridskolor verkar satsa stort på teoridelen, medan andra nästan verkar ha gett upp helt. Det är också en överväldigande majoritet av respondenterna som vill lära sig mer inom de flesta områdena inom häst. Enligt undersökningen finns alltså en kunskapstörst bland eleverna, en törst som inte släcks av det många ridskolor har att erbjuda.

Är det verkligen så? Och Varför då i så fall?

När enkäten blev känd via Hippson fick jag in en mängd olika kommentarer och svar om både ditten och datten. Mammor började vittna om hur dåligt med teori det var för deras barn på ridskolorna, andra berättade om hur bra det var förr och att man var tvungen att komma på teorin för att få rida, medan andra inte alls höll med. En person – och det plockar jag verkligen med mig – konstaterade att som funktionsvarierad fick man ingen teori alls. Då räknades man liksom inte. Medan ytterligare andra berättade att när de verkade som ridlärare så kom inte eleverna till teorilektionerna och engagemanget var ljumt – medan andra ridlärare i kommentarerna konstaterade att det inte är några problem alls och att det visst fungerade superbra med teori på deras ridskolor. Vissa tipsade också om att det på travskolorna runt om i landet fungerar bra med ett tydligt fokus på såväl teori om praktik – båda måste läras in om man ska kunna avancera inom sporten.

Så hur är det egentligen? Hur fungerar det i faktiska livet på ridskolorna? Vad är ridskolornas egna bild, och hur arbetar de med teori ur deras synvinkel. Vilka är svårigheterna och vad kan utvecklas?

Självklart nöjde vi oss inte här!, med alla dessa frågor. Nu har vi tagit frågan vidare till ridlärarna. De har fått en alldeles egen undersökning att svara på, och har fått berätta fritt ifall det vill. Vi har också  gett utrymme för ridlärarna att svara och fundera fritt i svaren och bett om att få återkoppla till verksamheter som verkar ha intressanta och konstruktiva lösningar på hur det där med teori och praktik ska hinnas med på en termin – så att eleverna får en god kunskap om häst – det som är tanken med en ridskola.

Vi har fått in 97 (!) svar. Dessa ska vi nu sammanställa till en rapport. Svaren är ganska varierade, men vi tycker ändå att vi kan se en tydlig trend och ett tydligt behov hos dessa ridlärare. Vi kan också se tydliga trender och en stor vilja från ridlärarnas sida att utveckla den här biten vidare. 20170604_111157

Vi har fått in så mycket information att vi nu behöver fundera på hur vi kan gå vidare med detta. Alla dessa vittnesmål om både det ena och det andra, tankar och funderingar, konstruktiva lösningar och många otroligt fina exempel på hur det kan fungera i praktiken behöver vi vårda och ta vidare, så att fler kan ta del av inspiration och kunskap så att vi får en högre allmän standard på teoriarbetet ute i ridskolorna och att kopplingen mellan teori och praktik blir naturlig och självklar. Det är såväl hästar, elever som ridlärare värda!

 

Bästa Hästägaren!

Bästa julklappen???? Faktaboken för alla som vill bli en bättre hästhanterare och hästhållare! Beställ ditt signerade exemplar idag! Leveranstid 3-4 dgr Frakt ingår!

199,00 Skr

 

 

 

 

Annonser
Ridning – till vilket pris? Del 4

Ridning – till vilket pris? Del 4

Det var inte bara mitt ungsto som tyckte jag var helt kass på det där med att förstå och ta hand om en häst. Det gjorde en av de bästa hästhanterare jag mött till dessa dagar också. Hon konstaterade fundersamt att – ”Ja, visst. Du älskar dina hästar, det gör du säkert. Men du har inte en aning om vad du håller på med.”

Men när man som jag redan var på botten blev mitt eget svar bara ”Jag fattar det. Men hur gör jag då? Vad är det jag inte ser?”.

Det var en del jag inte såg. Men även jag kunde lära mig.  Och det fanns hjälp att få – hos människor som kunde bättre, hos människor som hade erfarenhet och hos hästarna själva. Om jag orkade och ville lyssna. Det var tufft och besvärligt, för det var knappast upplyftande att brottas med alla ens egna brister. Men jag ville, och jag orkar. För det är också väldigt givande.

När man av olika anledningar fått upp ögonen insett hur mycket som finns att lära sig inom ett område så blir sig livet aldrig sig riktigt likt igen. Det blir faktiskt mycket roligare, intressantare och berikar på ett sätt som utvecklar och ger mersmak. Och jag insåg att jag inte kunde lära mig allt. Men att det också fanns hjälp inom områden jag kunde sämre. wochmicke

Nya mål kom upp i huvudet. Som att hästarna skulle VILJA de med, och att hästar inte skulle fara illa, som till exempel bli halta, bara för att jag ville rida. Att priset för ridning skulle ligga hos mig – och inte hos hästen. Att priset var tålamod, empati, självkännedom, insikt och kunskap. Och att när det gällde just dessa bitar fanns det inget pristak. Det kunde alltid investeras i lite mer kunskap, lite mer empati och lite bättre självkännedom.

