När Drottning Elizabeth II skulle förevigas inför sitt 70:e regentår, som för övrigt inföll i år, valde hon att posera med sina två älskade hästar, två vackra fellponnyer. Och så kommer hon alltid att bli ihågkommen. Igår gick hon bort 96 år gammal. Och jag är ganska övertygad om att det var precis så hon ville ha det.
Elizabeth var en hängiven hästälskare och en enorm ambassadör för hästsporten under hela sitt liv. Själv var hon en ytterst skicklig ryttare och kom att spendera många timmar i sadeln ända till slutet. Kanske är det därför vi hästmänniskor kände en extra närhet till denna fascinerande kvinna som kom att regera i makalösa 70 år och som kom att hantera 15 stycken olika premiärministrar i sitt land.
Jag hade turen att vara i London i början av sommaren just när London firade sin drottning. Vilka parader och vilka firanden, ja vi hamnade mitt i en fantastisk folkfest! Det var drottningen tillsammans hästar och hundar på alla de sätt- hon hade egna Corgies och dessa har blivit som ett signum för drottningen. De var med överallt, dessa hundar. När Elizabeth träffade på Putin i början av 2000-talet lär hundarna börjat skälla och blev oroliga. Drottningen hade då konstaterat att hundarna var bättre på att avläsa vad en människa är för något än de flesta andra…. så rätt hon hade.
Firandet skedde precis överallt och staden var nästan dränkt i flaggor. Överallt brittiska flaggor – som vimplar, som hattar, som klänningar, som tröjor. Storleken på firandet avslöjade en älskad kvinna som så gjort mycket för sitt land och som regerat så länge att hon blivit själva sinnesbilden för det som Storbritannien står för. En kvinna som fick ett magiskt men också mycket ansvarskrävande och tufft liv – ett liv hon klarade med glans. Kanske fick hon god hjälp av sina älskade djur, som var så stor del av hennes dagliga liv.
Nu är Drottning Elizabeth II död. En epok har gått i graven och Storbritannien kommer inte bli sig riktigt likt igen. Aldrig mer. 10 dagars landssorg är utlyst – inte konstigt med tanke på det inflytande denna kvinna har haft, ett inflytande som gett ringar långt in i framtiden.
Jag tror och hoppas att hennes corgisar och hennes hästar har tagit emot henne där på andra sidan. Och att de som ännu lever kommer till rätt personer – det är jag ganska säker på då det tagits upp i hennes testamente. Elizabeth var inte riktigt damen som slarvade med något eller lät ödet bestämma vad som skulle hända.
Vad hade egentligen hänt med den där lilla tjejen som gjort allt för att få vara när hästar? Hon som fick sin hästrädda mor att köra halva Dalarna runt på sommarloven för att låta sin dotter rida. Hon vars mor betalat så snällt för alla dessa lektioner under alla dessa år, på de ridskolor hon fått gå på. Hon som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?
Vart hade hon tagit vägen, hon den där tjejen som satt där på en ponny utmed sjöstranden och njöt av tillvaron och som tyckte att hästar var det finaste hon visste? Och vad ville hon med sitt hästliv? Och hur skulle hon hitta den oförställda glädjen med häst igen?
Hon fanns nog kvar där innerst inne. Hon gjorde sig påmind nu när jag skaffat egen hästgård och kunde gå och klappa min Alexander när jag ville. Vilket var ofta. Vilken dröm som gick i uppfyllelse då! En egen gård, och hästen utanför fönstret. Det måste ha varit den där tjejen på det där gotlandsrusset som tagit kommandot och bestämt att det skulle bli en egen hästgård. För att få vara nära – jämt!
Men ridmässigt var det inte lika rosenskimrande. Ridlusten började gå ur mig. Och jag vågade inte träna Alex. Fasan att han skulle gå sönder var för stor. Och jag förstod att jag inte hade verktygen att fixa det. Jag visste helt enkelt inte hur det skulle gå till. Jag kunde bara rida på ett sätt – och det var inte ett sätt som var bra. Så mycket visste jag. Jag valde att rida honom i skogarna, på stigarna i Roslagen. Det gjorde honom gott. Mig med.
