Reckless – en hjältarnas hjälte

Om hunden är människans bästa vän, är det på hästens axlar historien vilar. Hästen har använts, nyttjats och offrats genom årtusendens gång för att förse oss med transportmöjligheter, mat och inte minst vara den bärande länken (bokstavligt talat) i krig. Om du inte har sett War Horse, är det ett bra tips för att förstå precis hur illa djuren haft det (liksom människorna) under historiens gång. Sällan har de uppmärksammats som sig bör. De har dött i det tysta, ofta under olidliga plågor. De har kämpat utan erkännande och de har lämnats till sitt öde efter sina heroiska insatser och glömts bort. Som tur är, och det ger lite hopp till mänskligheten, finns det undantag. Det finns hästar som har gjort sådant avtryck att de hamnat i historieböckerna och aldrig kommer bli glömda.

Har du till exempel hört talas om den fantastiska lilla fuxen Reckless som verkade för marinen under Koreakriget i början av 1950-talet? Det var såklart ett litet envist och väldigt speciellt sto, och hon har nyligen fått en staty till sin ära, påkostad av the US Marines. Hon har kanske glömts bort lite av allmänheten de senare åren, men marinen kommer ihåg henne och under sin levnadstid var hon världskändis. Och hon är värd att kommas ihåg, för sin egen skull men inte minst som symbol för alla de djur, inte minst hästar, som kämpat för människans skull.

Reckless hette egentligen Flame-of-the-Morning och hon var en liten och oansenlig häst av mongolisk ras. Hon tillbringade sina första år på en galoppbana i Korea. Hon köptes in av en löjtnant som gav 250 dollar för henne när hon var runt fyra år gammal och hon fick jobba för marinen med att bära ammunition och rädda skadade ur krigszonen – ett fruktansvärt hårt och slitsamt jobb för en häst i det bergiga landskapet. Men hon gjorde det med sådan bravur att man aldrig sett på maken. Hon tog till sig all kunskap hon fick av sina tränare och mer därtill. Bland annat kunde hon trassla sig ur taggtråd och lärde sig lägga sig ner när hon var utsatt för beskjutning. På inropet ”incoming” sprang hon så fort som möjligt till en bunker.

För det mesta tog hon sig fram helt på egen hand. Hon kunde sina vägar och kom alltid på något underligt sätt fram helskinnad – förutom två gånger då hon fick blessyrer, dock inte värre än att hon kunde fortsätta sitt jobb. Rekordet lär vara 51 turer med totalt 5 ton ammunition åt ena hållet och lika många tillbaka med skadade soldater till och från krigszonen. Hon gick själv genom brinnande krig och under full beskjutning. Hon var till exempel aktivt arbetande under det värsta slaget någonsin i amerikansk historia, vilket genomfördes år 1953. Alltid lika tillförlitlig och alltid lika trogen, över ingenmansland gick hon. Det var brant och det var otillgängligt. Men inget kunde stoppa det lilla modiga stoet. Hon räddade otroligt många människoliv, både genom att säkra upp att soldaterna hade vapen och att få ut dem från zonen till sjukvårdarna när de var skadade. Hon hjälpte till att dra telefontrådar och ersatte då 12 (!) mans arbete. Men inte bara det – det modet den lilla hästen visade upp skapade också mental styrka hos de hårt ansatta soldaterna.

Det var också lätt att älska Reckless bara för sin egen skull. Hon var en toka som ville ha det på sitt vis, på sitt sätt. Ett typiskt viljestarkt sto med andra ord. Och marinsoldaterna försåg henne gärna med det hon behövde. Så viktig var hon att hon fick deras kappor över länden när vädret var skit. De offrade sin värme för hennes skull. Hon var dessutom ett formidabelt matvrak, och fick hon inte amerikansk ”junk food”, något hon älskade, tog hon den fräckt från sina krigskamrater. När hon inte jobbade gick hon fritt på campus och gärna in i soldaternas tält om vädret var dåligt. Där kunde man till och med hitta henne sovandes intill sin skötare.