Dörren till insikten om att det var det här som var det sanna i hästar och ridning  öppnade sig en gång för alla när jag ett par år senare får för mig att gå ner på ridbanan med min fux Alexander – hästen jag till en början förstört genom min egen ridning ridning. Vi är egentligen på väg ut i skogen, han och jag, barbacka och med endast repgrimma på. Men så ser jag den där ridbanan ligga där, då nästan aldrig använd. Jag vänder min eldfux nedåt ridbanan och går in på den. Undrar lite själv vad som ska hända.

Så tänker jag i mitt huvud – ”om det är som de säger, så borde det ju bara vara att fråga? ”

Så jag frågar – ”kan du tänka dig att galoppera?”. Min fux lyfter upp sin front, sätter bakbenen under sig, och dansar iväg med mig barbacka i lätt galopp. Hans svar – på en respektfull fråga.

Så frågar jag en fråga till – det är som jag inte kan låta bli.  ”Kan du tänka dig att byta galopp?”. Alex byter galopp från höger till vänster utan att blinka. Den fuxen kunde sina byten, men detta var något annat. Det var ett byte som gavs från en vän till en annan. Utan krav, utan press. Det vackraste bytet jag någonsin upplevt. Jag skrittar därifrån. Mer behövs inte. Jag ser.

Med insikterna kom också glädjen tillbaka – i Alexander på banan - 24 år gammal med favoritryttaren Nina i sadeln. att kunna vara med häst utan att det var på deras bekostnad. Ridningen på ridbanan blev ett tag, flera år faktiskt, mindre intressant. Hanteringen, förståelsen och samvaron kom först. Jag hittade tillbaka till barnet som älskade häst – för att hästar är hästar. Inte för vad de kunde göra när jag sa till dem. Så är det fortfarande. Kontakten, känslan av samvaro, att de finns där – det är det som är grejen med hästar. Egentligen.

 

Epilog: 

Alexander var min bästa vän i 22 år. De sista av resterna av den hälta han ådrog sig när han var 9 år, försvann vid 12 års ålder för att aldrig dyka upp igen.Han reds och tränalexochzolaades fram till sin 26-årsdag när han fick bli pensionär här på gården och lunka ut i skogarna när han ville. Han gick bort år 2016, 29 år gammal. Tack för att du fanns hos mig så länge! ❤ 

Det lilla ettriga ungstoet, vars största uppgift fortfarande är att sätta upp stora skyltar till sin matte för att hon ska begripa vad som gäller eller påminna henne om saker hon kanske glömt, är idag 20 år gammal och lika pigg och busig som alltid. Tack för att du finns! ❤

Hästar har inte bett om att få vara hos oss ellerwnärbild bli ridna av oss. Det är vi människor som fått för oss att det är en kul idé. Därför ligger också ansvaret helt och hållet på människan, hur samarbetet och livet tillsammans gestaltar sig. Om vi är beredda att ta det ansvaret är jag övertygad om att såväl hästar som människor kan trivas med att jobba ihop.

Tyvärr drabbas många hästar av människors okunskap, av människors prestige, frustration, rädsla, ångest, vrede och kontrollbehov – sådana motiv och egenskaper som arbetar emot hästens natur som flyktdjur. Och då är det hästarna som får betala ett högt pris.

Jag är dock övertygad om att det stora flertalet av oss som tyr oss till hästar egentligen är de där barnen som söker den oförställda lyckan i att få umgås med häst, men att något sedan lätt går snett. Jag hoppas vi kan hjälpa varandra att hitta glädjen igen, och att vi kan bygga en hästvärld baserad på kunskap och empati – för hästarnas skull men också för vår egen skull.

Min färd för bättre kunskap och större respekt för våra fyrfota vänner, både hos mig själv och andra, går vidare – genom min egen hästverksamhet, lektioner, föredrag, försäljning av boken ”Bästa Hästägaren” och genom att sprida goda exempel och hästglädje. Häng gärna med på resan.

En hel del av mina tankar och funderingar kring häst hittar ni här på bloggen. Andra saker hittar ni i min bok. Men det mest essentiella – det viktigaste – det kan liksom bara upplevas och förstås genom erfarenhet. Genom att vi umgås med dessa fantastiska djur utan krav och förväntningar. Och genom att vi orkar lyssna på vad de har att säga. De är och förblir de sanna mästarna i det där med hur en häst fungerar och vad de behöver.

#horserevolution #bästahästägaren #hästglädje #Ilovehorses

 

 

 

 

 

 

 

Nevzorov School – allt utom bett!

En man som vigt sitt liv åt hästars väl i Ryssland. Inte en lätt uppgift, kan jag tänka. Men den här mannen har sett och hört det mesta som ses som ont i världen. Ändå låter han hästarna komma allra först. En sann hästmänniska att låta sig inspireras av.