Men jag ville så gärna göra om och göra rätt och hade nu chansen att köpa fler hästar. Bland annat hittade jag ett litet sto till salu söder om Stockholm. Jag tog med mig två vänner för att kolla upp henne. Jag kan inte påstå att stoet gjorde särskilt bra intryck på mig. Det var nog mer mina vänner som tyckte att – jo den ska du ha! Det blir en bra häst. Så det blev köp.
Om jag nu skulle investera i något som gav mig chansen att verkligen hitta tillbaka till den där lilla hästflickan, som fick mig att inse vad som var nyckeln till ett lyckat hästägarskap och god ridning, så kunde jag inte ha träffat mer rätt. Den här hästen kom till mig för att lära mig en läxa. Inte tu tal om annat.
Jag tyckte fortfarande att jag kunde ta hand om en häst. Och att jag, förutom själva träningsupplägget för Alexander, visste hur man gjorde det här! Jag hade drillats på ridbanan och praktiserat i stall och nu hade jag ju dessutom haft häst länge. Så hur svårt kan det vara? Dessutom älskade jag ju mina hästar, så det kunde ju inte vara så illa. Eller?
Hold my beer – sa det lilla stoet……
Vissa saker gick strålande. Som att rida in henne. Andra gick inte fullt lika bra. Att lämna henne inne för en skoning kunde skapa rena ”hela-havet-stormar-leken”. Att gå ut med henne för hand fick henne att bli hysterisk och vilja gå hem igen. Att longera henne fick henne att rusa som en idiot eller stå tvärstill och jag kunde glömma det där med att få in henne från hagen.
Återigen hade jag en häst som gjorde mig bekymrad. För jag fattade att jag inte visste hur jag skulle lösa problemet. Jag anade att jag inte var bra nog, men ville inte erkänna det. Vissa saker gick ju finemang, och visst hade hon visats på treårstestet med helt godkända resultat. I andra fall bad hon mig rent utsagt att dra åt pipan.
Jag erkände det inte förrän den dagen jag verkligen blev rädd för min häst. Hon hade lämnats ensam i hagen och jag skulle gå ut och lugna ner henne, och ta in henne om det behövdes. Hon gav mig inte kalla handen. Hon gav mig en ordentlig spark i korsryggen med båda bakbenen. Sedan sprang hon iväg. Jag segnade ner mot backen.
Det kanske inte bara var min häst Alexander som hade nio liv. Jag hade också tur som en tok den dagen. Jag kom faktiskt undan med blotta förskräckelsen. Jag hade bara dagarna innan tagit av stoet hennes bakskor så smällen gjorde ont, men skadade inte nämnvärt.
Det spelade mindre roll just då. Skadan var skedd. Jag var rädd för min häst och jag var nere i botten av självförtroende och jag tappade fotfästet mentalt. Där Alexanders skador fått mig att känna att det sluttade utför, blev detta stos beteende utförsbacken på riktigt på den berömda Dunning – Kruger – skalan. Jag var nu övertygad om att jag inte kunde något alls om hästar. Och jag behövde hjälp. Massor med hjälp.
Mer om hur det är att vara nere på botten vad gäller självförtroende och vägen framåt kan du läsa om i del 4!
Fakta:
Många ryttare har en övertro på sin egen förmåga och kompetens. Denna övertro går under begreppet Dunning-Kruger-effekten och handlar egentligen om att man inte förstår hur lite man vet. Därför tror man att man vet. Och tvärtom. De som har förståelse och kunskap begriper hur mycket de har att lära, och underskattar därför sin egen förmåga.
Den som överskattar sig själv pådyvlar gärna sina uppfattningar till andra. Den som tvivlar håller gärna inne med tvärsäkra svar. Den som vill veta något, söker gärna raka svar, och vänder sig därför gärna till den tvärsäkre. På så sätt sprids gärna osanningar från personer som lider av Dunning-Kruger-effekten till andra som känner sig osäkra på vad som gäller. Och det är hästarna som får betala priset. Källa
Ta dig tid, en knapp timme i alla fall, för en helt fantastisk liten film som heter ”Hästen i våra hjärtan”. Den handlar om hur hästarna burit och möjliggjort våra liv under historiens gång, om hästen som en familjemedlem under 1800-talet och tills Andra Världskrigets slut – en familjemedlem som man aldrig gjorde illa utan som man såg som en del av en själv, eller åtminstone som en bästa vän. Man bedömde folk på hur de kunde hantera sina hästar, för vi var beroende av hästen – och hästen var beroende av oss. Det gav en unik relation mellan djur och människa, som tappades bort ett tag – men kanske är på väg igen?