För sina insatser under 9 korta men otroligt intensiva månader fick hon två purple hearts, hon fick också rangen sergeant och till kom en mängd andra utmärkelser. Och till skillnad från många andra hästar lämnades hon inte till sitt öde när kriget väl var slut. Det var tack vare en kampanj som allmänheten och media fick igång och som ledde till sponsring av resan över haven. Marinen tog hem henne till staterna och försåg henne med en pensionärstillvaro att njuta av. Hon fick dessutom fyra föl under sin livstid, efter krigets slut.

Genom att komma ihåg Reckless åminns min om alla de djur som sliter hårt – även idag. För vår skull. Var och en av dem är värda en staty. Var och en av dem är värda att blir sedda. Att bli väl behandlade och uppskattade för det de är och den insats de gör. Det är på dem vår historia vilar och många är helt beroende av deras insatser än idag.

 

 

 

Mer info:

Wikipedia

Sgtreckless.com

 

 

 

 

Annonser

Du blir aldrig för gammal för ridsporten

I de flesta sportvärlden är utövare pensionsmässiga långt innan de fyller fyrtio. Med några undantag. Ridsporten till exempel! Här tävlar män och kvinnor på lika villkor, men också ryttare i alla åldrar. Det är egentligen helt fantastiskt. Som ryttare kan jag drömma om framtida ”segrar” och se fram emot att utvecklas i min sport så länge jag orkar kravla mig upp till häst. Det är få förunnat, och något jag verkligen älskar ridsporten för.

Det är därför inte förvånande att vi hittar världens äldsta OS-deltagare just inom ridsportsgrenarna. Hiroshi från Japan deltog till exempel första gången år 1964, då i hoppning. Numera tävlar han i dressyr och hoppas få delta i Rio senare i år, meddelar Hippson. Det räckte tydligen inte med att delta (som äldsta deltagare) såväl 2008 som 2012. Med tanke på att Hiroshi är född år 1941 är detta en imponerande satsning. Och lyckas han blir han den äldsta OS-deltagaren någonsin, och därmed slå svenske Oscar Swahn. Oscar var år 1908 nästan 73 år gammal då han ställde upp i skyttetävlingen. Näst äldst hittills var ännu en dressyrryttare: Arthur von PongraczHiroshi ligger just nu trea med sina 71 år i förra OS:et, tätt följd av flera andra ryttare.

 

Jappeloup – den lilla hästen med det stora modiga hjärtat

Min allra första verkliga idol vad gäller hästar var nog ändå Jappeloup, den svarta modiga hästen som tog sig an hinder som var större än livet självt. Han var inte någon stor häst i fysiken, utan ganska liten och oansenlig figur vid första anblicken om man då inte såg hans otroliga karisma. Det var nog det som var så mäktigt. För denna oansenliga häst hoppade allt, och kom även att ta OS-guld 1988 samt VM 1990 under lotsning av fransmannen Pierre Durand. Han regerade till och med över Milton the Great Grey, då han vann avgörande segrar i Europa- och Världsmästerskapen över Milton.

Det underliga med Jappeloup och som gjorde framgångssagan än större var också den förunderliga stammen och den helt galna historien om hur det kom sig att Jappeloup över huvud taget befann sig på en hoppbana. Till att börja med var hästen liten. Han var inte högre än 1,58 och med tanke på storleken på hindren på ett OS var det i minsta laget. Idag vet vi att små hästar kan ge sig in i leken, och vi har faktiskt en svensk EM-medaljör i Mynta som också mäter samma höjd /(1,58?).

Storyn började år 1979 när en av grannarna till Pierre Durand fick problem med sin lilla fyraårigavalack som var Celle Francaise till rasen (de är faktiskt korsningar travarblod och fullblod och Jappeloups far var travare). Korsningen hade aldrig tidigare varit intressant för hoppning tidigare. Travare kan ju inte hoppa – eller?

