Jag är i normala fall ingen vintermänniska – men ibland är det bara helt underbart, härligt och vackert med snö! Det är också ypperlig träning för konditionen att galoppera omkring i snön! Bättre underlag finns inte (även om likvärdigt är sand och vatten).
galopp
25 längders vinst
Det är alltid lika roligt att se lite äldre klipp på nätet. Och att se Secretariats vinst om 25 hästlängder! Det är mumma det för en hästentusiast. Året var 1973 och visst var galoppörerna minst lika snabba då som de är nu. För det här rekordet står sig än idag. Kolla här bara!
Secretariat är tack vare denna vinst och två andra lika stora, vilket gav honom en Triple Crown liksom många fler en legend inom galoppsporten. Då, 1973 var secretariat tre år gammal. Ni vet säkert att det blev en film om honom också för ett antal år sedan, precis som för Seabiscuit. regisserad av Randall Wallace (Braveheart, Pearl Harbor). Här kan ni läsa mer om den filmen.
Eller se trailern här:
Bara tio procent är generna…. resten påverkar vi
…I alla fall om du vill få tag på en bra galopphäst som vinner stora pengar.
I en studie på en uppsjö galopphästar i både USA och England har forskare lyckats klura ut hur mycket som påverkar vad när det gäller att ta fram en vinnande häst.
En vinnande häst är enligt forskarna den som tränas rätt, är frisk, och som går rätt lopp.
Visst finns det en koppling mellan prissumman hästar får in och den stam den har. Men det räknas enbart för tio procent av själva resultatet. En vinstrik hingst har därmed inte alls med säkerhet någon nedärvdhet i sin vinnarförmåga. Istället är det olika miljöfaktorer, såsom uppfödning, träning och vilka lopp man väljer att sätta in hästen på som avgör hur mycket prispengar hästen får. Dessutom spelade skadorna en stor roll för hästens karriär.
Med tanke på att ett föl från en superhingst i USA kan rocka loss på summor upp till en halv miljon US-dollar (!), så lär det vara svårt att få igen de pengarna. Då verkar det klart smartare att satsa på bra foder, bra hästmiljö och inte minst en bra tränare och jockey. Det blir mycket hö och många tränartimmar för en halv mille dollars……
Forskarna som bedrev studien heter Alistair J. Wilson och Andrew Rambaut. Studien genomfördes på 4500 olika hästar i löp och 550 hingstar och täcker åren 2001 till 2007. Studien heter Breeding Racehorses: What price good genes?, och går att läsa i sin helhet på denna plats
Pensionerade galopphästar i Jamaica – en bild av hästens paradis?
Jag har skrivi några inlägg om hur hästar hanteras i andra länder än vårt. Det är viktigt, och nyttigt, att få en jämförelsepunkt. Tyvärr är det ofta de negativa sidorna av olika sporter som presenteras. Det gäller att få en nyanserad bild av den mångfald av val som vi människor gör för våra djurs räkning. Här kommer därför en helt annan historia, än de sorgsamma och plågsamma
När jag satt och skrev om travhästarnas möjliga öde i Malta, kom jag att tänka på den resa jag gjorde till Jamaica. Här är min största upplevelse av det landet.
Stor sport
Hästkapplöpningar i Kingston är en sport för kungar och folk. Det är en av de största sporterna i landet och röner extremt stort intresse. Över 20 000 personer arbetar inom sporten, och flera jockeys har blivit internationella stjärnor. Det blir även hästar. Det var dock inget jag funderade på särskilt mycket när jag gick i land på den gröna och frodiga ön Jamaica. (den som vill läsa mer om kapplöpning på Jamaica kan gärna gå in på länkarna i slutet av inlägget).
Resa till naturen
Den här dagen när jag upptäckte Jamaicas landsbygd fick jag också uppleva hästarnas sanna paradis, utan att jag hade en aning om att det skulle ske. Kanske är det därför jag har blivit förälskad i Jamaica, och tycker att det nog är ett paradis för mig också?