Historien om hästen berättas av fantastiske Petrus Kastenman och Anders Gernandt – två OS-ryttare av rang, men framför allt sanna hästkarlar, och den otroliga Linda von Rosen (Klinckowström), som red till Paris och sedan över halva Europa med sin bästis Castor – en häst som självklart tillhör en av de mest berömda i Sverige genom tiderna. En fantastisk historia, som i alla fall inte lämnade mig oberörd. Av historien lär vi oss om oss själva, och utan historien förstår vi inte varför vi är där vi är, om vi ens vet var vi är.
Vill vi förstå vår samtid, gör vi rätt att då och då kika lite i backspegeln så att vi förstår varför saker och ting är som de är, och hur allt hänger ihop. Jag är därför otroligt intresserad av historia, inte minst nutidshistoria och jag tänkte att vi kunde resa tillbaka i tiden lite då och då och kika vad som varit – så att vi förstår varför vi är här där vi är, och inte där vi inte är.
Ridskolorna i vårt land är den stora plattform för hästar vi har i landet och det som gör att ridning i Sverige, till skillnad från andra länder, är en folksport. Och en kvinnosport. Det är inte så vanligt annars. Våra ridskolor är unika. Det finns över 550 stycken som är knutna till Svenska Ridsportsförbundet och bra många till som inte är det. Och det går tusentals elever en sisådär 125 000 faktiskt, på dessa ridskolor, ofta det enda sättet för en person att få komma i kontakt med hästar och ridning.
Ridskolorna har många och väldigt viktiga uppgifter. Förutom att erbjuda ridning, något som många tycker är roligt, avslappnande och meningsfullt och som ger motion, motoriska färdigheter och bättre balans, är stallet en plats för gemenskap – med djuren men inte minst med varandra. Det är som en fritidsgård och en social mötesplats, där vi kan träffas på lika villkor. Träffa människor vi inte skulle få chansen att träffa annars, och alla ska vi få må bra.
De första ridskolorna kom redan i början av 1900-talet. Men ridskolorna i sin moderna form dök upp i takt med att kavalleriet lades ner under 1940-talet och växte sedan snabbt under 1950-talet. Intresset från civila var stort och Ridfrämjandet (numera en del av Svenska Ridsportsförbundet), fick ett riksdagsuppdrag att utveckla möjligheterna för ungdomar och vuxna att lära sig rida och ta hand om hästar utan att det kostade skjortan. PÅ den vägen är det. Lite hjälp på vägen fick de att attrahera ungdomar, tack vare att ridponnyerna blev fler i landet. Hästarna fick de tag på genom att de nu inte behövda militärhästarna ackorderades ut (vilket fortfarande sker i viss form av Ackordshäststiftelsen!) och med följde ibland militärer som kunde instruera i ridning.
Snabbt kom ridningen att gå från militärsport till kvinnosport. Det dröjde inte länge förrän kvinnorna tog plats som tränare på ridbanorna, och det var mest de som reda på ridskolorna. Det är det än idag. Det är i ridskolorna som ridkulturen fortsatt om än i en något annorlunda form. Däremot har viss hierarkisk struktur hängt kvar från militär tid, och tyvärr tappades en hel del kunskap i glappet mellan militären som vårdare av ridkonst och hästhållning till ridskolan. Men ny kunskap har kommit till, och det kommer än mer.
Idag drivs många ridskolor i form av föreningar, men långa även av privata företag (ofta en familj eller en enskild person som ledande eldsjäl). Det är tufft att få en ridskola att gå runt ekonomiskt, och ännu är det svårare för en ridskola att få gehör för lokalbehov och stöd än vad en hockeyklubb har, även om vi faktiskt ser att det blir lite bättre för vart år. Även om det går ack så långsamt.