Nåväl. Grannen kontaktade Pierre för att få hjälp med grundarbetet för att få ordning på den och få den ordentligt inridning. Pierre, tackade först nej. Hästen var på tok för liten. Det var nära att storyn slutade där, men tack vare en envis ägare blev historiebeskrivningen en helt annatn. För ett år senare kom Pierre att ta emot hästen, efter att ha sett den hoppa. Tekniken var väl sisådär, men hästen hade uppenbart skoop och inte minst ett modigt hjärta.

Vi kan ana Pierres förvåning när han tog sig an det första hindret sittandes på hästen. Hästen hoppade nämligen under hela sin karriär som en veritabel gummiboll, liten som han var. Det hoppet kom att bli en resa rakt in i legendernas värld. För Jappeloup, den lille hästen med det stora hjärtat har nu fått pryda den olympiska parken utanför det olympiska museet. Kanske för att Jappeloup representerade det faktum att allt kan vara möjligt? Jag vill i alla fall tro det, för det var därför som jag älskade denna häst som ung.

Men den internationella karriären hade ändå kunnat starta bättre. När Jappeloup blev uttagen till Nationstävlingarna under 1984 slutade det hela med att Pierre fick tugga gräs medans hästen smet iväg från banan. De fick båda hård kritik, men modet hos dem båda var större än nederlaget.

Deras viljor var starka, men de var tvungna att samarbeta bättre. Så Pierre tränade och tränade. När de väl hittat varandra, blev de oslagbara som team. Och kanske var det inte alltid så vackert att se dessa herrar kasta sig över hinder större än dem själva, men det är inte det sporten handlar om. Det handlar om modet, om viljan och jävlaranamman. Den fantastiska karriären varade fram till hästens död år 1991 då det stora hjärtat slutade slå. För oss som var unga under åttiotalet klappar hjärtat för honom än. Han var en av de verkligt stora genom tiderna.

Jappeloup var bara den första i raden av fantastiska Selle Francaishästar – I Love You och Baloubet är ett par till bland många. Det har visat sig att snabbheten i fötterna och hoppförmågan hos fullbloden kombinerat med den mentala styrkan och viljan samt modet hos travaren är en perfekt kombination för hoppning. Däremot ska vi inte tro att sådana hästar blir lättarbetade. Det kan vi se på alla dessa hästar – de har en stark egen vilja.

Mer läsning:
Olympic Organization
Jappeloups stam

Pierre Durand fick sitt livs genombrott tack vare Jappeloup. Än idag heter hans hemsida www.jappeloup.com. Troligen vet han liksom jag att en sådan häst glömmer man aldrig.

Milton – en häst på miljonen

Det finns nog ingen som vet vad hästhoppning är för något som har missat Milton som också fick smeknamnet ”The Great Grey”, eftersom vita hästar kallas gråa på engelska. För Milton var vitaste vit och vackraste vackrast och bäst av dem alla. När Milton var som störst drömde både gammal som ung om att en gång få beröras på nära håll av en häst som han. Han var den störste superstjärnehäst som ridsporten någonsin har upplevt, helt i klass med galoppens odödlige legend Man O’War, hästen som slog allt.

Milton var drömhästen, för alla och envar. Visst drömde jag en hel del om att en gång också få en häst på miljonen, en som bara var bäst. Med tiden har jag lärt mig – alla hästar är unika, alla hästar är ”simply the best” i sig själva, utan resultat och utan ett bländande vitt utseende. Men, visst ger Milton det där lilla extra!

Miltons storhet låg inte bara i det fantastiska utseendet. Med sin kritvita färg, lite ponnybusiga look och lugna svarta ögon var han i sig själv en drömhäst att se på. Hans uttryck var oemotståndligt för alla och envar som hade ett öga att se med. Men det som gjorde honom odödlig var hans extrema kvalitet, tillsammans med hans allt annat än raka och lyckliga bakgrund.