Vi tog en jeepfärd uppför bergen, med Bob Marley dånande i öronen. Guiderna log sina breda vita leenden och pratade om att de på Jamaica minsann ”don’t drink and drive, we smoke and fly”….. Vi åt fantastisk frukt och regnet strilade ner för våra soltörstande kroppar. Men vad gjorde det i en värld som bemötte en iskall svensk med varm och öppen hjärtlighet?
Rakt in i paradiset
Guiden skjutsade ut oss i det grönaste gröna. Allt är frodigt. Han berättar om gräset som importerats och nu växer överallt och som växer året runt (!), han berättar om hus som är halvklara för att människorna på ön inte lånar pengar. Deras stolthet får dem att tjäna pengar först, bygger en bit och jobbade vidare. Stoltheten sken igenom och längre och längre ut i grönskan for vi. Vi ser fattigdom men också mycket mänsklighet på landsbygden. Jamaica är ett land med stora kontraster.
Titta på hästarna!
Så kommer vi till en grind mitt ute i ingenstans. Guiden går ut och öppnar med nyckel. Vi hade nu äntrat största jordägarens marker. Snart dyker det upp grönskande fält där några black angus betar, runda och trinda. Vidare genom skog och äng och plötsligt börjar jag se hästar!
Jag vart så hänförd, så här är vi faktiskt på väg ut från hästhagarna... men det är ändå en bild....
Jorden var mörkaste röd, och lera stänkte upp på mina vita linnebyxor. Men jag var lycklig. Det här var vad jag ville uppleva! Vackra hästar, stolta hästar. Långt borta. I enorma hagar, nu pratar vi tiotals ja tjugotals hektar, med meterhögt gräs på kuperade kullar med träd lite här och var ser jag dem spridda lite här och var i små grupper. Ingen trängsel här inte… Långbenta ädla varelser, som på avstånd betraktar vår tokiga jeepfärd. Vi kör nästan över en saltsten och badkaren står på rad.
– What do they use these horses for? , frågade jag guiden.
– Nothing, any more. They used to race in Kingston, but now they’re retired. This is their sanctuary. Well, some of them had to take a break from racing, and will be back…
Han smilar med sitt bländvita leende. I bakgrunden gungar Bob Marleys röst vidare.
Men schhhhhh….. berätta inte det här för mina hästar. De skulle bli gröna av avund och fråga varför vi inte flyttar dit – evigt gröna ängar????? wow…….
Ilse Österwall – vass penna och insiderkunskap i förening
Ilse Österwall är en dam med skinn på nässan, vass penna (eller giftigt tangentbord) och gedigen kunskap om hur världen bakom kulisserna inom galoppen och travet ser ut.
Ilse har vigt sitt liv åt att själv träna hästar, men på ett något annorlunda sätt än de flesta andra i branschen gör. Jag kontaktade henne när jag funderade på att sätta en unghäst i träning.
”Gör det själv”, var slutsatsen jag drog av hennes mail. Hästen skulle må bra mycket bättre och skulle ha vansinnigt mycket roligare. ”Hoppa, rid ut och stärk hästen så att den har roligt. Då kommer den att gå så bra den kan på löpet sedan. Du är inte någon som skulle gilla att ha din häst i professionell träning.” Vi diskuterade också foder, hästhållning och mycket annat matnyttigt och det gav mig de insikter jag behövde för att ta ett beslut. Jag lämnade aldrig bort hästen utan den blev ridhäst hemma istället – och trivs mer än utmärkt med det.
Däremot insåg jag snabbt att Ilse Österwall kan det där med trav och galopp, om hästar och hästhållning, och vad som verkligen försiggår där bakom det vi ser. Jag började följa hennes blogg och gör det än. Det är nattsvart humor blandad med ett stort och envist hopp och Ilses kärlek till hästen lyser igenom i alla inlägg. Nyheter presenteras på ett mycket fyndigt och fartfyllt sätt.
För den som verkligen vill veta hur den här världen är – varsågoda. Läs Ilses blogg. Det är hon, hästarna och branschen väl värd! 🙂
Busenkelt! 