Det påstås det. Snäll är den i alla fall, verkar det som. Tur det med den mankhöjden! 😀
Han heter Big Jake, är ett belgiskt kallblod, och är 2,10 cm i mankhöjd. Något högre än vår Rio med andra ord som är knappa 1,80. Hur länsstyrelsen skulle ta att ha en Big Jake i ett vanligt stall förtäljer inte historien men om du vill ha en häst som mäter upp mot denna häst, så är det bäst att ta till takhöjden i stallet. Boxstorleken också när du ändå håller på. Hästen är född år 2007 och vikten ligger på 1,2 ton.
Det är alltid lika roligt att se lite äldre klipp på nätet. Och att se Secretariats vinst om 25 hästlängder! Det är mumma det för en hästentusiast. Året var 1973 och visst var galoppörerna minst lika snabba då som de är nu. För det här rekordet står sig än idag. Kolla här bara!
Secretariat är tack vare denna vinst och två andra lika stora, vilket gav honom en Triple Crown liksom många fler en legend inom galoppsporten. Då, 1973 var secretariat tre år gammal. Ni vet säkert att det blev en film om honom också för ett antal år sedan, precis som för Seabiscuit. regisserad av Randall Wallace (Braveheart, Pearl Harbor). Här kan ni läsa mer om den filmen.
Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.
Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.
Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.
För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.
Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.
För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.
Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.
I de flesta sportvärlden är utövare pensionsmässiga långt innan de fyller fyrtio. Med några undantag. Ridsporten till exempel! Här tävlar män och kvinnor på lika villkor, men också ryttare i alla åldrar. Det är egentligen helt fantastiskt. Som ryttare kan jag drömma om framtida ”segrar” och se fram emot att utvecklas i min sport så länge jag orkar kravla mig upp till häst. Det är få förunnat, och något jag verkligen älskar ridsporten för.
Det är därför inte förvånande att vi hittar världens äldsta OS-deltagare just inom ridsportsgrenarna. Hiroshi från Japan deltog till exempel första gången år 1964, då i hoppning. Numera tävlar han i dressyr och hoppas få delta i Rio senare i år, meddelar Hippson. Det räckte tydligen inte med att delta (som äldsta deltagare) såväl 2008 som 2012. Med tanke på att Hiroshi är född år 1941 är detta en imponerande satsning. Och lyckas han blir han den äldsta OS-deltagaren någonsin, och därmed slå svenske Oscar Swahn. Oscar var år 1908 nästan 73 år gammal då han ställde upp i skyttetävlingen. Näst äldst hittills var ännu en dressyrryttare: Arthur von Pongracz. Hiroshi ligger just nu trea med sina 71 år i förra OS:et, tätt följd av flera andra ryttare.
Min allra första verkliga idol vad gäller hästar var nog ändå Jappeloup, den svarta modiga hästen som tog sig an hinder som var större än livet självt. Han var inte någon stor häst i fysiken, utan ganska liten och oansenlig figur vid första anblicken om man då inte såg hans otroliga karisma. Det var nog det som var så mäktigt. För denna oansenliga häst hoppade allt, och kom även att ta OS-guld 1988 samt VM 1990 under lotsning av fransmannen Pierre Durand. Han regerade till och med över Milton the Great Grey, då han vann avgörande segrar i Europa- och Världsmästerskapen över Milton.
Det underliga med Jappeloup och som gjorde framgångssagan än större var också den förunderliga stammen och den helt galna historien om hur det kom sig att Jappeloup över huvud taget befann sig på en hoppbana. Till att börja med var hästen liten. Han var inte högre än 1,58 och med tanke på storleken på hindren på ett OS var det i minsta laget. Idag vet vi att små hästar kan ge sig in i leken, och vi har faktiskt en svensk EM-medaljör i Mynta som också mäter samma höjd /(1,58?).
Storyn började år 1979 när en av grannarna till Pierre Durand fick problem med sin lilla fyraårigavalack som var Celle Francaise till rasen (de är faktiskt korsningar travarblod och fullblod och Jappeloups far var travare). Korsningen hade aldrig tidigare varit intressant för hoppning tidigare. Travare kan ju inte hoppa – eller?
Nåväl. Grannen kontaktade Pierre för att få hjälp med grundarbetet för att få ordning på den och få den ordentligt inridning. Pierre, tackade först nej. Hästen var på tok för liten. Det var nära att storyn slutade där, men tack vare en envis ägare blev historiebeskrivningen en helt annatn. För ett år senare kom Pierre att ta emot hästen, efter att ha sett den hoppa. Tekniken var väl sisådär, men hästen hade uppenbart skoop och inte minst ett modigt hjärta.