Miltons historia är en saga i sig, med sorg, tårar och mängder med glädje. Historien börjar år 1977 när en ambitiös och kunnig hästdam i England vid namn Caroline Bradley gick och köpte sig ett litet grått föl och glatt berättade för sina föräldrar att hon minsann skulle bli den bästa hoppryttaren i världen. Hästen var ett holländskt halvblod som döptes till Marius Silver Jubile. Under Carolines ägo fick han dock namnet Milton.

Tiden gick och det lilla gråa fölet växte sig större. För vart år blev han lite vitare, och Caroline red in hästen. Framgångarna lät inte vänta på sig och Caroline och hästen blev ett uppmärksammat ekipage på de lokala arenorna. Men, sedan kom ödet i vägen. Caroline gick hastigt bort under en hästshow av en hjärtattack bara 37 år gammal och drömmen om OS-guld gick om intet. Kvar stod hästen, som föräldrarna fick ansvara för.

Då föräldrarna ville föra vidare Carolines dröm om succé, i alla fall för en av de två, frågade de John Withaker om han inte kunde ta sig an hästen, då han stod för en mjuk och följsam ridning i Carolines stil. Caroline själv hade varit ett stort fan av John. Kanske kunde han föra vidare arvet och visa omvärlden att Caroline haft rätt hela tiden – att det här var hästen med stort D.

John tackade ja, och det blev början till en världssuccé som ingen annan någonsin fått uppleva. Under nio år regerade de fullkomligen banan och Milton visade sig älska att stå i rampljuset. Han blev alldeles till sig när han fick vara i centrum.

Ännu ung kunde han börja flaxa med frambenen och resa sig under prisceremonierna. Som den smarta och kloke ryttaren John alltid varit tog han inte ner den mjuke men glade hästen igen, utan passade på att träna hästen! Resultatet blev att hästen kunde resa sig på kommando, något vi som sett honom live alla har sett. Han kunde också göra mängder med dressyrrörelser som värsta Spanska ridskolehästen, så mjuk han var.

För det var flytet över hindren, att han gjorde att allt såg så lätt ut, som imponerade allra mest med Milton. Han lekte sig över hindren, alltid i balans, alltid med ett vaket lugn där han nyttjade varje kcal på rätt sätt. Ja Milton var helt enastående att se som teknisk hoppare, och ett under att skåda som förebild för hur en häst ska se ut.

Milton fick aldrig något OS-guld. Men det var det ända han inte vann. Resan till Soeul år 1988 var för lång enligt Carolines föräldrar som ägde honom. Det är i alla fall den officiella versionen. Ryktena gick om att föräldrarna inte släppte iväg hästen då det blev för mycket för dem. Det var ju Caroline, inte John, som skulle ta guldet med Milton. Men vad som egentligen ligger bakom, det vet ingen annan än de inblandade. Istället blev det en annan helt otrolig och helt liten häst – Jappeloup riden av fransosen Pierre Durand som fick priset – också han väl värd alla medaljer han fick. År 1992 var Milton med, men inte längre i sitt främsta jag. Tiden hade runnit förbi. Ändå hann Milton med att vinna mer än en miljon pund i prispengar och stod länge i en klass för sig.

Men som häst var han inte alltid lätt att hantera. Han brukade busa med sina skötare och skuffa dem både hit och dit. Ville inte Milton, kunde ingen tvinga honom. Men så var han också en stjärna, med rätt att tycka. Och Milton var lika karismatisk som buttre John är tillknäppt. De var med rätta ett perfekt matchat par, som kompletterade varandra i allt. Och med Johns inställning till ridning, kunde bara inte Milton misslyckas. Eller med Johns ord:

”You lose more than you win and you mustn’t show the horse you’re upset,” he said. ”You often see it, riders getting upset with their horse when it has had a fence down. Makes it worse. The horse doesn’t know what he’s done wrong.”

År 1994 var det dags för Milton att ta adjö av tävlingslivet. Han fick sig en egen superstarresa genom Europa där han hyllades som den stjärna han var och lämnade efter sig ett enormt tomrum. Givetvis avtackades han till tonerna av ”simply the best”. I juli 1998 fick han ett kolikanfall som fick även de sista små visningarna att upphöra. Året efter lämnade Milton denna jorden för att vandra på de evigt gröna ängarna.