Vi kan ana Pierres förvåning när han tog sig an det första hindret sittandes på hästen. Hästen hoppade nämligen under hela sin karriär som en veritabel gummiboll, liten som han var. Det hoppet kom att bli en resa rakt in i legendernas värld. För Jappeloup, den lille hästen med det stora hjärtat har nu fått pryda den olympiska parken utanför det olympiska museet. Kanske för att Jappeloup representerade det faktum att allt kan vara möjligt? Jag vill i alla fall tro det, för det var därför som jag älskade denna häst som ung.
Men den internationella karriären hade ändå kunnat starta bättre. När Jappeloup blev uttagen till Nationstävlingarna under 1984 slutade det hela med att Pierre fick tugga gräs medans hästen smet iväg från banan. De fick båda hård kritik, men modet hos dem båda var större än nederlaget.
Deras viljor var starka, men de var tvungna att samarbeta bättre. Så Pierre tränade och tränade. När de väl hittat varandra, blev de oslagbara som team. Och kanske var det inte alltid så vackert att se dessa herrar kasta sig över hinder större än dem själva, men det är inte det sporten handlar om. Det handlar om modet, om viljan och jävlaranamman. Den fantastiska karriären varade fram till hästens död år 1991 då det stora hjärtat slutade slå. För oss som var unga under åttiotalet klappar hjärtat för honom än. Han var en av de verkligt stora genom tiderna.
Jappeloup var bara den första i raden av fantastiska Selle Francaishästar – I Love You och Baloubet är ett par till bland många. Det har visat sig att snabbheten i fötterna och hoppförmågan hos fullbloden kombinerat med den mentala styrkan och viljan samt modet hos travaren är en perfekt kombination för hoppning. Däremot ska vi inte tro att sådana hästar blir lättarbetade. Det kan vi se på alla dessa hästar – de har en stark egen vilja.
Pierre Durand fick sitt livs genombrott tack vare Jappeloup. Än idag heter hans hemsida www.jappeloup.com. Troligen vet han liksom jag att en sådan häst glömmer man aldrig.
Det finns nog ingen som vet vad hästhoppning är för något som har missat Milton som också fick smeknamnet ”The Great Grey”, eftersom vita hästar kallas gråa på engelska. För Milton var vitaste vit och vackraste vackrast och bäst av dem alla. När Milton var som störst drömde både gammal som ung om att en gång få beröras på nära håll av en häst som han. Han var den störste superstjärnehäst som ridsporten någonsin har upplevt, helt i klass med galoppens odödlige legend Man O’War, hästen som slog allt.
Milton var drömhästen, för alla och envar. Visst drömde jag en hel del om att en gång också få en häst på miljonen, en som bara var bäst. Med tiden har jag lärt mig – alla hästar är unika, alla hästar är ”simply the best” i sig själva, utan resultat och utan ett bländande vitt utseende. Men, visst ger Milton det där lilla extra!
Miltons storhet låg inte bara i det fantastiska utseendet. Med sin kritvita färg, lite ponnybusiga look och lugna svarta ögon var han i sig själv en drömhäst att se på. Hans uttryck var oemotståndligt för alla och envar som hade ett öga att se med. Men det som gjorde honom odödlig var hans extrema kvalitet, tillsammans med hans allt annat än raka och lyckliga bakgrund.
Miltons historia är en saga i sig, med sorg, tårar och mängder med glädje. Historien börjar år 1977 när en ambitiös och kunnig hästdam i England vid namn Caroline Bradley gick och köpte sig ett litet grått föl och glatt berättade för sina föräldrar att hon minsann skulle bli den bästa hoppryttaren i världen. Hästen var ett holländskt halvblod som döptes till Marius Silver Jubile. Under Carolines ägo fick han dock namnet Milton.
Tiden gick och det lilla gråa fölet växte sig större. För vart år blev han lite vitare, och Caroline red in hästen. Framgångarna lät inte vänta på sig och Caroline och hästen blev ett uppmärksammat ekipage på de lokala arenorna. Men, sedan kom ödet i vägen. Caroline gick hastigt bort under en hästshow av en hjärtattack bara 37 år gammal och drömmen om OS-guld gick om intet. Kvar stod hästen, som föräldrarna fick ansvara för.
Då föräldrarna ville föra vidare Carolines dröm om succé, i alla fall för en av de två, frågade de John Withaker om han inte kunde ta sig an hästen, då han stod för en mjuk och följsam ridning i Carolines stil. Caroline själv hade varit ett stort fan av John. Kanske kunde han föra vidare arvet och visa omvärlden att Caroline haft rätt hela tiden – att det här var hästen med stort D.
John tackade ja, och det blev början till en världssuccé som ingen annan någonsin fått uppleva. Under nio år regerade de fullkomligen banan och Milton visade sig älska att stå i rampljuset. Han blev alldeles till sig när han fick vara i centrum.
Ännu ung kunde han börja flaxa med frambenen och resa sig under prisceremonierna. Som den smarta och kloke ryttaren John alltid varit tog han inte ner den mjuke men glade hästen igen, utan passade på att träna hästen! Resultatet blev att hästen kunde resa sig på kommando, något vi som sett honom live alla har sett. Han kunde också göra mängder med dressyrrörelser som värsta Spanska ridskolehästen, så mjuk han var.
För det var flytet över hindren, att han gjorde att allt såg så lätt ut, som imponerade allra mest med Milton. Han lekte sig över hindren, alltid i balans, alltid med ett vaket lugn där han nyttjade varje kcal på rätt sätt. Ja Milton var helt enastående att se som teknisk hoppare, och ett under att skåda som förebild för hur en häst ska se ut.
Milton fick aldrig något OS-guld. Men det var det ända han inte vann. Resan till Soeul år 1988 var för lång enligt Carolines föräldrar som ägde honom. Det är i alla fall den officiella versionen. Ryktena gick om att föräldrarna inte släppte iväg hästen då det blev för mycket för dem. Det var ju Caroline, inte John, som skulle ta guldet med Milton. Men vad som egentligen ligger bakom, det vet ingen annan än de inblandade. Istället blev det en annan helt otrolig och helt liten häst – Jappeloup riden av fransosen Pierre Durand som fick priset – också han väl värd alla medaljer han fick. År 1992 var Milton med, men inte längre i sitt främsta jag. Tiden hade runnit förbi. Ändå hann Milton med att vinna mer än en miljon pund i prispengar och stod länge i en klass för sig.
Men som häst var han inte alltid lätt att hantera. Han brukade busa med sina skötare och skuffa dem både hit och dit. Ville inte Milton, kunde ingen tvinga honom. Men så var han också en stjärna, med rätt att tycka. Och Milton var lika karismatisk som buttre John är tillknäppt. De var med rätta ett perfekt matchat par, som kompletterade varandra i allt. Och med Johns inställning till ridning, kunde bara inte Milton misslyckas. Eller med Johns ord:
”You lose more than you win and you mustn’t show the horse you’re upset,” he said. ”You often see it, riders getting upset with their horse when it has had a fence down. Makes it worse. The horse doesn’t know what he’s done wrong.”
År 1994 var det dags för Milton att ta adjö av tävlingslivet. Han fick sig en egen superstarresa genom Europa där han hyllades som den stjärna han var och lämnade efter sig ett enormt tomrum. Givetvis avtackades han till tonerna av ”simply the best”. I juli 1998 fick han ett kolikanfall som fick även de sista små visningarna att upphöra. Året efter lämnade Milton denna jorden för att vandra på de evigt gröna ängarna.
Men en legend lever alltid kvar – i folks minnen, i alla de hjärtan som slog för Milton då, och som gör det än idag. Men vi får heller inte glömma att legender har en historia att berätta, något viktigt och mycket sant. Miltons historia är denna: till alla ni som har äran att samarbeta med en häst – alla har de en liten miniMilton inom sig, alla är de ”simply the best”.
n som aldrig någonsin klagat hur mycket hon än frös i de kalla ridhusen, som alltid tålt och dessutom älskat de där hästarna som ingen annan ville ha på ridskolan och som, mot bättre vetande, förverkligat sin dröm med en egen häst i Stockholmsområdet med allt vad det innebar i kostnader, tid och engagemang, trots att hon var student?
Busenkelt! 