Men en legend lever alltid kvar – i folks minnen, i alla de hjärtan som slog för Milton då, och som gör det än idag. Men vi får heller inte glömma att legender har en historia att berätta, något viktigt och mycket sant. Miltons historia är denna: till alla ni som har äran att samarbeta med en häst – alla har de en liten miniMilton inom sig, alla är de ”simply the best”.

Mer om den fantastiske Milton kan du läsa i
Horse and Hound
Wikipedia
Horsequest

Tränsets historia – en fråga om kontroll

Träns och bett har som syfte att kontrollera hästen. Poängen är ju egentligen att om vi drar i en tygel så gör det ont på hästen om den inte följer med med huvudet. Annars vore tränset och bettet poänglöst. Trycket genom ett enkelt bett sker i nacken, på sidorna och i munnen. Om vi har en kedja på så sker trycket även under hakan när vi tar i tygeln. Vissa andra moderna bett trycker lite här och var, oavsett om vi tar i tygeln eller inte. Skarpa bett har varit en genväg till kontroll alltsedan urminnes tider.

Början
Det finns få källor som kan ge oss svaret på om när och hur tränset började användas. Det känns logiskt att människan snart kom på att en häst kunde kontrolleras genom att sätta snören runt huvudet. Huvudet är ju, liksom för alla djur, den känsligaste och viktigaste delen på hela kroppen, och är tack vare sin form lätt att binda fast.

Däremot vet vi att redan de gamla egyptierna använde sig av träns och de viktigaste fynden av metallbett kommer ifrån de områden som idag utgör Iran. Och även innan dess användes bett, även om det inte var i metall. De metallbett som man hittat spår av ser faktiskt till utseendet nästan precis ut som de raka bett vi använder än idag.

Ridning blir konst
Under Xenofons tid, runt fyrahundratalet före kristus, var ridning en stor konst. För att kunna hantera en stark och vältränad häst under krig med en hand så började stångbett med så kallad tungfrihet användas. Däremot hade de på den tiden inga stigbyglar! Det togs efter asiaterna när de härjade långt senare. För att komma upp på hästryggen användes en påle, och man fick hoppa stavhopp för att komma upp. Tänk vilkens skillnad det blev när stigbygeln började användas.

Medeltidens mörker
Under medeltiden försvann konsten ur ridningen. Det var bara riddarna som fortsatte med sina konster – när fred rådde. Till slut försvann kunskapen om det ädla i att träna en häst. Det var först när Neapelskolan dök upp som ridningen började komma på högre nivåer igen. Men ridningen, och betten, var brutala. Trots det var det gryningen för hästdressyren av den högre skolan. Rena tortyrbett användes för att rika människor skulle kunna hantera de ädla och livliga hästarna. Hästarna såldes nämligen runt om i Europa för extremt höga summor.

Ljusningen – 1700-talet
Upplysningen sände även ett litet ljus till hästarna. Xenofons läror kom åter i ropet och en mer human syn på hästen började utvecklas. Nu var det inte längre enbart hästarna som skulle fungera. Folk på ryggen skulle ha kunskap och balans också! Det var också först då som vanligt folk, främst inom armén, fick och kunde lära sig rida. Då utvecklades tränsbettet, det tvådelade, för att den ovane ryttaren inte skulle skada hästen. Den skola som blev företrädande var Campagneskolan, och de kom att använda sig av både stång och tränsbett på fullärda hästar med fullärda ryttare. Kandaret var fött. Poängen med de två betten var att hästen kunde kontrolleras med hjälp av det mildare bettet i terrängen och med hjälp av det skarpare bettet vid högre skolning utan att för den skull behöva byta träns.

Gammalt tortyrredskap
De bett som dök upp under medeltiden var allt annat än roliga tingestar. De var extremt starkta. Synen på vad ett djur var skilde sig inte så mycket mot synen på döda tingestar. Naturen skulle tyglas. Tyvärr gällde det här inte enbart hästar. Det fanns också vissa träns som användes på människor. Vi kan ju tänka oss vilken förnedring och smärta kvinnor fick uppleva när de fick känna på Scoldtränsen, träns som träddes på vissa kvinnors huvud. I munnen fick kvinnan en järnbit med piggar. Syftet? Återigen kontroll. Den här gången över kvinnans tunga. Så fick hon bli degraderad till ett djur, en tingest, då hon liksom djuren inte kunde tala (definitionen av människan). Medeltiden var för vissa ett helvete på jorden, särskilt för kvinnor som vågade höja sina röster.

Varför kandar – och när?
Balkenhol med flera topptränare har ifrågasatt kandarets betydelse för dressyren. Poängen är, menar dessa, är att INTE behöva använda skarpa och många bett för att samspela med hästen. Det finns en klar poäng i detta. Vi vet idag att det är vikt och balans som borde vara i fokus, inte kontroll genom tygeln. STångens inverkan och skärpa kräver sin hand och fullkomlig balans. Vore det egentligen inte trevligast om det gick att välja på ett vanligt tränsbett också på dressyrbanorna?

Små skillnader i bett, stora skillnader i bruk
Det lustiga när vi ser tillbaka till historien är att kandaret började användas för att hästen skulle kunna ridas allround, det vill säga helt tvärtemot dagens specialanvändning. Den fullfjädrade ryttaren red också sina dressyrpass och de högre skolorna på stången och lät bridongen vara. Det är också på tvärsen mot vad vi lär oss idag, då de flesta dressyrtränare menar att stångtygeln ska slacka.

Stångtyglarna lades förr i den vänstra handen för yppersta kontroll (vapnen var i högra). Det gjorde det omöjligt att vara brysk i handen på samma sätt som med dagens tvåhandsfattning. Det är än idag en korrekt fattning av stångtygeln, även om vi inte ser det alls på till exempel dressyrbanorna. Däremot kan vi se att westernfolket rider sina hästar fortfarande med vänster hand enbart, liksom enbart stång. Här är arvet tydligare.

Stångbett som användes inom den amerikanska armén

Stången var utgångspunkten, och är det bett som används längst. Bridongen, eller tränsbettet, sågs som en mild form (vilket ju också är sant). Det vanliga tränsbettet användes bara på gröna hästar och oerfarna ryttare. Turligen tyckte men inte ens för flera hundra år sedan att ett stångbett passade i en novis’ hand. Men även bland tränsbetten finns avarter. Det finns exempel på tränsbett av ståltråd och kedjor.

Idag
Idag har det blivit storindustri att skapa nya bett. Det finns en uppsjö av dem. I många sporter har pelhambettet kommit att ersätta kandaret. Trenden inom hästsporten är tudelad. Vissa laborerar frekvent med olika bett och olika varianter av ett och samma bett för att försöka hitta den ”rätta känslan” och ett bett som hästen ”trivs med”. Även om det ibland händer, utesluter inte det att ryttaren själv har kunskapen om att det är minst lika viktigt vad som händer i den andra änden av tygeln – det vill säga vad ryttaren gör med handen. Den andra kategorin rider mer eller mindre enbart på det mjukare tränsbettet. Även här ser vi att det finns två kategorier användare – de med lätt, lätt hand där tygeltagen är till för att forma hästens hals, och de som (medvetet eller omedvetet) ser tygeln som ett femte ben som bär upp hästen och som en bromspedal.

Mer om det ”femte benet” – dvs tygeln och dess inverkan, kommer jag skriva om lite längre fram.

Mer om tränsets och kandarets historia hittar du på dessa sidor:

Wikipedia om Kandar. Den engelska wikipediasidan är fullspäckad med spännande fakta om kandaret.

Det är också denna sida

På den här sidan kan du se bilder på både sadlar, träns och bett som använts genom tiderna. Vissa ser mer ut som (och fungerade troligen också som) rena tortyrredskap. Brrrrrr.